<?xml version="1.0" encoding="ISO-8859-1"?>
<rss version="2.0" xmlns:atom="http://www.w3.org/2005/Atom">
<channel>
<atom:link href="http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/lowanja.rss" rel="self" type="application/rss+xml" />
<title>Landsorganisationen i Sverige</title>
<description>LO - Wanja Lundby-Wedins tal och artiklar</description>
<link>http://www.lo.se</link>
<lastBuildDate>Thu, 19 May 2011 00:00:00 +0200</lastBuildDate>
<item><title>ETUC 12th Statutory Congress 2011</title><pubDate>Thu, 19 May 2011 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Wanja Lundby-Wedins tal till EFS-kongressen den 16 maj 2011 i Aten
Delegates, distinguish guest, dear friends you are all very much welcome to the 12th congress of the ETUC. 
The congress is taking place against a background of economic and political turmoil. The financial and economic crisis has hit many of our members severely, not least in Greece. By organising the congress in 
Athens, we are demonstrating our support for and solidarity with Greek trade unions. 
When we met in Seville four years ago, we did not realise exactly how tough the challenges were that we would be confronted with. Trade union unity has been tested during this congress period. Perhaps now more 
than ever, we have seen the value of sticking together in one European trade union movement. 
The ETUC responded to the financial crisis by calling for a reregulation of financial markets and a New Social Deal for Europe. We have gathered here today and the coming days to mobilise for a prosperous and 
social Europe for all.
We do not accept that workers throughout Europe have to pay the price of this crisis by losing their jobs, homes, savings and security. Precarious work and poverty have spread, purchasing power has fallen and 
public debts have increased. Workers, through no fault of their own, will continue to pay for this crisis for many years to come. The situation is particularly serious for young workers. 
When “helping” Ireland and Greece, the Commission officials ignored social dialogue and the collective bargaining processes and directly intervened in the labour markets of these countries. 
But the crisis has not only resulted in bail outs to the worst hit countries. It has also resulted in a wide range of political decisions that will affect the EU decades to come. 
The recent months we have had a growing debate around both the commission’s legislative proposals on economic governance and the so called Europluspact. 
From the trade unions we have been both firm and strong in our criticism. The proposals that are on the table are simply not acceptable! 
One of the underlying ideas behind the proposals is that competitiveness is to be strengthened trough lower wages. Europe will never be able to – and we do not want it to - compete with low wages; we need to 
compete with knowledge and competence. 
We have done our utmost to prevent this development. We have organised several campaigns and action days that have brought thousands of workers onto the streets to protest against austerity and budget cuts. 
But this is not enough. We must continue to improve both our methods for campaigns and our strategies for influencing policymakers.  
It is tough times, but I know that there is hope – hope that Europe once again will return to the path of growth and social justice. But this will not be possible without the joint efforts of trade unions and 
progressive politicians.   
The financial and economic crisis has not been the only challenge. You all know the examples from recent years; the Laval, Viking, Ruffert and Luxembourg cases have showed us that at the moment fundamental 
trade union rights are subordinated to the economic freedoms – this is not acceptable! 
I remember very well the declaration of the Attorney General regarding the Laval and Viking cases that was issued at the same time as our congress in Seville. We all agreed that the statement was positive as 
it confirmed that industrial action is a fundamental right under EU law. Today we all know that the Court was of a different opinion.
The judgments were made on the basis of the old treaty, since then the Lisbon Treaty has come in to force. The treaty revision was supported by the ETUC – not because it solved all our problems but because it 
included some improvements such as the incorporation of the Charter of Fundamental Rights and the social clause.
However, in order to achieve a long lasting change and guarantee the principal of equal treatment, we need a revision of the treaty in order to include a Social Progress Protocol. This will have to continue to 
be a top priority for the ETUC.
We are in favour of free movement. A growing number of our members choose to work in other parts of Europe and Europe also have a steady flow of immigrants and migrant workers. 
Unfortunately many of these workers are used by unserious companies - simply as a way to lower labour costs. This is not acceptable! If it is allowed to continue it will lead to tensions – tensions that will 
hurt the EU.
The ETUC will continue to fight for equal treatment. The ETUC continue to fight against discrimination and xenophobic movements and attitudes. But we need the policies to support, not undermine our work. 
The principle of equal pay for equal work and nondiscrimination of workers is not negotiable!
Despite the economic and financial crisis, despite the difficulties that we have faced and are still facing, we can be proud of what we have accomplished since the last congress in Seville 2007. I will not be 
able to talk about all our achievements since the last congress, but I would like to mention yet some examples.
The first one is about the social dialogue. We all know that we need to improve the outcome of the dialogue. We have to relaunch the social dialogue by building a common trade union vision and strategy. 
But nevertheless we should congratulate ourselves to what we have accomplished since the last congress.
The negotiated revision of the framework agreement on parental leave was an important achievement. And the framework agreement on inclusive labour markets  was  also an important step forward. 
Another achievement was the revision of the European Works Council Directive. Promoting worker participation and developing better conditions for works councils was an objective included among the priority 
actions in the Seville manifesto. 
We now have to continue our work in order to ensure a strong legal framework for workers participation in general, both at member state level and EU-law.  
In Seville, we adopted the Charter on Gender Mainstreaming with requirements for affiliates to urgently take action to close the representation gap between women and men at all levels. 
Even do we still have a long way to go in our strive for gender equality this congress will be historic. For the first time we have nominated a woman as General Secretary of the ETUC. For the first time, we 
have also nominated a secretariat of which the majority are women. 
I am really pleased about this development. I was the first woman president of the ETUC and I am also the first woman president of my organisation, LO Sweden. I know from my own experience how important it is 
to get more women leaders in top positions in the trade union movement. It isn’t only a question of women’s rights, it makes a practical difference. It is only when we use the experience and knowledge of all 
our members – men and women – we can reach our full potential. 
I would also like to mention the important issue of climate change. ETUC’s activities in the area of climate change, energy and sustainable development have continued to grow over recent years. The transition 
towards a more climate-friendly and sustainable production will come, it’s a necessity. We in the trade union movement have therefore called for investments in a Sustainable New Deal in order to create 
millions of decent, sustainable and green jobs.  
But we also need to make sure that the transition is done in a fair and socially acceptable way. This is equally important within and outside the EU. Our international confederation ITUC have been campaigning 
for “just transition” and at the Cancun meeting it was taken on board by the United Nations. The struggle for decent work and sustainability goes hand in hand!  
All of the questions I have spoken about will continue to be at the heart of the European trade union movement for years to come. But since the purpose of a congress is to set the direction for the future -I 
would like to finish my remarks by briefly touch upon two broad challenges for the coming congress period.
Today neo-liberal majorities are using the European institutions to attack fundamental trade union rights both on EU and national level. Therefore the EU is increasingly being perceived as a threat to our 
members. This is a dangerous development. 
The European Union need to be re-establish a union that serves its citizens. In order to do this EU need a clear institutional framework that is able to stay in place, whatever the political majority might be 
at the moment. The divided competence of the member states and the European institutions need to be clearer then today. In order for our democratic system to function properly, citizens needs to know who they 
should hold accountably for decisions effecting there daily life. 
A new framework needs to respect the fact that the preservation of European welfare states is more important then the possibility for individual companies to make one additional cent in profit!
Finally, and perhaps the most important issue for the trade union movement in the long-term perspective is the recruitment of new members. If we want to guarantee workers rights and secure the future of strong 
trade unions, we have to become better at attracting new members, in particular young workers.
We are strong when we are many, it gives us the legitimacy we need to influence policies and reach better agreements in order to improve the living and working conditions of our members. This is a big 
challenge; we have to convince the individuals that they will gain strength by acting collectively. It must be our most important priority! 
We have achieved a lot during the last four years, but we will have to work even harder to meet the challenges ahead. But as long as we stand together in one, unified European trade union movement I am sure 
that we will succeed in mobilising our members to build a Europe which is more equal and more socially just. ]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/8F7A2C4956F336B0C1257895002A5C73</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/8F7A2C4956F336B0C1257895002A5C73</guid></item><item><title>Wanja Lundby-Wedin inför första maj</title><pubDate>Mon, 2 May 2011 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Blekinge läns tidning 30 april 2011

På söndag har jag förmånen att få tala vid Socialdemokraternas och fackets gemensamma förstamajfirande både i Ronneby och i Karlskrona. Det är en speciell och traditionsfylld dag för många av oss i Sverige, 
och i många andra länder.

Redan 1890 samlades arbetarrörelsen till förstamajdemonstration för första gången i Sverige. Omkring 20.000 människor gick i tåget i Stockholm och runt 50.000 hade samlats på Gärdet för att lyssna till bland 
andra Hjalmar Branting och August Palm. Det var en kraftfull manifestation för lagstadgad rätt till åtta timmars arbetsdag, som var den tidens stora fråga för arbetarrörelsen. 

Kravet på åtta timmars arbetsdag är sedan länge uppnått. Men vi saknar inte anledningar att demonstrera. För trots alla framsteg som uppnåtts, så går utvecklingen i vissa avseenden i fel riktning. 

Unga är speciellt utsatta idag. Trots redan låga ingångslöner i många branscher kommer det uttalanden från finansminister Anders Borg om att de borde vara ännu lägre. Jag tycker definitivt inte att 16.000 
kronor per månad är för mycket för den som börjar arbeta heltid i en kommun eller ett landsting. Eller att 15.000 kronor är för mycket för en 20-åring som jobbar på café. Dessutom har nästan hälften av de unga 
arbetstagarna tidsbegränsade anställningar och bland unga arbetarkvinnor är det hela 70 procent som arbetar deltid, många av dem gör det ofrivilligt. Arbetslösheten bland unga är fortfarande bland de högsta i 
Europa. I Karlskrona var för en månad sedan 1.228 unga 18-24 år anmälda som arbetssökande hos arbetsförmedlingen. Motsvarande siffra för Ronneby kommun var 643.

Det går bra för Sverige, men det går inte bra för alla. Vi har turen att leva i ett rikt och demokratiskt land, men klyftorna ökar. De ekonomiska klyftorna har ökat sedan 1990-talet och skillnaderna har 
förstärkts genom regeringens omvända fördelningspolitik. Stora skattesänkningar har genomförts som ger mest till dem med höga inkomster. Samtidigt har tryggheten försämrats för dem som drabbas av arbetslöshet 
eller sjukdom bland annat genom sämre ersättning. De rika blir rikare och de fattiga blir fattigare.

Det vi ser idag är en politik som ökar ojämlikheten.  Ojämlikhet, med olika förutsättningar och livsvillkor för olika människor, leder till minskad tillit och social oro. 

Vi måste få en tydlig politik för jämlikhet. Jämlikhet leder inte bara till förbättringar för dem som har det sämst, utan ger ett samhälle som är bättre för alla. Politiker och politiken kan göra skillnad. Men 
det krävs en vilja och ambition och det krävs politiska beslut som leder utvecklingen i rätt riktning. Det krävs en politik som minskar skillnaderna; som skapar förutsättningar för människor att utvecklas och 
tillsammans lägga grunden för en framtid med fler jobb och en tillväxt som leder till ökad välfärd. 
Det tänker jag tala om första maj.

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/DEA4D494D11BF1A1C12578840032C652</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/DEA4D494D11BF1A1C12578840032C652</guid></item><item><title>Sänkta löner fel väg att gå för att få fler i arbete</title><pubDate>Fri, 15 Apr 2011 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i VLT den 15 april 2011

I går hade LO-distrikten i Mellansverige och Västmanland årsmöte i Västerås. De representerar nära 200.000 löntagare i privat och offentlig sektor – löntagare med rättmätiga krav på arbete med justa löner och 
villkor.
Sveriges styrka är de många mänskornas arbete. Vår rikedom, i dag och i framtiden, kommer att vara löntagarnas vilja till arbete. För LO-förbundens medlemmar, och för hela Sverige, är det positivt att 
sysselsättningen nu ökar. LO-ekonomerna visade i sin konjunkturrapport förra veckan att sysselsättningen växer kraftigt inom tjänstesektorerna och byggsektorn. Inom industrin och offentlig sektor står 
sysselsättningen däremot still.
Men trots att arbetslösheten nu sjunker efter en dramatisk tid på arbetsmarknaden så är arbetslösheten fortfarande hög, nästan åtta procent. Särskilt anmärkningsvärd är den stora andelen långtidsarbetslösa. I 
Västerås är cirka 3.627 öppet arbetslösa, 1.175 personer är långtidsarbetslösa. Regeringen talar om sin arbetslinje, men av alla arbetslösa i Västerås får bara 56 personer arbetsmarknadsutbildning.
Samtidigt vet vi i dag att många företag inte kan växa för att det inte finns rätt utbildad arbetskraft att få tag på. Vi har en situation där vi både har hög arbetslöshet och brist på arbetskraft visar hur 
misslyckad regeringens jobbpolitik är.
Finansministern förespråkar en låglönelinje för att få fler i jobb. För LO är det otänkbart att Sverige ska gå vägen med sänkta löner. Vi tycker inte att lägsta lönerna i Kommunal på 16.070 kronor i månadslön 
är för mycket och vi vet att många skulle vilja uppvärdera det arbete som kvinnor i vården utför. Dessutom får de sällan möjlighet att arbeta heltid, vilket gör att den faktiska lönen är betydligt högre. 
Sänkta löner är fel väg att gå för att få fler jobb och LO ska göra allt vad vi kan för att förhindra den utvecklingen.
Vår vision för Sverige är att skickliga yrkesarbetare ska konkurrera med kunskap och kompetens, inte med låga löner. LO föreslår satsningar på kompetenshöjande insatser inom den aktiva arbetsmarknadspolitiken 
och ökade satsningar i det reguljära utbildningssystemet, så att de som står långt från arbetsmarknaden i stället får förutsättningar att ta utvecklande och välbetalda jobb.
Om vi ska undvika en låglönepolitik är det också viktigt med en god yrkesutbildning på gymnasiet. I stället för att höja kvalitén i gymnasieskolan så sänker regeringen nu ambitionerna. Här måste en förändring 
ske.
Sverige borde nu dra nytta av de starka offentliga finanserna där det finns utrymme för reformer som både ökar efterfrågan på arbetskraft och gör den mer attraktiv på arbetsmarknaden. På så sätt förhindrar vi 
en utveckling mot lägre löner och sämre arbetsvillkor.
Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/FE6EFF9977F2C942C1257873004E887E</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/FE6EFF9977F2C942C1257873004E887E</guid></item><item><title>Gymnasiebygget vilar på lös grund</title><pubDate>Fri, 1 Apr 2011 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerat på Dagens Arena 30 mars 2011

Enligt en granskning gjord av Dagens Nyheter har förstahandsansökningarna till yrkesprogrammen sjunkit kraftigt i Stockholm, Göteborg och Malmö i den första sökomgången.
En viktig förändring är att gymnasiegemensamma ämnen inte ingår i de yrkesförberedande programmen som ger behörighet till högskolan. Det krävs aktiva val och en extra ansträngning för att eleverna ska uppnå 
det. Motivet bakom förändringen kan utläsas i regeringens uppfattning att avhoppen från gymnasiet beror på för mycket av teoretiska studier. Ett annat skäl är uppfattningen att kvaliteten i de 
yrkesförberedande programmen ska stärkas genom mer av yrkesinriktade ämnen. Ett bärande argument har varit att alla kan inte och vill inte bli akademiker.
Det är uppenbart att det finns en stereotyp uppfattning av vad som är teori och vad som är praktik. Ritningsläsning, ellära, CNC-programmering eller psykiatri på omvårdnadsprogrammet är exempel på teori med 
hög abstraktionsnivå som ska omvandlas i praktisk handling. Från såväl LOs förbunds sida som från arbetsgivarna i olika branscher har framförts att arbetslivet ställer höga krav på kommunikativ förmåga i både 
det egna språket och i engelska. Goda kunskaper i matematik är också en nödvändighet. 
Parterna i de olika branscherna har i det nya gymnasiet fått en framträdande roll när det gäller inflytande och ansvar för innehållet och kvalitetssäkringen i de olika yrkesprogrammen. Men det har tyvärr inte 
funnits någon lyhördhet för de önskemål som lämnats vad det gäller kärnämnena. Betydelsen som dessa kunskaper och färdigheter kan ha för elevernas utveckling som individer och medborgare har inte heller 
beaktats.
Vad är det då valet står mellan? I debatten har det från utbildningsministern framställts som att det är ett val mellan en yrkesutbildning av god kvalitet eller behörighet till högskolan. LO menar att det inte 
är ett val mellan praktik eller teori. Frågan är istället på vilket sätt undervisningen ska utformas så att fler faktiskt når de mål som är satta. Med den utformning som nu gäller exkluderas och försvåras 
valfriheten för en del av gymnasieungdomarna. 
Det börjar alltfler inse vilket tar sig uttryck i en kraftig förändring av sökbeteendet till den nya gymnasieskolan. Blir då eleverna färdigutbildade med förstärkningen av de yrkesrelevanta delarna i 
utbildningen? Den frågan kan branscherna svara på, men att ändra begreppet från yrkesförberedande till yrkesprogram är i stora stycken semantik.
Gymnasieskolan ska ge en gedigen grundutbildning i yrket som rustar eleverna för arbetslivet samtidigt som arbetsgivarna känner sig trygga med att ungdomarna har goda kunskaper. Därutöver får man alltid vara 
beredd på att skapa förutsättningar för ett fortsatt lärande i yrket. Det är olyckligt att gymnasiebygget till vissa delar står på en lös grund. 
Om elevernas rationella val fortsätter i den indikerade riktningen kan det få negativa konsekvenser för den grundläggande yrkesutbildningen i gymnasiet. LO är självklart positiv till förbättringar i den 
gymnasiala yrkesutbildningen. Men, Jan Björklund varför kasta ut barnet med badvattnet?
Wanja Lundby-Wedin, ordförande LO]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/7BD6B8F203F6A376C125786500248F62</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/7BD6B8F203F6A376C125786500248F62</guid></item><item><title>Öka kvaliteten i gymnasieskolan</title><pubDate>Tue, 29 Mar 2011 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Corren 29 mars 2011

Den 22 mars medverkade jag på konferensen Vuxenutbildning i samverkan och utveckling i Linköping, där många som arbetar med vuxnas lärande samlas för att lära mer om lärande.  
Det gjorde jag med glädje. Vuxenutbildningen är något som vi kunnat vara väldigt stolta över i Sverige. Att få en andra chans att bygga på sina kunskaper som vuxen är viktigt för att ge människor större 
möjligheter på arbetsmarknaden, men också att växa som människa. 

Det är alldeles för många unga som inte får en fullständig gymnasieutbildning idag. Oavsett vilken anledningen är, så måste möjligheten finnas att komplettera sina kunskaper senare i livet. Den möjligheten 
finns inte för tillräckligt många idag. Därför är det dags för en rejäl satsning på vuxenutbildning och folkbildning. LO anser att det behövs en bred satsning på bildning och utbildning för att tillmötesgå de 
behov som finns hos dem som aldrig fick chansen eller inte lyckades vid första försöket. Vuxenutbildning och möjligheten att lära nytt är också avgörande för svensk tillväxt för att arbetsgivare ska kunna 
erbjudas den kompetens som efterfrågas. 

Men det behövs också rejäla satsningar på gymnasieskolan för att fler unga ska kunna lämna den med fullständiga betyg och väl förberedda för ett jobb inom den sektor eller bransch som de har inriktat sig mot. 
Ska vi klara framtidens försörjning av arbetskraft, så måste kvaliteten i gymnasieskolan lyftas, framför allt på de yrkesförberedande utbildningarna. 

Nu introducerar regeringen lärlingsutbildning som botemedel mot avhopp och ofullständiga betyg. LO motsätter sig inte lärlingsutbildning. Gymnasiala lärlingsutbildningar kan vara ett alternativ för vissa 
elever, branscher, smala yrken eller där elevunderlaget är litet. Men det ska inte finnas vare sig skillnader i ambitioner eller kvalité mellan skolförlagd yrkesutbildning och lärlingsutbildning. 

Hela idén om lärlingsutbildning förutsätter tillgång till arbetsplatser. Men alltför ofta uppfylls inte utbildningskraven på den arbetsplatsförlagda utbildningen och dessutom är tillgången begränsad.

Därför är det så viktigt att utbildningarna kvalitetssäkras. En del i detta är tillkomsten av nationella programråd där branschernas parter finns representerade. Nästa steg måste bli att kvalitetssäkra 
införandet av den nya yrkesutbildningen på regional eller lokalnivå. Här måste samverkan mellan skola och arbetsliv utvecklas och förutsättningar skapas för att branschernas parter ska få möjlighet att vara 
med och bidra till god kvalité.

LOs uppmaning till regeringen är att säkerställa resurser till både de nationella och regionala eller lokala programråden för att kvalitetssäkra de yrkesrelevanta delarna i gymnasiets yrkesprogram. Satsningen 
på yrkesutbildningen, såväl i skolan som på arbetsplatsen, ger yrkesstolta ungdomar förberedda för morgondagens arbetsliv. Företagen får de kunskaper och färdigheter de efterfrågar, vilket ger de bästa 
förutsättningarna för unga människor att få ett arbete.

Wanja Lundby Wedin, LOs ordförande ]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/F80B0D0F2D08E836C125786200404897</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/F80B0D0F2D08E836C125786200404897</guid></item><item><title>Fas 3 konkurrerar ut andra arbetsmarknadspolitiska program</title><pubDate>Tue, 29 Mar 2011 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Sundsvalls tidning 29 mars 2011

Replik på Tomas Tobé (M), Lena Asplund (M) och Eva Lohman (M) i ST 18/3
 
Det är uppenbart att vi har helt olika uppfattning om vad en aktiv arbetsmarknadspolitik innebär. Det behövs mer tidiga åtgärder och det behövs mer utbildande inslag för att undvika att vi hamnar i en 
situation med samtidig hög arbetslöshet och brist på arbetskraft inom vissa sektorer. Det som regeringen kallar för aktiv arbetsmarknadspolitik är till stor del det motsatta.

Att hindra människor som drabbats av långvarig arbetslöshet från att få utbilda sig är inte att ge stöd för att komma tillbaka i arbete. Det är inte rimligt att åtgärder som fas 3 konkurrerar ut andra 
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det är bättre att satsa på en anställning med lönebidrag än att med låg ersättning få sitta av tiden. Det är kränkande. 
Regeringens så kallade arbetslinje har blivit en passivitets- och fattigdomslinje.

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/EB5F6E0334D86DECC1257862003116A6</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/EB5F6E0334D86DECC1257862003116A6</guid></item><item><title>S måste återupprätta tron på politikens möjligheter</title><pubDate>Thu, 24 Mar 2011 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i DN den 24 mars 2011

I helgen väljer Socialdemokraterna en ny partiledning. Det markerar en nystart efter höstens valnederlag. Socialdemokraterna ska återigen hitta den vägvinnande formeln som kombinerar tillväxt och utveckling 
och förenar breda grupper i vårt samhälle i vetskapen om att alla tjänar på rättvisa.

Från LOs sida vill vi utveckla den facklig-politiska samverkan för att passa våra medlemmar även i framtiden. Det låter sig dock inte göras utan en korrekt bild av vilken politik som krävs för att gynna 
löntagarnas intressen. Vi har därför genomfört en stor medlemsundersökning som vi presenterar i samband med helgens kongress. Undersökningen är genomförd i samarbete med Novus opinion och omfattar intervjuer 
med 1.000 medlemmar inom LO-förbunden.

En stor majoritet av LO-förbundens medlemmar vill se reformer som syftar till en politik för ökad jämlikhet och bättre välfärd. De största samhällsproblemen, menar våra medlemmar, är: arbetslösheten, ungdomars 
situation på arbetsmarknaden, ökade klyftor och dåliga arbetsvillkor och löner. Tyvärr ser vi i dag en politik som inte tar den oron på allvar. En politik där klyftorna ökar och välfärden försämras.
Borgerligheten har vunnit val trots ett folkligt motstånd mot ökade klyftor och försämrade resurser till välfärden. Det är ett underkännande också av den socialdemokratiska politiken och vår bristande förmåga 
att stoppa den ökande ojämlikheten.
Drygt tre av fyra LO-medlemmar (76 procent) vill att Socialdemokraterna bedriver en aktiv politik för minskade inkomstklyftor. Bara knappt var tionde tycker att inkomstklyftorna i Sverige borde öka. 
Socialdemokraterna måste förnya sin politik med jämlikheten som vassaste vapen. 
Historiskt har LO och Socialdemokraterna, den fackliga och den politiska delen av arbetarrörelsen,  vunnit viktiga framgångar för Sveriges löntagare. Vi har aldrig accepterat sakernas ordning. Alltifrån kampen 
för åtta timmars arbetsdag till arbetet för ett demokratiserat arbetsliv har vi varit övertygade om att löntagarnas intressen måste ges företräde. Tillsammans har vi försökt skapa ett jämlikt och gott 
arbetsliv. Det har inte varit enkelt och det har förutsatt en stark tro på politikens möjligheter. Men politiken har tappat mark och marknaden har flyttat fram sina positioner.
Bara var tionde medlem instämmer helt och hållet i att politiken kan lösa vardagsproblem och bidra till ökad individuell frihet. Bara 18 procent av våra medlemmar instämmer helt och hållet i att politiken är 
den bästa arenan att lösa de stora samhällsproblemen på. Det är en oroväckande utveckling, inte minst för demokratin. Den största och viktigaste uppgiften för arbetarrörelsen är därför att återvinna tron på 
politikens möjligheter. Politiken är inte bara en nivå för beslutsfattande, den är också avgörande för vilket samhälle vi får.   
I de stora utmaningarna som Sverige står inför, ojämlikheten, miljöfrågorna, den höga arbetslösheten och ungdomars situation, finns inga enkla svar. Vi måste skapa ett samhälle där individens lycka hänger 
samman med det gemensammas framgång. Därför är fortsatta skattesänkningar fel väg att gå. När skatterna har sänkts med över 100 miljarder märks det givetvis också i kvaliteten i välfärden. 
Vi lät LO-förbundens medlemmar ta ställning till påståendet; Vad av följande tycker du är viktigast för att göra Sverige till ett bättre land i framtiden? Medlemmarna tog ställning till om mer resurser skulle 
läggas på att sänka skatterna eller om mer resurser skulle läggas på välfärden. Svaret var entydigt. Även här vill fler än tre av fyra att resurserna läggs på välfärden. Stödet för den svenska modellen är 
grundmurat bland LO-förbundens medlemmar.
Det politiska budskapet är tydligt: LO-medlemmarna vill att klyftorna i samhället minskar. Likaså är stödet för förbättrandet av välfärdsstaten stort. 

Från LO anser vi nu att den första och viktigaste uppgiften för Socialdemokraterna blir att återupprätta människors tro på politiken som medlet till ett jämlikt samhälle, byggt på frihet och rättvisa. 
Socialdemokratin är relevant när den talar till människors drömmar om en bättre framtid, när den ser människors verkliga problem och deras innersta drömmar. Tillsammans måste vi göra politiken till ett 
instrument för att förändra samhället igen.

Wanja Lundby-Wedin, LO-ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/E0673705775F5445C125785D0029EA45</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/E0673705775F5445C125785D0029EA45</guid></item><item><title>Fas 3-deltagare blir utnyttjade</title><pubDate>Thu, 17 Mar 2011 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i GT den 2 mars 2011

Vi hör ofta regeringen framhäva att Sverige har klarat sig genom den ekonomiska krisen mycket bättre än många andra länder. Men Reinfeldt och hans statsråd talar sällan om att många människor ännu lever i en 
krissituation utan ett arbete och med mycket lägre inkomst än tidigare.

Arbetslösheten är fortfarande hög och förutses ligga kvar på en hög nivå.
Den som varit arbetslös och fått ersättning från arbetslöshetsförsäkringen i 300 dagar går över till jobb- och utvecklingsgarantin. Det är Arbetsförmedlingens i särklass största program, som i januari 
omfattade nästan 90.000 deltagare. Efter fas 1 och 2 kommer man till fas 3. Den som deltar i fas 3 kan få utföra arbetsuppgifter som annars inte skulle bli utförda eller som höjer kvaliteten i verksamheten. 
Utbildning ska inte förekomma. Regeringen talar sig varm för arbetslinjen, men var finns de aktiva åtgärder som är en förutsättning för att människor ska komma tillbaka i arbete?

Arbetsgivaren får ett bidrag, 225 kronor per dag, för att ta emot den som är i fas 3 och behöver inte betala något till programdeltagaren, som i sin tur får 65 procent av tidigare dagförtjänst i så kallat 
aktivitetsstöd. Vissa har så låg ersättning som 223 kronor brutto per arbetsdag. Drygt 25.000 finns nu i fas 3 och många tillkommer varje dag. Men få lämnar fas 3 för att gå till ett reguljärt jobb. I Västra 
Götaland är antalet deltagare i fas 3 drygt 4.500.
Många deltagare i fas 3 har hört av sig till LO och uttryckt missnöje och kritik. Många upprörande fall har redovisats på hur deltagare utnyttjas av arbetsgivare för normala arbetsuppgifter utan att det kostat 
arbetsgivaren ett öre. Andra vittnar om att de bara får sitta av tiden utan att göra något meningsfullt. De tycker, med all rätt, att det är kränkande att deras förmåga inte tas tillvara.

Trots regeringens alla utfästelser om att den vill minska utanförskapet åstadkommer den motsatsen. I stället för att rusta människor med utbildning för att kunna ta jobben som kommer, så fastnar många av dem 
som drabbats av arbetslöshet i meningslösa åtgärder med låg ersättning.
LO vill ha en radikal omläggning av arbetsmarknadspolitiken för att undvika att vi hamnar i en situation med fortsatt hög arbetslöshet och samtidig arbetskraftsbrist i vissa sektorer.
LO anser att antalet platser i arbetsmarknadsutbildning bör öka till minst 25.000.
Vuxenutbildningen måste byggas ut så att fler får möjlighet att förstärka sina grundläggande kunskaper. Det är de med kortast utbildning som har störst risk att drabbas av arbetslöshet.
Dessutom måste det finnas tillräckligt med anställningsstöd för långtidsarbetslösa och subventionerade anställningar med lön enligt kollektivavtal för den med nedsatt arbetsförmåga.

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/C9AABC54C895C48FC125785600493B32</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/C9AABC54C895C48FC125785600493B32</guid></item><item><title>EU vill styra över lönenivåerna</title><pubDate>Thu, 17 Mar 2011 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Norrköpings tidningar den 16 mars 2011

Efter den ekonomiska krisen har spänningarna inom eurozonen blivit allt större. För att hantera krisen har EU-kommissionen presenterat ett lagstiftningspaket för att stärka den ekonomiska styrningen. Vår 
bedömning är att om kommissionens förslag antas utan förändringar kan konsekvenserna för den svenska kollektivavtalsmodellen komma att bli långtgående samtidigt som makten över lönebildningen flyttas till EU.

EU saknar idag behörighet att direkt eller indirekt reglera löneförhållanden i Sverige. Så måste det också förbli. Regeringen måste därför ta avstånd från dessa delar av kommissionens förslag. Den svenska 
kollektivavtalsmodellen bygger på att arbetsmarknadens parter har huvudansvaret för regleringen av löne- och anställningsvillkor. Välavvägda avtal bidrar till en fungerande ekonomi, internationell 
konkurrenskraft, höjda reallöner och rättvis fördelning av lönerna. Parternas höga representativitet i Sverige säkerställer en ansvarsfull lönebildning.

Kommissionens förslag består av sex separata lagstiftningsförslag och kan delas in i tre områden. Det ekonomiska ramverket, bevakning av makroekonomiska obalanser samt ett nytt ramverk för budgetsamordning. EU 
vill med de nya reglerna bättre kontrollera den ekonomiska politiken i EU-länderna. Förslagen utgör ett reellt hot mot medlemsstaternas olika arbetsmarknadssystem. Konsekvensen av förslaget är att EU kommer 
att kunna blanda sig i den nationella lönebildningen. Som förslaget nu ligger ges kommissionen möjlighet att uppdra åt medlemsstaterna att korrigera lönenivåerna

I likhet med den övriga europeiska fackföreningsrörelsen är vi djupt oroade över de långsiktiga konsekvenserna av kommissionens förslag. Den svenska modellen med fria och ansvarstagande parter går förlorad. 
Svenska politiker som vill fullgöra sina förpliktelser mot EU-systemet kommer att behöva skaffa sig instrument för att kontrollera lönebildningen. Detta kan ske på flera olika sätt, exempelvis genom att 
Medlingsinstitutet eller annan offentlig myndighet ges makt att träffa bindande skiljedomar i intressetvister. Staten skulle därmed vinna kontroll över löneutvecklingen. 

Det är förståeligt att regeringen och kommissionen har ambitioner att stabilisera det ekonomiska läget i Europa. Men det får aldrig ske på ett sätt som gör att den svenska avtalsmodellen tar skada. Dessa delar 
i förslaget måste därför stoppas. Med gemensamma ansträngningar måste vi försvara vår modell för en väl fungerande och självständig lönebildning. 

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/4CB4912E54462ADDC12578560048FE9D</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/4CB4912E54462ADDC12578560048FE9D</guid></item><item><title>LO, TCO och SACO rasar mot EUs förslag om lönebildningen</title><pubDate>Fri, 4 Mar 2011 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Dagens Industri 4 mars 2011

Nu börjar Europas stats- och regeringschefer förbereda EU-toppmötet den 24-25 mars. Vårt budskap till den svenska regeringen är tydligt: Den svenska arbetsmarknadsmodellen måste värnas. Regeringen måste ta 
avstånd från delar av kommissionens förslag till ekonomisk styrning.

I den ekonomiska krisens kölvatten har spänningarna inom eurozonen blivit allt större. För att hantera krisen har EU-kommissionen presenterat ett lagstiftningspaket för att stärka den ekonomiska styrningen. 
Utöver en striktare kontroll av medlemsstaternas finanspolitik innebär förslaget att kommissionen ges inflytande över ett antal makroekonomiska indikatorer, däribland lönenivåerna i medlemsstaterna. 

LOs, TCOs och Sacos bedömning är att om kommissionens förslag antas utan förändringar kan konsekvenserna för den svenska kollektivavtalsmodellen komma att bli långtgående samtidigt som makten över 
lönebildningen flyttas till EU.

Trots allvaret i situationen är det för tillfället ett sidospår presenterat av den tyske kanslern Angela Merkel och den franske presidenten Nicolas Sarkozy som upptar den europeiska debatten. Vad Merkel och 
Sarkozy föreslår är bland annat att medlemsstaterna skall förpliktigas att höja pensionsåldern, att införa skuldbromsar i de nationella grundlagarna och att en europeisk samordning av företagsskatterna skall 
upprättas. Genom det mer långtgående tysk-franska initiativet undkommer kommissionens förslag kritisk granskning.

Finansminister Anders Borg har tagit avstånd från det tysk-franska initiativet med motiveringen att man från europeiskt håll inte ska trampa in i den svenska lönebildningen. LO, TCO och Saco stödjer Borgs 
kritik helt och fullt. EU saknar i dag behörighet att direkt eller indirekt reglera löneförhållanden i Sverige. Så måste det också förbli. Finansministern måste därför även ta avstånd från dessa delar av 
kommissionens förslag. 

Den svenska kollektivavtalsmodellen bygger på att arbetsmarknadens parter har huvudansvaret för regleringen av löne- och anställningsvillkor. Välavvägda avtal bidrar till en fungerande ekonomi, internationell 
konkurrenskraft, höjda reallöner och rättvis fördelning av lönerna. Parternas höga representativitet i Sverige säkerställer en ansvarsfull lönebildning.

Kommissionens förslag består av sex separata lagstiftningsförslag. Paketet kan delas in i tre områden. Det ekonomiska ramverket, bevakning av makroekonomiska obalanser samt ett nytt ramverk för 
budgetsamordning. EU vill med de nya reglerna bättre kontrollera den ekonomiska politiken i EU-länderna. En förståelig ambition med tanke på de stora spänningar som uppstått inom eurozonen. Men trots goda 
avsikter utgör förslagen ett reellt hot mot medlemsstaternas olika arbetsmarknadssystem. 

Kommissionens förslag om makroekonomiska obalanser utökar EUs befogenheter på det lönepolitiska området. Om förslaget förverkligas kommer ett processförfarande mot medlemsstaterna att introduceras. Genom 
tvingande riktlinjer ska medlemsstaterna rättas in ledet. För euroländerna föreslås ett sanktionssystem med böter i miljardklassen.

Konsekvensen av förslaget är att EU kommer att kunna blanda sig i den nationella lönebildningen. Som förslaget nu ligger ges kommissionen möjlighet att uppdra åt medlemsstaterna att korrigera lönenivåerna. 
Tanken är att europeisk konkurrenskraft i större utsträckning ska stärkas genom lägre löner. 

I likhet med den europeiska fackföreningsrörelsen är vi djupt oroade över de långsiktiga konsekvenserna av kommissionens förslag. Den svenska modellen med fria och ansvarstagande parter går förlorad. Svenska 
politiker som vill fullgöra sina förpliktelser mot EU-systemet kommer att behöva skaffa sig instrument för att kontrollera lönebildningen. Detta kan ske på flera olika sätt, exempelvis genom att 
Medlingsinstitutet eller annan offentlig myndighet ges makt att träffa bindande skiljedomar i intressetvister. Staten skulle därmed vinna kontroll över löneutvecklingen. 

Finansministern hyllar vår modell med partsautonomi och har tagit avstånd från det tysk-franska initiativet. Det är bra. LO, TCO och Saco är positiva till Europa och europeisk integration. Vi sympatiserar med 
Anders Borgs och kommissionens ambitioner att stabilisera det ekonomiska läget i Europa. Men en sådan stabilisering får aldrig ske på ett sätt som medför att centrala mekanismer i den svenska avtalsmodellen 
tar skada. Dessa delar i förslaget måste därför stoppas. Med gemensamma ansträngningar måste vi försvara vår modell för en väl fungerande och självständig lönebildning. 

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande
Sture Nordh, TCOs ordförande 
Anna Ekström, Sacos ordförande

]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/DEC9FB44C29B0C51C12578490037080E</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/DEC9FB44C29B0C51C12578490037080E</guid></item><item><title>Fas 3-deltagare blir utnyttjade</title><pubDate>Thu, 3 Mar 2011 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Införd i Göteborgstidningen 2 mars 2011

Vi hör ofta regeringen framhäva att Sverige har klarat sig genom den ekonomiska krisen mycket bättre än många andra länder. Men Reinfeldt och hans statsråd talar sällan om att många människor ännu lever i en 
krissituation utan ett arbete och med mycket lägre inkomst än tidigare.
Arbetslösheten är fortfarande hög och förutses ligga kvar på en hög nivå.

Den som varit arbetslös och fått ersättning från arbetslöshetsförsäkringen i 300 dagar går över till jobb- och utvecklingsgarantin. Det är Arbetsförmedlingens i särklass största program, som i januari 
omfattade nästan 90.000 deltagare. Efter fas 1 och 2 kommer man till fas 3. Den som deltar i fas 3 kan få utföra arbetsuppgifter som annars inte skulle bli utförda eller som höjer kvaliteten i verksamheten. 
Utbildning ska inte förekomma.

Regeringen talar sig varm för arbetslinjen, men var finns de aktiva åtgärder som är en förutsättning för att människor ska komma tillbaka i arbete?

Arbetsgivaren får ett bidrag, 225 kronor per dag, för att ta emot den som är i fas 3 och behöver inte betala något till programdeltagaren, som i sin tur får 65 procent av tidigare dagförtjänst i så kallat 
aktivitetsstöd. Vissa har så låg ersättning som 223 kronor brutto per arbetsdag. Drygt 25.000 finns nu i fas 3 och många tillkommer varje dag. Men få lämnar fas 3 för att gå till ett reguljärt jobb. I Västra 
Götaland är antalet deltagare i fas 3 drygt 4.500.

Många deltagare i fas 3 har hört av sig till LO och uttryckt missnöje och kritik. Många upprörande fall har redovisats på hur deltagare utnyttjas av arbetsgivare för normala arbetsuppgifter utan att det kostat 
arbetsgivaren ett öre. Andra vittnar om att de bara får sitta av tiden utan att göra något meningsfullt. De tycker, med all rätt, att det är kränkande att deras förmåga inte tas tillvara.

Trots regeringens alla utfästelser om att den vill minska utanförskapet åstadkommer den motsatsen. I stället för att rusta människor med utbildning för att kunna ta jobben som kommer, så fastnar många av dem 
som drabbats av arbetslöshet i meningslösa åtgärder med låg ersättning.

LO vill ha en radikal omläggning av arbetsmarknadspolitiken för att undvika att vi hamnar i en situation med fortsatt hög arbetslöshet och samtidig arbetskraftsbrist i vissa sektorer.

LO anser att antalet platser i arbetsmarknadsutbildning bör öka till minst 25.000. Vuxenutbildningen måste byggas ut så att fler får möjlighet att förstärka sina grundläggande kunskaper. Det är de med kortast 
utbildning som har störst risk att drabbas av arbetslöshet.
Dessutom måste det finnas tillräckligt med anställningsstöd för långtidsarbetslösa och subventionerade anställningar med lön enligt kollektivavtal för den med nedsatt arbetsförmåga.

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande.]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/8C4B69D975AD6B75C1257848002ED657</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/8C4B69D975AD6B75C1257848002ED657</guid></item><item><title>Vad är syftet med fas 3</title><pubDate>Thu, 3 Mar 2011 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Införd i Sundsvalls tidning den 1 mars 2011

Regeringen talar ständigt om att Sverige har klarat sig genom den ekonomiska krisen mycket bättre än många andra länder, men hör vi dem någonsin tala om hur arbetslösheten biter sig fast?

Den som varit arbetslös och fått ersättning från arbetslöshetsförsäkringen i 300 dagar går över till jobb- och utvecklingsgarantin. Det är Arbetsförmedlingens största program. Efter cirka 450 dagar i fas 1 och 
2 med kartläggning, jobbsökaraktiviteter med coachning, olika förberedande insatser, arbetsträning mm kommer den arbetssökande till fas 3. Då har arbetslösheten varat i ungefär 750 dagar och den arbetslösa ska 
erbjudas icke-reguljär sysselsättning av samhällsnyttig karaktär hos en arbetsgivare. Den arbetslösa kan få utföra arbetsuppgifter som annars inte skulle bli utförda eller som höjer kvaliteten i verksamheten.

Arbetsgivaren får ett bidrag, 225 kronor per dag, för att ta emot den som är i fas 3 och behöver inte betala någon lön eller annan ersättning till den arbetssökande. I Västernorrlands län befinner sig nästan 
1.000 personer i fas 3.

Kritiken mot jobb- och utvecklingsgarantin har varit stark bland annat från Riksrevisionen. Särskilt fas 3 i garantin har varit föremål för uppmärksamhet under senare tid. Många upprörande fall har redovisats 
på hur deltagare utnyttjas av arbetsgivare för normala arbetsuppgifter utan att det kostat arbetsgivaren ett öre. Andra vittnar om att de bara får sitta av tiden utan att göra något meningsfullt. Dessa 
människor utsätts för en kränkande behandling. Det är uppenbart att styrningen från regeringen och kontrollen från Arbetsförmedlingen brister. 

LO vill ha en radikal omläggning av arbetsmarknadspolitiken för att undvika att vi hamnar i en situation med fortsatt hög arbetslöshet och samtidig arbetskraftsbrist. Utbildning måste vara en mycket större del 
av arbetsmarknadspolitiken. I nuläget finns alldeles för få platser i arbetsmarknadsutbildningen. LO anser att antalet platser bör öka till minst 25.000 platser i månaden i genomsnitt. Vuxenutbildningen måste 
byggas ut så att fler får möjlighet att förstärka sina grundläggande kunskaper och behörigheter. Vi vet att de med kortast utbildning har större risk att drabbas av arbetslöshet.

Vi ställer oss frågande till vad syftet med fas 3 är. Tror arbetsmarknadsministern att deltagarna kan vara anställningsbara på den reguljära arbetsmarknaden? Om så – Varför kan de inte få ta del av utbildande 
insatser för att öka sin anställningsbarhet?
Om inte – Varför kan de inte få en subventionerad anställning med lön enligt kollektivavtal?

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/BA9B9B70018766F8C1257848002E812F</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/BA9B9B70018766F8C1257848002E812F</guid></item><item><title>Meddelarskydd även i privat verksamhet</title><pubDate>Mon, 21 Feb 2011 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Svenska Dagbladet den 19 februari 2011
I dagarna går remisstiden ut för den parlamentariska Yttrandefrihetskommitténs betänkande. I vårt remissvar från LO tar vi upp en rad frågor kring hur yttrandefriheten i framtiden kan säkras och utvecklas men 
vi betonar särskilt en aspekt som den borgerliga regeringen valt blunda för; nämligen yttrandefriheten för anställda i privat verksamhet som betalas med skattemedel. Det handlar i grunden om en anställds rätt 
att slå larm om missförhållanden utan att riskera repressalier. 
Vi ser idag allt fler exempel på hur en tystnadens och rädslans kultur breder ut sig på svenska arbetsplatser. En orsak till detta är de många otrygga anställningarna och den höga arbetslösheten. Många är 
rädda att förlora sitt jobb om de slår larm eller protesterar mot missförhållanden. Och det är tyvärr en befogad rädsla. En privatanställd som går till media för att berätta om missförhållanden kan komma att 
betraktas som illojal och riskerar då att förlora jobbet. 
I rent offentlig verksamhet har de anställda ett meddelarskydd enligt grundlagen. Det innebär att de har en laglig rätt att tala med media utan att arbetsgivaren får straffa dem eller ens efterforska källan. 
Den rätten gäller inte privatanställda och därmed inte heller anställda i privat verksamhet som finansieras med skattemedel. Om en undersköterska på ett privat äldreboende blir upprörd över hur de gamla 
behandlas och slår larm om detta kan hon eller han förlora jobbet. Lagstiftningen skyddar i första hand arbetsgivaren och dennes rätt till ”affärshemligheter”, inte yttrandefriheten eller vårdtagarnas och 
skattebetalarnas intresse av att missförhållanden avslöjas. En del kommuner har meddelarfriheten inskriven i avtalen med privata entreprenörer men de flesta saknar sådana skrivningar. 
För att fler anställda inom skola, vård och omsorg ska våga slå larm om missförhållanden infördes för några år sedan ”Lex Sara” som gör att anställda har skyldighet att, påtala missförhållanden. Men i privat 
verksamhet som saknar meddelarskydd är Lex Sara inte mycket värd. Där ska anmälan ske till den som ansvarar för verksamheten och därmed för missförhållandena, dvs den egna arbetsgivaren, och inte till någon 
myndighet
Detta är dessutom just nu ett växande problem. En snabbt ökande andel av den offentliga verksamheten utförs idag av privata företag och med den inriktning den nuvarande regeringen har kommer andelen att växa 
kraftigt framöver. Allt större delar av vår gemensamt, offentligt finansierade verksamhet kommer därmed att stå utan insyn. 
Avsaknaden av meddelarskydd i skattefinansierad privat verksamhet är givetvis helt orimlig. Hur människor vårdas i sjukvården, hur våra gamla tas om hand på äldreboenden och hur våra barn har det i förskolor 
och skolor får aldrig vara en företagshemlighet. Personalen måste ha rätt att öppet diskutera kvalitet och påtala missförhållanden utan att riskera bestraffning. Här måste ett privat bolags rätt till 
”affärshemligheter” ge vika för personalens rätt till yttrandefrihet och allmänhetens rätt till insyn i hur deras skattepengar används. 
I vårt remissvar till Yttrandefrihetskommittén betonar vi därför från LOs sida att lagstiftningen måste ändras på denna punkt. Samma meddelarfrihet måste gälla inom all verksamhet som vi medborgare är med och 
betalar via skattsedeln. En sådan förstärkning av yttrandefriheten borde ligga i allas intresse. Det handlar inte enbart om de anställdas frihet. Det handlar också om konkurrensneutralitet mellan privata och 
offentliga verksamheter och om att säkra kvalitetskontrollen inom skola, vård och omsorg. Vi framhåller samtidigt att meddelarskyddet är starkt eftersatt också i rent privat verksamhet och bör förstärkas även 
där. Hur det ska gå till förtjänar att utredas ytterligare. 
Trots att frågan om meddelarfrihet i offentligt finansierad privat verksamhet diskuterats länge har alltså den borgerliga regeringen hittills sagt nej till varje sådan lagändring. Förhoppningsvis kan 
Yttrandefrihetskommitténs fortsatta arbete leda fram till en lagändring som sätter yttrandefriheten liksom kvalitén i vård och omsorg före privata affärsintressen.

Wanja Lundby-Wedin
Ordförande
LO]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/847D67D13CE6913BC125783E00595744</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/847D67D13CE6913BC125783E00595744</guid></item><item><title>Möjligheterna till att jobba till 67 är ojämlikt fördelad</title><pubDate>Fri, 18 Feb 2011 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Dagens Arena den 15 februari 2011

LO presenterar idag effekterna av den ”nya” pensionsreformen för löntagarna.  I rapporten kan vi visa att en genomsnittlig industriarbetare måste jobba två år ytterliggare för att uppnå samma pensionsnivå som 
då pensionsreformen genomfördes. 

Anledningen till att vi idag måste arbeta längre beror på att medellivslängden idag 2011 är cirka två år längre än den var 1995. Året 1995 var det år man utgick ifrån då beräkningarna till det nya 
pensionssystemet gjordes. 

Då visade beräkningarna att en heltidsarbetande industriarbetare efter 45 yrkesår skulle kunna få 62 procent av slutlönen i statlig pension. Idag får samma industriarbetare endast 54 procent av slutlönen i 
pension. För att få 62 procent av slutlönen i pension skulle det med dagens förutsättningar krävas att man arbetar två år till och går i pension vid 67 års ålder. 

Det kan tyckas rimligt att längre livslängd också betyder ett längre arbetsliv. Tyvärr är förbättrad hälsa och längre livslängd en genomsnittlig förbättring som inte kommit alla till del. Det mest alarmerande 
är att många av LO-förbundens medlemmar inte ens kan arbeta fram till 65-årsdagen. 

I en undersökning LO låtit göra svarar en majoritet av de tillfrågade att de tror dom inte att de kan arbeta till 67 år. Det är färre kvinnor än män som tror att de kommer klara att jobba till 67 år. Det 
huvudsakliga skälet är att kroppen inte orkar. 

De som drabbas hårdast är de med kort utbildning. De lämnar arbetsmarknaden betydligt tidigare än de med längre utbildning och de har också betydligt kortare livslängd. Detta beror främst på att de med kort 
utbildning arbetar i en miljö som i högre grad sliter ut dem än vad som är fallet för de med längre utbildning. 

Att fler lever längre sätter stor press på pensionssystemet. Många oroar sig för om pensionen ska räcka. För att lösa problemet finns det två vägar att gå – forma arbetslivet så att fler kan arbeta längre 
eller betala in mer till pensionssystemet. Båda dessa vägar tar lång tid att genomföra och innan de får full effekt för individen. 

Utan tvekan måste strävandena efter ett hållbart arbetsliv intensifieras så att rätten att jobba till 67 blir en möjlighet för fler. Bättre arbetsmiljö, vidareutbildning, rehabilitering och tryggare 
anställningar behövs för att fler ska kunna välja att jobba längre och därigenom förbättra sin ålderspension. Rätten att kunna arbeta allt längre handlar om allas rätt till ett helt arbetsliv. Den fysiska och 
psykiska belastningen på varje arbetsplats ska vara sådan att det är möjligt att arbeta i samma arbete under ett helt yrkesliv. 

Det borde vara en rättighet för alla att kunna gå i pension med bibehållen fysisk och psykisk hälsa och med en inkomst som gör livet gott att leva. 



Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande 
Per Bardh, LOs avtalssekreterare
Ulla Lindqvist, LOs vice ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/739BBF8D65AD0875C125783B003AD8D9</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/739BBF8D65AD0875C125783B003AD8D9</guid></item><item><title>Öka kvaliteten i gymnasieskolan</title><pubDate>Fri, 18 Feb 2011 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Nerikes Allehanda den 16 februari 2011

Idag deltar jag på konferensen ”Inspiration och guldkorn” där personal inom svensk äldre- och handkappomsorg får tillfälle att träffas i Örebro. Personal som besitter en stor kunskap och erfarenhet får 
möjlighet till kompetensutveckling genom att idéer, lösningar och erfarenheter utbyts. Äldre- och handikappomsorgen står inför stora utmaningar både när det gäller verksamhetens innehåll, men också behovet av 
att kunna rekrytera kompetent personal då stora pensionsavgångar väntas de närmaste åren.

Den största rekryteringsbasen är unga från gymnasieskolan. Men allt för många lämnar gymnasieskolan med ofullständiga betyg eller hoppar av och kommer inte att få ett jobb inom den sektor eller bransch som de 
har inriktat sig mot. Ska vi klara framtidens försörjning av arbetskraft inom omsorgen, måste rejäla kvalitetssatsningar göras på de yrkesförberedande utbildningarna i gymnasieskolan. 

Istället för att öka kvaliteten, och resurserna, till yrkesutbildningen så levererar regeringen ”lärling” som botemedel mot avhopp och ofullständiga betyg. Det senaste är att införa lärlingsanställning i 
utbildningssystemet. LO tror inte att detta är ett sätt att stärka morgondagens arbetskraft.

Vår utgångspunkt är att ungdomar i utbildning ska vara elever och inte anställda, om inte branschen kommer överens om något annat. Det är viktigt att skolan kan stå för kvalitet och kontroll så att inte 
lärlingsutbildningarna får dålig status.

Det är inte så att LO motsätter sig lärlingsutbildning, men vi motsätter oss att det ska vara en utbildningsform med lägre ambitioner. Gymnasiala lärlingsutbildningar kan vara ett alternativ för vissa elever, 
branscher, smala yrken eller där elevunderlaget är litet. Men det ska inte vara kvalitetsskillnader mellan skolförlagd yrkesutbildning och en lärlingsutbildning. 

Väl fungerande lärlingsutbildning finns idag inom flera hantverksyrken, t.ex. inom byggbranschen. Där har parterna beslutat sig för att utbildningen fortsätter efter gymnasiet i form av en lärlingsanställning. 
Detta är en form man borde utveckla inom fler områden och som bygger på ett nära samarbete mellan arbetsliv och näringsliv.

Hela idén om lärlingsutbildning förutsätter tillgång till arbetsplatser. Redan idag finns stora kvalitetsbrister med den arbetsplatsförlagda utbildningen. Alltför ofta uppfylls inte utbildningskraven på 
praktiken och dessutom är tillgången begränsad. 

Ska vi få morgondagens anställda inom omsorgen att vilja satsa på yrkesutbildningar inom området krävs såväl god kvalitet på utbildningen som att arbetsgivarna, särskilt de stora i kommuner och landsting, tar 
sitt ansvar för att den arbetsplatsförlagda färdigutbildningen. LOs uppmaning till regeringen är att tilldela de nationella programråden resurser för att kvalitetssäkra de yrkesrelevanta delarna i gymnasiets 
yrkesprogram. Satsar vi på utbildningen, såväl i skolan som på arbetsplatsen, så kommer morgondagens anställda inom vård och omsorg få nödvändiga kunskaper för att klara morgondagens arbetsliv.

Wanja Lundby Wedin
LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/B5B32E4DBA33A729C125783B003972DB</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/B5B32E4DBA33A729C125783B003972DB</guid></item><item><title>Alltid mer, aldrig nog – den ekonomiska elitens nya motto</title><pubDate>Wed, 9 Feb 2011 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i DN den 7 februari 2011

År 2009 var den svenska maktelitens inkomster före skatt i genomsnitt 15 industriarbetarlöner. 2008 var motsvarande siffra 17 industriarbetarlöner. Det visar LO-ekonomernas nya rapport, Alltid mer, aldrig nog. 
De fallande inkomsterna för makteliten under 2009 speglar finanskrisens effekter på kapitalinkomsterna för näringslivets elit, men är sannolikt bara ett hack i kurvan för maktelitens relativa 
inkomstutveckling. Den underliggande trenden, samt de höga kapitalinkomster vi kan förväntas se för 2010, pekar på att makteliten fortsätter att dra ifrån under åren som kommer. 

Vår rapport jämför den sammanräknade inkomsten för makteliten med en industriarbetarlön. Materialet är unikt genom att det ger oss en relativt lång tidsserie över inkomstutvecklingen för de 197 positioner som, 
enligt vår bedömning, är förknippade med störst makt och inflytande över det svenska samhället. Den krets anställda som har de högsta befattningarna inom näringsliv, politik, ekonomi och andra viktiga 
samhällsområden återfinns inte som en egen grupp i den offentliga lönestatistiken. Detta är en brist, eftersom det säkerligen har betydelse för samhällsutvecklingen om makteliten har långt högre inkomster och 
bättre inkomstutveckling än de människor som påverkas av deras beslut. 

Den övergripande bilden är tydlig. Mellan 1950 och 1980 minskade skillnaden mellan makteliten och industriarbetarna. År 1950 var maktelitens genomsnittliga inkomst 11 industriarbetarlöner. År 1980 hade 
makteliten i genomsnitt en inkomst på 5 industriarbetarlöner. Under de senaste trettio åren har däremot klyftorna mellan elitens inkomster och industriarbetarnas löner ökat dramatiskt. 2007 är så här långt 
toppåret för maktelitens relativa inkomst. 

Det är viktigt att påpeka att det inom makteliten finns stora skillnader. Den ekonomiska eliten, de verkställande direktörerna i de 50 största bolagen i Sverige, står i en klass för sig. Denna grupp hade 2009 
en genomsnittlig inkomst före skatt på 12,2 miljoner kronor, motsvarande 41 industriarbetarlöner. Denna grupp är också speciell i bemärkelsen att den relativa inkomsten är väsentligt högre än 1950, då den 
motsvarade 26 industriarbetarlöner, och flerdubbelt högre än 1980, då den var nere i nio industriarbetarlöner. Inkomstmässigt har det aldrig varit så tacksamt att vara hög chef i det svenska näringslivet som 
under slutet på 2000-talets första decennium. Titeln på Anders Isakssons bok om välfärdssamhället, Alltid mer, aldrig nog, var aldrig särskilt träffande, men den lämpar sig väl som en beskrivning av den 
ekonomiska elitens inkomstutveckling. 

Den byråkratiska eliten – här ingår bland annat generaldirektörer, chefsekonomer och andra höga chefer inom statlig och privat verksamhet – hade 2009 en genomsnittlig inkomst på 8,0 industriarbetarlöner. Den 
demokratiska eliten – folkvalda i regering, riksdag och folkrörelser – hade i genomsnitt en inkomst på 4,4 industriarbetarlöner. Båda dessa elitgrupper har haft en betydligt svagare inkomstutveckling än den 
ekonomiska eliten, vars inkomster verkar utvecklas i en helt annan takt än samhället i övrigt. 

Andra studier över inkomstutvecklingen ger en liknande bild. Statistiska centralbyråns undersökning av hushållens ekonomi (HEK), som inleddes 1975, visar också på att inkomstskillnaderna var som minst i början 
på 1980-talet och att de under senare år har varit de största sedan undersökningen började. Statsminister Fredrik Reinfeldt har vid flera tillfällen oriktigt hävdat att inkomstskillnaderna inte har ökat sedan 
2006. Det stämmer inte. Mellan 2006 och 2009 så har inkomstskillnaderna ökat, oavsett vilket mått för hushållens disponibla inkomst vi använder oss av. 

Sverige är inte på något sätt ensamt om ökande inkomstskillnader. Det är en utveckling vi ser över hela västvärlden, men allra tydligast i anglosaxiska länder som USA och Storbritannien. Ett antal olika 
faktorer bestämmer inkomstskillnadernas utveckling: ekonomins funktionssätt, styrkeförhållandena på arbetsmarknaden, normer i samhället och skattesystemets utformning är en del av dessa. Men det står helt 
klart att beslut i politiska församlingar kan påverka inkomstfördelningen. Det är olyckligt att den nuvarande regeringens ekonomiska politisk har som kanske främsta syfte att öka löneskillnaderna – i en tid 
när inkomstskillnaderna är de största på flera decennier. 

Förändringarna i det svenska skattsystemet under 2000-talet kommer med stor sannolikhet att leda till att den ekonomiska elitens inkomster ökar ytterligare relativt industriarbetarlönen. Borttagen 
förmögenhetsskatt, borttagen arvs- och gåvoskatt, en regressiv fastighetsbeskattning – samtliga dessa skatteförändringar kommer att leda till stigande kapitalinkomster för dem som redan har stora ekonomiska 
resurser. Utan en ny inriktning på den ekonomiska politiken kommer Sverige att bli ett land med ökande ekonomiska klyftor och med en maktelit som har allt svagare förståelse för de ekonomiska förhållanden som 
gäller för flertalet. Men det är också viktigt att näringslivets elit, både dess organisationer och de individer som finns på de ledande positionerna, börjar ta ansvar för sin orimliga inkomstutveckling. Denna 
grupp, som alltid predikar återhållsamhet för andra, riskerar annars sin legitimitet som en seriös samhällsaktör. 

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande
Jeanette Bergström, LO-ekonom
Ola Pettersson, LO-ekonom]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/2CD3B2042B8269FAC12578320034ACB7</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/2CD3B2042B8269FAC12578320034ACB7</guid></item><item><title>Dina coacher ger inte fler jobb Reinfeldt</title><pubDate>Wed, 8 Dec 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad på SVT Debatt den 7 december 2010.

Svt rapporterar idag att regeringens satsning på jobbcoacher snart kostat skattebetalarna mer än en miljard kronor. LO har varit starkt kritiska till den inriktning på arbetsmarknadspolitiken som regeringen 
valt. Vi menar att satsningen på coacher och jobbsökaraktiviteter riskerar att permanent ställa grupper utanför arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadspolitiken borde istället ha fokus på kompetenshöjande insatser, som utbildning. Många som drabbats av arbetslöshet saknar gymnasieutbildning eller har fel utbildning för de jobb som finns att 
söka och kommer att växa fram. Det gör att det också finns risk för en tilltagande arbetskrafts- och kompetensbrist i vissa branscher.

Istället för ensidigt fokus på jobbsökaraktiviteter och coachning vill LO se en arbetsmarknadspolitik som rustar arbetslösa så att de får den utbildning och kompetens som efterfrågas av arbetsgivare. Vi 
föreslår därför följande åtgärder:

En rejäl satsning på arbetsmarknadsutbildning. Minst 25.000 platser per månad krävs. Arbetsmarknadsutbildningarna bör tas fram i samråd med arbetsmarknadens parter. Det är vi, fack och arbetsgivare, som varje 
dag ser vilka behov som finns i arbetslivet.

Även andra typer av utbildning måste förbättras kraftigt. Vi behöver en gymnasieskola som har förutsättningar och resurser att nå målet om att alla elever kan gå ut gymnasiet med fullständiga betyg. Det måste 
också finnas goda möjligheter att läsa in oavslutade gymnasiestudier på komvux eller inom folkhögskolan.

Praktik är viktigt såväl för unga som för andra med begränsad arbetslivserfarenhet. För att få fram tillräckligt med praktikplatser av bra kvalitet föreslår LO att det införs en handledarpeng så att varje 
praktikant kan knytas till en särskild handledare på praktikarbetsplatsen. Handledarpengen ska motsvara runt 5 timmars handledning i veckan (vilket beräknas kosta cirka 4.400 kronor per månad). Förutom att få 
fram fler praktikplatser skulle en sådan lösning minimera risken för att praktik tränger undan riktiga jobb, och att praktikanter i själva verket utför vanligt arbete.

Betydligt fler platser i särskilt anställningsstöd och i lönebidragsanställningar behövs. För dem som står längst ifrån arbetsmarknaden är subventionerad sysselsättning nödvändigt. För att få fram den här 
typen av anställningar behövs en god subvention från samhället, vilket inte är fallet i dag.

LO-ekonomernas höstprognos förutspår en arbetslöshetsnivå på drygt åtta procent de närmaste åren. Regeringen spår själv att arbetslösheten kommer att ligga kvar på sex procent 2014. Det behövs en samlad 
politik för fler jobb, bättre jobb och tryggare jobb. Regeringen måste upp till bevis.

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/802855C9478C1BDFC12577F300410A29</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/802855C9478C1BDFC12577F300410A29</guid></item><item><title>Utförsäkrade tvingas till härbärgen</title><pubDate>Tue, 7 Dec 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Aftonbladet den 6 december 2010.

Sedan 1968 har föreningen Ny gemenskap erbjudit mat och viloplats för den som behöver stöd för att ta sig genom vardagen. Ny gemenskap startade som en vision om ett annorlunda samhälle, en gemenskap där ingen 
åsidosätts, där alla accepteras och ingen kallas avvikande. I vår öppna verksamhet på Kammakargatan i Stockholm har vi kunnat se hur samhället förändrats.

I slutet av 1960-talet och under 1970-talet var det främst hemlösa äldre män som besökte Ny gemenskap. Under 1980-talet kom allt fler personer med svåra missbruksproblem till oss, samtidigt tog vi också emot 
många som tidigare bott på institutioner inom mentalvården.

I dag har trycket ökat dramatiskt och vi tar emot helt nya grupper, som kommer till oss för att få ett mål mat, kläder eller en säng att vila i. Till Kammakargatan kommer i dag arbetskraftsinvandrare från 
Östeuropa sida vid sida med arbetslösa, människor som utförsäkrats från sjukförsäkringen och psykiskt långtidssjuka med mycket låga pensioner. Många av dem har det gemensamt att de inte har råd med mat för 
dagen.

Det vi ser är en del av en större samhällsförändring där klyftorna ökar och samhällets stöd till den som hamnar i en svår situation i livet minskar. Vi som är med i föreningen Ny gemenskap känner en stark oro 
över den utvecklingen. Sverige har blivit ett tvåtredjedels-samhälle där allt för många lämnas efter.

LO:s studier av inkomstutvecklingen i Sverige visar på kraftigt ökade klyftor. Främst är det klyftan mellan de som har ett arbete och de som saknar arbete som ökar. Andelen fattiga bland sjuka, arbetslösa och 
pensionärer har ökat kraftigt de senaste åren. Under 2008 levde nästan var femte sjuk, arbetslös eller pensionerad i ett hushåll med låg inkomst. Även bland unga arbetarkvinnor ökar fattigdomen dramatiskt.

Utvecklingen visar tydligt hur dagens politik ökat otryggheten. Priset betalas av dem som drabbats av sjukdom eller arbetslöshet. Många av dem som utförsäkrats från sjukförsäkringen kämpar i dag för att klara 
sina boendekostnader samtidigt som de känner en stark stress av på grund av kraven från Försäkringskassan. Vi ser också hur arbetslösa hamnar i olika typer av missbruksproblem på grund av de tuffare villkor de 
lever under. I dag kommer båda de här grupperna till oss för att få hjälp med mat och kläder, men inte minst för att få ett välkomnande. Ensamheten i utanförskapet är det som tär mest.

Inom nätverket Resurs känner vi samma oro inför de ökande klyftorna. Resurs är ett nätverk som startades 2008 som en reaktion på det hårda samhällsklimatet mot sjuka och utsatta i allmänhet och de nya 
sjukförsäkringsreglerna i synnerhet. Vi ser i dag hur alltför många i princip står helt utan ersättning från sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Det rör sig om personer som blivit sjuka tidigt i 
livet eller varit i så dåligt skick att de inte klarat av att anmäla sig till Arbetsförmedlingen i samband med arbetslöshet.

Tidigare kunde man vid långvariga sjukdomstillstånd såsom allvarliga sjukdomar, olyckor eller psykisk sjukdom få tidsbegränsad sjukersättning på garantinivå. I dag då denna ersättningsform tagits bort finns 
bara varaktig sjukersättning kvar att ansöka om, men de krav som ställs innebär att väldigt få kan erhålla ersättningen. Denna grupp står således nästan helt utanför sjukförsäkringen och hänvisas till att söka 
försörjningsstöd.

Vi vill se en politik som minskar klyftorna i samhället, inte ökar dem. Då krävs en sjukförsäkring som faktiskt ger trygghet, inte knuffar ut svårt sjuka. Då krävs stöd och hjälp för att den som blir sjuk 
eller förlorar sitt arbete ska kunna komma tillbaka till arbetslivet. Då krävs att även psykiskt långtidssjuka får stöd och daglig sysselsättning i kommunerna.

De människor som kommer till Ny gemenskap vill helst av allt ha ett jobb och en egen försörjning. Samhället måste ta ansvar för att rusta dem så att de kan komma tillbaka till arbetslivet.

I dag har det arbetsmarknadspolitiska stödet till personer med nedsatt arbetsförmåga fått stryka på foten. Om fler fick möjlighet att få en lönebidragsanställning och om arbetsgivare kunde få ersättning för 
att ta emot personer som behöver arbetsträna utan tidspress skulle förmodligen många fler kunna komma tillbaka till arbetslivet. Om de fasta tidsgränserna i sjukförsäkringen skrotades och ersattes med en rätt 
till stöd och rehabilitering skulle ytterligare fler kunna komma tillbaka.

Detta handlar inte om några utopier, förändringarna är fullt möjliga att genomföra. Men då krävs politisk vilja och att vi tillsammans, myndigheter, arbetsgivare och fackliga organisationer, tar vårt ansvar 
för att skapa ett samhälle med plats för alla.

Wanja Lundby-Wedin, LO-ordförande
Jenny Fjell, läkare och initiativtagare till nätverket Resurs
Anna Malmqvist, platschef Ny Gemenskap]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/E1DB6332E6A640FFC12577F2003FA9A9</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/E1DB6332E6A640FFC12577F2003FA9A9</guid></item><item><title>Satsa på utbildning – då får fler jobb</title><pubDate>Mon, 29 Nov 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i GP den 29 november 2010

Sverige är ett rikt land där allas rätt till arbete manifesterats genom mål om full och hög sysselsättning, där varje arbetad timma setts som viktig eftersom den är ett bidrag till den gemensamma välfärden. 
LO-ekonomernas färska höstprognos förutspår en arbetslöshetsnivå på drygt åtta procent närmaste åren och regeringen spår själv att arbetslösheten kommer att ligga kvar på hela sex procent år 2014. Det är djupt 
oroande att regeringen signalerar en acceptans för en sådan hög arbetslöshetsnivå. Jag accepterar den inte.

När jag idag träffar jag arbetsmarknadsminister Hillevi Engström vill jag prata om att Sverige inte har råd med att så många människor står utan arbete. Jag kommer då att överlämna LOs synpunkter på 
regeringens arbetsmarknadspolitik.

LO vill se en annan inriktning i arbetsmarknadspolitiken. Den stora fokuseringen på så kallade jobbsökaraktiviteter med coachning gör att regeringen riskerar att permanent ställa grupper utanför 
arbetsmarknaden. Det borde istället vara stort fokus på kompetenshöjande insatser, som utbildning, men så är det inte. Många av dem som drabbats av arbetslöshet saknar gymnasieutbildning eller har fel 
utbildning för de jobb som finns att söka. Det gör att det också finns risk för en tilltagande arbetskrafts- och kompetensbrist i vissa branscher. Det erbjuds idag alltför sällan utbildningsinsatser som ökar 
möjligheterna att få en hållbar väg tillbaka till jobb.

Mot denna bakgrund menar LO att:

- Arbetsmarknadsutbildningen måste växlas upp väsentligt! Vi behöver en nivå på minst 25 000 platser per månad av framåtsyftande och behovsinriktad arbetsmarknadsutbildning som arbetslösa kvinnor och män får 
del av i likvärdig omfattning. Arbetsförmedlingen i samråd med arbetsmarknadens parter ska ta fram arbetsmarknadsutbildningarna. 

- Studiefinansieringen måste vara generös – det är själva idén! Det generösa studiestödet är, genom de försämringar i högsta ersättning och nedtrappning i ersättningsnivå som genomförts i 
arbetslöshetsförsäkringen, urholkat. LO menar att den grundläggande förändring som krävs för att återupprätta en generös studiefinansiering inom ramen för arbetsmarknadspolitiken ligger i en väsentligt 
förbättrad arbetslöshetsförsäkring. LO har tydliga, och för regeringen väl kända, ställningstaganden i fråga om hur en bra arbetslöshetsförsäkring bör vara utformad.

- Även annan utbildning måste förbättras kraftigt! Vi behöver parallella satsningar på en gymnasieskola som har förutsättningar och resurser att nå målet om att alla elever kan gå ut gymnasiet med fullständiga 
betyg och att det finns goda möjligheter att läsa in oavslutade gymnasiestudier på komvux eller inom folkhögskolan, med en generös studiefinansiering. 

- Det måste säkerställas att praktik är praktik och inte utnyttjande av gratis arbetskraft! Praktik är viktigt såväl för unga som för andra med begränsad arbetslivserfarenhet. För att få fram tillräckligt med 
praktikplatser av bra kvalitet föreslår LO att det införs en handledarpeng så att varje praktikant kan knytas till en särskild handledare på praktikarbetsplatsen. Handledarpengen ska motsvara runt 5 timmars 
handledning i veckan (vilket beräknas kosta cirka 4 400 kronor per månad). Detta skulle minimera risken för att praktik tränger undan riktiga jobb, och att praktikanter i själva verket utför vanligt arbete. 

- Subventionerad sysselsättning måste ge en god subventionsnivå på större delen av arbetsmarknaden! Subventionerad sysselsättning är ett centralt inslag i arbetsmarknadspolitiken om den riktas mot dem som står 
längst från arbetsmarknaden. LO vill därför se betydligt fler platser i särskilt anställningsstöd och i lönebidragsanställningar. För detta behövs ett aktivt arbete samt att anställningar i normala lönelägen 
får en god subvention, vilket inte är fallet i dagsläget .

Den stora utmaningen är nu att få ned arbetslösheten, utan att minska anställningstryggheten och sänka lönerna. Det är fullt möjligt, givet att man vill. Vi har i grunden en välutbildad arbetskraft och det är 
nyckeln till jobb med högre produktivitet. Det är också förutsättningen för att kunna ställa om. Samhällets ansvar är att se till att det finns goda möjligheter för alla att bidra till arbetskraften efter 
förmåga. Så ser det inte ut nu. Det behövs en samlad politik för fler jobb, bättre jobb och tryggare jobb. Regeringen måste upp till bevis. 

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/1C4D862B8AECE9A5C12577EA003370D2</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/1C4D862B8AECE9A5C12577EA003370D2</guid></item><item><title>Stoppa rovdriften på arbetskraft</title><pubDate>Tue, 23 Nov 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Svenska Dagbladet den 21 november 2010

Det är nu snart två år sedan regeringen med stöd av miljöpartiet drev igenom den lagstiftning som gav arbetsgivarna makten över arbetskraftsinvandringen till Sverige. Vi i fackföreningsrörelsen varnade för 
vilka konsekvenser lagändringen skulle få, men regeringen lyssnade varken på oss eller på andra remissinstanser som uttryckte sin oro.

Vi är i grunden positiva till arbetskraftsinvandring. Sverige har en lång historia av öppna gränser och vi tycker att det är bra att arbetstagare kan komma hit med hopp om en bättre framtid. Vi ser också att 
vi som nation har ett behov av kompetens från andra länder. Men idag är vittnesmålen många om den rovdrift på utländsk arbetskraft som pågår i Sverige. Regeringen har skapat ett system där utländska 
arbetstagare hamnar i en orimlig beroendeställning till sina arbetsgivare och blir lätta offer för exploatering. Idag är det uppenbart att en myndighetskontroll av arbetskraftsinvandringen måste återinföras.

I praktiken innebar systemskiftet att regeringen med stöd av miljöpartiet avskaffade den arbetsmarknadsprövning, en myndighets- och partsgemensam prövning om arbetskraftsbrist och arbetsgivares lämplighet, som 
varit en hörnsten i den svenska arbetstillståndsregleringen sedan 1967. Istället överlät man på arbetsgivare att själva avgöra om det finns ett behov av arbetskraftsinvandring eller inte.

Migrationsverkets uppgift är att bevilja arbetsgivares ansökan, inte att ifrågasätta arbetsgivarens eller arbetserbjudandets seriositet. Fackets uppgift är bara att yttra sig över de arbetsvillkor som 
arbetsgivaren säger sig erbjuda i sin ansökan. Ligger arbetsvillkoren i paritet med kollektivavtalet eller inte? Vi har ingen möjlighet och inget uppdrag att kontrollera äktheten i de villkor som beskrivs i 
arbetsgivarens ansökan. Det uppdraget ligger i själva verket inte på någon idag.

För den arbetstagare som beviljas arbetstillstånd i Sverige är rätten att uppehålla sig här knutet till den anställning man fått. Hot om utvisning blir ett effektivt medel för oseriösa arbetsgivare att kuva 
arbetstagare till att inte ställa krav på bättre arbetsvillkor eller söka hjälp. Vi ser dagligen hur det leder till orimligt låga löner och arbetsvillkor som ingen borde behöva acceptera i Sverige 2010.

Tobias Billström har vid flera tillfällen sagt att det är fackens uppgift att kontrollera villkoren på svensk arbetsmarknad. Men saknas en rimlig lagstiftning och ett myndighetsansvar finns det mycket lite vi 
kan göra. Genom ett antal förändringar i lagstiftningen skulle mycket lidande kunna undvikas. Att återinföra en myndighetsprövning skulle inte sätta stopp för arbetskraftsinvandringen till Sverige, det är ett 
sätt att sätta stopp för den rovdrift som pågår.  

Vi uppmanar därför Tobias Billström att snabbt genomföra följande förändringar i lagstiftningen:

∙ Den myndighetsbaserade arbetsmarknadsprövningen där arbetsmarknadens parter ges inflytande måste återinföras. En prövning där myndigheten även får ett tydligt uppdrag att granska och följa upp arbetsgivarens 
och erbjudandets seriositet.

∙ Återinför även den tidigare bestämmelsen som sa att arbetskraftsinvandring inte fick koncentreras till branscher vars svårigheter att rekrytera arbetskraft i Sverige beror på låga löner, dåliga arbetsvillkor 
eller dålig arbetsmiljö.

∙ Bindande anställningskontrakt bör vara ett krav för arbetstillstånd. Idag beviljas ett upp till två år långt arbetstillstånd på en ansökan som lämnar fritt för arbetsgivaren att i efterhand backa från själva 
anställningen eller arbetsvillkoren. Enskilda personer eller fack som anser att arbetsgivaren brutit mot avtal ska kunna få sin sak prövad i domstol och få skadestånd.

∙ Arbetstagare som träder fram och söker hjälp för att uppnå schyssta arbetsvillkor ska inte riskera utvisning. Låt istället arbetstagaren stanna tillståndstiden ut och söka ny arbetsgivare.

∙ Anpassa lagstiftningen även till utländska arbetsgivare som är verksamma i Sverige. Lagstiftningen är idag konstruerad för svenska arbetsgivare som ansöker om arbetstillstånd. Lagstiftningen innehåller inga 
verktyg överhuvudtaget för att Migrationsverket ska kunna försäkra sig om seriositeten bakom ett utländskt företags erbjudande. Utländska entreprenad- och bemanningsföretag utgjorde cirka 40 procent av 
arbetstillstånden under 2009.

Wanja Lundby-Wedin, LO
Per Bardh, LO
Annelie Nordström, Kommunal
Hans Tilly, Byggnads
Lars Lindgren, Transport
Per-Olof Sjöö, GS
Ella Niia, HRF
Hans Öhlund, Fastighets]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/80CB06CFB33E47CEC12577E4002E6BC0</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/80CB06CFB33E47CEC12577E4002E6BC0</guid></item><item><title>Sverige behöver fler, bättre och tryggare jobb</title><pubDate>Wed, 10 Nov 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Arbetarbladet den 10 november 2010

Idag möts flera hundra fackligt förtroendevalda inom LO runtom i landet för att diskutera framtidsfrågor. Från Sandviken har vi kopplat ihop oss digitalt med Söråker och Kristinehamn. På så sätt kan fler föra 
gemensamma diskussioner samtidigt runt om i landet. Frågor som står på dagordningen är vad vi i facket kan göra för att löntagarna ska få jobb och bättre villkor så att Sverige och svensk ekonomi kan fortsätta 
att växa. 

Att Sverige är ett rikt land beror på att så många här i Sverige vill arbeta och att vi som har arbete också jobbar mycket. Varje arbetad timma är ett bidrag till den gemensamma välfärden. Därför är en politik 
för arbete avgörande också för att vi klarar kvaliteten i skolan, vården och omsorgen liksom att vi solidariskt finansierar försäkringarna för trygghet vid sjukdom och arbetslöshet. 

Mot den bakgrunden är det oroande att arbetslösheten biter sig fast  på en hög nivå, idag närmare 8 procent. I Sandviken är idag runt 1000 personer arbetslösa. Regeringens uttalade ambition är att få ner 
arbetslösheten till 6 procent år 2014. Det är en varningsklocka att 6 procent tycks vara en acceptabel arbetslöshetsnivå. 

Många av de som drabbats av arbetslöshet saknar gymnasieutbildning eller har fel utbildning för de jobb som finns att söka. De erbjuds idag alltför sällan kompletterande utbildningsinsatser som ökar 
möjligheterna att få ett nytt jobb. Det tycks finnas en övertro hos regeringen att genom att öka antalet personer som söker jobb så blir jobben fler. 

Utan praktik eller utbildning som rustar de arbetslösa, riskerar regeringen att permanent ställa grupper utanför arbetsmarknaden. Långtidsarbetslösheten ökar och utan riktade insatser kommer den att fortsätta 
öka. 

Samtidigt som vi ser en risk för fortsatt hög arbetslöshet så ser vi tilltagande arbetskrafts- och kompetensbrist i vissa branscher. Här borde regeringen naturligtvis satsa på arbetsmarknadsutbildning så att 
arbetslösa kan söka jobb där det idag saknas arbetskraft. 

Det är ingen hållbar arbetslinje med brist på viss arbetskraft och överskott på annan. 
                
För att vi ska kunna ha en väl utbyggd välfärd så vet vi att det behövs att de allra flesta svenskar arbetar i huvudsak heltid under ett helt arbetsliv. Arbete är grunden för såväl den gemensamma välfärden som 
den individuella tryggheten vid sjukdom, arbetslöshet och pension. 

Att unga börjar jobba allt senare, att alltfler erbjuds enbart deltidsarbeten och korta anställningar leder till en misshushållning av arbetskraften och det blir mindre skattepengar till den gemensamma 
välfärden. Men det leder också till låga ersättningar från föräldraförsäkringen, sjukförsäkringen, a-kassan och till en låg pensionen. 

Sveriges utmaning är att få ned arbetslösheten, få fler att delta utifrån förmåga och se till att öka antalet heltider och fasta jobb. Anställningsvillkoren kommer att bli en allt viktigare facklig fråga de 
närmsta åren. Vi har i grunden välutbildad arbetskraft och det är nyckeln till hög produktivitet och möjlighet att ställa om. Nu behövs en samlad politik för fler jobb, bättre jobb och tryggare jobb. 

Wanja Lundby-Wedin 
Ordförande LO]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/C02D50A13E7523C2C12577D7004F4498</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/C02D50A13E7523C2C12577D7004F4498</guid></item><item><title>Motarbetar Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström strejkrätten?</title><pubDate>Wed, 3 Nov 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad på svd.se den 2 november 2010

I onsdags presenterade EU-kommissionen sitt 50-punkts program för en utveckling av den inre marknaden. Då hade konkreta förslag till åtgärder för att förstärka strejkrätten plötsligt tagits bort och ersatts av 
en allmän till intet förpliktigande skrivning som innebär status quo. 

Tidigare samma vecka fanns ett förslag till handlingsprogram där punkt 29 innebar att en ny social klausul skulle tillföras lagstiftningen om den gemensamma marknaden. Klausulen syftade till att balansera den 
inre marknadens friheter mot fackliga rättigheter så att alla lagar för den inre marknaden implementeras med respekt för de grundläggande rättigheterna och utan begränsning garanterar rätten till facklig 
organisering och rätten att strejka.

Enligt Le Monde (28/10-2010) stoppades förslaget om förstärkt strejkrätt då Cecilia Malmström och ytterligare tre kommissionärer gick emot förslaget med argumentet att EU inte har så mycket att bidra med på 
det sociala området och i synnerhet inte om det handlar om att skydda strejkrätten. Stämmer uppgifterna i Le Monde är detta högst märkligt. I och med Lissabonfördraget är arbetstagarnas rättigheter 
grundlagsskyddade. Att inte ge strejkrätten ett rimligt skydd innebär snarast att de avstår från att genomföra Lissabonfördragets intentioner.

EU-domstolens beslut i fall som Laval och Viking visar med tydlighet att strejkrätten enligt rättspraxis är underordnad de ekonomiska friheterna. Ska den nationella strejkrätten skyddas krävs politiska beslut 
på EU-nivå som kan ändra nuvarande rättspraxis. Förslaget om förstärkt strejkrätt skulle innebära ett litet men viktigt steg i rätt riktning. Om Cecilia Malmström vill förhindra en sådan utveckling är det 
märkligt.

En bättre balans mellan den inre marknadens friheter och fackliga rättigheter har länge varit en viktig fråga för den europeiska fackföreningsrörelsen. När facket saknar rimliga möjligheter att vidta 
stridsåtgärder, ger den fria marknaden istället oseriösa arbetsgivare möjlighet att dumpa arbetsvillkor och löner. Att kunna korrigera den inre marknadens skevheter är en förutsättning för såväl löntagarnas 
trygghet som det allmänna förtroendet för EU. 

Wanja Lundby-Wedin
LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/A76CAFA0CA37406AC12577D0002AF3CB</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/A76CAFA0CA37406AC12577D0002AF3CB</guid></item><item><title>Så pressar regeringen ner lönerna</title><pubDate>Wed, 29 Sep 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Efter arbetet den 17 september

Jag tror på ett samhälle som strävar mot jämlikhet. Ett Sverige – ett Skåne – där inte skillnaderna är så stora är ett bättre samhälle för alla att leva i. I ett sådant samhälle så har politiken ambitioner att 
fördela resurser. Det handlar såväl om ekonomiska resurser som att bygga upp en välfärd som gör det möjligt för alla att ta del av.

För socialdemokraterna är det prioriterade i årets val att stärka välfärden, bland annat genom att se till att barngrupperna blir mindre i skolan och barnomsorgen, att det blir fler undersköterskor i vården 
och genom att öka stödet till äldre i äldreomsorgen. Bra skola, vård och omsorg som används av såväl fattig som rik leder till ett bättre land att leva i.

Men en annan viktig del för att vi ska hålla ihop är att inte inkomskillnaderna ökar. För detta krävs en omsvängning i politiken. Ända sedan början av 1980-talet har den långsiktiga trenden varit en allt mer 
ojämn inkomstför­delning. Men med det jobbskatteavdrag som den borgerliga alliansen infört har skillnaderna blivit större. Idag betalar sjuka, arbetslösa och pensionärer högre skatt än de som arbetar. Den 
olika beskattningen måste på sikt tas bort.


Diagram 3
Källa: LO (2010) och egna beräkningar

I diagrammet kan vi se att sjuka, arbetslösa och förtidspensionerade har nästan inte alls har fått del av den kraftiga ökning av inkomsterna som har skett sedan mitten av 2000-talet.

Vi vet också att det har blivit mer än fyra gånger så vanligt för en sjuk, arbetslös eller pensionär att riskera fattigdom som för en förvärvsarbetande. Andelen unga (20-39 år) arbetarkvinnor med låg inkomst 
ökade från 6 till över 11 procent mellan 2007 och 2008. 

Vi vet också att risken för arbetslöshet och sjukdom är vanligare bland arbetare. Politiken som förts av högern under senare år har spätt på skillnaderna. Den utformning av a-kassan som vi idag har är djupt 
orättvis och slår allra hårdast mot arbetare med låga inkomster och anställda som många gånger inte har ett heltidsjobb.

Idag betalar den lågavlönade medlemmen i Hotell och Restaurang Facket förbund (HRF) 405 kronor i månaden medan akademikerna aldrig behöver betala mer än 90 kronor i månaden. Att medlemmarna i HRF ska betala så 
hög avgift beror, enligt den borgerliga regeringen, på att de som har hög risk för arbetslöshet ska hålla igen på lönekraven.

Det förs helt enkelt en konsekvent politik från den borgerliga regeringen där man vill skapa fler jobb med att pressa ned lönerna. Den sänkta nivån när man är arbetslös och sjuk är naturligtvis också en del i 
denna strategi. Fortsätter denna politik kommer det främst att drabba de arbetare som redan idag är lågavlönade och som riskerar att drabbas av arbetslöshet.

Detta är tydliga tecken på ett samhälle som drar isär. Ett sådant Sverige kommer att bli sämre för alla att leva i. Det leder till ökade spänningar och orättvisor. Den stora skillnaden mellan höger och vänster 
är huruvida vi tycker detta är ett problem - eller inte - och om vi har förslag för att minska dessa skillnader. I de rödgrönas valmanifest finns förlag som stärker löntagarna och minskar de ekonomiska 
skillnaderna i landet.

Den borgerliga regeringen för en politik som ökar de ekonomiska klyftorna och som leder till ökade spänningar i Sverige. En socialdemokratisk ledd regering kommer att öka jämlikheten i Sverige. Det är ett 
Sverige – ett Skåne - som är bättre för alla att leva i. 

Wanja Lundby Wedin, LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/ECB3BA691B6728A8C12577AD00436D4F</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/ECB3BA691B6728A8C12577AD00436D4F</guid></item><item><title>Valet är ditt </title><pubDate>Wed, 29 Sep 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i LO-tidningen den 15 september

Den som väljer att lägga sin röst på högeralliansen på söndag röstar för en politik för sämre löner och arbetsvillkor. Det är lätt att konstatera efter fyra år med den borgerliga alliansregeringen.

Nästan allt som regeringen gjort har syftat till att öka lönekonkurrensen, till att på sikt pressa ner lönerna för alla. Jobbskatteavdrag, höga avgifter i a-kassan, stupstock i sjukförsäkringen, Lex Laval, 
förenklade f-skatteregler samt laglig rätt för näst intill obegränsade visstidsanställningar; allt detta har syftat till att tvinga arbetstagare att hålla tillbaka sina lönekrav. En sak kan vi vara säkra på: 
det blir mer av samma om högerpartierna får mandat att fortsätta regera efter valet den 19 september. 

Tydligast är förslaget om en obligatorisk a-kassa där man även fortsättningsvis ska låta arbetslöshetsrisken avgöra avgiften. Det skulle göra det svårt att upprätthålla en hög anslutningsgrad till facket. Med 
färre medlemmar i facket blir det svårare att vinna kampen om bra löneökningar för alla. 

Ett annat förslag från högeralliansen är att göra det lättare för arbetsgivaren att bli av med personal som man inte anser passar på en arbetsplats. Om en arbetsgivare idag säger upp en anställd på grund av 
personliga skäl och den anställde vill ha kvar jobbet så fortsätter anställningen till dess att tvisten är avgjord. De borgerliga partierna föreslår att den anställde omedelbart ska lämna arbetsplatsen och 
hänvisas till a-kassan för sin försörjning.

Förslaget är skrämmande, inte bara med tanke på den anställdes ekonomi och våldet mot arbetslinjen, utan också för att det sätter munkavle på anställda. För vem vågar opponera sig mot sin arbetsgivare när man 
riskerar sparken för en a-kasseersättning som ligger långt under 80 procent.

Att det är ett systemskifte som pågår är tämligen uppenbart. Ända fram till dess att vallokalerna stänger på söndag kväll ska vi fortsätta att berätta om vad som står på spel. Vi måste berätta det, eftersom 
inte medierna gör det. Vi ska berätta att det finns ett politiskt alternativ som står på arbetstagarnas sida, det rödgröna alternativet, och vad den politiken innebär:

Investeringar för framtiden är viktigare än skattesänkningar för redan rika 
Nya bostäder, vidgat ROT-avdrag, satsningar på klimatomställning och en hållbar infrastruktur, bättre möjlighet till utbildning, fler heltidstjänster och bättre arbetsmiljö är några exempel på rödgrön politik 
för den kommande mandatperioden.

Värna kollektivavtalen
Det senaste exemplet på hur arbetare anställda av utländska företag utnyttjas kom i förra veckan. I Vellinge har lettiska byggnadsarbetare tvingats arbeta 60-70 timmar i veckan för 16 kronor i timmen. Den här 
gången kunde Byggnads agera eftersom de tecknat avtal med det lettiska företaget, men om företaget haft ett lettiskt avtal så hade Byggnads haft svårt att hjälpa de lettiska arbetarna. Lex Laval har gjort det 
möjligt för utländska företag att inte följa svenska avtal. De rödgröna partierna har lovat att riva upp Lex Laval och se till att facket ska kunna hävda likabehandling av arbetstagare på arbetsmarknaden. 

En solidarisk arbetslöshetsförsäkring med fackliga a-kassor
En hotellstäderska betalar 405 kronor i månaden till a-kassan medan läkaren eller ingenjören bara betalar 90 kronor. Det är inte rättvist. Med en rödgrön regering får vi en a-kassa med låg och rättvis avgift. 
Avgiften blir ca 80 kronor per månad och taket höjs kraftigt så att betydligt fler får 80 procent av sin lön i a-kassa. Målet är att 80 procent ska få 80 procent i a-kasseersättning.

Ungdomar i arbete med schyssta löner och villkor
Högern vill öka ungas otrygghet ännu mer genom att unga upp till 23 år ska kunna provanställas tre gånger så lång tid som i dag. Det kallas för lärlingsprovanställning och ska kunna pågå i 18 månader. De 
rödgröna vill införa ett ungdomslyft med möjlighet till praktik och utbildning. De vill avskaffa aktivitetsförbudet för unga arbetslösa. De vill införa ett ungdomsavdrag för arbetsgivare som anställer unga 
arbetslösa och förhindra att arbetsgivare kan utnyttja ungdomar genom upprepade visstidsanställningar. 

Bättre rehabilitering i en trygg sjukförsäkring
Högerregeringens politik har tvingat ut många svårt sjuka ur sjukförsäkringen. Inte för att de har blivit friska utan för att dagarna i sjukförsäkringen tagit slut. De rödgröna har lovat en sjukförsäkring som 
ger trygghet under sjukdom och stöd för återgång till arbete. De stelbenta tidsgränserna ska ersättas med individuella rehabiliteringsplaner. 

Fyra år till med en högerregering kommer att förändra Sverige på många sätt. Inkomstskillnaderna kommer att växa och arbetslivet kommer att bli allt tuffare. Det blir arbetstagarna som får betala priset för en 
politik som gynnar dem som har det bäst ställt.

Det blir ingen ångervecka. Det gäller att välja rätt på söndag.

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/94908C9EEFBD44E7C12577AD00433DA7</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/94908C9EEFBD44E7C12577AD00433DA7</guid></item><item><title>Väljarna föredrar välfärd i stället för sänkt skatt</title><pubDate>Wed, 29 Sep 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Kommunalarbetaren 15 september

Med sänkta skatter blir går det inte att utjämna skillnader mellan rika och fattiga, skriver LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin.
 
Valdebatten handlar mycket om sänkta skatter på inkomster, hur mycket mer pengar vi som har jobb får kvar i plånboken. Sällan handlar det om vad vi inte får. Eller vilka som inte får. 

Listan kan göras lång: de som är sjuka och arbetslösa får lägre ersättning och sämre hjälp att bli friska eller få ett nytt jobb. Det finns mindre pengar till vård, omsorg och skola. 

Att minska skatteintäkterna är ett politiskt vägval som också innebär färre jobb i kommuner och landsting. Det blir helt enkelt mindre pengar till att utjämna skillnader mellan rika och fattiga i Sverige. 

En färsk LO-undersökning visar att inkomstskillnaderna ökar. Den största ökningen av andelen fattiga har skett bland arbetarkvinnor i åldern 20-39 år. Den gruppen har växt från 6 procent 2007 till över 11 
procent 2008. Detta är en utveckling som måste brytas – det måste vara möjligt att försörja sig på sitt jobb. 

Skattesänkningar innebär också mindre pengar till skola, vård och omsorg. Bara under senaste året har antalet anställda minskat med runt 25 000. En undersökning LO gjort visar att väljarna föredrar välfärd 
istället för sänkt skatt. Mer än varannan person i undersökningen, 56 procent, instämmer i stort sett eller helt i att behov av resurser inom vård, skola och omsorg kan motivera en höjning av skatterna. En 
fjärdedel instämmer delvis. 

Den stora skiljelinjen mellan höger och vänster handlar om ifall vi tror på jämlikhet eller inte. Den borgerliga regeringens politik ökar de ekonomiska klyftorna och leder till ökade spänningar i Sverige. Inom 
arbetarrörelsen tror vi på jämlikhet – vi tror att det skapar ett bättre samhälle, ett samhälle med möjligheter. En socialdemokratiskt ledd regering kommer att öka jämlikheten i Sverige. Det är ett Sverige som 
är bättre för alla att leva i. 

Wanja Lundby-Wedin, ordförande LO]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/4417DF4AA2A3BBE8C12577AD00425748</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/4417DF4AA2A3BBE8C12577AD00425748</guid></item><item><title>Regeringen saknar stöd för sin jobbpolitik</title><pubDate>Tue, 14 Sep 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad på SvDs nätupplaga 14 september 2010

Regeringen hävdar att de sätter jobben främst. Men hur är regeringens jobbpolitik tänkt att fungera? Teorin är enkel. Den sänkta a-kassersättningen, införandet av differentierade a-kasseavgifter och lägre 
inkomstskatter syftar till att pressa lönerna på svensk arbetsmarknad. Med lägre löner är regeringens ambition att arbetsgivarnas efterfrågan på arbetskraft ökar.

Denna lönesänkarmekanism vill regeringen av naturliga skäl inte förmedla till väljarna, men i vårpropositionen 2008 talas klarspråk: ”De reformer som regeringen har genomfört på arbetsmarknaden bedöms…bidra 
till en bättre fungerande lönebildning och därmed lägre löneökningstakt.”

Näringslivets tankesmedja SNS har uttryckt det på följande sätt: ”Den sänkta ersättningsnivån i a-kassan…bidrar till att reducera reservationslönen.” Ekonomiprofessor Lars Calmfors sa redan 2005 att: ”De 
borgerliga vill sänka bidragen till de arbetslösa, men nämner inte att detta också skulle driva ner de lägsta lönerna.”

Samma år sa Fredrik Reinfeldt om differentierade a-kasseavgifter att: ”…fördelen med denna lösning är att varje arbetslöshetskassa får incitament att begränsa den utbetalade ersättningen…genom att 
fackförbunden dämpar sina lönekrav.”

Jobbskatteavdragen syftar till samma sak.  Av moderaternas första ekonomiska vårmotion med Fredrik Reinfeldt som partiledare framgår att: ”Sänkta skatter…dämpar lönekraven och stimulerar sysselsättningen.” 
Finanspolitiska rådet, regeringens egna expertorgan, säger samma sak: ”…de fackliga lönekraven blir lägre…genom en skattesänkning.”

Den teori som vägleder regeringens politik, och de ambitioner den ger uttryck för, kan inte bli tydligare: jobben blir fler endast om lönerna sänks. Vi har låtit Novus Opinion ställa frågor till allmänheten 
över 18 år om centrala delar av regeringens jobbpolitik. Resultaten visar att:

- Endast 14 procent anser att det är ett korrekt påstående att lägre ersättningar i a-kassan och inkomstskattesänkningar leder till sänkta löner.

- Endast 14 procent anser att lönerna för vanliga löntagare bör sänkas, även om det skulle leda till fler jobb.

- Endast 18 procent är villiga att själva acceptera sänkt lön, även om det skulle leda till fler jobb.

- Endast 22 procent tycker att a-kasseavgifterna ska variera utifrån arbetslöshetsnivån.

- Hela 84 procent skulle välja utökade utbildningsmöjligheter framför sänkta löner, om alternativen skapar lika många jobb.

Vår slutsats är att regeringen saknar stöd för sin jobbpolitik. En mycket liten andel av väljarna förstår hur regeringens politik är tänkt att fungera och fler än tre av fyra säger bestämt nej till att sänkta 
löner är ett alternativ för att skapa fler jobb. I valet mellan mer och bättre utbildning och sänkta löner är väljarnas svar lika tydligt: fler jobb ska skapas med utbildningssatsningar.

De fackliga organisationerna håller emot regeringens ambitioner att sänka lönerna. Högerns lösningar fungerar inte i ett nordiskt välfärdsland. Genom den samordnade lönebildningen, som är en viktig förklaring 
till att Sveriges internationella konkurrenskraft har stärkts sedan mitten av 1990-talet, har de differentierade a-kasseavgifterna inte lett till de lönesänkningar regeringen önskar. Inte heller kommer den 
internationellt konkurrensutsatta sektorns lönemärke att påverkas nedåt av regeringens skattepolitik. Den löneökningstakt som är förenlig med samhällsekonomisk balans bestäms och bör bestämmas av näringslivets 
långsiktiga produktivitetstillväxt, inte av skattepolitiken. Är det någon som tror att arbetsgivarna kommer att acceptera högre lönekrav den dag skatterna höjs?

Detta innebär att regeringens jobbpolitik inte skapar några nya jobb. Resultaten under mandatperioden talar också sitt tydliga språk: 100 000 fler arbetslösa, rekordhög långtidsarbetslöshet, växande 
utanförskap och en ungdomsarbetslöshet som nästan är högst i Europa. I regeringens värld är löntagarna och löntagarnas organisationer hindret för att jobben ska bli fler. Därför är det fullt logiskt att – i en 
takt som innebär att det för stora väljargrupper är oklart att det pågår ett systemskifte – genomföra reformer som långsiktigt underminerar de delar i den svenska samhällsmodellen som har byggs upp för att 
skydda löntagarna mot löne- och villkorsförsämringar. Försämringarna i a-kassan var ett första steg och med ambitionen att införa en obligatorisk a-kassa under nästa mandatperiod tas ett andra steg. Den 
uppluckrade anställningstryggheten och de ytterligare ambitioner borgerligheten har gett uttryck för leder i samma riktning.

Det moderata nyspråket är en förutsättning för att regeringen ska lyckas med sin långsiktiga strategi. När regeringen pratar om ökad flexibilitet innebär det i praktiken ökad otrygghet för Sveriges löntagare. 
När regeringen pratar om att det ska löna sig bättre att arbeta innebär det i praktiken sänkta löner. När regeringen pratar om att återupprätta arbetslinjen innebär det i praktiken att arbetslösa ska leva i 
fattigdom. När regeringen pratar om bättre matchning innebär det i praktiken passivitet och minimala utbildningsinsatser.

Valet på söndag är ett avgörande vägval. Ska vi utveckla den svenska samhällsmodellen – eller ska vi möta framtiden med sänkta löner, ökad otrygghet, större klyftor och begränsade livschanser för det stora 
flertalet?

För oss socialdemokrater är svaret enkelt. Vi tar ansvar för Sverige. Vi ska tillbaka till överskott i statsfinanserna. Vi ska komma tillrätta med den massarbetslöshet regeringen lämnar efter sig med 
investeringar i jobb och välfärd – med stora utbildningssatsningar, investeringar i infrastruktur och bostäder, mer resurser till skolan, vården och omsorgen, ökad tillgång på riskkapital och sänkta 
arbetsgivaravgifter för småföretagen. Vi ska bygga upp de sociala broar mellan gamla och nya jobb som regeringen har raserat och vi kommer att stärka den partsmodell som genom ansvarstagande och samförstånd 
förhandlar fram välavvägda löneökningar och utvecklar arbetsplatserna, medarbetarna och företagen.

Antingen bygger vi på detta sätt vidare på det som har gjort Sverige starkt eller också låter vi regeringen fortsätta med sitt experiment, som leder till ökad ojämlikhet och en sämre fungerande ekonomi. Valet 
är ditt.

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande
Mona Sahlin (s)
Thomas Östros (s)]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/D686064D1A5E51F5C125779E0032B212</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/D686064D1A5E51F5C125779E0032B212</guid></item><item><title>Kombinationen fler jobb och bättre löner är möjlig</title><pubDate>Thu, 2 Sep 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Värmlands folkblad 1 september 2010

Idag kommer jag att träffa anställda på Uddeholm Tooling i Hagfors, gymnasieelever på Brobygrafiska i Sunne och anställda på Tetrapak i Sunne. Många kommer att vilja diskutera valet och om politiken spelar 
någon roll.

Politiken har betydelse och en sak jag vill diskutera med anställda och elever är en politik för jämlikhet som tar vara på varje människas förmåga och vilja till arbete. En politik som bidrar till utvecklande 
arbeten och som också ger alla en chans till en god löneutveckling. Den politik som förs av den borgerliga regeringen riskerar istället att leda till framväxten av låglönejobb. För regeringen är ökade 
inkomstskillnader inget problem, det är en politisk strategi. De drivs inte av att de vill ha ett mer jämlikt samhälle. Resultatet av de senaste årens borgerliga politik är växande inkomstskillnader och 
framförallt är det kvinnliga arbetare som blivit fattigare. 

Trots sitt löfte om att minska det de kallar ”utanförskapet”, har arbetslösheten ökat med ytterligare 100.000 under de fyra år som den borgerliga regeringen har styrt. I Värmland är runt 15.000 personer 
arbetslösa - varav cirka 4.000 i Karlsstad, 700 i Hagfors och 650 i Sunne. 

Behovet av ytterligare jobb i Sverige är stort men det behöver inte ske till priset av sämre löner. Kombinationen av fler jobb och bättre löner är möjlig, men det kräver mer ambitiösa satsningar från bland 
annat staten. Idag ordnar Arbetsförmedlingen utbildning åt tre procent av de arbetslösa i åtgärder. Fram till 2003 var siffran omkring 25 procent Det görs idag alltför lite för att bryta arbetslösheten och 
antalet långtidsarbetslösa växer dag för dag. 

I nuläget är jobben för få, men när konjunkturen vänder kommer fler och nya arbeten. I tider som dessa vore det därför lämpligt att ge människor stöd och möjlighet att öka sin kompetens och sin kunskap. På så 
sätt står de väl rustade att ta de nya jobben när det är dags. 

Den borgerliga regeringens lönepressarstrategi talas det sällan om och det är också en strategi som saknar stöd visar den opinionsundersökning LO låtit göra. 

Av samtliga 1.000 svarande instämmer 61 procent i att nya jobb inte får innebära att en arbetsmarknad med låga löner växer fram. 32 procent anser att fler nya jobb bör skapas även om de innebär låga löner. 6 
procent låter bli att ta ställning genom att svara vet ej.

Medlemmar i LO-förbund tar i betydligt större utsträckning än genomsnittet ställning för att nya jobb inte får innebära en arbetsmarknad med låga löner. Hela 80 procent av LO-förbundens medlemmar svarar att 
det stämmer bäst in på vad de tycker, och bara 12 procent instämmer i att nya jobb bör skapas även om det innebär låga löner. 

Resultatet är inte så konstigt. De flesta vill att Sverige ska fortsätta att utvecklas och inser att det kräver att allas arbetsvilja tas till vara, att utbildning och kompetensutveckling blir en naturlig del 
under hela arbetslivet och att ungdomar snabbt får en chans att komma ut på arbetsmarknaden. Det i sin tur skapar goda förutsättningar för framväxten av konkurrenskraftiga företag som har möjlighet att betala 
bra löner. En sådan politik förutsätter dock en socialdemokratiskt ledd regering.

Wanja Lundby-Wedin, LO-ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/71B0D31C8C7F39C2C1257792003E3273</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/71B0D31C8C7F39C2C1257792003E3273</guid></item><item><title>Arbetslinjen faller ihop</title><pubDate>Thu, 2 Sep 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Folkbladet den 2 september 2010

Sverige är ett rikt välfärdsland tack vare alla människors vilja till arbete. Det är med hårt arbete som vi har byggt välfärdssverige. Vi vet att det är de många människornas arbete som har gjort Sverige rikt. 
Idag kommet jag att möte dem som bygger Sverige idag på Outokumpu i Valdemarsvik och de som bygger Sverige starkt imorgon på Marieborgs folkhögskola.

Men alla kan inte arbeta hela tiden. Vem som helst kan drabbas av sjukdom och då är det vårt gemensamma uppdrag att se till att människor kan komma tillbaka till arbetslivet. Men det är också ett uppdrag för 
samhället att den som är sjuk och inte kan arbeta ska kunna leva ett värdigt liv och få tillgång till trygga försäkringar och det stöd och den hjälp som samhället kan ställa upp med.

De förändringar som den borgerliga regeringen gjort innebär att man ställer den som är sjuk utanför samhället. Istället för att få det stöd de behöver för att återgå i arbete kastas idag långvarigt sjuka ur 
försäkringen och förlorar sin ersättning, trots att de är för sjuka för att arbeta. Det handlar ofta om människor som slitits ut på grund av dålig arbetsmiljö och brister i arbetets organisering.

Regeringens argumentation om arbetslinjen faller nu ihop. Försämringarna av sjukförsäkringen gynnade varken ett tillfrisknande eller en återgång i arbete. Att ställa sjuka människor utan sjukersättning ökar 
givetvis inte deras arbetsförmåga. 

I de nya siffror som Arbetsförmedlingen presenterat har vi facit. Av de 23.146 personer som sedan årsskiftet tvingats lämna sjukförsäkringen fick 451, alltså knappt två procent, ett arbete på den reguljära 
arbetsmarknaden. Räknar man in de som fått någon form av sysselsättning med stöd kommer man upp i sju procent.

Det finns inte heller något stöd hos allmänheten för regeringens politik mot de sjuka. LO har i en undersökning frågat 1000 personer vad de ser som politikens viktigaste uppgift för att förebygga 
sjukskrivningar. Åtta svarsalternativ gavs.

Mer än varannan svarsperson anser att det är viktigast att säkerställa snabb vård och rehabilitering. Det svarsalternativ som får näst störst andel, 15 procent, är att säkerställa bättre arbetsmiljöer.

Regeringen har gjort tvärtemot. De har dragit ner på arbetsmiljöarbetet genom att skära ner anslaget till Arbetsmiljöverket och tagit bort stödet till utbildning av skyddsombud. Ett av de första besluten 
regeringen tog var att lägga ned Arbetslivsinstitutet som samlade en stor del av den svenska arbetslivsforskningen. 

Vi behöver en ny regering som skapar en försäkring som tydligt medverkar till återgång i arbete och som kraftsamlar för en bättre arbetsmiljö. Ingen som är sjuk och därför har nedsatt arbetsförmåga ska kunna 
fråntas sin försörjning. 

Vi vet att det är arbete som gör Sverige starkt. Men Sverige blir också starkt och tryggt om vi har humana försäkringar och ett generöst samhälle som tillverkar alla människors vilja till arbete. 

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/DB655A38CDBDA96FC12577920034423F</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/DB655A38CDBDA96FC12577920034423F</guid></item><item><title>Alliansens lärlingsförslag ökar inte ungas anställningsbarhet</title><pubDate>Thu, 2 Sep 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Dagens Industri den 2 september 2010

Alliansen bygger luftslott. Nu görs utspel om ungdomsarbetslösheten i ett kortfattat pm ”Utbildning och jobb för unga” och i Alliansens valmanifest. Äntligen har regeringen insett att ungdomsarbets­lös­heten 
är ett faktiskt problem och inte med Reinfeldts vokabulär en ”skapad syn­villa”. 

Nu föreslås en lärlingsprovanställning. LO tycker att det är bra med lärlingsan­ställningar under vissa förutsättningar, men den nya anställningsformen lärlingsprovanställning ökar bara otryggheten för unga. I 
grunden handlar alliansens förslag om att skapa en segregerad arbetsmarknad med lägre löner och otrygga anställningar i syfte att öka efterfrågan på arbetskraft. Så ser arbetslinjen ut! Vilka motiv finns för 
en arbetsgivare att fast anställa någon under 23 år med detta förslag? Här öppnas möjligheten att få in arbetskraft till både lägre kostnad och med möjlighet att avsluta anställningen när det passar. 

I byggbranschen finns ett sedan länge etablerat utbildningssystem med lärlingsutbildning. Problem uppstår när lärlingen sägs upp på grund av arbetsbrist eller någon diffus anledning. Då står lärlingen med en 
ofrivilligt ofärdig utbildning och har på så vis inget att luta sig emot när han/hon skall söka nytt jobb. Dessutom försämras förutsättningarna ytterligare om lärlingen inte aktivt valt att läsa behörighets­
givande ämnen för tillträde till högskolan. Förutsättningarna blir på så vis sämre för en lärling att söka nytt jobb än den som har en dokumenterad och slutförd utbildning. Det finns inget i alliansens förslag 
som tar ansvar för eller problematiserar detta faktum.

En annan fråga gäller hur låga lägstlönerna ska vara för att alliansen ska bli nöjd. Ungdomar anställs oftast på avtalens lägstlöner i timanställningar eller annan visstidsanställning och ofta på deltid. Det 
ger inkomster som helt omöjliggör början på ett självständigt liv. Istället görs deras livssituation beroende av föräldrarnas förmåga att bidra med boende och annat försörjningsstöd. Å andra sidan har det 
obefintliga bostadsbyggandet och utförsäljningen av hyresrätter ändå medfört att det inte finns någon stans att flytta. På det sättet kan man se att alliansens politik konsekvent slår hårt mot ungdomarna.

Björklund hänvisar ofta till Tyskland och Danmark som lyckosamma exempel. Sanningen är att den modell för lärlingsprovanställning som presenterats inte har någon motsvarighet i länder med starka 
lärlingsutbildnings­traditioner. Hela poängen med lärlingsutbildningen i dessa länder är kopplingen till utbildningssystemet. Alliansens förslag handlar om en insats som ska vara helt frikopplad från 
utbildnings­systemet. Ska man tala om lärlingsutbildning måste det finnas tydliga lärandemål som leder fram till formellt erkända kvalifikationer, annars är det praktik som endast marginellt bidrar till 
individens fortsatta möjligheter på längre sikt. Det andra argumentet som ofta framförs är att ungdomsarbetslösheten är lägre i dessa länder. I Danmark är detta till stor del relaterat till en ambitiös 
arbetsmarknadspolitik för unga som inte har någon motsvarighet i Sverige. 

Alliansen utformar vallöften som inte ligger inom deras räckvidd. Hela idén om lärlingsutbildning förutsätter tillgång till arbetsplatser. Om berörda branscher anser att det utgör ett attraktivt alternativ för 
branschens kompetens­försörjning kommer det också att anordnas lärlingsutbildningar. Seriösa och ansvarstagande parter kommer då att se till att lärlingsutbildningen blir av en sådan kvalité att lärlingen 
efter slutförd utbildning är anställningsbar, och inte bara i företaget utan i hela branschen. Om och hur detta ska utformas är en fråga för parterna, men staten kan bidra med resurser för att skapa incitament 
för en sådan utveckling. Dit hör inte ytterligare bidrag till en lång räcka av anställningsformer som bara förstärker godtycket och därmed otryggheten för ungdomar.

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande
Hans Tilly, Ordförande Svenska Byggnadsarbetareförbundet 
Ella Niia, Ordförande Hotell och Restaurang Facket
Jonas Wallin, Ordförande Svenska elektrikerförbundet
Annelie Nordström, Ordförande Svenska Kommunalarbetareförbundet 
Lars Lindgren, Ordförande Svenska Transportarbetarförbundet
Janne Rudén, Ordförande SEKO
Hans Öhlund, Ordförande Fastighetsanställdas förbund
Lars-Anders Häggström, Ordförande Handelsanställdas förbund]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/84F0814B02F2DE23C1257792003165AA</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/84F0814B02F2DE23C1257792003165AA</guid></item><item><title>S-politiken ger unga jobb</title><pubDate>Tue, 31 Aug 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Nerikes Allehanda den 31 augusti 2010

Sverige är ett bra land och leva i och idag försöker även högerpolitiker låta som att de anslutit sig till det Socialdemokratiska välfärdsbygget. Så är retoriken, men lösningarna på samhällsproblemen är helt 
olika. Liksom visionen om vilket Sverige vi vill ha. 
 
Idag är runt 15.000 personer arbetslösa i Örebro län. De är de som fått betala våra skattesänkningar med sänkt ersättning och högre skatt. Det är dessa personers familjer som kanske tvingats byta bostad, sälja 
bilen och dra ned på mat och klädinköpen när de är arbetslösa.

Men det som är allvarligt är att det görs väldigt lite för att hjälpa de arbetslösa till ett nytt jobb eller utbildning. I en opinionsundersökning LO låtit genomföra har de intervjuade fått ta ställning till 
vad man tycker om arbetsmarknadspolitik, utbildning och kompetenshöjande insatser respektive coachande insatser. 

Varannan svarsperson tycker att det är mycket viktigt att arbetslösa får del av utbildande och andra kompetenshöjande insatser. Ytterligare 38 procent anser att detta är ganska viktigt. 

Bland LO-förbundens medlemmar tycker fler är stödet för utbildande insatser ännu större. Hela 57 procent av LO-förbundens medlemmar tycker att det är mycket viktigt att arbetslösa får del av utbildande och 
kompetenshöjande insatser. 

Verkligheten ser dock helt annorlunda ut. Idag ordnar Arbetsförmedlingen utbildning åt tre procent av de arbetslösa i åtgärder. Fram till 2003 var siffran omkring 25 procent. Det görs idag alltför lite för att 
bryta arbetslösheten och framförallt är risken för långtidsarbetslöshet mycket stor. 

Stora grupper arbetslösa är i behov av utbildning och arbetspraktik för att kunna konkurrera om jobben. För unga bör ett utbildningslyft ske som gör att alla unga får möjlighet att läsa upp sin 
gymnasiekompetens.

Jobbsökaraktiviteter och kartläggning av vilka insatser som behövs måste sättas in tidigt för att undvika långa arbetslöshetstider. LO vill också öka möjligheterna till subventionerade anställningar för 
långtidsarbetslösa och för människor som på grund av ohälsa varit frånvarande från arbetslivet under lång tid och inte kan återvända till tidigare jobb.

Sveriges välfärd har alltid byggt på vår vilja till arbete. Det är politikens viktigaste uppgift att se till att alla kan vara med och bidra, vi kan inte lämna de arbetslösa utanför vårt samhällsbygge. Det 
finns alternativ till den borgerliga politik som leder till ökade klyftor och ojämlikhet. I socialdemokratin tror vi på jämlikhet – vi tror att det skapar ett bättre samhälle – ett samhälle med möjligheter för 
alla.

Wanja Lundby Wedin, LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/792B08866567A525C1257790004D56B0</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/792B08866567A525C1257790004D56B0</guid></item><item><title>Gästarbetare ska inte ha sämre villkor än svenska arbetare</title><pubDate>Tue, 31 Aug 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad på Svenska Dagbladets hemsida 30/8 2010

Stockholms läns landsting är en av Sveriges största upphandlande myndigheter. Under 2009 upphandlades varor, tjänster, byggprojekt, renoveringar och annat för över 45 miljarder kronor. Sverige är idag ett av 
de länder i EU som är sämst på att ställa sociala krav vid upphandlingar. Miljökrav i upphandlingen är en självklarhet, men samma inställning gäller inte människor. Detta trots att Sverige var ett av de länder 
som drev på, och fick igenom, en bättre EU-lagstiftning vad gäller arbetsvillkor i samband med offentliga upphandlingar. 

Stat, kommun och landsting i Sverige köper varor och tjänster för stora summor. Den offentliga upphandlingen omgärdas av detaljerade regler. Syftet med dessa regler är att det allmänna ska få valuta för sina 
pengar. Både i kvantitet och kvalitet. Inget enskilt företag ska kunna sko sig på det allmännas bekostnad genom att konkurrera med låga löner och dåliga arbetsvillkor. Vi anser att landstingens upphandling ska 
bidra till en positiv utveckling för de egna medborgarna och lokala företag. Upphandlingen ska inte försämra de egna medborgarnas löne- och arbetsvillkor och snedvrida konkurrensen för lokala företag. 

Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting kommer att gå i bräschen för socialt hållbara upphandlingar. Tillsammans med LO kommer vi att i varenda upphandling driva på för att kollektivavtalsliknande 
villkor skall vara normen. För alla. Gästarbetare ska inte ha sämre villkor än svenska arbetare. 

Vi tänker som första landsting i Sverige utmana lagstiftaren. Vi kommer att, i alla upphandlingar, kräva kollektivavtalsliknande villkor för alla arbetare, oavsett om de bor i Sverige eller arbetar här 
tillfälligt. Det är orimligt att använda människors behov av inkomst för att pressa priser och generera lägre kostnader för den offentligt finansierade sektorn. Det är en ohållbar strategi som i längden kommer 
att straffa både svenska arbetstagare och i slutändan medborgarna som skattebetalare. 

En nyligen presenterad rapport från LO visar på stora brister och dåliga arbetsvillkor för gästande arbetstagare vid upphandlad verksamhet i Sverige, framförallt vid infrastruktursatsningar. De upphandlingar 
som görs är oftast totalentreprenader, vilket medför att liten hänsyn tas till beställarens önskemål när underentreprenörer anlitas. Rapporten visar också att lagstiftaren är alltför försiktig när det gäller 
social hänsyn. Istället ges priset för stort utrymme. Detta har bland annat bidragit till att statens egna upphandlande myndigheters strävan att pressa priserna har underlättats. 

Nära hälften av arbetskraften på två stora infrastrukturprojekt, Citytunneln i Malmö och Norra länken och Citybanan i Stockholm, är utländsk. Arbetskraftsinvandring har funnits länge i Sverige. Och det är 
något positivt. Problemet idag är att löneskillnaden mellan de utländska och de svenska arbetstagarna är stor. Bemanningsföretagen anlitar gästarbetare som i vissa fall tjänar närmare hälften av vad svenska 
löntagare gör. Arbetsmiljön är i många fall dålig och olycksfallsfrekvensen är hög.
 
Det är oacceptabelt att svenska staten bidrar till lönedumping och en försämring av arbetsvillkoren. I längden utgör detta inte bara en fara för gästarbetarna, det bidrar i allra högsta grad även till att 
svenska företag får svårt att överleva. Konkurrenskraften i form av kompetens, ny teknik och produktivitet minskar till förmån för billiga arbetskraftskostnader. 

Den offentliga upphandlingen får inte reduceras till en process i syfte att hitta det lägsta priset på varor och tjänster. Vi anser att upphandlingen bör vara ett redskap för att omvandla samhället. Inte minst 
för att ställa om till hållbar utveckling. Offentlig upphandling kan användas till att utveckla ny teknik, ett område där Sverige måste ligga i framkant. En offensiv upphandling skapar utrymme för innovationer 
och nya produkter. Detta bidrar dessutom till att stärka svenska företags internationella konkurrenskraft. Men då kan inte lägsta priset vara normen.  

Vi kräver att den svenska lagstiftaren tar lärdom av de europeiska länder som är bättre på att använda upphandlingen i offensiva syften. Vi måste höja kompetensen vad gäller sociala krav vid upphandlingar. Vi 
kommer att driva på, vi kommer inte att ge oss och vi ser gärna ett prejudicerande fall i svensk rätt som ger oss rättighet att ställa lika höga sociala krav som vi gör när det gäller ekologisk och ekonomisk 
hållbarhet. Vi vet att det går, andra gör det.

Många landsting vågar inte kräva kollektivavtalsliknande villkor idag. Lagen om offentlig upphandling är oklar. Riskerna att göra fel är stor. Den upphandlande myndigheten riskerar att hamna i domstol vilket 
bidrar till ökade kostnader och försiktighet. Tydliga riktlinjer för de som hanterar upphandlingen är nödvändig.  Det behövs ett förtydligande av lagen om offentlig upphandling som möjliggör en offentlig 
upphandling som präglas av social och ekologisk hållbarhet. 

Vinner vi valet ska vi att se till att svenska löne- och anställningsvillkor kan gälla för alla som jobbar i Sverige. Lex Laval rivs upp. Vi kommer att förtydliga lagen om offentlig upphandling så att det 
tydligt framgår att krav om kollektivavtalsvillkor kan ställas. En röst på Socialdemokraterna är en röst för ordning och reda på arbetsmarknaden. 


Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande
Ilija Batljan (S), kandidat till finanslandstingsråd]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/272644B95B0BA6B0C1257790002610A4</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/272644B95B0BA6B0C1257790002610A4</guid></item><item><title>LO vill inte ha fler låglönejobb</title><pubDate>Wed, 25 Aug 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Hallands Nyheter den 25 augusti 2010

Regeringen vill naturligtvis inte säga det själv, men det är ändå uppenbart: Dess politik syftar till att stimulera framväxten av låglönejobb. För regeringen är ökade inkomstskillnader inget problem, det är en 
politisk strategi. Den som tvivlar kan läsa regeringens finanspolitiska råd som konstaterar att: regeringens jobbpolitik skapar fler jobb under förutsättning att lönerna sänks för Sveriges löntagare 

Trots sitt löfte om att minska det de kallar ”utanförskapet”, har arbetslösheten ökat med ytterligare 100.000 under de fyra år som den borgerliga regeringen har styrt. Behovet av ytterligare jobb i Sverige är 
således stort men det behöver inte ske till priset av sämre löner. Kombinationen av fler jobb och bättre löner är möjlig, men det kräver mer ambitiösa satsningar från bland annat staten. Regeringens övertro på 
marknadsmekanismerna gör dock att den ratar sådana åtgärder.
 
Lika viktigt som kravet på fler jobb är kravet på bra jobb. Vad vi har råd med avgörs av värdet på de varor och tjänster vi producerar. För att inte halka efter och försämra vår standard måste vi utveckla våra 
företag och vår yrkesskicklighet. Ett jämlikt samhälle förutsätter samtidigt att alla ges möjlighet till utveckling. 

I nuläget är jobben för få men när konjunkturen vänder kommer fler och nya arbeten. I tider som dessa vore det därför mer lämpligt att ge människor stöd och möjlighet att öka sin kompetens och sin kunskap. På 
så sätt står de väl rustade att ta de nya jobben när det är dags. 

Att regeringen saknar stöd för sin lönepressarstrategi framgår också av den undersökning som Novus opinion gjort på uppdrag av LO. 1.000 personer ombads bland annat att ta ställning till vilket av följande två 
påståenden de instämmer mest med.

· Sverige bör uppmuntra att fler jobb skapas, ÄVEN om det innebär att en arbetsmarknad med låga löner växer fram.
· Sverige bör uppmuntra att fler jobb skapas, MEN det får inte innebära att en arbetsmarknad med låga löner växer fram.

Av samtliga svarande instämmer 61 procent i att nya jobb inte får innebära att en arbetsmarknad med låga löner växer fram. 32 procent anser att fler nya jobb bör skapas även om de innebär låga löner. 6 procent 
låter bli att ta ställning genom att svara vet ej.

Medlemmar i LO-förbund tar i betydligt större utsträckning än genomsnittet ställning för det andra av de två påståendena – att nya jobb inte får innebära en arbetsmarknad med låga löner. Hela 80 procent av 
LO-förbundens medlemmar svarar att det stämmer bäst in på vad de tycker, och bara 12 procent instämmer i att nya jobb bör skapas även om det innebär låga löner. 8 procent svarar att de inte vet.

Resultatet är inte så konstigt. De flest vill att Sverige ska fortsätta att utvecklas och inser att det kräver konkurrenskraftiga företag som har möjlighet att betala bra löner. En sådan politik förutsätter 
dock en socialdemokratiskt ledd regering.

Wanja Lundby-Wedin, LO-ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/8A38DC5B6480723FC125778A003DD5C3</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/8A38DC5B6480723FC125778A003DD5C3</guid></item><item><title>Därför ställer vi Reinfeldt på huvudet</title><pubDate>Mon, 23 Aug 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Värmlands Folkblad 20 augusti 2010

Reinfeldts högerregering för en upp och nervänd politik; en politik som ökar klyftorna i vårt samhälle. Under fyra år har vi sett en cynisk politik där sjuka, arbetslösa och pensionärer tvingas betala för att 
andra ska få sänkta skatter. Det är en omvänd fördelningspolitik där den procent som tjänar mest fått lika mycket i skattesänkning som de 25 procent av svenska folket som tjänar minst.

Sverige är ett bra land att leva i. Men åren med Reinfeldts högerregering har satt djupa spår. Vi ska inte låta oss luras av borgerliga politiker som säger sig värna välfärden. Eller av moderater som utger sig 
för att vara ett arbetarparti och säger sig stå upp för våra kollektivavtal. Retoriken är falsk; skiljelinjerna mellan vänster- och högerpolitik består.

Det är ingen slump att ersättningen från a-kassan försämrats så att den som drabbas av arbetslöshet blir fattigare, medan andra fått sänkt skatt.

Eller att sjukförsäkringen försämrats med lägre ersättning och fasta tidsgränser så att den som drabbas av sjukdom tvingas oroa sig för ekonomin också, i stället för att ägna all kraft åt att tillfriskna. 
Eller att socialbidragen och barnfattigdomen ökar. Nej, det är en given konsekvens av den politik som förts av högerregeringen; klyftorna och ojämlikheten i samhället ökar.

Det är inte heller en slump att avgiften till a-kassan förändrats så dramatiskt att en hotellstäderska betalar 405 kronor i månaden i avgift, medan en ingenjör eller läkare bara betalar 90 kronor. Nej, det 
ligger ett bestämt syfte bakom. Högern vill pressa ner lönerna. Med en avgift till a-kassan som beror på risken för arbetslöshet vill de få oss att hålla igen på lönekraven. Med försämrad ersättning från 
a-kassan ska arbetslösa tvingas att ta jobb till allt lägre lön och allt sämre villkor.

Det är ingen slump att regeringen står passiv inför den höga ungdomsarbetslösheten eller att de inte gör något åt ungas osäkra anställningsvillkor. Eller att vi fått en ny lag som kallas Lex Laval som tar 
ifrån oss rätten att kräva svenska kollektivavtal av alla utländska arbetsgivare med tillfälligt anställda i Sverige. Nej, det är ett medvetet sätt att öka otryggheten, att urholka värdet av våra 
kollektivavtal och rätten till likabehandling.

Vi kan inte med trovärdighet påstå att allt raserats av högern under de gångna fyra åren.

Men det är tydligt vart vi är på väg. Förändringarna leder oss in i ett annat samhälle; ett samhälle där stora skillnader blir drivkraft och där jämlikhet inte är något eftersträvansvärt.

Vi kan ana vad som blir fortsättningen om högern vinner valet i höst.

De kommer att skrota lagen om anställningsskydd. Arbetsskadeförsäkringen går troligen samma öde till mötes som a-kassan med högre avgifter för dem som jobbar i branscher med hög skaderisk. Det blir en hård 
kamp mot krav på lönesänkningar och ökad löneskillnader.

Högerns politik är megafel och dunderdum. LO vill att politiken vänds rätt, till en politik som har som mål att minska klyftorna och öka jämlikheten.

LO-förbundens medlemmar vet att Sverige kan bättre. Vi ska inte konkurrera med omvärlden med allt lägre löner och sämre villkor. Vi ska satsa på fler jobb och bättre jobb.

Avgiften till a-kassan ska vara runt 80 kronor i månaden för alla och de allra flesta ska få 80 procent av sin tidigare inkomst i ersättning.

När man drabbas av sjukdom ska man känna sig trygg med en sjukförsäkring utan tidsgränser samt goda möjligheter till stöd och rehabilitering för att kunna komma tillbaka i arbete. Ungdomar ska ha rätt till 
jobb med schyssta löner och villkor. Den svenska kollektivavtalsmodellen måste stärkas för att vi ska kunna hävda lika lön för lika arbete.

Det är dags för regeringsskifte.

Wanja Lundby-Wedin, LO:s ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/A9ACC80AE01371D8C12577880030D53C</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/A9ACC80AE01371D8C12577880030D53C</guid></item><item><title>Regeringen vill införa straffskatt för arbetare</title><pubDate>Wed, 14 Jul 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerades i Göteborgs-Posten den 8 juli.

Den borgerliga regeringen har gett ett klart besked. De borgerliga partierna går till val på en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med olika avgifter för olika yrkesgrupper. Högst för dem som löper störst 
risk att bli arbetslösa – och ofta är lågavlönade. Sänkta skatter tas tillbaka som högre och ojämlikt fördelade avgifter. Därför är det korrekt att kalla regeringens förslag för en straffskatt på 
låginkomsttagare. Det är ett förslag som vi inom arbetarrörelsen är principiella motståndare till och kommer att göra allt för att stoppa.

Regeringens förslag är en straffskatt på låginkomsttagare. Förslaget är orimligt och orättvist. Det anser också en klar majoritet av den svenska befolkningen. Enligt en opinionsundersökning som Novus har gjort 
anser 54 procent av de tillfrågade att det är fel att medlemsavgiften ska vara högre i a-kassor med högre arbetslöshet. Endast en fjärdedel tycker att det är rätt att avgiften är högre.
Vi vill placera denna fråga i centrum av valrörelsen, eftersom den på ett tydligt sätt illustrerar vad högeralliansens politik går ut på. Den borgerliga politiken handlar inte om lägre arbetslöshet och högre 
sysselsättning. På dessa områden har regeringen de facto misslyckats kapitalt. Arbetslösheten i Sverige har, till följd av regeringens politik, ökat snabbare i Sverige än i genomsnittet i Europa. Numera är 
arbetslösheten i Sverige högre än i till exempel Tyskland och Belgien.

Det handlar inte heller om minskat utanförskap. Nu är 70.000 fler personer i – vad moderaterna år 2006 kallade – utanförskap. Nu blir allt fler beroende av socialbidrag. Nu fastar allt fler i 
långtidsarbetslöshet. Bakom orden och retoriken hos de ledande högerföreträdarna döljer sig istället en politik som syftar till att sänka svenska folkets löner - med udden riktad mot låginkomsttagare.

De borgerliga partiernas förslag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring i kombination med differentierad avgift – en straffskatt på låginkomsttagare – gör inte att det blir lönsamt att arbeta. Däremot blir 
det mer olönsamt att vara arbetare. Den nya skatten kommer att slå mycket hårt mot breda grupper av löntagare inom arbetaryrken.

Beskedet vi får från Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Jan Björklund är tydligt. Den borgerliga regeringen anser att det är rimligt att en hotellstäderska betalar 430 kronor i a-kasseavgift medan en läkare 
betalar 90 kronor. Det är rimligt att en metallarbetare betalar 290 kronor mer i a-kasseavgift än en ingenjör. Det är rimligt att en deltidsarbetande barnskötare betalar 54 kronor mer i a-kasseavgift än en 
advokat.
Det är en omvänd fördelningspolitik. Det är ett sätt att ytterligare öka klyftorna i vårt land. Nu är inkomstskillnaderna de största i modern tid. Det är ansvarslöst och oanständigt att ytterligare vidga 
klyftorna.

Regeringens mål är att straffskatten ska pressa ner lönerna i branscher med hög arbetslöshet. Detta ska leda till lägre arbetslöshet. Svenska folket ska betala sina skattesänkningar med lönesänkningar. Det har 
inte fungerat.
Regeringen har förstört a-kassan och trängt ut en halv miljon människor ur försäkringen. Lösningen är inte en ny skatt genom en obligatorisk a-kassa. Socialdemokraterna kommer tillsammans med övriga partier i 
en rödgrön regering istället att sänka kostnaden till cirka 80 kronor för alla – och öka möjligheterna till omställning. Vi vill också höja taken i arbetslöshetsförsäkringen så att breda grupper i samhället 
får bättre utbyte av försäkringen.

En obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med olika arbetslöshetsavgifter är ett avsteg från de principer som hittills har styrt välfärdslandet Sverige. Det öppnar upp för samma lösningar inom sjukförsäkringen. 
Ska även sjukförsäkringen organiseras utifrån individens förutsättningar att påverka sitt hälsotillstånd? Ska de personer, som genom arv, arbetsvillkor eller livsstil, har högre risk för sjukdom betala en 
högre avgift för sjukförsäkringen? För oss är svaret givet: Aldrig! För högeralliansen är detta emellertid ett logiskt nästa steg på den inslagna vägen.

Vi i arbetarrörelsen vill ha frivilliga a-kassor i fackförbundens regi. Det ger en nära kontakt med medlemmarna och är en förutsättning för en hög facklig organisationsgrad. En hög organisationsgrad är i sin 
tur en förutsättning för att villkoren på arbetsmarknaden ska kunna regleras med kollektivavtal. Det är den svenska modellen. Sverige har en tradition av starka parter på arbetsmarknaden som tar ansvar för en 
väl fungerande lönebildning. Vi vill vidareutveckla denna modell, som vi vet har bidragit till arbetsfred, god konkurrenskraft och en stabil löneutveckling för breda löntagargrupper.

En viktig del av den svenska modellen är ansvarstagande fackföreningar som bidrar till att löneutrymmet fördelas solidariskt. Det vill regeringen bryta upp. De vill genom sin straffskatt tvinga ner lönerna för 
breda grupper på svensk arbetsmarknad.

Syftet med regeringens politik är att öka klyftorna i Sverige. En straffskatt för låginkomsttagare är omvänd fördelningspolitik som syftar till att sänka svenska folkets löner. Svenska folket står vid 
skiljevägen: Fler jobb eller ökade klyftor? Vi vill ge Sverige en ny färdriktning. Vi vill bygga vidare på den svenska modellen. Sverige ska konkurrera med kompetens – inte med låga löner.

Mona Sahlin (S), partiledare
Thomas Östros (S), ekonomiskpolitisk talesman
Wanja Lundby-Wedin, ordförande LO
Annelie Nordström, ordförande Kommunal
Stefan Löfven, ordförande IF Metall
Lars-Anders Häggström, ordförande Handels
Ella Niia, ordförande Hotell- och restaurangfacket]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/57EE4E6F2C608649C1257760003F5471</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/57EE4E6F2C608649C1257760003F5471</guid></item><item><title>Reinfeldt borde rodna</title><pubDate>Mon, 5 Jul 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad på Aftonbladet.se 5 juli 2010


Jag är rädd för att det är något allvarligt fel på statsministerns verklighetsuppfattning. Reinfeldt leder ett parti som sedan partiet bildades ohämmat ställt sig på de redan gynnades sida. Nu försöker han 
påskina att moderaterna står för allmänintresset, inte helt oväntat pekar han ut LO som ett särintresse. 

Intressant med tanke på att LO samlar en väsentlig andel av löntagarna på svensk arbetsmarknad som genom avtalsförhandlingar tar ansvar för efterfrågan och konkurrenskraft samtidigt som löntagarna fått reala 
löneökningar. 

Har Reinfeldt under sina resor i landet talat om för de anställda i vården, i skolan, på byggen, i industrin att de representerar ansvarslösa särintressen? Vilka fler grupper avfärdar Reinfeldt som 
särintressen, grupper inte värda att ta på allvar? 

Är det de svårt sjuka som kastas ur sjukförsäkringen trots att de är för sjuka för att arbeta? Är det hotellstäderskan som måste betala 430 kronor i månaden i a-kasseavgift till skillnad från civilekonomen som 
bara betalar 90 kronor? Är det de unga under 25 år i jobbgarantin som får sin a-kasseersättning sänkt tidigare än de äldre, trots att kraven i övrigt är desamma? 

Hur lång är egentligen Reinfeldts lista över olika grupper i vårt avlånga land som med berättigade krav på rättvisa ses som ansvarslösa särintressen? Vi vill se listan!
  
Reinfeldt slår sig för bröstet och lyfter fram sig själv som garanten för allmänintresset. Han borde rodna. Regeringens skattepolitik har gett den tiondel med högst inkomster lika mycket skattesänkningar som 
60 procent av hela svenska folket fått tillsammans. Detta samtidigt som socialbidragen ökat i närmare 90 procent av landets kommuner och barnfattigdomen är rekordhög. Allmänintresse?

Reinfeldt må häckla LO för att vara ett särintresse och svensk arbetarrörelse för att vi håller ihop, men vi förenas i visionen om det jämlika samhället. Ett samhälle där vi solidariskt ställer upp för 
varandra, ett samhälle där vi värnar människors trygghet i alla skeden i livet. Ett Sverige som håller ihop. 

När Reinfeldt står för allmänintresset ökar arbetslösheten och klyftorna. När Reinfeldt står för allmänintresset ökar ojämlikheten. Hur bidrar det till ett Sverige som håller ihop? 


Wanja Lundby-Wedin, LO
]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/35C35400F0E70325C12577570056DC20</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/35C35400F0E70325C12577570056DC20</guid></item><item><title>Regeringens ambitioner att minska utanförskapet måste ifrågasättas</title><pubDate>Fri, 11 Jun 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Dagens Nyheter 11 juni 2010

Sedan regeringen Reinfeldt tillträdde har 70.000 fler hamnat i det utanförskap som moderaterna gjorde till en stor fråga i valet 2006 (om man räknar på samma sätt som de gjorde då). 

Regeringens försök att piska folk tillbaka i arbete har med andra ord inte fungerat. Det är inte så konstigt eftersom regeringen valt att blunda för ett av huvudproblemen, nämligen att förhållandena på våra 
arbetsplatser gör att människor slås ut.  

Många arbetsgivare organiserar arbetet som om alla människor alltid kan producera maximalt. Detta är ohållbart. Den genomsnittliga pensionsåldern i vissa LO-yrken är så låg som 55 år. Att arbetet i så stor 
omfattning orsakar långa sjukskrivningar visar att det är arbetslivet som måste förändras, inte den sjuke. Arbetslivet måste helt enkelt rehabiliteras. Men regeringen har istället gått motsatt väg, genom att 
minska resurserna till Arbetsmiljöverket, lägga ned Arbetslivsinstitutet och minska kraven på arbetsgivarna. 

Efter krav från EU 2007 har nu regeringen äntligen under hösten 2009 startat arbetet med att ta fram en nationell handlingsplan för arbetsmiljöområdet. Regeringens vision för detta arbete tycks inte vara 
inriktat på att minska ohälsan, utan främst på att visa arbetsmiljöns värdeskapande effekter, det vill säga ökad lönsamhet.

Vi anser att målsättningen i första hand måste vara att åtgärda de arbetsförhållanden som i dag orsakar ohälsa och utslagning från arbetsmarknaden. För att skapa förutsättningar för en sådan positiv utveckling 
behövs följande förbättringar i vårt nationella förebyggande arbetsmiljöarbete.

1. Sveriges arbetsmiljötillsyn måste leva upp till rekommendationerna från FNs arbetsmarknadsorgan, ILO. ILO rekommenderar en inspektör per 10.000 anställda, en nivå som Sverige klarade innan den borgerliga 
regeringen gjorde sina nedskärningar. Bland EUs medlemsstater klarar en majoritet i dag ILO-rekommendationen, dock inte Sverige. För att detta ska bli möjligt krävs ökade resurser till Arbetsmiljöverket.

2. Arbetsmiljöverkets statistik måste anpassas till verkligheten. I dag ger den en starkt missvisande bild av hur läget faktiskt är. Av de 50.000 som drabbas av cancer varje år får, av försäkringsjuridiska 
skäl, endast ett 20-tal sin sjukdom klassad som arbetsrelaterad. För de som dödas eller invalidiseras av arbetsrelaterade hjärt- kärlsjukdomar finns knappt någon statistik alls och de över 100 dödsfall som 
varje år orsakas av asbest redovisas överhuvudtaget inte som arbetsskada. En översyn av hela systemet för arbetsskadeprövning är nödvändig.

3. Arbetsmiljöforskningen måste utvecklas. Inom EU var Portugal, innan regeringen Reinfeldt tillträdde, ensamma om att sakna en statlig plattform för arbetsmiljöforskning. Sverige behöver ett sammanhållande 
organ där arbetslivets forskningsbehov kan formuleras och där kunskaper kring pågående forskning finns samlad. Framstående forskare finns visserligen i dag på universiteten, men bilden är splittrad och 
signalerna från regeringen gör att få forskare känner sig attraherade av att försöka konkurrera om de knappa medel som finns. Yngre forskare bör dessutom ges ökade möjligheter genom bättre försörjning och fler 
doktorandtjänster. 

4. Det behövs mer kunskap om arbetsmiljöfrågor, både i skolan och i arbetslivet. I dag kommer elever från yrkesförberedande program ofta ut i arbetslivet utan en aning om vilka risker de möter eller vilka 
regler som gäller. Arbetsmiljökunskap måste göras till ett obligatoriskt ämne på alla nivåer inom såväl gymnasieskola som högskola och universitet. Chefer och andra beslutsfattare i arbetslivet behöver också 
mer kunskap på området.

5. Alla anställda måste få rätt till en kvalitetssäkrad företagshälsovård. Ett förebyggande arbetsmiljöarbete är extremt lönsamt i ett samhällsperspektiv. Trots detta har i dag de som mest behöver 
företagshälsovård minst tillgång till den.      Det gäller exempelvis kvinnor inom handel, transport, fastighetsskötsel, hotell och restaurang. LOs krav är att samtliga företag i alla branscher ska ha tillgång 
till företagshälsovård. Fackliga representanter ska också ges ett utökat inflytande både i fråga om företagets behov av olika tjänster och vid valet av företagshälsovård. Det är viktigt att företagshälsovården 
är neutral i förhållande till parterna och grundar sina ställningstaganden på vetenskap och beprövad erfarenhet. Varje anställd måste vara fri att kunna kontakta företagshälsovården utan att be om tillstånd 
från arbetsgivaren. 

LO anser att alla människor har rätt att arbeta i en trygg och säker arbetsmiljö som ger yrkesmässig och personlig utveckling, som främjar jämställdhet och en social gemenskap. Alla ska kunna avsluta ett långt 
yrkesverksamt liv med bibehållen fysisk och psykisk hälsa. 

För att vår vision om noll dödsfall orsakade av arbetet ska kunna infrias samt att en kraftig minskning av olycksfall och arbetsrelaterade sjukdomar ska bli möjlig krävs en omfattande upprustning av vårt 
nationella arbetsmiljöarbete. 

I regeringens samråd kring arbetet att ta fram en nationell handlingsplan har LO och förbunden framfört en rad förslag om förbättringar av arbetsmiljöarbetet. Ambitionen från den moderatledda regeringen tycks 
inte vara att förbättra arbetsmiljön. Regeringens ambitioner att minska utanförskapet måste därför starkt ifrågasättas. 


Wanja Lundby-Wedin, ordförande LO
Ulla Lindqvist, vice ordförande LO
Stefan Löfven, ordförande IFmetall
Annelie Nordström Hellander, ordförande Kommunal
Hans Tilly, ordförande Byggnads
Janne Rudén, ordförande SEKO
Per-Olof Sjöö, ordförande GS
Jan-Henrik Sandberg, ordförande Pappers
Hans Öhlund, ordförande Fastighets
Jonas Wallin, ordförande Elektrikerna
Lars Lindgren, ordförande Transport
Ella Niia, ordförande Hotell- och restaurangfacket
Lars-Anders Häggström, ordförande Handels
Lars-Åke Lundin, ordförande Målarna
Hans-Olof Nilsson, ordförande Livs

]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/E9E5DE70E6A60A46C125773F0073BCB3</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/E9E5DE70E6A60A46C125773F0073BCB3</guid></item><item><title>Kränkningar av fackliga rättigheter </title><pubDate>Fri, 11 Jun 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i ett antal lokala tidningar den 9 juni 2010

I spåren av finanskrisen har miljontals arbetstagare förlorat jobbet och ytterligare många miljoner har fått kraftigt försämrade löne- och anställningsvillkor. Enligt FN-organet ILO är idag hälften av alla 
jobb på den globala arbetsmarknaden tillfälliga jobb. Den som har ett tillfälligt jobb här hemma vet att det då är svårare att ställa krav på rimliga arbetsvillkor eller protestera mot missförhållanden i 
jobbet. I många länder är detta inte bara svårt det kan vara direkt farligt eller till och med förbjudet. Att vara fackligt aktiv eller företrädare visar sig också medföra enorma risker.

Årets rapport om kränkningar av fackliga rättigheter som presenteras runt om i världen idag ges ut av Internationella fackliga samorganisationen, IFS, där fria och demokratiska fackliga organisationer från 155 
länder är medlemmar. I Sverige publiceras rapporten av LO och TCO i samarbete med svenska Amnesty. 

Det är mycket nedslående läsning.

Förra året mördades 101 fackligt aktiva, en ökning med 30 procent jämfört med året innan. 

Colombia är det i särklass farligaste landet för fackligt arbete. Hela 48 fackligt engagerade personer mördades, varav fem kvinnor. Guatemala och Honduras kom på andra och tredje plats på denna förfärliga 
lista, med 16 respektive 12 mord. 

Rapporten visar vidare att tiotusentals arbetstagare utsattes för hot, avsked, övergrepp, sexuella trakasserier, misshandel eller bestraffades med fängelse av det enda skälet att de engagerat sig fackligt 
eller deltagit i aktioner för bättre villkor på sina arbetsplatser.

I bland annat Algeriet, Indien, Turkiet, Egypten och Pakistan bestraffades arbetstagare som demonstrerade mot uteblivna löner eller andra försämringar med misshandel, arresteringar och fängslanden. I 
Bangladesh dödade sex textilarbetare av polis när de strejkade för att få ut sina löner.

Vi kan konstatera att den globala finanskrisen har haft en förödande inverkan på de mänskliga rättigheterna i arbetslivet i flertalet av världens länder. Kränkningarna riktas mot olika grupper av arbetstagare 
där migrantarbetare och och papperslösa är de mest utsatta. En stor, oskyddad grupp är de miljontals kvinnor som arbetar som hembiträden. Trots att många av dem har slavlika arbetsförhållanden och utsätts för 
sexuella övergrepp är anmälningarna få, främst beroende på okunskap om rättigheterna i arbetslivet och rädsla för ytterligare trakasserier.

Siffrorna i rapporten är därmed enligt IFS toppen av ett isberg. Många arbetstagare biter ihop, tiger och är tysta i rädsla för att förlora jobbet. Enligt rapporten har kränkningar riktats också mot andra 
grupper av anställda, lärare, sjukvårdsanställda, gruvarbetare, journalister, transportarbetare och lantarbetare. 

Rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar samt att förhandla kollektivt är universellt erkända mänskliga rättigheter i arbetslivet och skyddas av grundläggande FN- och ILO-konventioner. Att stater 
och arbetsgivare inte respekterar de mänskliga rättigheterna i arbetslivet utan tillåter dessa kränkningar är djupt upprörande.

Sverige både kan och bör göra mer för att motverka kränkningar av dessa grundläggande rättigheter.  Kraven bör skärpas på EU och internationella organ som Världsbanken och IMF att stå upp för de fackliga 
rättigheterna i alla sammanhang. Den svenska biståndspolitiken kan också användas mycket mer aktivt och offensivt i för att värna fackliga rättigheter.

Wanja Lundby-Wedin, ordförande i LO
Sture Nordh, ordförande i TCO ]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/88A7252791E302B2C125773F004BD68A</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/88A7252791E302B2C125773F004BD68A</guid></item><item><title>Regeringen vill sänka din lön</title><pubDate>Tue, 8 Jun 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad på Aftonbladet.se den 8 juni 2010

Regeringens jobbpolitik består av två delar. Det ena delen innebär att man straffar arbetslösa med försämrad a-kassa och högre skatt. Regeringen anser att arbetslösheten beror på att arbetslösa inte söker 
tillräckligt med jobb. Den andra delen innebär lägre skatt för den som arbetar. Men arbetsgivarnas kostnader för att anställa en person minskar inte om du får lägre inkomstskatt. Hur kan regeringens teori leda 
till fler jobb? I förra veckan kom Finanspolitiska rådet med sin årliga rapport. I den talas klarspråk: regeringens jobbpolitik skapar fler jobb om lönerna sänks för Sveriges löntagare.

Det är här som regeringen kämpar frenetiskt för att vara så otydlig som möjligt. Teorin säger nämligen att företagens vilja att nyanställa bara ökar om den försämrade a-kassan och de lägre inkomstskatterna 
omvandlas till lägre löner. Jobbskatteavdragen leder till fler jobb om den ökade inkomst du har fått i plånboken successivt överförs till arbetsgivarna genom att du kommer att kräva lägre löneökningar och 
accepterar att ta ett nytt jobb med en lägre lönenivå. På samma sätt är det med a-kassan. Tanken är att en lägre ersättning tvingar arbetslösa att acceptera nya jobb till lägre lönenivåer. Om detta inte sker 
leder inte regeringens politik till några nya jobb. 

En av de viktigaste idéerna bakom Sveriges framgångsrika ekonomiska utveckling sedan mitten av 90-talet är att parterna på arbetsmarknaden inte ska ta hänsyn till vad som händer i politiken. Om facken justerar 
ned lönekraven när skatterna sänks innebär det också att lönekraven justeras upp när skatterna höjs. Detta skulle skapa en kortsiktighet och en ryckighet som är skadlig för ekonomin och för Sveriges löntagare. 
Principen är och ska vara den rakt motsatta: parterna sköter sitt, politiken sitt. När det gäller försämringarna i a-kassan har facken inte samma möjligheter att påverka regeringens försök att sänka lönerna. 
Regelverket i a-kassan säger att den arbetslöse måste ta ett jobb om lönen uppgår till 90 procent av a-kasseersättningen – och med regeringens lägre ersättning pressas lönerna nedåt. 

Regeringens avsikter är tydliga. Den bygger sin jobbpolitik på en teori som säger att du inte vill jobba och att din lön är för hög. Den lägre inkomstskatt som regeringen ger dig med ena handen vill de ta 
tillbaka med den andra genom att du i framtiden ska acceptera mindre löneökningar och ett nytt jobb till en lägre lönenivå. Till viss del kan facket avstyra detta, men ambitionen går det inte att ta fel på. 
Tror man på regeringens politik måste man också erkänna att det är lönerna som måste sänkas för att jobben ska växa fram. Här har Jan Björklund under den senaste veckan varit tydlig. När kommer Fredrik 
Reinfeldt erkänna att det är detta politiken bygger på?

Här går en tydlig skiljelinje. Vi menar att Sveriges framtid inte ska byggas med lägre löner, utan genom att vi skapar förutsättningar för företagen och deras anställda att hela tiden klättra i 
förädlingskedjan. Så skapas utrymme för lönsamma företag, lägre arbetslöshet och högre löner. En effektiv strategi för att nå dit är, inte minst när arbetslösheten nu slår rekord, att stödja människor och att 
öka deras kompetens så att de kan ta produktiva jobb som det går att utvecklas i, med löner som det går att leva på. 

Efter snart fyra år är det hög tid att regeringen får stå till svars för sin omoderna politik om att sänkta löner för Sveriges löntagare är medicinen för att komma till rätta med arbetslösheten. 

Men det stannar inte där. Lönesänkarstrategin är en del av ett bredare batteri av klassisk högerpolitik. Klyftorna ska öka, omfördelningen minska, den oreglerade marknaden omhuldas och facken försvagas. Men 
som vanligt säger regeringen en sak och gör en annan. Tro inte på vad de säger. Fundera i stället över vilket samhälle som växer fram om högerregeringen vinner valet i september. 

Wanja Lundby-Wedin, ordförande LO
Sven-Erik Österberg, Socialdemokraterna, arbetsmarknadspolitisk talesperson]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/70CD286BDB9FA64AC125773C002E533E</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/70CD286BDB9FA64AC125773C002E533E</guid></item><item><title>Sverige behöver en politik för fler jobb</title><pubDate>Mon, 17 May 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Smålandstidningen den 19 maj 2010

Krisen är inte över. Trots signaler om att den svenska ekonomin långsamt återhämtar sig, så ligger arbetslösheten kvar på en hög nivå. Antalet arbetslösa är nu nästan 450.000, mer än 100.000 fler än för ett år 
sedan. 

Den borgerliga regeringens försämringar av a-kassan slår hårt mot den som förlorat sitt jobb. Bara var tionde arbetslös får 80 procent av sin tidigare inkomst i ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Den 
högsta ersättningen är 14.960 kr per månad, vilket ger endast ca 10.400 kr efter skatt. Nästan hälften av dem som är inskrivna som arbetslösa hos Arbetsförmedlingen saknar helt ersättning från a-kassan. En 
starkt bidragande orsak är att många tvingats lämna a-kassan som blivit så mycket dyrare och orättvisare. För dem återstår bara socialbidrag. På ett år har kommunernas utbetalningar av socialbidrag ökat med 23 
procent i hela landet. 

Fredrik Reinfeldt sa för ett tag sedan att en viktig orsak till att många unga inte får jobb är att de inte söker jobb. Det visar tydligt vilken syn han har på den som drabbas av arbetslöshet. Men det är inte 
brist på aktivitet som är problemet. Vad statsministern tycks glömma bort är att det inte finns särskilt många nya jobb. I Jönköpings län var förra månaden över 7.000 personer arbetslösa och andelen som är 
långtidsarbetslösa har ökat kraftigt i länet. 

En av de viktigaste frågorna är hur arbetskraften ska rusta sig för de nya jobb som kommer när efterfrågan ökar igen. Den borgerliga regeringen har skurit bort hälften av platserna i yrkesinriktad 
arbetsmarknadsutbildning, vilket är anmärkningsvärt med tanke på den positiva effekt som sådan utbildning har för möjligheten att finna ett nytt jobb. Och efter högerregeringens stora nedskärningar av komvux 
blev det 42.000 heltidsstuderande färre 2009 än 2006.

Idag kommer jag att besöka Inwido i Vetlanda och Njudungs gymnasieskola. Jag är övertygad om att jag kommer att möta många som håller med mig om att det är dags för en ny politik. Det finns ett alternativ till 
dagens politik; med en socialdemokratiskt ledd regering får vi en politik som är bättre för Sverige och för löntagarna. Det rödgröna samarbetets svar på regeringens innehållslösa vårproposition tillgodoser 
många av LOs krav på en aktiv och framtidsinriktad politik, till exempel:

· Mer pengar till kommuner och landsting för fler jobb och bättre välfärd
· En rättvisare och bättre a-kassa
· Omfattande satsningar på arbetsmarknadsutbildning och andra utbildningsinsatser

Höga och orättvisa avgifter till a-kassan skapar inte nya jobb. Det gör inte heller låg ersättning till den som drabbats av arbetslöshet eller brist på utbildningsplatser. Det behövs en aktiv politik som ger 
jobb och motverkar skadeverkningarna av arbetslösheten – en politik som ger oss framtidstro. 

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/27FC5A0CDB49D555C125772600510502</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/27FC5A0CDB49D555C125772600510502</guid></item><item><title>Schyssta bananer på World fair trade day </title><pubDate>Wed, 12 May 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad på gp.se den 8 maj 2010

Idag firas World Fair Trade Day, dagen för rättvis handel. Tusentals evenemang världen över kommer att äga rum till stöd för rättvis handel och bättre arbets- och levnadsvillkor.  I år riktas extra fokus på 
förhållandena i bananindustrin. Filmen Bananas, som bl a sändes i SVT i april, väckte stor uppmärksamhet, men debatten om den utbredda kemikalieanvändningen och de tuffa arbetsförhållandena på bananplantagen 
dog ut alldeles för fort. Och problemet gäller förstås inte bara bananindustrin, utan så här ser tillvaron ut för många odlare och anställda i lantbrukssektorn världen över. 

Men det finns sätt att påverka. I Sverige finns sedan mer än 13 år tillbaka Rättvisemärkt, som är en del av den internationella Fairtrade-rörelsen. LO är en av medlemsorganisationerna i Fairtrade Sverige för 
att det kompletterar det fackliga arbetet på ett bra sätt. Fairtrade-märkningen innebär att producenterna får bättre ekonomiska villkor och uppfyller kriterier som bland annat motverkar barnarbete och ger de 
anställda rätt att organisera sig. 

Som konsumenter kan vi göra aktiva val när vi går till affären och det är också uppenbart att konsumentmakten växer i betydelse. Inte minst för många unga är det självklart att både sociala villkor och 
miljöpåverkan i produktionen spelar roll oavsett om man köper kaffe, bananer eller jeans. I Sverige har intresset ökat explosionsartat de senaste fem åren och förra året ökade försäljningen med 25 procent, 
trots den ekonomiska krisen. Det är glädjande! 

Att göra ”rättvisa val” handlar inte bara om enskilda konsumenters beslut. Det handlar också om att myndigheter, företag och organisationer drar sitt strå till stacken. I dag är drygt 30 svenska kommuner så 
kallade ”Fairtrade City”. Genom Fairtrade City diplomeringen skapas en lokal drivkraft för att ställa etiska och sociala krav i offentlig upphandling, öka utbudet av Fairtrade-märkta produkter och sprida 
information om hur vi som medborgare genom vår konsumtion kan bidra till bättre arbets- och levnadsvillkor i utvecklingsländer. Fler borde följa efter!

Dagligvaruhandeln skulle kunna göra mycket mer för att lyfta fram de Fairtrade-märkta produkterna, t ex bananer, kaffe och socker. Ibland kan de vara svåra att hitta och ibland kan prisskillnaden uppfattas som 
väl stor. När det gäller bananer är det tydligt. ”Lockpriser ” på de konventionella bananerna gör att prisskillnaden många gånger blir allt för stor. I flera länder har dagligvarukedjor bytt ut alla sina 
bananer till Fairtrade-märkta bananer. Det skulle kanske kunna vara något även för de svenska kedjorna?

Men till sist handlar det om oss själva. Vi kan påverka genom att välja Fairtrade. Det ger oss alla chansen att påminna oss själva och människor runt omkring oss om att vi faktiskt kan bidra till att ge 
människor i andra delar av världen en drägligare tillvaro och framtid.

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande
Helena Markstedt, Generalsekreterare i Föreningen Fairtrade (f d Föreningen Rättvisemärkt)]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/4AFB39B8226CFC18C125772100456A41</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/4AFB39B8226CFC18C125772100456A41</guid></item><item><title>Arbetsdomstolens beslut är oacceptabelt och måste omprövas av Högsta domstolen</title><pubDate>Fri, 7 May 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Dagens Industri 7 maj 2010

Det är svårt att tänka sig en mer Kafkaartad upplevelse. En person följer svensk lag, får domstolsbeslut på att han gjort rätt men döms därefter, av samma domstol, att betala skadestånd för att ha brutit mot 
lagen. Hur orimligt det än låter så är det just detta som hände Byggnads och Elektrikerförbundet i deras tvist med det lettiska företaget Laval. En sådan rättsosäkerhet är oacceptabel. LO har därför beslutat 
att begära att Högsta domstolen omprövar Arbetsdomstolens (AD) dom.

Upprinnelsen till denna historia är bolaget Lavals vägran att teckna svenskt kollektivavtal för sina anställda i Sverige. Med stöd av Elektrikerförbundet försatte Byggnads då bolaget i blockad i syfte att 
pressa fram ett avtal. 

Blockader i syfte att tvinga fram kollektivavtal är en självklar del av den svenska modellen. Det beror på att löner och många andra villkor på arbetsmarknaden regleras i just kollektivavtal. Kollektivavtalen 
är de anställdas garanti för acceptabla och goda löne- och anställningsvillkor.
 
I Lavalmålet ifrågasatte dock företaget blockaden och stämde facken inför AD. Domstolen hade inga invändningar mot blockaden vid den tidpunkten, men beslöt senare att ställa ett par frågor om svensk 
lagstiftning till EG-domstolen innan den slutgiltiga domen. Sedan EU-domstolen kommit fram till att den svenska lagstiftningen inte var i överensstämmelse med EU-rätten fick AD tillbaka ärendet. Den slutliga 
domen kom i december förra året och innebar att facken blev skadeståndsskyldiga för blockaden.

ADs dom är uppseendeväckande på flera sätt. AD anser att det finns en allmän rättsprincip inom EU-rätten som säger att enskilda kan få betala skadestånd även när de följt medlemsstaternas lagar. Men någon 
sådan princip finns inte. EU-domstolen har aldrig dömt någon enskild, såsom fackliga organisationer, till skadestånd för att ha överträtt reglerna om fri rörlighet i EU-fördraget.

EU-domstolens dom är otydlig när det gäller vilka konsekvenser en felaktig lagstiftning bör få för de fackliga organisationerna. Men helt klart är att EU-domstolen överhuvudtaget inte uttalat sig i frågan om 
skadestånd. När EU-rätten är oklar är AD skyldig att fråga EU-domstolen. Något sådant förhandsavgörande har AD aldrig begärt, vilket är ett allvarligt fel i domstolens hantering av ärendet. 

I ADs dom likställs enskildas skadeståndsansvar med det som kan åläggas en stat. Detta är både fel och oacceptabelt. Att staten kan få betala skadestånd när svensk lag strider mot EU-rätten är en sak. Men 
enskilda måste kunna lita på den nationella lagstiftningen utan att riskera skadestånd. AD anser dessutom att det varit frågan om en ”klar” överträdelse av EU-rätten. Mot bakgrund av att AD själv i sin första 
prövning av målet gav facken rätt och ansåg att blockaden var lovlig blir resonemanget märkligt. Fackets uppfattning hade även stöd hos den svenska regeringen och riksdagen, liksom hos en lång rad 
medlemsstater och EU-domstolens generaladvokat. Att då hävda att överträdelsen var ”klar” blir absurt.

I ADs dom påstås att EU-domstolen i sitt förhandsavgörande skulle ha kommit fram till att stridsåtgärderna utgjorde ett ”allvarligt fördragsbrott” och att stridsåtgärderna ”inte var proportionerliga”. AD 
lägger stor vikt vid detta och det får en avgörande betydelse för det beslut som AD sedan väljer att fatta. Problemet är bara att citaten inte finns med i förhandsavgörandet från EU-domstolen. Att AD inte 
redogör för EU-domstolens dom på ett korrekt sätt är allvarligt, men särskilt allvarligt blir det när dessa påståenden tillmäts en avgörande betydelse för den slutliga domen. LO anser att även detta är ett 
tungt skäl för Högsta domstolen att upphäva domen och skicka tillbaka målet till AD så att frågan om skadeståndsansvar för facken får omprövas.

För LO handlar målet i HD om rättssäkerheten. Ska enskilda inte kunna lita på lagen och kunna förutse vad som är tillåtet och otillåtet? Är det enskilda och inte staten som ska ta konsekvenserna av att svensk 
lag strider mot EU-rätten? 

ADs dom är felaktig och strider mot allt sunt förnuft. LO har alltid ställt höga krav på AD och anser att det är en väl fungerande domstol. Den åtnjuter ett stort förtroende när det gäller hanterandet av 
komplicerade tvister på arbetsmarknaden. Men ibland blir det fel. Och fel måste rättas till. Det här är ett sådant fall. I en rättstat måste alla kunna ställa krav på rättens förutsebarhet. Utan rättssäkerhet 
blir rätten Kafkaliknande.


Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/B67A0174A7A9862EC125771C00343D85</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/B67A0174A7A9862EC125771C00343D85</guid></item><item><title>Arvet efter Arne Geijer</title><pubDate>Fri, 7 May 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Dala-Demokraten 7 maj 2010

En sen kväll i oktober 1967 gick LOs ordförande Arne Geijer upp i talarstolen vid den socialdemokratiska partikongressen. Han valde att ta upp en känslig fråga; hur har vi egentligen lyckats med 
välfärdspolitiken? Många i den dåvarande partiledningen ansåg att välfärdsbygget i stort sett var klart, det återstod möjligen lite finputsning. Men Geijer höll inte med:

”När man lyssnat till debatten i dag har man kunnat få ett intryck av att våra problem blir lösta om vi får en snabb ekonomisk utveckling med växande resurser. Det kan gälla i stort, men för den enskilde 
betyder denna utveckling ökade risker för att klyftan i inkomst- och förmögenhetsfördelningen vidgas […] så säger man att vi börjar komma bort från klassuppdelningen. Det gör vi inte alls, vi har en 
arbetarklass i lika hög grad som vi haft tidigare.”  

Arne Geijers tal var kontroversiellt. Han tog upp en av tidens mest brännande politiska frågor och genom att ställa LO bakom den gjorde han frågan till en av de viktigaste i den politiska debatten. Olof Palme 
sade många år senare att Arne Geijer den där kvällen angav inriktningen på den debatt om jämlikheten som kom att prägla resten av sextio- och en stor del av sjuttiotalet. 

Idag, den 7 maj, skulle Arne Geijer ha fyllt 100 år. Han var brukspojken från Nyhammar i Dalarna som efter en lång facklig bana i Metall valdes till LO-ordförande 1956, ett uppdrag han behöll i sjutton år. Han 
var också en tongivande socialdemokratisk politiker, bland annat som riksdagsledamot och som arbetarrörelsens kampanjledare i folkomröstningen om allmän tjänstepension, ATP. 

Det finns många skäl att minnas och hedra Arne Geijer idag. Ett av de viktigaste skälen är att det han sade den där kvällen på partikongressen 1967 är minst lika brännande nu som det var då; hur har vi 
egentligen lyckats med välfärdspolitiken?

Jag har nyligen skrivit en bok, På väg mot jämlikhet, som försöker besvara den frågan. Mitt och LOs svar är detsamma som Arne Geijers var 1967: klassamhället finns kvar och det påverkar hur människor 
behandlas, i arbetslivet och i samhället. Till klassdimensionen lägger vi idag också kön, etnicitet, sexuell läggning och funktionshinder. De är alla grunder för över- och underordning, för bristande 
jämlikhet. 

Ordet jämlikhet har en alldeles särskild laddning. Många är de slagord som borgerligheten har försökt att stjäla från arbetarrörelsen. Reinfeldts så kallade nya moderater använder ord som rättvisa och till och 
med solidaritet. Men inför jämlikhetsbegreppet skyggar de. Jämlikhetsbegreppet ställer nämligen frågan om ett annat samhälle, ett samhälle utan klasser och utan över- och underordning. 

Arne Geijers tid som LO-ordförande var på många sätt helt annorlunda än idag. Arbetsmarknaden präglades sedan länge av samförstånd och förtroende mellan arbetsmarknadens parter. Även arbetsgivarna förordade 
centrala, samordnade, förhandlingar och satte stabilitet och samförstånd före egenintresset. Arne Geijer reste ofta ut i världen tillsammans med Svenska Arbetsgivareföreningens ordförande Bertil Kugelberg för 
att berätta om den svenska modellen. 

Men man började redan på sextiotalet att ana sprickor i fasaden. I december 1969 utbröt den stora gruvstrejken i Malmfälten, en vild strejk som skakade både arbetarrörelsen och det övriga Sverige. Gruvstrejken 
ställde frågan om klassamhället och arbetslivets villkor på sin spets.  

Arne Geijers reaktion inför gruvstrejken är talande. Han lär ha sagt att ”det som sker i Norrbotten är rätt. Men det är ändå förbannat fel!” I det uttalandet möts brukspojkens klasskänsla och den erfarne 
fackföreningsmannens motvilja mot vilda strejker. Kanske är det just där, i detta möte, i kombinationen av upprördhet över orättvisor och viljan till ansvarstagande, som vi hittar både Arne Geijers och hela 
den svenska arbetarrörelsens styrka. Jag tror att det är där vi finner det viktigaste arvet efter Arne Geijer, ett arv som det är mitt och andra fackliga ledares uppdrag att föra vidare in i framtiden. 


Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande
]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/970A19DC017589CCC125771C002C38D4</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/970A19DC017589CCC125771C002C38D4</guid></item><item><title>Sverige kan bli mera jämlikt</title><pubDate>Mon, 3 May 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Pubilcerad på gp.se den 30 april 2010

Det svenska välfärssamhället har byggts under många år. Arbetarrörelsen ledstjärna har varit att bygga ett jämlikt samhälle – ett samhälle med möjligheter för alla. Det är ett samhällsbygge som idag är en 
självklarhet och som svenskarna är stolta över. 

Äldreomsorg, pension, semester, studieledighet, gratis utbildning, dagis och föräldraledighet tar vi idag för givet. Men det är ett resultat av politiska ambitioner för att skapa ett samhälle där människor kan 
utvecklas och känna trygghet och få nya chanser i livet. 

Snart är det riksdagsval och det är dags att utvärdera den borgerliga politiken som har förts under fyra i Sverige. En politik som inte strävat mot jämlikhet. Istället har den borgerliga regeringen drivit en 
politik som skapat ökade ekonomiska skillnader och genom skattesänkningar tar de bort pengar från vård, omsorg och skola.

Genom jobbskatteavdraget har det skett en kraftig omfördelning från arbetslösa, sjuka och pensionärer till de med goda inkomster. Den som blir sjuk eller arbetslös får sänkt inkomst, så har det alltid varit. 
Det som den borgerliga regeringen infört är att den sjuka, arbetslöse eller pensionären betalar högre skatt än den som har en arbetsinkomst. Vid samma inkomst betalar den sjuke eller arbetslöse runt 1.000 
kronor mer i månaden jämfört med den som arbetar! För denna politik finns inget stöd bland allmänheten.

I en undersökning LO låtit genomföra har allmänheten tagit ställning till om man tycker att det är rätt att personer med inkomster från sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och pension betalar högre skatt 
än personer med inkomst av arbete. 

För denna skattepolitik finns ett mycket svagt stöd. Det är hela 75 procent av de tillfrågade som instämmer helt eller instämmer stort sett i påståendet att ”det är fel att sjuka, arbetslösa och pensionärer 
betalar högre skatt än dem som arbetar” och 12 procent instämmer ”delvis”. Bara 8 procent svarar att de inte instämmer alls i påståendet. 

Men det är inte bara den ”orättvisa” beskattningen som innebär ökade klyftor. Avgiftssystemet till arbetslöshetsförsäkringen skapar också ökade klyftor och är ett sätt för den borgerliga regeringen att försöka 
påverka lönebildningen. Regeringen tycker helt enkelt att lågavlönade, i många fall kvinnor, inom tjänstebranschen har för höga löner. 

I dagens arbetslöshetsförsäkring betalar det lågavlönande restaurangbiträdet  430 kronor till a-kassan – för att hålla igen på lönekraven – medan akademikern på restaurangen bara ska betala 90 kronor i 
månaden. Syftet är, enligt regeringen, att de som har en ökad arbetslöshetsrisk ska betala för det och den ökade kostnaden ska få de grupperna att hålla igen på sina lönekrav.

Det är 4.000 kronor mer om året, efter skatt, för det lågavlönade restaurangbiträdet. Detta är inget annat än en politik som syftar till sänkta löner, vilket naturligtvis slår hår mot LOs lågavlönade grupper. 
Många av dem är kvinnor. Många av dem har också slitits ut i vården eller privata tjänstesektorn och jagas nu i sjukförsäkringen och får sänkt ersättning och liten förståelse för att deras kroppar inte klarar 
av att jobba full tid.

Men sänkta skatter innebär också att det blir mindre pengar över till vård, skola och omsorg.  Verksamheter som de flesta av oss dagligen är beroende av för en väl fungerande vardag. Vi åker kollektivt till 
jobbet, har barn på dagis eller skolan eller gamla föräldrar med hjälp av äldreomsorgen. Och de flesta av oss råkar ut för någon sjukdom eller olycka i livet som gör att vi behöver sjukhusvård. 

I LOs undersökning har vi frågat om behov av resurser inom vård, skola och omsorg kan motivera en höjning av skatterna. Mer än varannan som svarat, 56 procent, instämmer helt eller instämmer i stort sett i att 
behov av resurser inom vård, skola och omsorg kan motivera en höjning av skatterna. En fjärdedel, 24 procent, instämmer delvis i påståenden. Bara en av tio den instämmer inte i att behov av resurser inom vård, 
skola och omsorg kan motivera en höjning av skatterna. 

Det finns med andra ord ett starkt stöd för mer pengar till kommuner och landsting. Det stämmer väl överens med vad jag möter när jag är ute på arbetsplatser. Jag möter sällan arbetare som säger att det är 
viktigt att sänka skatten, desto fler är oroliga för att barngrupperna i skolan är för stora eller att deras gamla föräldrar inte får den hjälp av sjukvården de behöver. Svenskarna vill helt enkelt ha ett 
jämlikt samhälle.

Det finns alternativ till dagens borgerliga politik. Sverige kan bli ett bättre land för fler att leva i. För mig är det tre områden som är särskilt prioriterade. Det handlar om;
• att kommuner och landsting får mer pengar för att öka kvalitén i vården, omsorgen och skolan.
• att underlätta vägen tillbaka till arbete för sjuka genom ökade satsningar på yrkesinriktad rehabilitering och för de arbetslösa genom stöd till utbildning och praktik
• att göra villkoren bättre för de sjuka och arbetslösa med bland annat förbättrad ersättning och lika beskattning av inkomster.

Under de senaste fyra åren har Sverige haft en borgerlig regering som fört en politik som ökat klyftorna i Sverige. Jag är övertygad om att en socialdemokratiskt ledd regering kan göra Sverige mer jämlikt. Ett 
jämlikt samhälle innebär ett samhälle med möjligheter för alla.

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/75BECAC3499FAA5EC125771800333C69</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/75BECAC3499FAA5EC125771800333C69</guid></item><item><title>Första maj-tal av Wanja Lundby-Wedin 2010</title><pubDate>Mon, 3 May 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Det talade ordet gäller.


Mötesdeltagare - kära göteborgare 

Första maj är en dag av gemenskap. 

Gemenskap här i Göteborg, gemenskap med kvinnor och män runt om i hela landet, som möts ute på gator och torg och tar varandra i hand i kampen för en bättre värld.

Och vi har samlats här förr, i generationer, på första maj, för att demonstrera mot orättvisor och manifestera vår fackliga och politiska kamp.

Och tillsammans har generationer av Sveriges folk byggt sitt land, ett land att vara stolt över. 

Tillsammans litade de på att det gick att bygga ett land med idéer om frihet, jämlikhet och rättvisa.

Mot det stod en konservativ högerpolitik. 

En politik som inte litade på människors vilja och förmåga.
En politik som hade girigheten som drivkraft. 

Så var det då – så är det nu.

Men dagens nyliberala höger gynnar inte bara de egna,
den är värre, den bestraffar också de utsatta.

Dom döljer sin nyliberala politik i våra ord, 
arbetslinje, svensk modell och till och med ordet rättvisa. 

Nu har verkligheten kommer ifatt er. 
Så berätta på vems sida ni står.

Stå för det ni är och alltid har varit 
och sluta upp med att snylta på det arbetarrörelsen byggt.
* * *

Mötesdeltagare

Arbetarrörelsen har byggt ett land utifrån mångas erfarenhet, utifrån många människors vilja att bidra och utifrån många människors drömmar om en annan och bättre framtid.

Vi har tillsammans byggt ett land som det är gott att leva i 
- ett land byggt av alla - för alla.


Kamrater - för mig är Sverige möjligheternas land.

Men, Sverige är också frihetens land.
Vi får aldrig glömma att vi har många kamrater runt om i världen som lever under orättvisor och förtryck. 

Konflikten i Mellanöstern är en av de svåraste i vår tid. Det palestinska folket har rätt till en egen stat sida vid sida med staten Israel. Vi protesterar mot ockupationen av palestinsk mark. Ockupationen 
måste upphöra. 

Vi protesterar mot den etiopiska regeringen som fortfarande och utan rättegång håller den socialdemokratiske oppositionsledaren Birtukan Mideksa fängslad i Addis Abeba. I maj är det val i Etiopien och utan 
oppositionsledaren är chansen till ett fritt och demokratisk val minimal.

Och Birtukan är inte ensam, många, många är fängslade för sina åsikter och för sin politiska och fackliga kamp.

Vi demonstrerar idag för kravet att politiska och fackliga fångar i alla länder ska friges.
* * *

Kamrater,

Många människor har kommit till Sverige med en dröm om frihet, jämlikhet och ett hopp om en ny framtid.

Vad hade ”kulan” varit utan Gilberto från Italien, vad hade Volvo varit utan Jorma från Finland, vad hade barnomsorgen i Gunnared varit utan Samira från Irak och vad hade Mölndals sjukhus varit utan Itala från 
Chile. 

Dom och alla nya svenskar från olika delar av världen som är med och bygger Sverige.

Mot detta står Sverigedemokraterna, som sprider oro och osäkerhet. 

Som ställer människor mot varandra, som försöker skriva om historien om vem som byggde landet och om vem som bygger landet här och nu.

Kamrater - Var inte tysta, håll emot, ta diskussionen var helst den uppstår - med grannarna, på jobbet, på puben eller på släktmiddagen. 

Kritisera dessa nationalistiska lögnhalsar, låt dem inte med falskt tal smutsa ner det vi byggt tillsammans.

* * *




Mötesdeltagare,

Vi kan aldrig acceptera dem som angriper våra kamrater. 
Vi ska alltid stå upp i kampen för människors lika värde och rätt.

Låt oss tillsammans stå upp för en politik som gör att ingen finner en enda anledning att lägga sin röst på Sverigedemokraterna.

Uppdraget till arbetarrörelsen är tydligt. 

Fortsätt bygga landet - lita på allas vilja till solidaritet, solidaritet med arbetskamrater, med grannar och med förtryckta i andra länder

Då kamrater blir Sverige ett gott land att leva i.

* * *

Mötesdeltagare,

Sverige är ett flitigt land - det är ett land där viljan till arbete är stor. Trots arbetslösheten är sysselsättningen hög. 

Vi är ett flitigt folk – det är den viktigaste orsaken till allas vår välfärd, den har sina rötter i och spirar från allas vår vilja till arbete.

Därför är målet om full sysselsättning självklart. Rätten till goda arbeten måste gälla alla. Men att nå dit ställer krav:

Fler måste ha ett arbete. Det är kärnan i vår arbetslinje sedan mer än åttio år. En arbetslinje som var och är en viktig del i bygget av Sverige.

Vi ska se människan, se de som är arbetslösa eller sjuka, se de som inte fått chansen att komma in på arbetsmarknaden. Vi ska visa respekt för deras problem och situation. Vi ska lita på deras vilja till 
arbete.

Kamrater

Mot detta står en nyliberal borgerlig politik. Med sämre, dyrare och lägre stöd ska arbetslösa och sjuka med piska drivas ut på arbetsmarknaden. 

Det är en politik som misstror människors vilja till arbete och som är ovärdig vårt land.

Alliansen talar om utanförskap. Den sorterar människor, i dem som har och de som inte har. 




De säger sig värna om arbetslinjen. Men den aktiva arbetsmarknadspolitiken har ersatts med coaching. Den arbetslöses behov av ökade kunskaper inskränker sig till kunskapen att skriva sitt CV. Och bara en 
bråkdel av de arbetslösa ungdomarna får ett aktivt stöd.

Och trots svidande kritik från alla håll så skriver den moderate arbetsmarkandsministern en bok om sina framgångar, med titeln uppdrag arbete.

Jag säger - snylta inte på de ord och idéer som varit en viktig del i bygget av Sverige. 

* * *

Mötesdeltagare,

Det är en avgrund mellan den borgerliga snyltpolitiken och de röd-grönas politik för fler jobb, för fler i arbete. 

Även de som är arbetslösa eller sjuka vill inget hellre än ha ett arbete, att försörja sig själv, att ha arbetskamrater, att göra nytta, att vara stolt över jobbet. 

Genom arbetsmarknadsutbildning, rehabilitering och andra åtgärder ska alla få det stöd de behöver för att få ett arbete. 

Vi ska bygga en arbetslöshetsförsäkring som ger trygghet och där alla har råd att vara med. En a-kassa som verkligen ger 80 procent i ersättning till de allra flesta. 

Vi ska skapa en sjukförsäkring som ger trygghet när man är sjuk och som ger stöd för att komma tillbaka till jobbet.


Uppdraget till arbetarrörelsen är tydligt. 
Fortsätt bygga landet - lita på allas förmåga och vilja till arbete

Då kamrater blir Sverige ett gott land att leva i.

* * * 
Mötesdeltagare,

Sverige är ett land med ansvarsfulla fackföreningar.

Tillsammans med arbetsgivarnas organisationer har vi i decennier insett värdet av att reglera löner och arbetsvillkor genom starka kollektivavtal.

Den fackliga kampen har inneburit att löneskillnaderna är relativt små i vårt land, de lågavlönade har alltid fått lite mer och frågan om jämställda löner har nu fått ett genomslag.

Goda villkor i arbetslivet är avgörande för ett jämlikt och jämställt samhälle.

Men en otrygg anställning, låg lön, deltider och ett hårt styrt arbete är tyvärr fortfarande många arbetares vardag. Värst är situationen för kvinnor i LO-yrken.


Vi fortsätter vår kamp för rättvisa löner och bra anställningsvillkor.

Vi är nu mitt uppe i en avtalsrörelse där vår sammanhållning har satts på hårda prov. Striden för ökade löner utkämpas i en tid då ekonomin ännu inte återhämtat sig. Arbetslösheten är hög, men kampen för 
jämställda löner kan inte göra halt ens i en lågkonjunktur.

Fackföreningsrörelsen har trots konflikter orkat hålla ihop. Vår modell håller. Den solidariska lönepolitiken håller.

* * * 

Mot detta står Svenskt Näringsliv som krävde nollavtal och försämringar i kollektivavtalen.

Vi är halvvägs. Vi har slagit hål på ”nollan”, men tro inte att de ger upp. Arbetsgivarna är starkt samordnade, inget vill de betala, inget vill de förbättra. 

Mot löntagarna står också en borgerlig politik som vill påverka lönebildningen med försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen. 

Hög avgift för den som löper stor risk för arbetslöshet ska pressa facken till lägre lönekrav.

Vad dom säger är att våra medlemmar i Hotell- och restaurang, som just nu sitter och förhandlar, ni har inte rätt till samma löneökningar som andra redan fått. 

Mot löntagarna står också borgarnas antifackliga politik. Genom Lex Laval inskränker de fackets förhandlingsrätt. De har gjort det enklare att anställa på visstid, de vill göra det enklare att godtyckligt säga 
upp redan anställda och de skär ned på resurserna för en bättre arbetsmiljö.

De klagar och gnäller över grundläggande fackliga rättigheter.

Kamrater,

Vi kan och ska försvara den svenska modellen.

Vi i facket ska fortsätta det mödosamma arbetet att söka upp varje arbetsgivare och kräva kollektivavtal Alla anställda har rätt till den trygghet och de rättigheter ett kollektivavtal ger.

Vi kräver lika lön och villkor när man arbetar i Sverige, oavsett vilket land man kommer ifrån, oavsett vem som är arbetsgivare. 

Vi ska ändra reglerna så att facket kan kräva svenska avtal för alla som arbetar i Sverige.

Vi ger vårt stöd till Fastighets, Hotell- och restaurang och Kommunal, till alla de som ännu förhandlar i årets avtalsrörelse. Vår solidaritet gäller tills sista avtalet är tecknat.

Mötesdeltagare,

Uppdraget till arbetarrörelsen är tydligt.
Fortsätt bygga landet - ett rättvis och jämlikt arbetsliv är möjligt.

Då kamrater blir Sverige ett gott land att leva i.

* * *

Mötesdeltagare,

Sverige är ett rikt land - ett land med stora resurser, i skogen, i berget och i älvarna. 

Ett rikt land där den gemensamma välfärden utvecklats för att möta människors behov.

Ett land där många företag är i täten av den tekniska utvecklingen och har hög lönsamhet. 

Det är en god grund för en långsiktigt hållbar tillväxt, men det behövs mer investeringar i forskning och utveckling.

Sverige och västvärlden står inför en enorm utmaning att fortsätta bygga välfärdssamhällen inom de ramar och de gränser som naturen sätter.

Det kommer att ställa stora krav på förändringar och det kräver i sin tur att vi väl vårdar människors vilja och förmåga att stödja omvandlingen av arbetslivet och samhället.

* * *
Kamrater

Mot det står en nyliberal borgerlig politik som med lagändringar och skattesubventioner som pressar ned lönerna och driver fram låglönejobb. 

De vill slösa med skattepengarna där behoven är som minst, mest till dem som redan har. 

Det ökar inte efterfrågan, det ger inga nya jobb. Det göder bara girigheten och samlar skattepengarna på de redan välbeställdas bankkonton. 

* * *
Mötesdeltagare

Vi ska säkerställa att alla alltid har en chans, och en chans till, i arbetslivet. 

Det ställer stora krav på alla att våga möta det nya, att orka ta ett steg vidare, att också se möjligheterna.

Vi ska införa ett system som gör att människor kan ha jobbet kvar och utbilda sig om och när efterfrågan rasar snabbt. Det behövs – det visar utvecklingen här i Göteborg och i Väst-Sverige det senaste året.

Vi ska ge mer pengar till vår gemensamma välfärd. Det behövs fler anställda i skolan, vården och omsorgen.

Vi ska driva på utvecklingen mot effektiv och miljövänlig produktion. 

Vi ska bygga ut järnvägen, satsningar som binder samman regioner och människor. Med ett höghastighetståg mellan Göteborg och Borås blir Borås bara ett stenkast bort. 

Vi vet att städerna växer. En satsning på kollektivtrafiken ger möjlighet till smidiga och klimatsmarta transporter och ett hållbart Göteborg.

Vi ska satsa på en upprustning av bostäder för ett bättre boende och mindre energiförbrukning.

Uppdraget till arbetarrörelsen är tydligt.

Fortsätt bygga landet - lita på allas vilja och förmåga till förändring och utveckling.

Då, kamrater blir Sverige ett gott land att leva i.

* * *

Mötesdeltagare 

Sverige är ett jämlikt land, ett gott land, för de allra flesta, att leva i. 
Ett land där skillnaden mellan rik och fattig är relativt liten. 
Ett land där kvinnor och män är relativt jämställda. 


Men det har inte alltid varit så. Jag brukar se mig själv som ett barn av välfärden. När jag växte upp var barnbidraget nytt, jag var den första kullen som fick gå nioårig grundskola. 

När jag själv fick barn fanns både rätten till föräldraledighet och barnomsorg. Även om det inte var lika omfattande som idag. Och när mina barn växte upp gick de allra flesta gymnasiet-

Arbetarrörelsen har alltid kämpat för ett jämlikt samhälle, 

ett samhälle där skillnaderna mellan de som har och de som inte har ska vara små

ett samhälle där ingen bestraffas för sina brister 

ett samhälle där alla, alltid ska ha en chans till i livet.

Arbetarrörelsen kamp för det jämlika samhället bygger på insikten att jämlikhet bidrar till ett bättre samhälle för alla. 
I ett jämlikt Sverige mår alla lite bättre. 

* * *
Kamrater 

Mot detta står alliansens politik 

En politik som sänker skatten mest för de högavlönade, 
en politik som minskar resurserna till vården, omsorgen och skolan.
en politik där hotellstäderskan betalar 350 procent högre avgift för a-kassan än sin chef.

En politik som med högre skatt bestraffar de som inte kan, de som inte orkar, de som är utsatta och alla äldre, de som redan givit sitt bidrag till vårt land, som bidragit med råge.


Mötesdeltagare,

Vi kan och ska försvara ett jämlikt Sverige.

Vi kan och ska ha hög kvalité i vården skolan och omsorgen. Vi ska våga säga att inget är gratis, bra verksamheter kostar. Skatterna ska höjas för de som har råd at betala. Och den ska sänkas för pensionärerna.

Vi ska försvara en skattefinansierad välfärd som styrs av människors behov och inte av tjockleken på plånboken.

Vi ska garantera alla unga utbildning, jobb eller praktik. De unga är varje lands framtid.

Vi ska bygga bostäder åt våra ungdomar. Egen bostad är en förutsättning för att våra barn ska kunna ta steget ut i vuxenlivet. 


Uppdraget till arbetarrörelsen är tydligt.

Fortsätt bygga landet - lita på att ett jämlikt samhälle är möjligt

Då, kamrater blir Sverige ett gott land att leva i.

* * *

Kamrater, 

Sverige är möjligheternas land. Men inte för att några få har börjat med två tomma händer och slutat som miljardärer. 

Sverige är möjligheternas land därför att så många av oss kunnat förverkliga våra livsdrömmar där vi bor, där vi arbetar, där vi är. 

Därför ska alla, även nu och i framtiden, ha chans att utvecklas och växa. 
Alla ska vi mötas med respekt för de val vi gjort och det vi uträttar.

Sverige behöver både snickare och arkitekter, undersköterskor och läkare, butiksanställda och marknadsförare, bilbyggare och ingenjörer. 

Alla dessa jobb måste göras, och de måste göras av människor som har kunskap och erfarenhet, som brinner för att göra just sitt jobb och som är stolta över det egna arbetet.

Därför är kampen för arbete åt alla, för trygga, för goda arbeten den viktigaste fackliga och politiska uppgiften.
* * *

Kamrater,

På första maj möter vi ljuset och njuter av våren och längtar ut.
Första maj är en dag då man känner hopp och blickar framåt. 

Jag är full av hopp för Sverige - ett Sverige som kan lite bättre - lite mer.

Sverige kan bli ett bättre land för fler att leva i - ett land där frihet och jämlikhet är något viktigt - också i människors vardag.

Om 141 dagar kan Sveriges folk välja en ny regering. 

Inte samma regering - en ny regering

En regering som kan och ska göra Sverige mer rättvist och mer jämlikt.
* * *
Kamrater,

Tro inte på dem som säger att det inget betyder hur du röstar.

Du kan göra skillnad – din röst behövs..

Då kan en socialdemokratiskt ledd regering ta över regeringsmakten.
Då kan Mona Sahlin få uppdraget att leda landet. 

Då kamrater är uppdraget till arbetarrörelsen tydligt.

Vi ska lita på att det går att bygga ett land där våra idéer om frihet, jämlikhet och rättvisa bär.

Vi ska vårda vårt land väl – Vi ska vara rädda om allt det som uppnåtts - 

Vi ska fortsätt bygga ett land som det är gott att leva i

Ett land som har byggts och ska byggas av alla – för alla.

Tack för ordet. ]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/675DD4557C543CE6C125771800308474</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/675DD4557C543CE6C125771800308474</guid></item><item><title>Sverige behöver en politik för fler jobb</title><pubDate>Fri, 26 Mar 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Katrineholms Kuriren 17 mars 2010

Krisen är inte över. Trots signaler om att den svenska ekonomin långsamt återhämtar sig, så fortsätter arbetslösheten att öka. Antalet arbetslösa var i januari nästan 460.000, mer än 100.000 fler än för ett år 
sedan. 

Den borgerliga regeringens försämringar av a-kassan slår hårt mot den som förlorat sitt jobb. De allra flesta får inte 80 procent i ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Den högsta ersättningen är 14.960 
kr per månad, vilket ger endast ca 10.400 kr efter skatt. Många står dessutom helt utan ersättning eftersom de trängts ut ur a-kassan som blivit så mycket dyrare och orättvisare. För dem återstår bara 
socialbidrag. På ett år har kommunernas utbetalningar av socialbidrag ökat med 23 procent i hela landet. 

Fredrik Reinfeldt sa för ett tag sedan att en viktig orsak till att många unga inte får jobb är att de inte söker jobb. Det visar tydligt vilken syn han har på den som drabbas av arbetslöshet. Men det är inte 
brist på aktivitet som är problemet. Vad statsministern tycks glömma bort är att det inte finns särskilt många nya jobb. I Södermanlands län fanns vid senaste månadsskiftet färre än 1.000 jobb att söka hos 
Arbetsförmedlingen, men antalet arbetslösa i länet var mer än tio gånger fler. 

En av de viktigaste frågorna just nu är hur arbetskraften ska rusta sig för de nya jobb som kommer när efterfrågan ökar igen. Men arbetsmarknadspolitiken har dragits ner kraftigt och kvaliteten i insatserna 
har försämrats, liksom möjligheterna till vuxenutbildning. 

I Katrineholm kommer jag idag bland annat att besöka Starten, en verksamhet som syftar till att förbättra deltagarnas möjligheter på arbetsmarknaden. Jag kommer också att delta i en diskussion om framtidens 
arbetsmarknad och då betona behovet av ett alternativ till dagens politik; en politik som är bättre för Sverige och för löntagarna; en politik som omfattar:

• a-kassa med lägre avgift och högre ersättning 
•extra stöd till industrin så att anställda kan få utbildning en dag i veckan med ekonomisk ersättning motsvarande a-kassenivå
•mer pengar till kommuner och landsting för fler jobb och bättre välfärd
•aktiv arbetsmarknadspolitik med kompetenshöjande insatser vid sidan av jobbsökaraktiviteter
•krafttag mot ungdomsarbetslösheten med prioritering av dem som saknar en fullständig gymnasieutbildning
•fortsatt stöd till byggsektorn genom att ROT-avdraget också omfattar fastighetsägare av flerfamiljshus
•nya offentliga investeringar, bl a för att bidra till klimatomställningen
•ett utbildningslyft för att möta de nya jobben.

Höga och orättvisa avgifter till a-kassan skapar inte nya jobb. Det gör inte heller låg ersättning till den som drabbats av arbetslöshet. Nu behövs en aktiv politik som ger jobb och motverkar skadeverkningarna 
av arbetslösheten – en politik som ger oss framtidstro.

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/DB643A4A4E0A1966C12576F2002AF15E</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/DB643A4A4E0A1966C12576F2002AF15E</guid></item><item><title>Onödig press på sjukskrivna</title><pubDate>Mon, 22 Mar 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad på sydsvenskan.se 22 mars 2010
2008 genomförde regeringen omfattande förändringar i sjukförsäkringen. Den så kallade rehabiliteringskedjan med fasta tidsgränser i försäkringen infördes. 
Beslutet hade föregåtts av en lång debatt där det ofta talades om fusk och överutnyttjande av sjukförsäkringen. Bakgrunden var bland annat en ökning av antalet sjukdagar i slutet av 1990-talet. 
LO har nu granskat den utveckling som ledde fram till beslutet att införa tidsgränser i sjukförsäkringen. Fanns det verkligen skäl att tro att fasta tidsgränser kunde få sjuka att återgå i arbete? 
LO har granskat hur det gick på arbetsmarknaden för de 265.000 personer som var långtidssjukskrivna åren 1999–2000. Med data från SCB följdes var och en av dessa upp år 2004 och jämfördes med de 3,3 miljoner 
som inte var långtidssjuka. 
Granskningen ger bland annat svar på vilka som återgick i arbete och vilka som fick förtida pension, hur förvärvsinkomsten utvecklades och betydelsen av rehabilitering, tidigare arbetslöshet, tidigare 
sjukskrivning, näringsgren och arbetsställets storlek. 
När längden på sjukskrivningarna ökade i slutet av 1990-talet uppfattades det först som en reaktion på sämre arbetsvillkor. Efterhand blev dock debatten inriktad på fusk och att den mjuka sjukförsäkringen var 
orsaken till de höga sjuktalen. Som argument för regeringens beslut angavs bland annat att arbetslösa, kvinnor och norrlänningar överutnyttjat sjukförsäkringen. 
LOs granskning visar istället att risken för att bli långtidssjuk främst avgörs av ålder, utbildning, vilket arbete man har och tidigare sjukskrivning. 
Här finns en tydlig klassdimension. Störst är risken för arbetare inom tillverkningsindustri, fastighetsförvaltning och kommunal vård och omsorg. Vi fann inget samband mellan lång sjukskrivning och tidigare 
arbetslöshet, och bara ett svagt samband mellan kvinnors sjukskrivning och bostadslän. 
Av de 265.000 personer som var sjukskrivna 1999–2000 var två tredjedelar kvinnor. Kvinnors högre risk för att bli långtidssjuka förklaras av att fler kvinnor än män har sämre arbetsmiljö, gör mer hemma samt 
har mindre tillgång till företagshälsovård och rehabilitering. 
Att arbetsvillkoren har stor betydelse bekräftas av att män som arbetar i kvinnodominerade yrken löper nästan lika stor risk att bli långtidssjuka. 
2004 hade nästan tre fjärdedelar av de långtidssjuka kommit tillbaka till arbetslivet, men bara knappt hälften av dem på heltid. En fjärdedel hade fått hel förtidspension. 
Högre tjänstemän kommer betydligt oftare tillbaka än arbetare. Klart minst återgång i arbete hade äldre arbetare inom tillverkningsindustrin. 
Knappt var femte av de långtidssjuka hade fått rehabilitering under 1999–2000. 
De som fick rehabilitering hade en bättre utveckling på arbetsmarknaden. Bland män som fått rehabilitering hade 72 procent förvärvsinkomst 2004, vilket är betydligt bättre än det förväntade för denna grupp. 
Även för kvinnor hade rehabilitering en positiv inverkan på förekomst av förvärvsinkomst. 
Även de som hade fått sysselsättning med hjälp av stödinsatser hade en klart förbättrad förvärvsinkomst. Bland dem med stöd var det 36 procent fler som ökade sin inkomst än som minskade den. Det är en 
betydligt bättre utveckling än för gruppen långtidssjuka som helhet. 
Vår studie visar att bättre villkor i arbetet och tillgång till rehabilitering är avgörande för att minska sjukskrivningarna. För att nå framgång krävs att parterna på arbetsmarknaden gemensamt formulerar en 
strategi för att få fler och bättre jobb. Men staten måste ställa upp med den infrastruktur som krävs. 
Idag finns stora luckor både i de efterhjälpande systemen, till exempel sjukförsäkringen, och i de förebyggande systemen. Det finns uppenbara brister vad gäller forskning, utbildning, företagshälsovård, 
statistik och Arbetsmiljöverkets tillsyn. 
Införandet av tidsgränser i sjukförsäkringen kommer inte att lösa problemen. LO vill se en allmän och gemensamt finansierad sjukförsäkring, utan tidsgränser som puttar individen längre bort från arbetslivet. 
Sjukförsäkringen skall garantera ekonomisk trygghet till den som drabbas av ohälsa och nedsatt arbetsförmåga samt säkerställa rätten till stöd för återgång i arbete. Den så kallade rehabiliteringskedjan saknar 
regler som ger den enskildes rätt till insatser i tid. Den som är sjuk utsätts enbart för en hård press som knappast gagnar ett tillfrisknande. 
Många LO-medlemmar som har fysiskt krävande yrken tvingas idag att lämna arbetslivet redan vid 55 års ålder. 
Målet måste vara att alla skall kunna arbeta till 65 år. Det vinner både våra medlemmar och samhället på. 

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande
Sten Gellerstedt, utredare LO




Här finns rapporten som pdf.]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/03353950155A6EDFC12576EE003849C8</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/03353950155A6EDFC12576EE003849C8</guid></item><item><title>Var fjärde arbetare klarar inte en oförutsedd utgift</title><pubDate>Fri, 19 Mar 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerade på Aftonbladet 19 mars 2010

När barnbidragen betalas ut idag kommer de som en räddning för många familjer med små marginaler. Det är pengar som gör att man klarar matinköpen den sista veckan innan lönen kommer.

I spåren av krisen har många av LO-förbundens medlemmar fått det allt tuffare. Många har idag ingen möjlighet att lägga undan pengar för oförutsedda utgifter. Nya siffror från Statistiska centralbyrån visar 
att nästan var fjärde arbetare inte klarar att betala en oväntad utgift på 8.000 kronor inom en månad utan att låna eller be om hjälp. Bland högre tjänstemän klarar 95 procent av att betala en sådan oförutsedd 
utgift. Möjligheten att spara är en klassfråga.

LO har i en rad rapporter visat hur klyftorna ökar i Sverige. Mellan 2002 och 2007 fördubblades andelen fattiga bland sjuka och arbetslösa. Under samma period ökade den rikaste tiondelen av befolkningen sin 
realinkomst med hela 88 procent.

Men de ekonomiska klyftorna började öka långt tidigare. Efter att Sverige under en period av femtio år gått mot en allt större inkomstutjämning vände utvecklingen i början av 1980-talet. Sedan dess har 
inkomstskillnaderna ökat.

Det finns framför allt två orsaker till denna utveckling. Den första är att kapitalinkomsterna har ökat kraftigt, framförallt bland de allra rikaste. Den andra orsaken är ökade ekonomiska skillnader mellan de 
som arbetar och de som är arbetslösa eller sjuka. Delvis handlar detta om att trygghetssystemen inte följer löneutvecklingen, men det beror också på att trygghetssystemen försämrats och att skatterna har 
sänkts, mest för de som redan tjänar mest. I vår mätning av inkomstklyftorna, som sträcker sig fram till 2007, finns det första året med regeringens jobbskatteavdrag med. Sedan dess har utvecklingen förstärkts 
genom ytterligare skattesänkningar som främst gynnat höginkomsttagare.

Statistiska centralbyråns siffror om möjligheten till sparande visar ett Sverige som slits isär. Frågan är då vad man kan göra för att vända utvecklingen. Jag tycker att det först och främst handlar om 
politisk vilja. Att den borgerliga regeringen inte har denna vilja är uppenbart. Regeringens nuvarande politik bidrar aktivt till att öka klyftorna mellan människor i vårt land. Skatten har sänkts för 
höginkomsttagare och ägare av fastigheter samtidigt som a-kassan och sjukförsäkringen har urholkats. Det har skett cyniska försämringar av sjukförsäkringen där sjuka människor kastas ut från rätten till 
ersättning. Människor som är allvarligt sjuka, ofta utslitna av en dålig arbetsmiljö, blir utan ekonomisk trygghet. Till detta kommer regeringens handfallenhet inför den skenande arbetslösheten. 

LOs uppfattning är att utvecklingen mot ökade ekonomiska klyftor måste vändas. Och vi vet att det går. Först och främst krävs en aktiv och expansiv politik mot arbetslösheten. Kommuner och landsting måste få 
ökade resurser, arbetsmarknads- och yrkesutbildningen rustas upp och fler jobb skapas genom ökat bostadsbyggande och satsningar på infrastruktur. Samtidigt måste antalet otrygga anställningar minska och 
möjligheten till fasta anställningar stärkas. Heltid ska vara en rättighet, deltid en möjlighet. Detta är krav som LO-förbunden driver i årets avtalsrörelse. Tillsammans med kravet på en jämställdhetspott, att 
kvinnodominerade branscher ska kunna kräva högre löneökningar än mansdominerade, är det krav som kan bidra till att minska klyftorna i samhället.

Samtidigt krävs också att våra trygghetssystem repareras. Taket i a-kassan måste höjas så att de allra flesta får 80 procent av sin tidigare lön, en nivå som ska behållas under hela arbetslöshetsperioden. 
Samtidigt bör avgifterna för den enskilde sänkas. De rigida tidsgränserna i sjukförsäkringen ska bort. Istället behövs satsningar på rehabilitering så att försäkringen blir en brygga tillbaka till arbete. Med 
en sådan medveten politik för ökad jämlikhet och allas rätt till arbete går det att vända utvecklingen och åter göra Sverige till ett land där klyftorna mellan människor minskar.

Genom sin politik lägger Fredrik Reinfeldt över ansvaret för krisen på enskilda individer. Idag kan man inte lita på att få hjälp och stöd av samhället om man drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. A-kassan 
och sjukförsäkringen levererar inte längre den trygghet de ska göra. Det tvingar människor att själva bygga upp en egen buffert, och det är en grym ironi att de som behöver det mest har så små möjligheter att 
spara. Detta är inte värdigt ett välfärdssamhälle.

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/B02F54B2E6294779C12576EB003505CD</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/B02F54B2E6294779C12576EB003505CD</guid></item><item><title>Fel att ge unga arbetslösa sämre ersättning</title><pubDate>Wed, 17 Feb 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad på aftonbladet.se den 17 februari 2010

En viktig orsak till att många unga inte får jobb är att de inte söker jobb. Så sa Fredrik Reinfeldt till Sydsvenska Dagbladet förra veckan. Vi vet inte vilka belägg statsministern har för sitt påstående, men 
det visar tydligt vilken syn han har på dem som är arbetslösa. Reinfeldts politik för att minska arbetslösheten går ut på att man ska söka så många jobb som möjligt. Att det finns få jobb att söka verkar inte 
spela någon roll.

Regeringens insats för att minska ungdomsarbetslösheten kallas Jobbgarantin för ungdomar. I januari var nästan 50.000 arbetslösa unga inskrivna där. Men insatsen innebär väldigt sällan någon hjälp som gör de 
unga mer attraktiva på arbetsmarknaden.

Med den borgerliga regeringen har det skett en tydlig förskjutning från kompetenshöjande insatser för arbetslösa, som arbetsmarknadsutbildning och praktik, till jobbsökaraktiviteter. LO visade nyligen i en 
rapport att 9 av 10 unga som deltar i jobbgarantin varken får utbildning eller praktik. Det är särskilt olyckligt för alla unga som saknar utbildning och arbetslivserfarenhet.

Att regeringen inte ger unga arbetslösa stöd och hjälp är allvarligt. Att man samtidigt straffar unga arbetslösa med en sämre ersättning vid arbetslöshet är oacceptabelt.

Regeringen har bestämt att personer över 25 år som blir arbetslösa ska få 80 procent av sin tidigare lön från a-kassan de första 200 dagarna som arbetslös, upp till ett tak på 18.700 kronor. Efter 200 dagar 
sänks ersättningen till 70 procent.

Men för personer under 25 år som är inskrivna i jobbgarantin sänks ersättningen till 70 procent redan efter 100 dagar. Efter 200 dagars arbetslöshet sänks ersättningen ytterligare, nu till 65 procent av den 
tidigare lönen. Detta trots att ungdomar betalar precis lika hög avgift till arbetslöshetsförsäkringen. LO menar att det är orättvist och oacceptabelt.

En 22-årig LO-medlem som tjänat 18.000 kronor i månaden får efter 100 dagars arbetslöshet 12.600 kronor i månaden. En äldre person som haft samma lön får 1.800 kronor mer, trots att de båda betalat lika hög 
avgift till a-kassan. Varför ska det vara så Fredrik Reinfeldt?

LO vill att unga arbetslösa ska få lika hög ersättning som äldre arbetslösa. Vi tycker att unga som behöver stöd måste erbjudas det av Arbetsförmedlingen mycket snabbare än idag. Kravet på tre månaders 
arbetslöshet innan man får delta i jobbgarantin måste slopas. För att unga arbetslösa ska kunna ta sig in på arbetsmarknaden krävs praktikplatser och möjligheter till utbildning. Unga arbetslösa ska 
naturligtvis söka arbete, men Fredrik Reinfeldts politik som enbart går ut på att unga ska söka så många jobb som möjligt, kommer inte att få fler i arbete.

Wanja Lundby-Wedin, ordförande LO, 57 år, Stockholm.
Sophia Andersson, ungdomssekreterare LO, 26 år, Solna.]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/896ADE290D08CB68C12576CD005533B0</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/896ADE290D08CB68C12576CD005533B0</guid></item><item><title>Bättre arbetsmiljö och rehab ger fler i arbete</title><pubDate>Tue, 9 Feb 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Göteborgs-Posten 2010-02-09

Tre av tio deltidsarbetande LO-medlemmar vill jobba mer men för- hindras av nedsatt arbetsförmåga eller bristande ork i förhållande till arbetets krav. Det handlar om cirka 120 000 anställda inom olika 
LO-yrken som alltså är tvingade till deltidsjobb på grund av att den egna hälsan inte tillåter mer. Den absoluta majoriteten är kvinnor.

När man även räknar in tjänstemännen på arbetsmarknaden blir gruppen som hindras att jobba fullt på grund av ohälsa ännu större. Det handlar då om ytterligare cirka 80 000 deltidsarbetande.

Detta visar LO-rapporten Arbetstider 2009 som med hjälp av SCB-statistik beskriver förekomsten av hel- respektive deltidsarbete på den svenska arbetsmarknaden.

Konsekvensen av deltidsarbetet blir för den enskilde inte bara en svagare kontakt med arbetslivet och en lägre inkomst av arbete. Det innebär också en sämre trygghet genom socialförsäkringarna och ett ökat 
beroende av en partner eller samhället för att klara det egna uppehället – både som yrkesaktiv och som pensionär.

Att det ofrivilliga deltidsarbetet är utbrett vet vi. Av alla LO-medlemmar som jobbar deltid är det hela två tredjedelar, 66 procent, som vill jobba mer. Detta är bakgrunden till att LO-förbunden tillsammans 
driver frågan om rätt till heltid i den avtalsrörelse vi nu går in i.

Det faktum att en väsentlig andel av alla deltidsarbetande som faktiskt vill jobba mer hindras av sjukdom och bristande ork påminner dock effektivt om arbetstidsfrågans många dimensioner. Dels handlar det om 
att skapa rätt till heltid, men lika prioriterat måste det vara att skapa möjlighet till heltid.

I många fall är den av läkare konstaterade nedsättningen i arbetsförmåga, eller den självskattning som säger att man helt enkelt inte orkar jobba heltid, ett resultat av ett mycket krävande arbetsliv. Det 
handlar om arbetstagare som i sitt arbete ägnat sig åt tunga lyft och hårt belastande arbetsställningar. Arbetstagare som i sitt arbete utsatts för daglig stress, underbemanning och allmänt bristande 
arbetsmiljö och arbetsorganisation. Detta är allt för ofta vardag för många, inte minst på kvinnodominerade arbetsplatser inom vård och omsorg, handel samt inom hotell- och restaurangbranschen.

Det är också huvudsakligen arbetarkvinnor som befinner sig i ofrivilligt deltidsarbete. Det gäller överlag men är särskilt tydligt då ohälsa är orsaken. Närmare åtta av tio inom gruppen som jobbar deltid på 
grund av något slags ohälsa är kvinnor, aktiva framförallt inom LO-yrken.

Behovet av fler och kraftfullare insatser för att skapa bättre arbetsmiljöer och arbetsorganisationer är tydligt. Målet måste vara att fler ska kunna arbeta mer i ett hållbart arbetsliv. Vinnare blir då först 
och främst alla som slipper att tvingas till deltidsarbete med dess konsekvenser för den egna försörjningen. Men också samhället vinner på att fler klarar av att arbeta mer.

Dessvärre har det så viktiga perspektivet om arbetets villkor tappats bort, i synnerhet när det handlar om arbetarkvinnors arbetsmiljö och arbetsorganisation. Den borgerliga regeringens strategier för att 
pressa ner sjukskrivningstalen är ett i högsta grad aktuellt exempel på detta. Regeringen har i det närmaste enögt fokuserat på att skapa en striktare sjukförsäkring som ger färre människor rätt till 
ersättning.

Att se till att den som drabbats av sjukdom eller skada får den rehabilitering och de anpassningar av arbetet som hon eller han behöver har hamnat i skymundan.

Medan den så kallade rehabiliteringskedjan med stelbenta tidsgränser sätter press på den som är sjukskriven att ta sig tillbaka till arbete så saknas regler som säkerställer att den enskilde får del av rätt 
insatser i rätt tid. Regelverket innebär dessutom att den deltidssjukskrivne som inte klarar att gå tillbaka till heltidsarbete är hänvisad till arbetslöshet.

Det är inte rimligt att någon får betala ett såpass högt pris för ett alltför hårt arbete. Regeringen har även lagt ned Arbetslivsinstitutet och gjort neddragningar hos Arbetsmiljöverket. Det har lett till att 
det förebyggande arbetet mot ohälsan på våra arbetsplatser hamnat i skuggan.

Det kan givetvis vara så för många att deltidsarbete är det enda rimliga, att hälsan helt enkelt inte tillåter mer. Då ska deltidsarbete vara en möjlighet. Men för alla som önskar arbeta mer bör denna vilja 
bättre tas tillvara. Ett seriöst och strategiskt förebyggande arbetsmiljöarbete, goda rehabiliteringsstrategier och anpassningar av arbetet är nödvändigt för att människor ska kunna delta i arbetslivet fullt 
ut.

LO vill därför se ökade resurser till det förebyggande arbetsmiljöarbetet och stärkt tillsyn av arbetsmiljön på våra arbetsplatser.

LO vill se en sjukförsäkring som garanterar inte bara ekonomisk trygghet till den som drabbas av ohälsa och nedsatt arbetsförmåga, utan också säkerställer rätten till stöd och hjälp för att återgå i arbete. 
Ansvaret för förmågan att delta i arbetslivet kan inte ensamt läggas på den enskildes axlar, ansvaret för att skapa så bra förutsättningar som möjligt för detta måste vi dela tillsammans.

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande
]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/44DF1AD0948673FBC12576C50045261D</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/44DF1AD0948673FBC12576C50045261D</guid></item><item><title>(M) har satt 70.000 fler i utanförskap</title><pubDate>Fri, 5 Feb 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[ Publicerad på aftonbladet.se den 1 februari 2010.

Regeringen tänker inte riva upp arbetslinjen, meddelar Hillevi Engström (M) i en replik till mig om a-kassan. Om hon menar den arbetslinje som Moderaterna vann senaste valet på så finns det knappast något kvar 
att riva upp. Sedan 2006 har antalet arbetslösa enligt SCB ökat med 100.000. Räknar man som Moderaterna själva gjorde i valrörelsen befinner sig nu, enligt Riksdagens utredningstjänst, 70.000 fler i 
utanförskap än vid valet.

Visst har mycket av detta med finanskrisen att göra. Men det är inte finanskrisen som avskaffat tre av fyra platser inom den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen, som urholkat trygghetssystemen och som 
höjt avgifterna så att en halv miljon människor har trängts ut ur a-kassan och nu står helt utan ersättning om de blir arbetslösa. Det är Hillevi Engström och de andra borgerliga politikerna i riksdag och 
regering.

Redan i valrörelsen 2006 frågade vi moderaterna på vilket sätt försämrad trygghet vid arbetslöshet skulle ge fler jobb. Hillevi Engström har fortfarande inget svar. Istället fortsätter hon att försvara de 
försämringar av trygghetssystemen som Moderaterna påstod skulle ge fler jobb, men så blev det inte! Däremot har vardagsekonomin för tusentals arbetslösa och deras familjer slagits i spillror. Det är dessutom 
ett känt faktum, både från forskning i Sverige och från andra länder, att sänkt ersättning vid arbetslöshet pressar lönerna nedåt.

Från LOs sida menar vi att det är fullt möjligt att nå full sysselsättning utan att försämra trygghetssystemen. Vi har också pekat på behovet av framtidsinvesteringar, till exempel inom klimatområdet, ökade 
resurser till kommuner och landsting och en stor satsning på ett utbildningslyft som kan rusta människor för nya jobb. Men att döma av Hillevi Engströms replik är moderaternas enda svar fortsatta 
skattesänkningar och en fortsatt kamp mot de arbetslösa istället för mot arbetslösheten. Hillevi Engströms replik gör mig bara än mer övertygad om att svensk ekonomi och arbetsmarknad behöver en ny regering.

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/AC9E91014FECEA12C12576C1002B476B</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/AC9E91014FECEA12C12576C1002B476B</guid></item><item><title>Ideologi går före arbetslösas bästa</title><pubDate>Wed, 20 Jan 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Svenska Dagbladets nätupplaga 20 januari 2010

Viljan att snabbt skapa förändringar har varit alliansregeringens signum. Fort ska det gå. Vi har sett det i försämringarna av a-kassan och sjukförsäkringen. Resultatet har dock lämnat mycket i övrigt att 
önska. När de nya reglerna ska omvandlas i praktiken har verkligheten hunnit ikapp och enskilda personer kommit i kläm. Nu är det dags igen. Regeringen vill skapa ett valfrihetssystem hos Arbetsförmedlingen 
(AF), men att utforma ett förslag som fungerar är lättare sagt än gjort. Djävulen finns som bekant i detaljerna och för att lösa dessa krävs ofta tid. Den tiden tycks regeringen inte velat ägna detta 
lagförslag som är tänkt att börja gälla från 1 juli i år.

I korthet innebär förslaget att Arbetsförmedlingen ska få upphandla de tjänster de själva tillhandahåller från andra aktörer. LO har fått möjlighet att yttra sig över lagförslaget och styrelsen har i dagarna 
bestämt sig för att avstyrka det främst av följande tre skäl.

För det första har Riksrevisionen nyligen granskat effektiviteten med så kallade kompletterande aktörer hittills. Studien visar att färre personer fått jobb inom de geografiska områden av AF som använder dessa 
aktörer, än inom de områden som inte anlitar dessa.

Dessutom finns en risk för att kompletterande aktörerna endast åtar sig uppdrag från arbetssökanden som har lättare att snabbt hitta ett nytt jobb. Ersättningen enligt Arbetsmarknadsdepartementets förslag 
gynnar ett sådant agerande eftersom denna ska beräknas utifrån antalet förmedlade personer till nytt jobb. Det finns heller inga regler som säger huruvida en aktör som är upphandlad inom systemet har rätt att 
neka en arbetssökande att få hjälp eller inte. Valfriheten för den arbetslösa är inte säkerställd. 

För det andra finns risk för att Arbetsförmedlingens myndighetsutövning försvagas. I arbetsförmedlande verksamhet sker förmedling av lediga jobb, stöd och kontroll av arbetslöshetsförsäkringen samtidigt. LO 
gör bedömningen att det finns stora risker för försämrad kvalitet och effektivitet när komplex verksamhet bryts upp mellan olika aktörer, bland annat utifrån kontrollfunktionen i arbetslöshetsförsäkringen. 

Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) konstaterade i sin undersökning av försöksverksamheten med dessa i huvudsak privata företag, som bedrevs 2007 och 2008, att Arbetsförmedlingens 
myndighetsutövning rörande arbetslöshetsförsäkringen inte var säkerställd. Detta måste åtgärdas men är komplext, och problemet borde genomlysts innan nya förslag sänds ut. 

För det tredje saknar förslaget en beskrivning av möjligheterna för den arbetssökande att byta kompletterande aktör och hur detta i så fall ska gå till. Det är också oklart om en arbetssökande kan ha ett 
samarbete med flera olika aktörer samtidigt. Vid byte av till exempel coach företag, liksom om en arbetssökande använder flera olika sådana samtidigt, finns risk för att staten betalar ut felaktig ersättning 
till förmedlarna. Det kan i så fall inte anses vara en bra användning av skattemedel. Platsannonseringen riskeras dessutom att splittras upp vilket i alla fall försvårar för den arbetssökande att få överblick 
över lediga arbeten. Det skulle försämra matchningen på arbetsmarknaden.

LO har omfattande erfarenhet, inte minst i Västsverige, av olika kompletterande aktörer och coachföretag inom det kollektivavtalade TSL-systemet som vi har med Svenskt Näringsliv. Med rätt reglering kan 
kompletterande aktörer ge ett bidrag till den enskilde som behöver komma igång och söka jobb snabbt. LOs styrelse anser att de bara bör vara ett mindre komplement till en statlig verksamhet med hög kvalitet 
och vägledning för alla arbetssökande. Vi kan alla behöva det stödet någon gång och då ska det finnas där i offentlig regi. 

Ett rimligt krav är att ett nytt lagförslag föregås av en grundlig analys och utredning av konsekvenser. Så har inte varit fallet här och det är tyvärr inte första gången. Ett korrekt sätt hade varit att göra 
en offentlig utredning om frågan. Nu riskerar de bristande förberedelserna av lagförslaget leda till att många arbetslösa blir drabbade av dåligt stöd för att hitta nytt arbete. Det förefaller som att ideologi 
om privatisering gått före säkerställandet av arbetslösas bästa i utformandet av förslaget. Det är oacceptabelt och otillständigt. Det är rimligt att hysa finns en farhåga om att AF på sikt, helt eller delvis, 
kan nedmonteras om detta system blir verklighet. Vem gynnas av det? Arbetslösa eller privata tjänsteföretag? 

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/783BCEDCF9B0BBF2C12576B10038CB3C</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/783BCEDCF9B0BBF2C12576B10038CB3C</guid></item><item><title>LO: Littorin, vi vill inte konkurrera med sänkta löner!</title><pubDate>Thu, 14 Jan 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Aftonbladet 14 januari 2010

I dag överlämnar LO, TCO och SACO 120 000 namnunderskrifter med krav på höjt tak i a-kassan till arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin (M). 

Men det är bara ett av de krav som LO ställer på en bra a-kassa.

För att arbetslöshetsförsäkringen ska fungera till nytta för såväl de enskilda arbetstagarna som samhället i stort, krävs att de allra flesta som jobbar är försäkrade. Regeringen har genom att både höja 
a-kasseavgiften och försämra ersättningen vid arbetslöshet minskat medlemsantalet i a-kassan med 450 000 personer. För dem som står utan arbetslöshetsförsäkring skulle en eventuell arbetslöshet leda till en 
avsevärt försämrad privatekonomi, för dem återstår att få försörjning från kommunen. Men också de som är kvar i a-kassan skulle på grund av de sänkta ersättningarna drabbas av kraftiga ekonomiska försämringar 
om de blir arbetslösa.
 
Arbetslöshet är inget permanent tillstånd och det måste därför vara möjligt att som arbetslös behålla en rimlig levnadsstandard medan man söker ett nytt jobb. Med nuvarande tak i a-kassan får en arbetslös som 
mest 14 960 kronor i månaden. Efter skatt blir det ungefär 10 900 kronor i månaden. Men det är inte bara de arbetslösa som är förlorare på regeringens politik, också de som är i arbete påverkas. När människors 
ekonomiska situation försämras, måste de skära ner på utgifterna och ju sämre a-kassa desto mer minskar efterfrågan, vilket riskerar att göra fler människor arbetslösa. Med andra ord tjänar också samhället i 
stort på att inkomsterna för den som är arbetslös inte försämras allt för kraftigt. 

LO anser därför att ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen ska höjas så att de allra flesta löntagarna ges rätt till 80 procent av sin tidigare lön. 

Ett samhälle som strävar efter ökad tillväxt och bättre ekonomiska villkor för alla måste acceptera strukturrationaliseringar. Det innebär ofrånkomligen att människor under vissa perioder är utan jobb, men 
risken för arbetslöshet är olika stor för olika yrken och arbetsplatser. Vissa har större risk än andra. Denna risk för att bli arbetslös är inte orsakad av individen som arbetar, utan av faktorer som ingen 
enskild kan råda över. Därför blir det orimligt att, som regeringen har gjort, bestraffa personer som arbetar inom yrken med hög arbetslöshetsrisk med en högre a-kasseavgift. Allt annat än en solidarisk 
finansiering av a-kasseavgiften är absurd och orättvis. Idag kan vissa arbetstagare, som lågavlönade inom hotell och restaurangbranschen, ha en a-kasseavgift på 430 kronor i månaden, medan andra, exempelvis 
medlemmar i akademikernas a-kassa, betalar 90 kr. 

LOs uppfattning är att a-kasseavgiften ska vara lika för samtliga yrkesgrupper och att denna ska vara cirka 100 kronor i månaden. 

Skillnaden i a-kasseavgift för olika yrkesgrupper har regeringen infört i syfte att förmå anställda att hålla igen sina lönekrav. Om regeringens syfte är att vi ska leva i ett land med sänkta reallöner vore 
detta förståeligt, men är det verkligen deras önskan? Ja, av deras argumentation för att införa detta system är det rimligt att dra denna slutsats. Löneavtalen har sedan mitten av 90-talet legat på en nivå som 
inte har drivit upp inflationen. De har legat inom ramen för produktivitetsökningen och en låg inflation samt varit i nivå med våra viktigaste exportländer. Det blir då orimligt att säga att löneökningarna har 
varit för höga för yrkesgrupper med högre arbetslöshetsrisk, såvida man inte anser att de ska konkurrera med sänkta reallöner. 

Wanja Lundby-Wedin
LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/3B6215F189B0A69EC12576AB004DC766</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/3B6215F189B0A69EC12576AB004DC766</guid></item><item><title>Utveckla EU till ett välfärdssamhälle</title><pubDate>Wed, 13 Jan 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Puplicerat på Europaportalen 13 januari 2010

Konsekvenserna av den ekonomiska krisen kommer att kasta en skugga över det kommande decenniet. Arbetslösheten riskerar att stanna kvar vid en hög nivå, många länder står inför skattehöjningar eller i värsta 
fall neddragna ambitioner för välfärden när budgetunderskott ska repareras och ekonomier åter ska i balans. Samtidigt ska EU fortsätta utvecklas i en tid med demografiska utmaningar, fler äldre och färre 
arbetande. I denna tid av ekonomiska och strukturella kriser behövs tydlighet och konkreta förslag, en idé om färdriktningen.

I den nya strategin, EU2020, som ska ersätta Lissabonstrategin, saknas mål om ett jämställt och socialt hållbart Europa. Efter Lissabonstrategins svaga utfall är det inte rätt att vara defensiv. Det är inte 
rätt väg att plocka bort visioner och mål i EU2020 med rädsla för ytterligare misslyckanden. Hur man förstärker den sociala dimensionen, hur security och inte enbart flexibility ska införlivas i 
sysselsättningsstrategin, hur klimatstrategin kan genomsyra den och stabilitetspaktens betydelse hör till viktiga delar som måste nyanseras. De tre överlappande strategierna som EU avser att arbeta efter fram 
till 2020: Lissabonstrategin, klimatstrategin och tillväxt och stabilitetspakten behöver integreras. Det behövs en strategi i EU, inte tre.

I meddelandet från EU-kommissionen slås vi av hur lite som gäller frågan om jämställdhet. Vi utgår från att den nya kommissionens förslag och Spaniens ambitioner är högre ställda inom detta område. I 
slutsatserna från det sista EPSCO rådet, som behandlar sociala frågor i EU, konstateras att medlemsländerna ska främja barnomsorg, minska löneskillnader och andra könsrelaterade skillnader på arbetsmarknaden.

Utbyggnaden av en barnomsorg med hög kvalitet i Europa är en förutsättning för att möta den demografiska utvecklingen och samtidigt få fler att delta på arbetsmarknaden. Förskola med en bra pedagogik bidrar 
redan från ett tidigt stadium med att ge barn lika förutsättningar och därmed till social utjämning. Det är också viktigt att avgifterna för barnomsorgen är låga. 

Jämställdhet måste också få genomslag i rekrytering till ledande befattningar inom politik, forskning och utveckling, och företagsamhet. För EUs fortsatta utveckling behövs fler kvinnor i ledande befattningar.

Utbildning, grön forskning och utveckling och livslångt lärande måste spela en övergripande roll i EU 2020. Endast två länder, Finland och Sverige, har nått de tidigare målen om att satsa tre procent av BNP på 
forskning och utveckling. Det är viktigt att investeringarna i utbildning kommer alla till gagn. Det livslånga lärandet behöver utvecklas i samarbete med näringslivet och utgöra en motor för en kraftigt utökad 
innovationskraft. Vi ser också gärna att EU tar initiativ till att öka medarbetardriven innovation. Ett samhälle med många utbildade har bättre förutsättningar att vara ett gott samhälle med god tillväxt och 
konkurrenskraft.

TCO och LO menar att EU behöver utveckla mål så att alla som vill, och har behörighet, ska ges möjlighet att studera på högskolan. EUs marknad för kunskap och utbildning behöver regleras på samma sätt som 
andra marknader för att inte ge upphov till ökade klyftor och färre som utbildar sig. Forskning, utbildning och yrkesutbildning måste vara det viktigaste medlet mot arbetslöshet och brist på kvalificerad 
arbetskraft.

EU måste stimulera till en aktiv sysselsättningspolitik genom att bland annat reformera jordbruksstöden. EU behöver välfärdsystem med höga ersättningsnivåer som är effektiva och sysselsättningsorienterade. Det 
ger möjligheter att matcha utbud och efterfrågan på arbetskraft mot högkvalitativa arbetstillfällen och ökar sysselsättningstryggheten. Ersättningen mellan jobb och arbetslöshet ska ge en skälig 
levnadsstandard, vara hållbar och kopplas till aktiveringsstrategier och sysselsättningstjänster av hög kvalitet. Trygga människor vågar byta jobb.

Det finns en tydlig negativ trend med en ökning av så kallade atypiska arbeten med dåliga villkor och sociala rättigheter som följd. Vi tycker att EU behöver utforma en mer långsiktig politik för förnyelse av 
arbetslivet. Det behöver vara bättre balans mellan åtgärder och reformer så att de inte leder till försämrad trygghet eller inkomstskydd för den enskilde.

EU-områdets konkurrenskraft måste stärkas, särskilt i perspektivet av en växande global konkurrens. Kvartalskapitalism, som i första hand inriktar sig på vinstutveckling på kort sikt, är en oacceptabel metod. 
EU skulle kunna få fler konkurrenskraftiga och ekonomiskt hållbara företag genom att rekommendera att företagens investeringar är i nivå med avskrivningarna, att investeringarna är högre än aktieutdelningarna 
och att bonussystem främjar långsiktighet.

Respekt för fackliga rättigheter, där ILOs kärnkonventioner är ett minimikrav, måste känneteckna EU2020. Med en bindande rättighetsstadga får de fackliga rättigheterna en större juridisk tyngd inom EU. Den 
sociala dialogen måste, både på EU-nivå och på nationell/lokal nivå ges möjlighet att utvecklas. Grunden för medinflytande och arbetsvillkor måste vara bindande regler.

EU ska enligt det nya fördraget verka för en social marknadsekonomi. Därför behövs det också en tydligare europeisk vision för en stark social dimension och social hållbarhet i EU2020. Ökad rörlighet och ett 
förnyat tjänstedirektiv är inte, som Tomas Tobé (M) föreslår, tillräckliga lösningar för att EU2020 ska bli en framgång (Europaportalen 100112). Vi vill istället utveckla EU till ett välfärdssamhälle präglat 
av rättvisa och trygghet.


Sture Nordh, TCO
Wanja Lundby-Wedin, LO
]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/E6CE0F985B81049BC12576AA004EF745</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/E6CE0F985B81049BC12576AA004EF745</guid></item><item><title>Det behövs fler jobb för dem som stängs ute i dag</title><pubDate>Tue, 12 Jan 2010 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Sydsvenska Dagbladet 12 januari 2010

Vi är många som på nära håll bevittnat regeringens haveri av sjukförsäkringen. Alltför många är de som tvingas leva mitt i nedmonteringen av den trygghetsförsäkring det handlar om. Tusentals människor som haft 
oturen att drabbas av sjukdom eller skada, och som därför fått en nedsatt arbetsförmåga, kommer under det år vi nu går in i att knuffas ut ur sjukförsäkringen.

Effekterna av ett stelbent regelverk där fasta tidsgränser överskuggar allt annat börjar nu på allvar visa sig. I den debatt som pågår har det blivit tydligt att regeringens försämringar av sjukförsäkringen 
väcker både ilska och oro. Alla vi som ser att sjukdom kan drabba vem som helst inser också att den sjukförsäkring vi nu har inte klarar av att leverera trygghet.

Det får inte vara så att den som är sjuk riskerar att bli av med sin ersättning från försäkringen och hänvisas till den långa kö av arbetssökande som redan finns. Det får inte heller vara så att den som kämpar 
för att komma tillbaka till det jobb som hon eller han har kompetens och kunnande för, men som tvingas vänta i vårdkön, ändå kan få sin ekonomiska trygghet raserad över en natt när tidsgränserna slår till.

Förändringarna i sjukförsäkringen handlar inte om misstag eller oavsiktliga felsteg från regeringens sida. Visserligen har de stora förändringarna av försäkringen drivits igenom både snabbt och hafsigt. 
Visserligen är det så att regeringen inte lyssnat till allvarliga invändningar från myndigheter och organisationer med kunskaper om försäkringen. Men förändringarna i sjukförsäkringen är en del i ett 
målmedvetet arbete och en del i regeringens jobbpolitik. En jobbpolitik som skiljer sig helt från det vi är vana vid, en jobbpolitik som utgår från att ökad press på individen skapar fler arbetstillfällen.

Regeringen har i kölvattnet av den hårda kritiken tvingats till reträtt i delar av de föreslagna förändringarna, men i grund och botten förändrar det mycket lite. Den nya sjukförsäkringen innebär en hård 
kravlinje mot den som drabbats av ohälsa och nedsatt arbetsförmåga. Det är en försäkring som saknar balans mellan krav och rättigheter.

LO vill också gärna se en arbetslinje för den som ska återgå i arbete efter en längre tids sjukdom. Men sjukförsäkringen ska ge skydd mot inkomstbortfall vid sjukfrånvaro på grund av nedsatt arbetsförmåga. 
Sjukförsäkringen ska också skapa lugn så att den som blivit sjuk eller skadad med stöd och hjälp ska kunna återgå i arbete. Ibland handlar det om att återvinna sin arbetsförmåga, ibland handlar det om att ta 
tillvara den arbetsförmåga som finns trots ohälsan. Ju tidigare insatser desto större är chansen att komma tillbaka till arbete.

I prövandet av politiken har LO tittat på betydelsen av tidsgränser i sjukförsäkringen men konstaterat att det bara kan fungera om det kan garanteras att den som är sjuk får del av all möjlig hjälp för att 
kunna återvända till arbete, och bara om god ekonomisk trygghet kan garanteras. Att skapa sådana garantier är svårt och inte minst därför sa LOs kongress 2008 tydligt nej till tidsgränser i sjukförsäkringen.

Kongressen konstaterade också att ett bra och solidariskt samhälle inte stänger ute människor från arbetsmarknaden utan tar tillvara den arbetsförmåga som finns. Det behövs fler jobb som låter människor som i 
dag stängs ute vara med. LO anser att det krävs tydliga insatser för att de som varit sjukskrivna länge och är medicinskt färdigbehandlade ska få stöd till nytt arbete. LO vill att de ska ha rätt till aktiva 
insatser inom ramen för Arbetsförmedlingen. 

De som varit sjuka länge och inte har jobb ska få fördjupad och förnyad analys av sina möjligheter och stöd med hög kvalitet. Den som får arbetsträning och arbetsprövning ska ha rätt att behålla en ersättning 
på samma nivå som sin sjukpenning i 12 månader. 

Om det bedöms att personen efter dessa 12 månader inte kan få ett arbete på den vanliga arbetsmarknaden ska man få möjlighet gå in i ett kraftigt subventionerat eller skyddat arbete. Först om det inte är 
möjligt ska rätten till förtidspensionering prövas. 

Alla behövs och jobb med stöd är viktiga jobb. Regeringen är inte beredd att satsa tillräckligt på personer med nedsatt arbetsförmåga eller på de sjuka som behöver få stöd av Arbetsförmedlingen. 

Samtidigt som regeringen kritiserar det stora antalet förtidspensionerade så drar man ner på lönebidragen som är färre nu än 2006. Ett beslut som står i direkt motsats till vad regeringen säger sig vilja uppnå.

Därför menar LO att det behövs mer än vad regeringen satsar för att säkerställa att den som drabbas av ohälsa får nödvändigt stöd för att kunna komma tillbaka. Det krävs aktiva insatser och snabba insatser.


Wanja Lundby-Wedin, ordförande LO]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/78CFAB2ED2A117E1C12576A90029230B</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/78CFAB2ED2A117E1C12576A90029230B</guid></item><item><title>På väg mot jämlikhet</title><pubDate>Thu, 17 Dec 2009 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Krönika Pappersmagasinet dec 2009

Nu rusar tiden iväg mot jul och det är mycket som ska hinnas med dessa sista veckor. Mat, julklappar, städning och mycket annat. Egentligen rätt roliga saker för oss som får vara lite extra lediga och ha 
familjen nära. Men för många blir julen ensamhet och en tom plånbok gör sig påmind. Fler och fler känner av att de ekonomiska skillnaderna ökar. Jag har under hösten skrivit färdigt en bok som heter På väg mot 
jämlikhet och jag har funderat mycket över vad som händer i Sverige.

För mig har Sverige varit ett bra land att leva i. Jag växte upp i en tid när barnbidraget kom och jag tillhörde de första som fick gå nioårig grundskola. När jag kom ut i arbetslivet var efterfrågan stor på 
arbetskraft. De allra flesta har det idag bättre än när jag växte upp och vi har ett mycket mer jämställt samhälle än när jag blev fackligt aktiv och fick barn. Men det som oroar mig idag är den utveckling jag 
ser på väg bort från jämlikhet.  

Det jag som facklig aktiv tänker på är det försämringar som gjorts i a-kassan och arbetsmarknadspolitiken. För oss är det så självklart att arbetslöshet inte ska innebära varken mänsklig eller ekonomisk kris. 
Men nu ser det annorlunda ut. Bara var fjärde löntagare som blir arbetslös har 80 procent från A-kassan och Pappers medlemmar får inga 80 procent. Få arbetslösa rustas med utbildning eller praktik. I dag 
erbjuds man coachning för att söka nytt jobb, åtgärder som tidigare gjordes på arbetsförmedlingen kallas i dag för arbetsmarknadspolitik. 

Nästa års avtalsrörelse handlar också om kampen för ökad jämlikhet. Kommande förhandlingarna om löner och villkor i avtalsrörelsen sker i en tid som kräver stark facklig sammanhållning. Arbetsgivarna försöker 
utnyttja det ekonomiska läget till att försvaga löntagarnas rättigheter och underminera de centrala kollektivavtalens betydelse. Med krav på nollavtal och företagsvisa löneförhandlingar försöker de flytta över 
bördan av krisen helt och hållet på löntagarna. 

Den väg arbetsgivarna slagit in på skulle få allvarliga konsekvenser för Sveriges ekonomi och konkurrenskraft om de lyckades. Dessutom skulle deras modell leda till ett mycket mer ojämlikt Sverige. 

Krisen beror inte på för höga löner utan på kris i de finansiella systemen och minskad efterfrågan på exportvaror. Arbetsgivarnas kortsiktighet riskerar att kraftigt försvåra ansträngningarna att få till stånd 
en stabil lönebildning och hotar arbetsfreden. 

Det är inte för höga löner till landets löntagare som orsakat krisen. De bäst betalda direktörerna i landet har 51 industriarbetarlöner i årsinkomst. Dom har tillsammans med finansiella experter gjort 
kortsiktiga investeringar och tagit stora risker, något som gjort att finanssektorn har blivit ett sänke för hela världsekonomin. Att kräva reala löneökningar är fullt legitimt och det behövs för att vi med 
framtidstro ska kunna arbeta oss ur krisen och få ner arbetslösheten. 

Ingen kan göra allt – men alla kan göra något. Jag hoppas att vi alla kan lova varandra att bidra till ett mer jämlikt samhälle. Nästa år står vi inför en stor avtalsrörelse och ett riksdagsval i september 
2010. Ett val som faktiskt handlar om vilket samhälle vi vill ha, ett val som handlar om ett mer eller mindre jämlikt samhälle. 

Wanja Lundby Wedin, LOs ordförande ]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/A561EF0D8B5EE32BC125768F003F7BFE</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/A561EF0D8B5EE32BC125768F003F7BFE</guid></item><item><title>Ljus för jobben</title><pubDate>Thu, 17 Dec 2009 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i ETC Stockholm 11 dec 2009


Runt om i hela Sverige har LO denne vecka tänt tusentals ljus för jobben, mot krisen. Vårt land är nu på väg mot den värsta arbetslösheten sedan trettiotalet. Bara här i Stockholms län går 77.400 människor 
utan arbete.

Det är inte den borgerliga regeringens fel att det är finansiell kris i världen. Däremot är deras fel att det inte förs en politik för att lindra krisen. 

För människor blir det kris för att den moderatledda regeringen sänkt ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen och kris för att avgiften till a-kassan höjts vilket gjort att 500 000 löntagare saknar 
ekonomiskt skydd vid arbetslöshet. Och det blir kris för den arbetslöse som inte får utbildning eller praktik och därmed minskar chanserna att få ett nytt jobb. 

I detta läge, och samtidigt som budgetunderskottet växt till ofattbara 100 miljarder, så väljer regeringen fortsatta skattesänkningar, mest till dem som redan har det gott ställt.

Sverige är på väg bort från jämlikhet. Inkomstskillnaderna ökar dramatiskt. Utvecklingen under de gångna åren har omfördelat från dem som inte kan arbeta och till dem som förvärvsarbetar. Fattigdomen har 
fördubblats bland sjuka, arbetslösa och pensionärer mellan 2002 till 2007. 

År 2002 levde åtta procent av sjuka, arbetslösa eller förtidspensionerade i fattigdom jämfört med fyra procent för de förvärvsarbetande. År 2007 var det dubbelt så många, 16 procent, medan fattigdomen bland de 
förvärvsarbetande inte ökade. Den största förändringen skedde efter regeringsskiftet 2006 och sannolikt har en ännu större andel av de sjuka och arbetslösa blivit fattiga år 2009.

Vid årsskiftet 2009/2010 späs skillnaderna på ytterligare då över 50.000 kvinnor och män utförsäkras från sjukförsäkringen. För väldigt många människor väntar en ekonomisk katastrof. Många kommer att behöva 
söka socialbidrag. Det senaste året har socialbidragen ökat med närmare 20 procent. 

Den ökande ojämlikheten som vi ser ökar spänningarna i samhället och är en grogrund för främlingsfientliga krafter. Sverigedemokraterna finns där ojämlikheten ökar och de spelar på människors osäkerhet och 
försöker numera ge sken av att vara ett löntagarvänligt parti. Något som vid närmare granskning inte stämmer. 

Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt, rasistiskt och antidemokratiskt parti vars politik bara skulle öka skillnaderna och spänningarna i samhället. De hämtar sin näring från att människor är olika. Vi 
måste tydligt sätta en gräns att vi inte accepterar ett parti som inte respekterar alla människors lika värde. 

Den borgerliga regeringen för en politik som ökar de ekonomiska klyftorna och som leder till ökade spänningar i Sverige. Det är fel politik och det leder Sverige i helt fel riktning. Nästa år är det 
riksdagsval. Då måste vi vara många som arbetar för en ny regering och för en politik som strävar mot jämlikhet. Jag för min del är övertygad om att en socialdemokratiskt ledd regering kommer att öka 
jämlikheten i Sverige. Det är ett Sverige som är bättre för alla att leva i. 


Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/E501A1B50E450B29C125768F003F269C</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/E501A1B50E450B29C125768F003F269C</guid></item><item><title>Klyftorna i vårt land ökar nu</title><pubDate>Fri, 11 Dec 2009 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Dagbladet 8 dec 2009

För mig har Sverige varit ett bra land att leva i. Jag växte upp i en tid då vi var övertygade om att vi alltid skulle få det bättre. Jag var en i den första generationen som fick barnbidrag och jag tillhörde 
de första som fick gå nioårig grundskola. När jag kom ut i arbetslivet var efterfrågan stor på arbetskraft. Så småningom fick jag barn och fick glädje av föräldraförsäkringen och en väl fungerande barnomsorg. 
Allt detta var ett resultat av en politik med höga ambitioner och en medveten strävan efter jämlikhet.

För de allra flesta har tillvaron blivit bättre och vi har ett nu mycket mer jämställt samhälle än när jag blev fackligt aktiv och fick barn. 

Men samtidigt pågår en utveckling på väg bort från ett land med jämlika ambitioner. Statistiska Centralbyrån, SCB, konstaterar att klyftorna i Sverige inte varit så stora sedan mitten av1970-talet. Den 
ekonomiska krisen bidrar till att inkomstskillnaderna i samhället ökar, men ett stort ansvar ska läggas på regeringen, vars ekonomiska politik leder till att klyftorna blir ännu större.

Den borgerliga regeringen har valt att sänka inkomstskatterna, samtidigt som den drastiskt försämrat arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen. Största delen av skattesänkningarna tillfaller dem som 
tjänar allra mest. De som har oturen att drabbas av arbetslöshet eller sjukdom drabbas dessutom av kraftigt försämrad ekonomi.    

Det är en medveten politik som regeringen bedriver med syfte att öka de ekonomiska klyftorna i vårt samhälle. Staten drar sig tillbaka och lägger ett större ansvar på den enskilda människan. Den svenska 
modellen har tidigare inneburit en likvärdig välfärd och trygghet i omställningen. Det handlade om en bra arbetslöshetsförsäkring och om möjligheter till ett arbete i framtiden genom en bra 
arbetsmarknadspolitik. Dessa viktiga byggklossar har nu försämrats kraftigt. 

I krisens spår ökar arbetslösheten och når snart tvåsiffriga nivåer. Många arbetslösa får kraftigt sänkt ersättning, många har lämnat arbetslöshetsförsäkringen för att den blivit så dyr och många kommer att 
tvingas söka ekonomiskt bistånd, det som tidigare kallades socialbidrag. 125 kommuner har ökat sina utbetalningar med över 30 procent på ett år. Dessutom erbjuds arbetslösa idag coachning istället för 
utbildning.

Skattesänkningarna får också konsekvenser för välfärdstjänsterna. Det blir mindre pengar till barnomsorg, äldreomsorg, sjukvård, skola och kollektivtrafik. Det är verksamheter som är avgörande för chanser till 
goda levnadsvillkor för nästan alla i ett samhälle.

Utvecklingen i Sverige under de senaste åren oroar mig djupt. Den visar hur snabbt det går att öka klyftorna mellan människor. Jag känner oro eftersom det finns en risk att bristande jämlikhet och orättvisor 
skapar misstro mellan människor. Jag känner oro eftersom misstron kan bana väg för antidemokratiska och främlingsfientliga krafter. 

Jag vill att politiken ska användas till att utjämna skillnader i villkor; mellan barn som växer upp, men också genom att solidariskt utjämna skillnader som kan uppstå senare i livet t ex   genom möjligheter 
för vuxna att lära nytt och få ekonomisk trygghet vid arbetslöshet.
 
Jag är övertygad om att ett samhälle som har jämlikhet som ledord är ett bättre samhälle, inte bara för några, utan för alla. Jämlikhet handlar om allas lika rätt att råda över det egna livet och påverka 
samhället vi lever i. 

Arbetarrörelsen måste alltid sätta människors lika värde och lika rätt främst. Det krävs en konsekvent politik med jämlikhet som mål. Inför varje politiskt beslut måste man ställa frågan: Ökar eller minskar 
detta jämlikheten?


Wanja Lundby Wedin, LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/1A4660773C281C11C1257689003F367E</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/1A4660773C281C11C1257689003F367E</guid></item><item><title>Regeringsförslag lämnar gästande arbetstagare skyddslösa</title><pubDate>Wed, 4 Nov 2009 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[SvD, Brännpunkt 4 november 2009

I dag kommer riksdagen att fatta beslut om de förslag som regeringen lagt med anledning av genomförandet av tjänstedirektivet. Om riksdagen går på regeringens linje finns anledning att hysa allvarlig oro för 
förhållandena på arbetsmarknaden. Regeringens förslag hotar det svenska kollektivavtalssystemet.

Tjänstedirektivet antogs år 2006. Syftet med direktivet är att underlätta för den fria tjänsterörligheten i Europa. Innan direktivet antogs framhöll LO, TCO och Saco att det måste vara möjligt att ha regler 
som säkerställer att utländska företag i Sverige har en behörig representant på plats i Sverige, en person som kan förhandla om och träffa kollektivavtal. Det tjänstedirektiv som slutligen antogs ställer inte 
några hinder för detta.

Vår arbetsmarknadsmodell innebär att staten inte lägger sig i villkoren på arbetsmarknaden utan överlåter till parterna att träffa kollektivavtal för att reglera dessa villkor. Modellen förutsätter att 
parterna har verktygen, att det finns skydd för förenings- och förhandlingsrätt. Helt enkelt att man har någon att förhandla och träffa kollektivavtal med. Dessa rättigheter skyddas också av grundläggande 
internationella konventioner som Sverige åtagit sig att följa. Det måste därför finnas regler som säkerställer att utländska företag och näringsidkare som är verksamma i Sverige har en behörig representant på 
plats här. 

En utländsk arbetstagare som arbetar i Sverige utan att omfattas av kollektivavtal har inget skydd för sina löne- och anställningsvillkor. För att kollektivavtal ska kunna träffas måste en företrädare för det 
utländska företaget eller näringsidkaren finnas på plats här. 

De förslag som regeringen lagt avser en för den svenska förhandlingsmodellen viktig lag, filiallagen. I filiallagen finns regler om formerna för näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av utländska företag och 
utomlands bosatta svenska eller utländska medborgare. I lagen anges att utländska företag ska bedriva sin verksamhet i Sverige genom ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial).  När det gäller 
utomlands bosatta näringsidkare så ska det finnas en i Sverige bosatt föreståndare med ansvar för verksamheten.

Regeringen föreslår att kravet på bosatt föreståndare tas bort med motiveringen att ett sådant krav strider mot etableringsfriheten. Arbetsmarknads- och näringsutskottens majoritet har delat den uppfattningen. 
Regeringen förbereder för närvarande att även kravet på filial ska utgå vid tillfällig näringsverksamhet i Sverige då det kravet påstås strida mot friheten att tillhandahålla tjänster. Vi har avstyrkt sådana 
förslag och i konstruktiv anda istället föreslagit att reglerna om bosatt föreståndare och filial ersätts med en regel med krav på anmälan av en behörig representant med adress i Sverige. Representanten 
behöver inte vara anställd i företaget. Representanten behöver inte heller vara bosatt här men det ska finnas en adress där representanten kan nås med till exempel en delgivning. 

Även andra aktörer har reagerat på regeringens förslag. Bolagsverket och Skatteverket har i remissrundan i likhet med oss rest allvarliga invändningar. Bolagsverket påpekar till exempel att förslaget kan skapa 
delgivningssvårigheter och försämrade möjligheter att genomföra kontrollåtgärder. Bolagsverket befarar att förslaget leder till ökad ekonomisk brottslighet. 

Skatteverket påpekar att förslaget skapar svåra gränsdragningsproblem eftersom det är svårt att avgöra om ett företag är här tillfälligt. Vidare menar Skatteverket att om en representant för verksamheten inte 
finns i Sverige begränsas möjligheterna att få betalt för skatter som företagen inte frivilligt betalar. Inte heller dessa invändningar har fallit regering eller riksdagsutskottens majoritet i smaken. Detta 
trots att till exempel Finland haft lagregler liknande de vi föreslår i sin lagstiftning sedan 2006.   

Vår modell särskiljer i Europa. Många medlemsstater i EU har vanligen lagstiftade minimilöner eller ett system där kollektivavtal genom lag förklaras gälla för alla, regler som också gäller utländska 
arbetstagare som automatiskt får ett skydd när de utför arbete i en sådan medlemsstat. 

Utan representant här i landet riskerar vi en situation där fackliga företrädare måste söka utländska arbetsgivare i hela Europa för att kunna förhandla om och teckna kollektivavtal. Under tiden är de gästande 
arbetstagarna helt utan skydd för anställningsvillkor. 

Svenska regeringen har sagt sig ha för avsikt att återkomma i frågan om representant. Det betyder på vanlig svenska att man kommer att tillsätta en utredning. Det enda rimliga är att reglerna om filial och 
föreståndare kvarstår oförändrade till dess de ersätts med en annan reglering av frågan om representant. 

Det svenska ordförandeskapet går nu mot sitt slut. Det vore en värdig final att undvika ett tomrum där gästande arbetstagare i praktiken lämnas helt oskyddade.


Wanja Lundby-Wedin, LO
Sture Nordh, TCO
Anna Ekström, Saco]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/FC58244AC0C39CDEC1257664003A7D37</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/FC58244AC0C39CDEC1257664003A7D37</guid></item><item><title>Fler låglönejobb med borgerliga försämringar av a-kassan</title><pubDate>Fri, 14 Aug 2009 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Landsortstidningar, juli 2009

Den första juli genomfördes en rad förändringar i a-kassan. Argumenten för tidigare genomförda förändringar har varit att lägre a-kasseersättningar och högre avgifter skulle ge fler jobb. I dag har vi facit. 
En halv miljon löntagare står utan försäkring och många fler utan arbete. 

Arbetslösheten inom vissa branscher är den högsta sedan krisåren under 90-talet och vi tvingas konstatera att i ett läge när arbetslöshetsförsäkringen behövs mer än någonsin har den gjorts sämre och dyrare. 

Vi behöver en arbetslöshetsförsäkring som ger ett faktiskt reellt inkomstskydd vid arbetslöshet. En rättvis och solidarisk arbetslöshetsförsäkring är det viktigaste för att människor ska kunna känna trygghet i 
förändring. För det krävs att de allra flesta får 80 procent av sin tidigare inkomst under hela ersättningsperioden. Det krävs också att avgiften till a-kassan blir så låg så att alla som vill kan vara med. 

LO och dess förbund vill därför reformera arbetslöshetsförsäkringen, så att den åter blir en solidarisk och rimlig försäkring.

Den 1 juli 2008 gjordes konstruktionen av avgiften om och sen dess ska varje a-kassa betala tillbaka 33 procent av utbetald a-kasseersättning till staten. Därmed finns en direkt koppling mellan utbetald 
arbetslöshetsersättning och medlemsavgift. Att merparten av medlemsavgiften i a-kassan går direkt till staten känner inte många till. Det leder i sin tur till att kritiken mot den höga avgiften riktas mot 
a-kassan och inte beslutsfattarna.

Vi anser att regeringen lurar väljarna genom att förespegla en sänkning av a-kasseavgiften på 50 kronor per månad. Den förändringen skjuter över målet och behandlar grupper på arbetsmarknaden olika, för att 
inte säga direkt diskriminerande. Stora grupper av LO-förbundens medlemmar får inte del av denna sänkning därför att många a-kassor tvingats ta ut högsta tillåtna avgift av sina medlemmar. 

Avgiftskonstruktionen i kombination med ökad arbetslöshet har resulterat i att GS, Hotell- och restaurangfackets, Sekos, Byggnads, IF Metalls, Kommunals och Transports a-kassor under våren tvingats höja 
avgiften och Handels höjer sin avgift från 1 juli. Risken för fortsatta höjningar (för dem som inte har högsta avgift) finns så länge arbetslösheten fortsätter att stiga. Ju högre arbetslöshet desto högre 
avgift. 

Enskilda individer tvingas bära kostnaden för den arbetslöshet som drabbar hela samhället. Det betyder att medlemmarna i IF Metalls a-kassa får betala för det efterfrågebortfall som drabbat den svenska 
fordons- stål- och verkstadsindustrin. Resultatet blir också att kostnaderna för arbetslösheten fördelas djupt orättvist mellan anställda som arbetar i samma bransch. 

En byggnadsarbetare får betala 425 kronor i månaden till sin a-kassa medan en byggingenjör på samma företag, medlem i akademikernas a-kassa, betalar 90 kronor i månaden för exakt samma försäkring efter den 1 
juli.

Att varje a-kassa ska bära kostnaden för arbetslösheten är orimligt och felaktigt. Förhoppningen från regeringens sida var minskade lönekrav från arbetstagarna. Istället har cirka en halv miljon löntagare 
tvingats välja bort sin arbetslöshetsförsäkring därför att kostnaden är för hög. 

Vi konstaterar att uttrycket hungriga vargar jagar bäst inte har något med verkligheten att göra. Hög ersättning leder inte till att arbetslösa undviker att ta jobb och sämre ersättningsvillkor ökar inte 
arbetsviljan. Det enda som sker är att fler låglönejobb skapas. Klassisk borgerlig politik.

Regeringen har infört ett system där ökade kostnader för kontanta utbetalningar till dem som förlorar sina jobb betalas av de drabbade individerna själva. Försämringarna av a-kassan har inte haft någon annan 
effekt än att kraftigt äventyra och minska människors ekonomiska trygghet. Dagens problem handlar inte om att arbetstagare eller arbetslösa saknar drivkrafter till arbete, tvärtom, i ett läge när efterfrågan 
behöver öka väljer regeringen att dra in köpkraft för de medborgare som blir arbetslösa.

För att framtidstro ska skapas måste verkliga åtgärder till. En av dessa är att det måste bli slut på försämringarna i den allmänna arbetslöshetsförsäkringen. Skadorna av förändringarna måste minimeras, 
samtidigt som progressiva åtgärder krävs för att underlätta människors omställning i krisen. 

LOs representantskap har i början av maj månad presenterat förslag på insatser för att underlätta omställningen. Exempel på insatser är att införa ett generöst pendlingsstöd, ta bort eller ändra regeln om att 
individen ska ha hela landet som sökområde från dag ett samt förbättra för de deltidsarbetslösa. I de förslagen ser LO och förbunden en framtid för alla de som behöver stöd i omställningen.

Wanja Lundby-Wedin, LO
Ulla Lindqvist, LO
Per Bardh, LO
Hans Tilly, Byggnadsarbetareförbundet 
Jonas Wallin, Elektrikerförbundet 
Hans Öhlund, Fastighetsanställdas Förbund 
Per-Olof Sjöö, GS, Facket för skogs- Trä och Grafisk bransch 
Lars-Anders Häggström, Handelsanställdas Förbund 
Ella Niia, Hotell- och restaurangfacket 
Stefan Löfven, IF Metall 
Ylva Thörn, Kommunalarbetareförbundet
Hans-Olov Nilsson, Livsmedelsarbetareförbundet
Jan Granvik, Musikerförbundet
Lars-Åke Lundin, Målareförbundet
Jan-Henrik Sandberg, Pappersindustriarbetareförbundet
Jan Rudén, Seko, Facket för service och kommunikation
Lars Lindgren, Transportarbetareförbundet]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/5D93FA4413D0B66EC12576120075FF4E</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/5D93FA4413D0B66EC12576120075FF4E</guid></item><item><title>Varför så mycket våld mot fackligt aktiva?</title><pubDate>Tue, 16 Jun 2009 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[I dag presenteras den årliga rapporten från Internationella fackliga samorganisationen IFS om kränkningar av de fackliga rättigheterna runt om i världen. Rapporten väcker en rad frågor - varför använder stater 
och arbetsgivare så mycket våld mot fackligt aktiva? Varför är reaktionerna mot dessa övergrepp så lama? Och vad händer med de fackliga rättigheterna i finanskrisens spår?

Den som tror att fackföreningsrörelsen har spelat ut sin roll både i Sverige och globalt bör läsa årets rapport om kränkningar av de fackliga rättigheterna i världens länder.
Det är fruktansvärd läsning om mycket modiga människor. Här berättas om hot, avskedanden, fängslanden, tortyr, sexuella trakasserier och till och med mord som drabbar helt oskyldiga arbetstagare i alla 
världsdelar. 

De utsatta är lärare, sjuksköterskor, textilarbetare, bussförare, jordbruksarbetare, hembiträden, metallarbetare, butiksbiträden, städare och offentliganställda tjänstemän. De arbetar i skolor, på sjukhus, i 
fabriker, exportfrizoner och gruvor, i den offentliga, privata och informella sektorn. De flesta har låg lön, farlig arbetsmiljö och urusla arbetsvillkor och saknar alla former av social trygghet. En del av 
dem är migrantarbetare eller papperslösa. 

De kan ha tillverkat tröjan du bär idag, stolen du sitter på eller datorn du använder.

Gemensamt för dem är att de har använt sina mänskliga rättigheter enligt FN- och ILO-konventioner att engagera sig fackligt för att förbättra sina och arbetskamraternas arbetsvillkor. De här konventionerna har 
erkänts av omkring 150 av världens drygt 200 stater. Ändå agerar många av dessa stater medvetet för att urholka respekten för de här konventionerna, till exempel genom antifacklig lagstiftning eller genom att 
inte reagera mot uppenbara kränkningar. I många länder kan arbetsgivare därför utan risk avskeda, förfölja och trakassera arbetstagare som arbetar fackligt. 

Årets rapport, som gäller rapporterade fall under 2008, berättar om tiotusentals fall av kränkningar i alla världsdelar. Ändå är de anmälda fallen den lilla toppen på ett mycket stort isberg – flertalet 
kränkningar sker i det fördolda och rapporteras aldrig till IFS. Några exempel: 

- 76 personer mördades på grund av sitt fackliga engagemang, av dem 49 i Colombia, världens farligaste land för fackligt aktiva. 
- Omkring 7 500 arbetstagare avskedades av samma skäl. Flest avskedanden, drygt 2 000, rapporterades från Turkiet.
- I bland annat Kina, Burma, Laos, Nordkorea och Vietnam råder fortsatt förbud mot fria och demokratiska fackföreningar. 
- Regeringarna i Burma, Burundi, Kina, Kuba, Iran, Sydkorea, Tunisien, Turkiet och Zimbabwe medverkade till att fängsla personer som använt sina legala fackliga rättigheter. 
- Utnyttjandet av anställda i exportfrizoner förvärrades. Från 34 länder rapporterades att skyddet för dessa arbetstagare var minimalt eller saknades helt. 
- Exploateringen av migrantarbetare och papperslösa fortsatte både i rika och fattiga länder. Ofta omfattas de inte ens av minimireglerna på arbetsmarknaden. Många är kvinnor från fattiga länder som försörjer 
sig som hembiträden.
- Anställningsvillkoren försämrades i både rika och fattiga länder. Allt fler arbetstagare får otrygga korttidskontrakt.

Ett stort orosmoment är den globala finanskrisen, som redan har lett till kraftigt ökad arbetslöshet i många länder och regioner. Det finns en uppenbar risk att efterlevnaden av konventionerna om de mänskliga 
rättigheterna i arbetslivet försämras ytterligare i krisens spår. 

Inledningsvis ställde vi frågan varför så många stater och arbetsgivare använder så mycket våld mot människor som arbetar fackligt och varför reaktionerna mot dessa övergrepp är så lama. 

Vårt svar är att de fackliga rättigheterna utmanar rådande maktstrukturer. Ingenstans är diktaturer eller auktoritära regimer förenliga med fria och oberoende fackföreningar och respekt för fackliga 
rättigheter. Den insikten hade också de män och kvinnor som efter andra världskriget formulerade de internationella konventionerna om fackliga och övriga mänskliga rättigheter. De insåg att regeringar och 
arbetsgivare som hindrar eller försvårar fackligt arbete motverkar en utveckling mot demokrati, jämlikhet och utjämning av levnadsvillkor. 

Fackföreningsrörelsen är Sveriges största folkrörelse för mänskliga rättigheter i arbetslivet. Vårt dagliga arbete för bra kollektivavtal om löner och andra arbetsvillkor stärker också de fackliga 
rättigheterna globalt.  Vi tre organisationer – LO, TCO och Amnesty – arbetar tillsammans för att öka kunskapen om och motverka kränkningar av de mänskliga rättigheterna i arbetslivet.  

Vi anser att den svenska regeringen, de svenska arbetsgivarorganisationerna och svenska företag med verksamhet utomlands bör agera mycket mer kraftfullt för att stärka dessa rättigheter och motverka 
kränkningar. 

- Som ordförandeland i EU bör Sverige ställa tydliga krav på respekt för de fackliga rättigheterna i alla medlemsländer och för det EU-finansierade utvecklingsbiståndet; 
- Fackliga rättigheter bör betonas tydligare i den svenska biståndspolitiken, och mer resurser avsättas för insatser för att upplysa om och stärka dessa rättigheter;  
- Regeringen bör skärpa kraven på internationella organ som Världsbanken, WTO och IMF att de kräver respekt för de fackliga rättigheterna i alla sammanhang;

Wanja Lundby-Wedin, ordförande LO och Europafacket, EFS
Sture Nordh, ordförande TCO
Lise Bergh, generalsekreterare Amnesty

    

FAKTA

· Internationella Fackliga Samorganisationen IFS är de fria och demokratiska fackliga organisationernas international och representerar 170 miljoner arbetstagare i 157 länder; 
· Artikel 23 i FNs förklaring om de mänskliga rättigheterna stadgar att Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen. ILO-konventionerna 87 och 98 bekräftar 
föreningsfriheten samt rätten att utan statlig inblandning teckna kollektivavtal. 
· Hela rapporten finns att läsa på www.lotcobistand.org


]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/99E347115B3D5EDBC12575D70025F3D1</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/99E347115B3D5EDBC12575D70025F3D1</guid></item><item><title>LO om globaliseringsrådet</title><pubDate>Thu, 28 May 2009 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Idag presenteras Globaliseringsrådets slutrapport. Rådets arbete har präglats av öppna diskussioner och genom att så många intressen i svenskt samhällsliv har mötts har det sannolikt bidragit med ökad kunskap 
för alla ledamöter. Det finns en bred samstämmighet kring rapportens slutsatser om till exempel infrastruktur, miljösatsningar, livslångt lärande och reformering av finanssystemet. Däremot finns det delar av 
rapporten som jag omöjligt kan ställa mig bakom vilket gör att jag har valt att skriva ett särskilt yttrande till slutrapporten.

I den politiska retoriken lyfts från alla håll betydelsen av att bevara den svenska modellen. Men stora meningsskiljaktigheter finns i vad modellen innebär och vilka utmaningar den står inför. Jag anser att 
den svenska modellen ska utmärkas av en trygghet för löntagarna, av en omvandlingsförmåga för ständigt förbättrad samhällsekonomisk effektivitet och av en samverkan mellan arbetsmarknadens parter. För att 
säkra Sveriges konkurrenskraft relativt omvärlden är detta ett bevisat framgångsrecept. Ökad otrygghet, vilket också tyvärr är en beprövad metod både internationellt men i ökande skala även i Sverige, leder 
inte dit. Både min egen och LOs värderingsgrund innebär en övertygelse om att samhället bör sträva efter en hög välfärdsnivå och jämn inkomstfördelning.

Rådet slår fast att vår förmåga till omställning är avgörande för Sveriges framtida konkurrenskraft och att arbetslöshetsförsäkringen spelar en viktig roll för denna. Ändå finns inga förslag till förbättringar 
i nuvarande arbetslöshetsförsäkring. Försäkringen behöver förstärkas på flera områden men det är två saker som är avgörande för att den ska fungera som en omställningsförsäkring. Dels att de allra flesta 
löntagare omfattas av försäkringen och därför måste avgiften till a-kassan sänkas så att fler går med. Dels måste taket höjas så att de allra flesta löntagare får ett gott inkomstskydd vid arbetslöshet.

Rådets rapport slår fast att den efterfrågekris som nu finns på arbetsmarknaden bäst möts med strukturella reformer. Den synen delar inte jag. I och för sig kräver effekterna av den globala finanskrisen 
reformer i den finansiella sektorn. Där finns strukturella problem som nu är uppenbara. Men för att möta krisen inom produktion och sysselsättning som krävs åtgärder av ett helt annat slag. Ett kraftigt 
bortfall i efterfrågan måste hanteras genom en aktiv penningpolitik och finanspolitiska stimulanser som genomförs tidigt. Efterfrågeproblem finner inte sin lösning i strukturella reformer.

Globaliseringsrådet föreslår lägre löner för dem med lägre produktivitet som ett sätt att öka sysselsättningen. Om det förslaget skulle fullföljas ökar klyftorna i samhället. Det finns alternativ som inte har 
denna negativa effekt och som borde väljas istället. För den som har svårt att komma in på arbetsmarknaden på grund av nedsatt arbetsförmåga krävs riktade insatser, till exempel i form av anställningsstöd. Det 
är ett samhällsintresse att så många som möjligt kan bidra på arbetsmarknaden, det är inte individen som ska betala priset genom sänkta löner.

Globaliseringsrådets rapport ger en bristande och felaktig bild om hur Lagen om anställningsskydd, LAS, fungerar. I rapporten uppmanar rådet till allvarliga försämringar av lagen, vilket går på tvärs med de 
synpunkter rådet framför om att förändringar sköts bäst genom avtal mellan parterna. Den bild som ges i rapporten leder till att det kan anses legitimt att överpröva parternas avtal om de inte råkar passa den 
politik som förs för tillfället.

Jag kan inte heller ställa mig bakom rådets syn på skattesystemet. Jag delar inte synen att inkomstskattesänkningar ger ökad sysselsättning. LO har också tagit tydlig ställning för en jämlik och rättvis 
beskattning. Lön, försäkringsinkomster och pensioner ska beskattas lika. Därför säger LO klart nej till jobbskatteavdraget.

Även om jag bestämt avråder från att genomföra flera av de förslag som rådet framför, så vill jag likväl framhålla värdet av att kunna mötas i öppna diskussioner över åsiktsgränser om hur Sverige bäst rustar 
sig för att möta framtiden och den internationella konkurrensen.

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande.
]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/E5DAB6091D503154C12575C40043CD22</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/E5DAB6091D503154C12575C40043CD22</guid></item><item><title>Första maj 2009</title><pubDate>Fri, 1 May 2009 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Det talade ordet gäller.

Wanja Lundby-Wedin:

Idag mötesdeltagare - på första maj - är det arbetarrörelsens festdag. Nu träffar vi kamrater som vi inte har mött på länge. Nu köper vi en ros till en vän.

Det är nu på första maj som vi samlas, på gatorna, på torgen, i parkerna och i folkets hus, över hela landet.

Men vi samlas också på Pennsylvania Avenue framför Vita Huset och gläds över den första afro-amerikanske presidenten Barak Obama som under sina första 100 dagar som president har lyckats ge världen ett nytt 
hopp.

Vi samlas också på caféerna i Gaza, i skuggan från de sönderskjutna och bombade husen och sörjer våra nära och våra vänner som dödats av staten Israels övervåld.

Vi samlas i Sowetos kåkstäder där människovärdet sakta återupprättas för att fira ANCs seger i valet och hedra vår nu 90-årige frihetskämpe och tidigare president Nelson Mandela.

Vi samlas på Copacabana i Rio de Janeiro och dansar samba, glada över den förre metallordföranden Lula da Silvas framgångar som president med att bygga ett demokratiskt Brasilien för alla.

Vi samlas på en kneipe i Rüsselsheim och en på bar i Detroit och förbannar de giriga bankirer som med sina spekulationer har skapat en kris som hotar jobben i världen.


Vår ilska riktas också mot regeringarna i Etiopien och Eritrera som utan rättegång har fängslat oppositionsledaren Birtukan Mideksa och journalisten Dawit Isaac.

Birtukan är fängslad i Addis Abbeba. Hennes mor säger att fängelset är som en grav!

Kamrater 
– vi demonstrerar för kravet att politiska och fackliga fångar ska friges. Vi demonstrerar för att visa vårt stöd till fängslade och förtryckta fackliga och politiska kamrater i andra länder. 

Över hela världen samlas vi idag på första maj och demonstrerar för arbete, rättvisa och fred. 


*********

Men mötesdeltagare – alla är inte här. Jag vet att en del har stannat hemma i besvikelse, ilska och protest. 

Men att företräda andra är att orka stå upp, att stå emot även när det är som jobbigast. Att vika undan, att stiga åt sidan är bara att ge utrymme och makt till andra krafter.

Att ha ett fackligt eller politiskt uppdrag är inte alltid så enkelt och ibland blir del fel. Då ska det kritiseras, då ska felen rättas.  Det är bättre än att stiga åt sidan. Att stiga åt sidan är bara att 
lämna plats för arbetsgivare och nyliberaler att bestämma. 

Och jag kan lova er kamrater, att vara LOs ordförande är inte alltid så enkelt. Och ibland blir det fel, som i fallet med AMF-direktörens pension. 

Det har starkt kritiserats och AMFs styrelse kommer att kräva rättelse. Pengarna ska tillbaka!

Men kritiken har också en annan grund. Det finns, kamrater, starka krafter som vill tvinga bort den fackliga rörelsen, bort från att förvalta medlemmarnas pensioner, bort från att förvalta kollektivavtalens 
försäkringar.

Det finns andra krafter som vill ta över.  Som inte vill att fackföreningsrörelsen ska äga bolag. Som inte vill ha fackliga företrädare i bolagens styrelser. 

Det finns andra krafter som vill erövra plats och makt genom att tvinga oss att stiga åt sidan.

Men fackföreningsrörelsen har inte vunnit sina framgångar genom att stiga åt sidan. Vägen till framgång är att lyssna till kritik, och att rätta det som är fel. 

Vägen till framgång är att trots motgångar orka fortsätta framåt. Och för att orka krävs alltid vänners och kamraters stöd.  

Många har kritiserat mig mycket och med rätta. Förväntningarna på LO och LOs ordförande ska vara höga. 

Jag har lärt mycket även om det har varit minst sagt motigt. Men det som har varit svårast är när mina avsikter, mina värderingar har ifrågasatts. 

Men många har på olika sätt också gett mig sitt stöd. 

Jag vill säga - tack till alla er som skrivit och som jag träffat.

********


Mötesdeltagare!

I en tid när arbetarrörelsen är i opposition är det en stark tradition att på 1:a maj kritisera den borgerliga regeringens politik.

Och så tänkte jag också. Men det finns ett TV-program som heter ”Mannen som talar med hundar. Det har ni säkert sett?

I programmet är det en liten kort och glad man som med enkla medel lyckas tämja de vildaste bestar. Och alla undrar – hur gör människan?

Och då tänker jag att det kanske är med en regeringen som med hundar och med barn! Det lönar sig inte att skälla på dem. 

Kamrater jag prövar med beröm istället. 

Du Fredrik Reinfeldt, jag börjar med dig. Jag läser i tidningen att du tycker om att städa, diska och baka bullar. Bra Fredrik Reinfeldt, du är en ung modern man som tar ansvar för hem och barn.

Jag frågar bara – vet du inte att din egen regering har infört skatteavdrag för hushållsnära tjänster.

På TV kan man se finansministern där han ständigt svär sig fri och säger: Det inte är jag som orsakat den ekonomiska krisen i världen. Bra Anders Borg, din analys är helt rätt. Du har inte orsakat krisen i 
världen.

Jag frågar bara – även om du inte har spillt ut mjölken – med vilken rätt är du passiv, tittar på istället för att hjälpa till ….

Jag hörde att arbetsmarknadsministern nu vill satsa på en bättre arbetsmiljö. Bra, Sven-Otto Littorin. Din idé är att dela ut klistermärken med smiley - gubbar till arbetsplatser med bra miljö 

Jag frågar bara – varför så blygsam och inte en bild på dig Sven Otto Littorin istället, du som vill vara hela Sveriges lilla smiley.

Men mötesdeltagare efter sött så kommer salt

Till Sveriges regering:
I en tid när storföretagens direktörer har löner som är 50 gånger en arbetares, när bonusar i det privata näringslivet står som spön i backen och de rika bara blir rikare då tar ni bort förmögenhetsskatten och 
fastighetsskatten, då sänker ni inkomstskatten mest för dem som tjänar mest.

Ni genomför en nyliberal politik som ökar skillnaderna och som ställer unga mot gamla, arbetslösa mot arbetande och som framförallt ställer fattiga mot rika.

En nyliberal politik där vanmakt kväver hopp, där egoism dödar medmänsklighet och där oro fyller människors hjärtan.

En nyliberal politik som göder främlingsfientlighet och förakt för svaghet 

Kamrater jag säger till regeringen 
– ni kommer att få stå till svars.

Sanningen är att aldrig förr har så få på så kort tid lyckats åstadkomma så mycket elände för så många. 


****

I går presenterade LO – ekonomerna sin rapport om de ekonomiska utsikterna. Det är en dyster läsning. Men den överensstämmer till stora delar med andras bedömning. 

Under de kommande åren kommer antalet sysselsatta att minska med tre hundra tusen personer. Arbetslösheten kommer att öka till 12 procent. 

Det är en ekonomisk tsunami som går runt jorden och som spolar bort jobb, trygghet och välfärd. 

Mot detta finns ingen enkel åtgärd. Vi kommer att drabbas. Det vore att ge falska löften att påstå något annat.

Men vi är inte hjälplösa. Det går att minska skadorna. Det går att rädda de som drabbas, det går att stödja företag att uthärda. 

Under många år med socialdemokratisk regering har vi skött den gemensamma ekonomin väl. Det finns krut kvar att använda. 

Mötesdeltagare – det går att sätta jobben först.  Men det måste ske nu!

Här är fyra åtgärder. Som sätter jobben först. Som lindrar krisens härjningar. Som kan ge människor nytt hopp. Som ger människor en andra chans.

Inför ett rotavdrag för reparationer och ombyggnader av fastigheter.  Det ger en snabb effekt.  Hyresgästerna i miljonprogrammets bostäder ska inte behöva höra kraschandet av kackerlackor när de stiger upp ur 
sängen.

Öka de statliga bidragen till kommuner och landsting så att de inte behöver varsla om uppsägningar. De ger snabb effekt. Det värnar barnen i skola och förskola, det värnar de som är sjuka och de som är gamla.

Föreslå ett nytt system där de anställda kan vara kvar i företagen med lön och få utbildning, i grundläggande ämnen och i yrkeskunskap. Låt staten och företagen dela på kostnaden.

Genomför snarast ett kunskapslyft där arbetslösa kan få studera ett år med ett generöst studiebidrag på a-kassenivå.

Det var fyra exempel som alla ger snabb effekt, som lindrar krisens härjningar, som går att göra nu, som måste göras nu!

Och till er som undrar om vi har råd 
frågan är inte om vi har råd  
frågan är om vi har råd att låta bli

Mötesdeltagare – vi måste sätta jobben först. 

**** 

I Radio och TV men också bland våra egna, sägs det att det inte har någon betydelse vem som har den politiska makten.  Dom eller vi - det blir samma Sverige i alla fall. 

Mitt budskap är enkelt och tydligt

Om högerns och vårt Sverige. 
det är skillnad, det blir skillnad. 

Jag ska ta tjugotre snabba och tydliga exempel:

Dom vill att utländska avtal ska kunna dumpa våra löner 
Vi vill att i Sverige är det svenska kollektivavtal som gäller för alla.

Dom ser deltider som en flexibel lösning för arbetsgivaren
Vi vill att heltid ska vara en rättighet och deltid en möjlighet. 

Dom tror att ungdomar vill backpacka och springvicka
Vi vill att ungdomar ska ha fasta jobb.

Dom vill göra ungdomar rättslösa på jobbet
Vi vill att samma villkor ska gälla för alla

Dom ser en bättre arbetsmiljö som en kostnad
Vi ser bra arbetsmiljö som en del av ett bra arbetsliv

Kamrater – det är skillnad!


Dom vill ha en a-kassa som tvingar folk att ta jobb till lägre lön
Vi vill ha en a-kassa som hindrar att människor måste gå från hus och hem.

Dom vill att var och en ska ta kostnaden för sin arbetslöshet
Vi vill att a-kassan ska kosta lika för alla

Dom vill ha kortkurser där man lär sig skriva ett cv.
Vi vill att arbetslösa ska få kunskaper för nya jobb

Dom har infört ungdomsrabatt till alla arbetsgivare
Vi vill satsa på de ungdomar som är arbetslösa.

Dom vill låta varje arbetsgivare själv importera arbetskraft.
Vi vill ha en likabehandling av alla som kommer hit

Kamrater - det är skillnad


Dom vill tvinga sjuka till arbete genom låg sjukersättning.
Vi vill ha en generös sjukförsäkring utan karensdag.

Dom vill skapa gräddfiler i vården för dem som kan betala
Vi vill ha en likvärdig vård utifrån från de sjukas behov.

Dom vill ha vårdnadsbidrag
Vi vill dela föräldraförsäkringen i tre delar

Dom vill ha skolor med disciplin och veta hut 
Vi vill ha skolor med ordning och reda

Dom vill ha friskolor som betalar vinst till ägarna
Vi vill att alla pengar till skolan ska stanna hos barnen

Kamrater – det blir skillnad


Dom vill privatisera järnvägen med risk för kaos
Vi vill investera i fler och snabbare spår

Dom vill bygga nya kärnkraftverk.
Vi vill ställa om till grön energi utan att jobben hotas.

Dom vill sälja ut statliga företag 
Vi vill inte köpa det vi redan äger.

Kamrater – det är skillnad 


Dom vill att vårt bistånd ska vara ett svenskt exportstöd
Vi vill att biståndet ska utgå från människors behov.

Dom vill att EU ska sätt fri rörlighet främst.
Vi vill att löntagarnas rätt ska gå före

Och sist men inte minst

Dom vill att pensionärer, sjuka och arbetslösa ska betala högre skatt.
Vi vill ha lika skatt för lika inkomst.

Dom vill sänka skatten för de som redan har
Vi sätter jobben och välfärden före sänkta skatter.

Dom skapar ett samhälle som drivs av rädsla och hot 
Vi vägrar att trampa på dem som redan ligger


Och kamrater
stig inte åt sidan 
tvivla inte 
det är skillnad 
tillsammans gör vi skillnad 

****

För knappt två sedan blev jag vald till ordförande i Europafacket. Det är 82 organisationer som är medlemmar. Tillsammans representerar de 60 miljoner löntagare i 36 länder. 

Det är, kan jag säga ett kaos av kulturer, viljor och ibland motsättningar. Det är inte enkelt att försöka enas men det är nödvändigt. I de stora och viktiga frågorna är vi ense

Ett exempel, och det kanske viktigaste för oss. Domen i den Europeiska Unionens domstol i Luxemburg i det så kallade Laval-målet har visat för alla Europas löntagare att EUs regler måste skrivas om. 

Europafacket är helt enigt i synen på kollektivavtalen och att lika lön ska gälla för lika arbete i  varje land inom Unionen.

Det är ett tydligt exempel på betydelsen av att samarbeta fackligt inom Europa.

I sommar ska en ny EU-kommission väljas. José Barrosos mandatperiod som ordförande löper ut.

Helt nyligen har socialdemokraterna i Europa parlamentet enats om att bara stödja Barroso om han kommer att lägga fram förslag som innebär att lika lön för lika arbete ska gälla i alla länder.

Det är ett tydligt exempel på betydelsen av att samarbeta fackligt -politiskt inom Europa.

Det är mötesdeltagare också ett tydligt exempel på betydelsen av att många röstar på socialdemokraterna i valet till Europaparlamentet den 7 juni.

Hur många av er kommer att rösta den 7 juni 
Ta med er en vän – rösta tillsammans!
Ta med flera – ta med tio ….

*****
Det är i år ett hundra år sen storstrejken. Det är den hittills största arbetsmarknadskonflikten i Sverige. Det var lågkonjunktur, kris och arbetsgivarna krävde sänkta löner. 

Och mötesdeltagare  – det är samma kapitalister då som nu, tro inget annat. 

De kommer att använda den ekonomiska krisen för att angripa våra grundläggande rättigheter i jobbet. 

De kommer att angripa med vackert tal om decentralisering och flexibilitet men som betyder krav på lägre löner, sämre villkor, en rätt att ensidigt bestämma vem som måste sluta

Dom kommer att angripa oss och ställa jobb och försörjning mot lägre lön och sämre villkor. Dom kommer att försöka ställa oss mot varandra.

Det är kamrater ingenting annat än utpressning.

******

Mötesdeltagare!

Mot detta mobiliserar vi all vår fackliga styrka, all vår fackliga sammanhållning!  De uppgifter vi ställs inför är många och svåra. Låt mig sammanfatta dem i fem punkter

Vinn tillbaka de som lämnat sin fackförening och få med de unga som står på tröskeln till arbetsmarknaden
Vi ska vara många

Stärk kunskapen om facket, utbilda medlemmar och förtroendevalda på alla arbetsplatser.
Vi ska alltid finnas när det behövs

Teckna kollektivavtal med alla arbetsgivare. Ingen ska komma undan och tjäna på att medlemmarna lämnas utan skydd
Vi ska säkra att alla får sin rätt

Kräv bättre möjligheter till utbildning för varslade och arbetslösa. 
Vi ska garantera en andra chans för alla

Kämpa för en a-kassa med högre tak.
Vi ska vägra att konkurrera med varandra med lägre löner och sämre villkor.

Kamrater
Kliv fram och försvara varandra.
försvara er fackliga organisation
försvara det fackliga löfte ni givit till varandra 
Stig inte åt sidan

****

Mötesdeltagare - idag är det den första maj

Det är vår festdag, men det är en särskild festdag för Åsa Andersson och Alexandra Einerstam som gifte sig i Humlegården innan tåget startade. 

Till er, Åsa och Alexandra, vill jag säga jag är stolt över att ni valt att tillsammans med oss alla göra ert bröllop också till en politisk handling i kampen för allas lika värde och allas lika rätt. 

Jag och alla vi andra här önskar er all lycka.

LEVE ???

Första maj är en dag med fanor och med musik. 
En dag fylld av värme och hopp om en bättre framtid. 
Det var så då, i arbetarrörelsens barndom, och det är så nu här idag.  

Mötesdeltagare
Förstas maj 
en dag när det är som allra vackrast
en dag om det som är allra viktigast
Att inte stiga åt sidan
Att inte lämna plats för andra krafter
Att kliva fram – att kliva fram tillsammans

Kamrater - vi gör skillnad !!
Tack för ordet.]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/327246F3EC8B1D0CC12575A900305B78</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/327246F3EC8B1D0CC12575A900305B78</guid></item><item><title>Vi borde ha sett och agerat</title><pubDate>Wed, 25 Mar 2009 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Aftonbladet 24 mars 2009

LO har i 15 års tid försökt väcka opinion mot de höga ersättningarna och generösa villkoren inom näringslivet. En ödets ironi är att när det nu uppmärksammas på bred front så riktas kritiken mot hur LO har 
agerat.

Att jag och andra fackliga företrädare har kritiserat villkoren i näringslivet har inte varit ett spel för galleriet. Jag har varit ärlig i min kritik och har aldrig varit pådrivande för att höja 
ersättningarna till ledningspersonerna i de bolag vars styrelser jag har suttit i. Tvärtom. LOs strävan har varit att hålla tillbaka ersättningarna. Nu tycks det som att alla delar LOs ideal, men så har det 
verkligen inte varit tidigare. Höga ersättningar och bonusar har fram till alldeles nyligen varit helt okontroversiellt inom näringslivet. LOs och min uppfattning har därför framstått som främmande i 
näringslivssammanhang. 

Samtidigt måste man förstå att den kultur av bonusar och generösa ersättningar som blomstrat i näringslivet inte har kunnat förhindras enbart av LOs agerande. 

Att ha styrelseansvar i näringslivet är inte okomplicerat för LO. Där finns spelregler och en kultur som är långt från vår vardag och våra värderingar. Det enklast skulle vara att stå utanför och kritisera för 
att på så sätt undvika kritik för att själv göra fel. Jag tror dock att LOs ansvar inom bland annat AMF gör skillnad. Alternativet skulle vara att vi överlämnade förvaltningen av pensionspengarna åt andra 
bolag. Det skulle varken leda till lägre avgifter eller lägre ersättningar till ledningen. 

Det är samtidigt viktigt att de som har förvaltat medlemmarnas pengar är proffs. Det har dock medfört att vi ofrånkomligen kommit i kontakt med de höga löner som finns i finanssektorn. Samtidigt måste det 
sägas att vi inom AMF inte har bidragit till att pressa upp lönerna i branschen.

Jag förstår att många är upprörda över det som avslöjats rörande AMF. Det är jag också. Samtidigt måste vi vara på det klara med att de villkor som uppmärksammats för bolagets förre VD inte gäller för den 
nuvarande. Den tidigare VD:n hade en förmånsbestämd pension, vilket var det som tidigare gällde för tjänstemän på arbetsmarknaden. Det ledde till mycket höga premier i slutet av perioden. När det sedan 
beslutades att han skulle stanna ytterligare några år som VD, efter den avtalade pensionsåldern, skulle istället ett modernare pensionsavtal gälla, en så kallad premiebaserad pension. Vi som sysslar med sådana 
avtal tog för givet att det skulle handla om ganska normala premier. Istället fortsatte de orimligt höga premierna från sluttiden av det tidigare pensionsavtalet. 

Under den förre VDs sista år var därför pensionsutbetalningarna dubbelt så höga som lönen, vilket naturligtvis är helt orimligt. Vi var många som borde ha sett detta och reagerat. 

Givetvis vet jag vilka beslut jag är med och fattar. Det som nu avslöjats stämmer inte överens med min och den övriga styrelsens uppfattning om vilka beslut som fattats i styrelsen. En enig styrelse har nu 
beslutat att utreda hur detta kunde hända. En översyn ska nu göras av externa revisorer i syfte att se hur dessa enorma pensionsinbetalningar kunde göras.

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/65CA973CDA414121C1257584005C6806</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/65CA973CDA414121C1257584005C6806</guid></item><item><title>Reinfeldt fördjupar krisen</title><pubDate>Tue, 17 Mar 2009 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[I veckan är det EU-toppmöte i Bryssel där ekonomi, krisåtgärder och jobb är huvudämnen. Sverige ingår nu i EUs ledartrojka och vi innehar till hösten ordförandeskapet och har därmed stor möjlighet att påverka 
dagordningen i Europa. Det vilar ett tungt ansvar på Fredrik Reinfeldt att ta ledaransvaret och få Europas regeringar att agera offensivare mot krisen.

Från LOs sida menar vi att finanspolitiska stimulanser är avgörande för att få den reala ekonomin att återhämta sig. Krisen har sitt ursprung i den finansiella sektorn, men konsekvenserna slår brett och kommer 
att nå alla delar av ekonomin, med stora effekter på produktion och sysselsättning. Kraftfulla offentliga satsningar är nödvändiga och här har EU hittills gjort för lite.

Reinfeldt fördjupar krisen
Reinfeldt betonar att budgetdisciplinen måste stå i centrum för statsfinanserna. Detta i ett läge när regeringarna i Europa står inför en sysselsättningskris av sällan skådat slag menar alltså EUs nästa 
ordförande att inga fler insatser inte ska göras av de som har verktygen. Det är obegripligt och kan enligt min uppfattning fördjupa krisen. Var finns solidariteten och insikten om behovet av gemensamma 
insatser för att undvika krisens verkningar.

Både IMF och EU  betonar att länder bör ha starka automatiska stabilisatorer för att finanspolitiken på ett effektivt sätt ska kunna möta nedgångar i efterfrågan i ekonomin. I Sverige är 
arbetslöshetsförsäkringen en av våra viktigaste stabilisatorer. Med en bra arbetslöshetsförsäkring hålls konsumtionen uppe och arbetslösheten riskerar inte att fördjupa lågkonjunkturen. 

EU-länderna behöver en bra a-kassa
Den svenska regeringen väljer dessutom att lämna de arbetslösa i sticket. EU-länderna och Europas ekonomier, särskilt i lågkonjunktur, skulle må bra av att ha en arbetslöshetsförsäkring värd namnet. En 
arbetslöshetsförsäkring med bra ersättningsnivåer gör att raset i köpkraft och trygghet inte blir så stort 

Men statsminister Reinfeldt inser inte att arbetslöshetsförsäkringen påverkar efterfrågan i ekonomin. Statsministern säger nu istället att arbetslöshetsförsäkringen ska ge "grundtrygghet".  Den ska alltså inte 
förstärkas och byggas på principen att den ska ge rimlig ersättning för inkomstbortfall. Detta är ett brott mot den svenska modellen, som bygger på att skydda individen vid arbetslöshet både för att stödja den 
enskilde och samtidigt främja en god omställningsförmåga i vår ekonomi. Det är en dokumenterat framgångsrik väg i globaliseringens tid, och den ger både högt välstånd och en god utveckling av reallönerna.

LO anser att regeringens vårbudget måste innehålla träffsäkra utgiftsökningar som räddar jobb och skyddar arbetslösa. Generella varaktiga skattesänkningar har inte samma goda effekt på efterfrågan som riktade 
utgiftsökningar, och hotar dessutom de offentliga finanserna på längre sikt. Vi ser tydligt att den finanspolitik med stora permanenta skattesänkningar som den svenska regeringen bedriver - nu senast det 
tredje steget av det så kallade jobbskatteavdraget – begränsar möjligheterna att bedriva en effektiv krispolitik. Vårbudgeten måste innehålla en omfattande krispolitik, med bland annat kraftigt sänkta 
a-kasseavgifter, statsbidrag till kommuner och landsting och större insatser för arbetslösa som riskerar att förlora sina jobb.

Kärvt budskap
Statsminister Reinfeldt säger att han i princip ska föra samma politik i EU som i Sverige. Den politiken kommer att fördjupa krisen och försvåra den ekonomiska återhämtningen. Det är ett kärvt budskap till 
Europas löntagare.

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/08F7FE6C22DDC528C125757C0051834A</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/08F7FE6C22DDC528C125757C0051834A</guid></item><item><title>Investera för nya jobb </title><pubDate>Mon, 16 Mar 2009 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Nerikes allahanda, 2009-01-29

I dag deltar jag på småföretagardagarna i Örebro och gör ett besök på Volvo Construction Eqvipment AB i Hallsberg där 200 kollektivanställda har varslats. På bägge ställena kommer vi att prata om jobben och 
globaliseringen och vad man kan göra för att Sverige även i framtiden ska vara en stark nation. 

Örebro län har i nuläget drabbats hårt av krisen. Att länet drabbats så hårt beror delvis på att det är ett industrilän. Av alla varslade fjärde kvartalet 2008 var 34 procent från verkstadsindustrin. Detta ska 
jämföras med att det är 7,2 procent av alla sysselsatta som arbetar i verkstadsindustrin. I Örebro län varslades senaste kvartalet 11,6 personer per 1000 invånare i åldern 15-74 år. Bara tre län hade fler 
varsel mätt på så sätt. 

Men Sverige har länge varit ett land som i hög uträckning påverkats av vad som händer i världen. Vi är ett litet land i med en öppen ekonomi som ändå lyckats hantera kriser relativ väl på grund av den svenska 
arbetsmarknadsmodellen. Denna modell har visat sig stark att klara en ständig strukturomvandling. I Sverige har detta historiskt skett med stöd av fackföreningsrörelsen, genom den solidariska lönepolitiken 
kombinerat med en aktiv statlig arbetsmarknadspolitik. 

Vår grundinställning i Sverige har länge varit att det allra viktigaste när arbetsmarkanden sviktar är att se till att löntagarna går stärkta ur en kris. Att rädda människor med t ex utbildning eller praktik 
om man blir av med jobbet har varit prioriterat. Sverige har därmed lyckats väl att förena samhällsekonomisk effektivitet och trygghet för den enskilde. OECD har de senaste åren visat stort intresse för 
Sverige och den nordiska modellen med höga ersättningsnivåer i välfärdssystemen, en aktiv arbetsmarknadspolitik och starka fackliga organisationer som kan bidra med en väl fungerande lönebildning. 

Nu riskeras denna modell av den borgerliga regeringen. Försämringen av arbetslöshets­försäkringen och nedskärningen om arbetsmarknadspolitiken gör människors utsatthet värre. Idag förlorar en industrianställd 
7000 kronor netto i månaden vid arbetslöshet vilket påverkar såväl hushållsekonomin som samhällsekonomin. I en globaliserad värld med ständig omvandling är det idag ännu viktigare att politiken ökar 
medborgarnas och företagens ekonomiska trygghet och efterfrågan. 

Vi är säkra på, och många med oss, att det är farligt för den borgerliga regeringen att låta bli att satsa. Vi känner riskerna med vad en djup lågkonjunktur gör med människor och företag. Det handlar om 
enskilda människor som slås ut om de hamnat långt från arbetsmarkanden och det handlar om företag som inte kan resa sig igen när konjunkturen vänder. LO ser ett antal åtgärder som prioriterade för att 
löntagarna i Örebro och Sverige ska gå stärkta ur krisen:  

En arbetslöshetsförsäkring där de allra flesta vid arbetslöshet få 80 procent av sin tidigare inkomst. Avgiften till A-kassan måste sänkas så att alla som behöver försäkringen kan vara medlemmar.

En kraftig investering i aktiva insatser för arbetslösa och varslade med stöd till utbildning, stöd att söka nytt jobb, kvalificerade arbetsmarknadsinsatser, praktikplatser och vuxenutbildning 

En kraftig höjning av statsbidragen till kommunerna som skapar fler jobb och som undviker uppsägningar av anställda i kommuner och landsting och försämrad kvalitet i välfärdens kvalitet 

En satsning på infrastruktur och bostäder i lågkonjunktur som ger Sverige nya möjligheter och skapar arbete under krisåren. Prioriterat är att stimulera ombyggnationer i miljonprogramområdena och stimulera 
till smarta miljö- och energilösningar. 


Wanja Lundby-Wedin, ordförande LO
]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/A28D8A2EEF153E99C125757B005AEC7B</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/A28D8A2EEF153E99C125757B005AEC7B</guid></item><item><title>Tal vid Socialdemokraternas upptakt inför Europaparlamentsvalet</title><pubDate>Mon, 16 Mar 2009 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. 
Det handlar egentligen om tilliten och tilltron till att mitt bidrag och min handling gör skillnad. Jag tror att det är oerhört viktigt, inte minst när det gäller frågan om internationell solidaritet. När det 
nu handlar om att lösa konflikten i Gaza, så är det självklart att vi ställer krav på FN. Men vi ställer också krav på EU som samlande kraft för människor och som samlande kraft för nationer som har bestämt 
sig för att man vill leva i fred med varandra. 

När jag skulle bestämma mig inför folkomröstningen om medlemskap i EU, så var det inte alls självklart att jag skulle rösta ja. Jag tvekade, men det som fick mig att faktiskt väga över till ett ja, det var att 
jag såg EU som ett fredsprojekt. Kriget på Balkan rasade och jag ställde mig frågan om det hade varit möjligt om de varit medlemmar i EU? Mitt svar var nej. Jag trodde att i så fall hade andra krafter kommit 
in mycket tidigare för att hjälpa till med att lösa konflikten. 

Jag hämtade mitt engagemang i folkomröstningen. Ni som sitter här – de av er som var så gamla så ni fick vara med och rösta – oavsett hur ni röstade, så hämtade ni engagemang i en övertygelse. Nu måste vi 
plocka fram det engagemanget. Därför att det är absolut nödvändigt att vi får upp valdeltagandet i EU-parlamentsvalet. Valdeltagandet är som lägst hos de grupper som fortfarande står ganska likgiltiga inför 
EU; de som säger att de inte har något särskilt intresse för EU eller inte vet vad de tycker. Hur ska vi få dem att rösta som inte känner ett engagemang? Vi måste väcka engagemanget. Det är en enorm utmaning 
för oss. 

I förra valet röstade 38 procent. När man frågar nu så är det 41 procent som säger att de säkert kommer att rösta. Det är bara en liten ökning. Vi måste få upp valdeltagandet väsentligt mycket mer, inte minst 
bland ungdomarna. Det var bara var fjärde valberättigad under 25 år som röstade vid förra EU-parlamentsvalet. Därför skulle jag vilja slå ett extra slag för att vi ska stötta vår egen ungdomsorganisation, SSU, 
i deras aktiviteter. Men jag tycker att vi också ska stötta de samlande ungdomsorganisationerna, LSU, och deras kampanj för just ökat valdeltagande, ”Rösta den 7 juni”. 

Vi måste övertyga många att rösta därför att ett högt valdeltagande är bra för demokratin och vi vet också att ett högt valdeltagande gynnar socialdemokratin. Vi ska inte ge bort röster till andra genom att 
våra sympatisörer inte röstar. Vi ska se till att inte andra vinner makt på vår bekostnad. Det här valet, kamrater, det handlar om mobilisering, och det ska vi lyckas med. 

Det finns en potential. Varför ska Sverige, som har så högt valdeltagande annars, vara sämst bland de gamla EU-länderna, som vi var i förra Europaparlamentsvalet? Det finns ingen rimlig förklaring till det. 
Det finns inte heller någon rimlig förklaring, kamrater, till varför Socialdemokraterna ska få mindre än 25 procent i EU-parlamentsvalet. Vi har en jättepotential att öka andelen; att få fler Socialdemokrater 
i EU-parlamentet. 

Men då måste vi vara väldigt tydliga med att det inte bara handlar om att öka valdeltagandet, utan också om att det faktiskt gör skillnad var man lägger sin röst. Att det finns en väldigt tydlig skillnad 
mellan det röda och det blå laget också i EU. Det finns de som tycker det är självklart att det är skillnader mellan de röda och de blå på hemmaplan, men som tänker att när det kommer till EU då är inte 
skillnaden så stor, utan i EU är det mera en kamp mellan länder. Det är inte sant. Det är rött och blått också i EU. Vi ska kämpa för ett handlingskraftigt EU som sätter människan och löntagarnas rättigheter i 
centrum. Alternativet är ett minimalistiskt, marknadsliberalt EU där politiken får minskad kraft. Det är faktiskt vad det handlar om. 

Jag tror att man kan göra det väldigt enkelt och säga som Olle Ludvigsson säger i broschyren som vi fått ”Europaparlamentsvalet 2009”. Olle står på andra plats på listan och vi ser honom som vår fackliga 
kandidat. Han säger att man måste kunna förklara närheten mellan beslut och vardag. Så tänker vi nog också när det gäller de kommunala frågorna och de nationella frågorna, men det kanske är ännu viktigare när 
det gäller EU-frågorna. 

Vi har en EU-plattform som konkret lyfter fram enskilda sakfrågor och som väldigt tydligt kan sammanfattas i att den 7 juni så handlar det om rättvisan. 

Ta till exempel frågan där vi så tydligt är överens och där vi i valplattformen säger att vi ska ha en gemensam arbetsmarknad i Europa. En gemensam arbetsmarknad är viktig, men den får inte utnyttjas för att 
pressa löntagarnas villkor nedåt eller hota rätten att teckna kollektivavtal. Det är väldigt tydligt en rättvisefråga. Det handlar om likabehandling av löntagare; lika lön för lika arbete på en och samma 
arbetsmarknad. Alla som arbetar i Sverige, oavsett nationalitet, ska ha lika lön för lika arbete. Detsamma ska gälla i alla EU-länder utifrån de lagar, regler och avtal som gäller. I varje land ska löntagare 
likabehandlas. Det tycker inte det blå laget; de vill inte ha likabehandling. 

Det blå laget tycker att löner och anställningsvillkor kan användas som en konkurrensfördel för de nya medlemsländerna. De säger att det är ett sätt att hjälpa nya medlemsländer. Varför tror de då att de 
fackliga organisationerna i de nya medlemsländerna är fullkomligt eniga med oss i kampen om lika lön för lika arbete, likabehandling och ickediskriminering? Det är en av de absolut viktigaste frågorna som jag 
ser det utifrån ett fackligt perspektiv, men också från ett perspektiv om just likabehandling, som vi har i valmanifestet. 

Vi kan nämna andra frågor i valet, t ex frågan om full sysselsättning. Alla säger att de vill ha full sysselsättning, men en del tycker att Lissabonstrategin kanske inte är så klok, utan mer en pappersprodukt. 
Så är det inte alls. Lissabonstrategin handlar om att man ska förena ekonomisk effektivitet med ett socialt sammanhållet samhälle och ett samhälle som långsiktigt håller ihop också när det gäller vår miljö. 

Lissabonstrategin är i allra högsta grad modern. Man kanske kan säga att EU t.o.m. var lite före sin tid när man kopplade samman dessa tre dimensioner. Socialdemokratin säger tydligt att vi ska fortsätta jobba 
för alla dessa tre dimensioner och att det inte handlar om att först ska vi skapa och sedan fördela, utan att fördelningen i sig är skapande. Det är genom ett socialt sammanhållet samhälle som vi faktiskt 
skapar tillväxt. Där finns det en enorm skillnad mellan vad de olika politiska partierna tycker. 

Vi kan också ta en av våra paradgrenar; jämställdheten. Vi tycker att det är självklart att alla män och kvinnor ska ha rätt till egen försörjning, så vi har lyft in frågan om barnomsorgen i Lissabonstrategin. 
Vad gör då det nuvarande ordförandeskapet, den tjeckiska, mycket konservativa nyliberala regeringen? Jo, de kallar till ett toppmöte, jag tror att det var med arbetsmarknadsministrarna, där man vill diskutera 
hur man kan gynna kvinnors arbete genom att ge kvinnor ersättning för att man är hemma. Deras bidrag var att diskutera någon form av hemmafrubidrag som alternativ till en barnomsorg i hela Europa. 

Då kan man inte göra som vår nuvarande regering gör; småle lite förläget och tycka att det är ju bara de där tjeckerna. Har ni tänkt på att det avslöjar hur den svenska regeringen ser på EU? De ser inte EU som 
någonting där vi ska länka samman frågor i en gemensam politik; att det är viktigt att jobba tillsammans. Nej, de viftar bort det och menar att vi fixar vårt på hemmaplan. Det är en enorm skillnad mellan vad 
vi vill, vad vi gör och vad det blå laget vill och gör. 

Jag skulle kunna fortsätta att göra listan över viktiga frågor mycket längre. Arbetstider och anställningstrygghet. I övriga Europa finns det inga regler om saklig grund för uppsägning. Vi kan vara med och 
bidra därför att det är bra för löntagare i Sverige att löntagare i övriga Europa får det bättre. Gemensam arbetsmarknad kräver gemensamma beslut.

Om vi ska kunna öka valdeltagandet måste vi kunna svara på frågor om varför EU är så viktigt. Då ska vi hämta kraft ifrån det som vi har åstadkommit under den mandatperiod som vi nu är i slutet av. Vi ska till 
exempel berätta att det var svensk arbetarrörelse och så småningom hela den europeiska arbetarrörelsen, som drev igenom ett tjänstedirektiv som innebär att arbetare inte ska ställas mot arbetare, utan just det 
som jag sa tidigare, lika lön för lika arbete, oavsett nationalitet på den arbetsmarknad där man arbetar. 

Vi ska tala om att när kollektivavtalen hotas av EG-domstolens beslut så var det Jan Andersson, som är ordförande i sysselsättningsutskottet, men också andra socialdemokratiska EU-parlamentariker, som drev 
fram en bred majoritet för en förändring av EUs lagstiftning, återigen för att trygga lika lön för lika arbete. Det visar att de värden som vi tycker är viktiga – likabehandling, ickediskriminering och 
demokrati – måste erövras gång på gång. Och det är bara genom politiska beslut man kan göra det. Det är bara genom progressiv politik man kan göra det. Vi ska tala om att det var Socialdemokraterna som gjorde 
det. 

Vi ska tala om att det var tack vare ett gediget facklig-politiskt samarbete som försämringar av arbetstidsdirektivet kunde förhindras. 

Vi ska naturligtvis också berätta att de borgerliga ledamöterna, de svenska borgerliga ledamöterna i Europaparlamentet, i allt väsentligt röstade emot allt detta. Det fanns kanske något undantag. Men i allt 
väsentligt röstade de emot. Vi ska tala om att de avslöjar sig i Europapolitiken, för de tillhör ju samma partier som här på hemmaplan säger att de står upp för den svenska modellen. Men det är inte sant. 

Hörde ni Hökmark häromdagen i radion? Då sa han att när det gäller arbetsmarknadsfrågor, då ska inte vi inte fatta beslut långt där borta i EU, utan det ska vi göra här hemma. Det låter ganska lockande. Vi har 
ju vår svenska modell, en stark arbetsmarknad, hög sysselsättning, starka kollektivavtal och starka fackliga organisationer. Är det då inte bättre att vi fattar besluten här hemma? 

Men återigen: De avslöjar sig, de vill inte att besluten ska fattas i Bryssel, på europeisk nivå. De vill inte att en gemensam arbetsmarknad ska ha gemensamt regelverk. För om vi har det, så kan inte löner och 
anställningsvillkor användas i en negativ spiral, i social dumpning. 

Det är väldigt tydligt att det har betydelse vem som har makten här hemma för vilka beslut som fattas i Bryssel. Den svenska regeringen säger till exempel: ”Nej, vi vill inte öppna upp 
utstationeringsdirektivet.” Det handlar om det direktiv som har betydelse för rätten till lika lön för lika arbete. De menar att om vi öppnar upp det nu och försöker förstärka det, så finns det risk att det 
blir sämre. De tycker det är bättre att vi håller i det vi har och fixar saker och ting här hemma. Det är för att de vill ha ett marknadsliberalt Europa. 

Återigen, det hänger ihop vilka som styr här hemma och hur politiken ser ut i Europa. Får vi Mona som statsminister så blir det en väldig trygghet för de EU-parlamentariker vi får i Europa och för oss alla att 
hela Europapolitiken hänger ihop. Mona, jag vet att Europafrågorna står högt hos dig, därför att du tycker att internationell solidaritet och internationellt arbete är viktigt. Det måste vi också tala om i den 
här valrörelsen. 

	 x x x

Vi ska inte glömma bort att vi har ännu ett val; ett kyrkoval där vi har 8 000 Socialdemokrater på listorna till kyrkofullmäktige och en förhoppning om att vi ska bli 12 000. Valrörelserna hänger ihop.

Tänk vilken enorm potential! Människor kan gå ut ett halvår innan den valrörelse där de själva står på listorna. Tänk vilken möjlighet att gå ut och känna att nu gör vi en insats i EU-valrörelsen och ser till 
att kyrkovalet hänger ihop med andra valrörelser. 

Det är samma ideologi i båda valrörelserna. Också i svenska kyrkan kämpar vi för solidaritet, jämlikhet och rättvisa, liksom vi gör i EU, liksom vi gör i kommunerna. 

I kyrkovalet har vi samma hot som vi har inför EU-valet. Olle Burell, som är ordförande i den socialdemokratiska gruppen i kyrkomötet, berättade för mig att nu säger Sverigedemokraterna att de ska öka sitt 
antal i kyrkomötet från fyra till tio ledamöter. Deras ambition är alltså mer än en fördubbling. Vår ambition kan möjligtvis tyckas något mer blygsam, när vi säger att vi ska öka från 71 till 85 
socialdemokratiska ledamöter. 

Men låt oss se till att vi tar de platserna som Sverigedemokraterna säger att de ska ta och låt oss se till att vi tar de platserna som Sverigedemokraterna redan har. Det här är en oerhört viktig fråga, 
kamrater.

Och detsamma gäller EU-valet, för också där står Sverigedemokraterna redo.

	 x x x

Jag vill avsluta med det som jag tycker är allra viktigast och återknyta till det jag inledde med. Jag pratade om kriget i Gaza och om EU som fredsprojekt. 

Det är inte mer än knappt 65 års sedan som Europa låg i ruiner efter krig som härjade i nästan hela Europa. Det var få som stod utanför; Sverige var ett av de länderna. Sedan dess har nazisterna och den 
nationalistiska extremhögern försökt hämta sig och återuppstå i olika skepnader. 

Det är faktiskt knappt tio år sedan som svenska nynazistiska grupperingar med stöveltramp, Hitlerdyrkan och rasideologi trappade upp med hat, hot och våld. De fanns på svenska gator och torg och till och med 
på arbetsplatserna. De utsåg nya syndabockar och nya måltavlor för sitt hat. 

Det var många som försökte bekämpa dem; många politiskt och fackligt aktiva, många journalister, många poliser och många andra som vill värna demokratin. Vi ska stå som garanter för demokrati i yttrandefrihet. 
Vi försöker ta kampen och vi har gjort det. Man kan kanske säga att vi till viss del har lyckats. 

Det är också tio år sedan som fackföreningsmannen Björn Söderberg mördades. Björn var syndikalist. Men det spelar ingen roll om man är syndikalist eller fackföreningsman och medlem i ett LO-förbund. Då enades 
vi, många fackligt aktiva, i manifestationer och demonstrationer och vi fick också med den svenska pressen som gjorde gemensam sak för att avslöja nazistiska kriminella grupperingar. 

Det skrevs en del framsynta artiklar då. Ni har i ert material fått första sidan på en av de artiklar som publicerades i Aftonbladet. Jag kan verkligen uppmana er att gå in på nätet och läsa fortsättningen på 
den artikeln. Vi var framsynta då, men vi har mycket att lära av det som stod där. 

Om vi var så medvetna då om vad som var på väg att hända, hur kan det då komma sig att vi ändå fått den utveckling som vi ser idag? Jag sa att vi kanske i viss mån har lyckats, därför att vi inte ser några som 
kallar sig nazister idag. Hur har då Sverigedemokraterna klarat att omvandla sig från ett nynazistiskt nätverk till en polerad yta av ett etablerat parti? För det är det som har hänt på tio år. 

LO startade för tio år sedan en kraftsamling för demokrati och mot nazism. Alla LOs förbundsordföranden skrev under; för demokrati, mot nazism. Nu kallar de sig inte öppet för nazister. Och visst har vi en 
stark demokrati. Ändå känner jag oro. Därför att det är en ny strategi som vi ser; en strategi som kan kallas de dolda budskapens tid. 

Sverigedemokraterna har smugit sig fram och demonstrerat framför LO-huset. De var inte många, men de fick demonstrationstillstånd framför LO-huset. Varför tror ni att de ville demonstrera utanför LO-huset? Jo, 
för att kunna ta foton. För att de vill att det ska se ut som att vår bakgrund också är deras. För att de ska kunna hävda att vi har en gemensam bakgrund; arbetarrörelsen, arbetarna och Sverigedemokraterna. 

Det är inte så och det kommer aldrig vara så. Vi har ingen gemensam bakgrund. Det måste vi göra väldigt tydligt, kamrater. Vi för idag en daglig kamp mot moderaterna, mot högerns arbetarfientliga politik, men 
vi får inte glömma bort de högerextrema krafterna. De må kalla sig Nationalsocialistisk front, Folkfronten eller Sverigedemokraterna. Men oavsett vilket namn eller camouflage de för tillfället har, eller vilka 
blommor de gömmer sig bakom – för nu har ju till och med Sverigedemokraterna en blomma, en blåsippa som symbol för sin politik – oavsett vad de gömmer sig bakom, så måste vi bekämpa dem. 

Vi har ett val att göra i vår vardag och vi måste göra det dagligen. Vad som annars händer kan ni läsa om i det material som ni har fått utdelat. På baksidan finns en dikt av den tyska antinazistiske prästen 
Martin Niemöller. Han talar om vad som händer om man tror att man inte är berörd. Om just jag inte berörs av att vara den som angrips idag, är det kanske bekvämast att inget säga. Men mycket, mycket tydligt 
beskriver han att till slut finns det ingen som försvarar mig när det är min tur att bli angripen. 

Jag tror, kamrater, att vi måste vara ännu tydligare i vår ideologiska grund. Vi får inte glömma solidariteten. Vi ska inte möta deras hot och hat med hat tillbaka, utan vi ska använda solidaritet som vårt 
vapen. Solidaritet, jämlikhet och rättvisa. Vi får inte underskatta solidariteten. Vi får inte underskatta medmänskligheten och solidariteten. 

Vi står inför ett val. 
Vi står inför flera val. 
Och de valen, kamrater, de handlar om människovärde, om jämlikhet, solidaritet och om människors lika värde och lika rätt i Sverige, i Europa och i världen. 

Nu ska vi gå ut och med solidariteten som förtecken ta kampen för många socialdemokrater i Europaparlamentet, många socialdemokrater i kyrkofullmäktige och kyrkomötet, många socialdemokratiska sympatisörer som 
blir medlemmar och som kommer med oss i kampen för ett solidariskt samhälle, ett solidariskt Sverige och för ett socialdemokratiskt Sverige i september nästa år. 

Tack!
]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/7FF8AE951D4B19A9C125757B0044DBBF</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/7FF8AE951D4B19A9C125757B0044DBBF</guid></item><item><title>Regeringens passivitet hotar den svenska modellen</title><pubDate>Sun, 8 Mar 2009 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[DN-debatt 090308

Svensk ekonomi befinner sig i ett allvarligt läge. Arbetslösheten ökar snabbt bland LO-förbundens medlemmar och varslen fortsätter att strömma in. Redan förra året blev tillväxten negativ och nu står vi inför 
ytterligare ett år med krympande ekonomi. 

Industrin befinner sig i ett nödläge. Många företag vittnar om svårigheter att få finansiering och den utländska efterfrågan har tvärnitat. IF Metall har träffat en överenskommelse med arbetsgivarna om att 
möjliggöra lokala överenskommelser om att minska arbetstiden i syfte att förhindra ännu fler varsel och låta fler ha möjlighet att stanna kvar i företagen. Det här är en okonventionell lösning för den del av 
industrin som IF Metall representerar och det finns inga fler LO-förbund som har sagt sig vilja teckna sådana avtal.

Men krisen slår inte bara mot industrin. Inom byggsektorn ser vi snabbt växande arbetslöshet. Sysselsättningskrisen sprider sig nu snabbt till den offentliga sektorn, transportsektorn och tjänstenäringarna. 
Den offentliga sektorn, liksom privata tjänstesektorn, drabbas också av tysta varsel. De med otrygga anställningar, många lågavlönade kvinnor, förlorar sina anställningar.

Sverige och svenska löntagare har klarat ekonomiska kriser förr tack vare en väl fungerande svensk modell med en bra arbetslöshetsförsäkring och en väl fungerande arbetsmarknadspolitik. Idag har viktiga delar 
i den svenska modellen försämrats eller tagits bort av den borgerliga regeringen. Det handlar om en kraftigt försämrad och orättvis arbetslöshetsförsäkring och om en i princip obefintlig arbetsmarknadspolitik.

Nu ser vi tydligt effekten av den djupt osolidariska arbetslöshetsförsäkring som har införts där avgiften till a-kassan måste höjas när arbetslösheten stiger. De löntagare som jobbar i branscher med ökande 
arbetslöshet får betala krisen även via avgiften till arbetslöshetsförsäkringen. Nu slår avgiften till a-kassan för IF Metall i taket till 300 kronor. Det kommer också att kunna bli fallet i fler a-kassor 
framöver. 

I Sverige finns en långtgående tradition inom fackföreningsrörelsen att se bortom snäva medlemsintressen och ta ett övergripande ansvar för svensk ekonomis tillväxt och konkurrenskraft. Den övergripande 
strategin har varit att Sverige inte ska konkurrera med sänkta löner, utan istället med välutbildad arbetstagare och en effektiv produktion. Den svenska fackföreningsrörelsen har bejakat strukturomvandling, 
det är inte lågproduktiva jobb som ska räddas, det är människor. 

Denna modell håller på att riskeras genom den borgerliga regeringens politik under de gångna åren. Försämringarna i arbetsmarknadspolitiken i kombination med det bristande engagemang som regeringen har för den 
svenska industrins problem gör att det blir allt svårare för fackföreningsrörelsen att stå upp för det som varit viktiga delar i den svenska modellen.

Att rädda den svenska ekonomins framtida konkurrenskraft under dessa dramatiska år är inte en fråga bara för arbetsmarknadens parter. Det är framförallt regeringens ansvar. Hittills har de inte visat att de är 
beredda att ta detta ansvar. Resultatet har blivit att fack och arbetsgivare hanterat de mest dramatiska problemen. Men om insatser från parternas sida upplevs leda till att regeringen minskar sitt engagemang 
istället för att öka det kommer relationerna på arbetsmarknaden bli kärvare.

LO och LOs förbund har under det senaste året vid ett flertal tillfällen ställt krav på ökade insatser för att hejda den stigande arbetslösheten och få tillbaka den halva miljon medlemmar som lämnat a-kassan. 
Våra krav har ständigt avvisats, bland annat med hänvisning till ett stigande budgetunderskott. Sverige har en av världens starkaste statsfinanser. Det är nu pengar behövs. Regeringen måste skyndsamt öka sina 
insatser. Årets vårbudget kommer att bli avgörande för hur de breda löntagargrupperna ska kunna klara sig igenom jobbkrisen.

Fackföreningsrörelsen vill se insatser inom flera områden, så att krisen inte förvärras och sprids. 

För det första måste en mer expansiv ekonomisk politik föras. Tidsbegränsade statsbidrag till kommunerna, för att motverka neddragningar i välfärdstjänster, behöver införas. För cirka 20 miljarder kronor 
brutto kan cirka 35.000 kommunala arbetstillfällen behållas. Offentliga investeringar och infrastruktursatsningar behöver tidigareläggas i den mån det är möjligt. Nödlånen via Riksgälden till större företag i 
fordonsindustrin bör utsträckas till alla industriföretag. Ett tidsbegränsat ROT-avdrag som omfattar privata och kommunala fastighetsägare samt hushåll bör införas. Renoveringar av flerbostadshus kan då 
starta, en åtgärd som beräknas ge över 30.000 nya arbetstillfällen.

Kraftfulla insatser för att anställda inte ska behöva sägas upp, utan istället kan få ta del av utbildning och kompetensutveckling, behöver införas. För att finansiera detta behöver korttidsbidraget 
återinföras för att studera på deltid medan man är kvar i anställning. Det behöver också kompletteras med ett återinfört rekryteringsbidrag som möjliggör studier med ersättning på samma nivå som 
arbetslöshetsersättningen under ett år. De miljarder som finns i Europeiska socialfonden bör också kunna finansiera vidareutbildning till personer som är varslade eller uppsagda från sina anställningar. 
Slutligen behöver också utbildningsplatserna i den kommunala vuxenutbildningen, särskilt med inriktning på Yrkesvux, den kvalificerade yrkesutbildningen och på högskolan expandera. 

De arbetsmarknadspolitiska programmen bör expanderas med cirka en procent av arbetskraften,  närmare 50.000 personer, under 2009. Arbetsmarknadsutbildningar bör prioriteras, men även praktikplatser kommer att 
behövas. 

Vi ser också den ökande ungdomsarbetslösheten som slår hårt mot visstidsanställda i tjänstesektorn men också mot de ungdomar som behöver färdigutbildning. Det är oacceptabelt att regeringen ingenting gör när 
en hel ungdomsgeneration riskerar att börja sitt vuxenliv i arbetslöshet.

Slutligen måste A-kasseavgiften snabbt sänkas till cirka 100 kronor per månad. Taket måste höjas så att de allra flesta löntagare får 80 procent av sin lön och fler arbetslösa får del av försäkringen, inte 
minst deltidsarbetslösa.

Wanja Lundby-Wedin LO
Ylva Thörn Kommunal
Stefan Löfven IF Metall
Hans Tilly Byggnads
Lars-Anders Häggström Handels
Janne Rudén Seko]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/AF2E33869E15A6DFC125757300396D64</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/AF2E33869E15A6DFC125757300396D64</guid></item><item><title>Så klarar Sverige krisen</title><pubDate>Thu, 19 Feb 2009 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Publicerad i Norra Skåne 2009-02-17

I dag kommer jag att besöka köksfabriken Ballingslöv, träffa anställda på Hemmakväll i Kristianstad och medlemmar i Skogs- och träfacket i Hässleholm. Jag kommer att träffa fackliga medlemmar som kan berätta 
om sina jobb som de är stolta över, men jag kommer också att träffa medlemmar som förlorat jobbet och som nu undrar vad som kommer att hända.

Även om inte Skåne drabbats hårdare av krisen än något annat län så är många oroliga. I januari varslades i Skåne nästan 2.000 personer, varav 25 personer på kökstillverkaren Ballingslöv. Av Skogs- och 
träfackets medlemmar i Sverige är runt 20 procent varslade. Det är tydligt att krisen slagit hårt mot träindustrin. Jag skulle kunna fortsätta att rada siffror om negativ tillväxt och arbetslöshet, men det är 
bara att konstatera att de breda löntagargrupperna står inför två mycket besvärliga år. LO är oroliga för att den ekonomiska krisen i Sverige ska bli djupare är nödvändigt och att de som blir arbetslösa inte 
bara blir av med jobbet utan också tappar tron på framtiden.

Tidigare har vi i Sverige haft en arbetsmarknads- och utbildningspolitik, samt en arbetslöshetsförsäkring, som gjort att människor rustats under lågkonjunktur. Detta har gjort att svensk arbetskraft klarat en 
strukturomvandling. 

I dag har politiken rustats ned och det finns risk för att de som blir arbetslösa hamnar allt längre bort från arbetsmarknaden under sin arbetslöshetsperiod. Bara ekonomiskt förlorar en skogs- och träarbetare 
runt 5.800 kronor i månaden netto. Detta är effekter av den borgerliga regeringens politik.

Det måste bli ett slut på skattesänkningspolitiken för nu behövs insatser på statsbudgetens utgiftssida. Huvudinriktningen bör vara att förhindra ett ras för sysselsättningen i industrin, som befinner sig i 
ett nödläge, bromsa nedgången för byggsektorn samt förhindra spridning till kommunerna.

För att Sverige ska gå stärkt ur krisen föreslår vi:

En arbetslöshetsförsäkring där de allra flesta vid arbetslöshet få 80 procent av sin tidigare inkomst. Avgiften till a-kassan måste sänkas så att alla som behöver försäkringen kan vara medlemmar.

En kraftig investering i aktiva insatser för arbetslösa och varslade med stöd till utbildning, stöd att söka nytt jobb, kvalificerade arbetsmarknadsinsatser, praktikplatser och vuxenutbildning 

En kraftig höjning av statsbidragen till kommunsektorn som innebär att vi räddar kvar jobb inom vård, omsorg och skola.

En satsning på byggande av infrastruktur och bostäder som ger Sverige nya möjligheter och skapar arbete under krisåren. Extra viktigt är att stimulera ombyggnationer i miljonprogramområdena och stimulera till 
smarta miljö- och energilösningar. 

Wanja Lundby-Wedin ]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/D81D3F81E77CBDD3C12575620062A63C</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/D81D3F81E77CBDD3C12575620062A63C</guid></item><item><title> Likgiltigheten inför EU-valet är ett hot mot demokratin</title><pubDate>Thu, 12 Feb 2009 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Borås tidning 20090207


Den 7 juni är det val. Då väljer vi våra representanter till Europaparlamentet. Genom att rösta ger vi uttryck för vilket samhälle vi vill ha i framtiden; det samhälle som vi vill lämna till våra barn och 
ungdomar. 

Valdeltagandet i EU-parlamentsvalen har hittills varit lågt i de flesta av EUs medlemsländer. Ju mer makt parlamentet fått och ju viktigare det blivit, desto färre har deltagit i valet. Sverige hade det lägsta 
valdeltagandet av de gamla medlemsländerna 2004; bara 38 procent gick och röstade. 

Europaparlamentsvalet handlar precis som våra riksdagsval om vilka levnads- och arbetsvillkor vi vill ha. Vill vi ha ett jämlikt samhälle eller ett samhälle med ökade klyftor? Vill vi ha en löntagarvänlig 
eller en löntagarfientlig politik? 

Som LOs ordförande och som ordförande för Europafacket – med mer än 60 miljoner medlemmar i 36 länder kämpar jag för ett EU som arbetar aktivt för att stärka löntagarnas ställning och för en sund utveckling av 
arbetslivet i Sverige och i Europa. Det är självklart för mig att arbeta för fler ledamöter i Europaparlamentet som sätter människan och löntagares rättigheter före marknaden. 

Den gemensamma arbetsmarknaden i EU kräver en gemensam politik och gemensamma beslut. Kampen för att svenska kollektivavtal ska gälla på svenska arbetsplatser måste föras både här hemma och i Europa. Den fria 
förhandlingsrätten, konflikträtten och rätten att behålla vår kollektivavtalsmodell måste gå före den fria rörligheten. Arbetet fortsätter både fackligt och politiskt för ett socialt Europa där alla 
arbetstagare behandlas lika, har rätt till likvärdiga löner och arbetsvillkor oavsett var man kommer ifrån.

Nationsgränserna har inte längre samma betydelse som tidigare. Med all rätt förutsätter vi att politikerna fattar beslut som underlättar vardagen för oss, oavsett om vi befinner oss i Sverige, i Europa eller 
någon annanstans i världen. Genom att rösta i Europaparlamentsvalet visar vi att vi bryr oss om vilka som bestämmer politiken i Europa.

Likgiltigheten är farlig. Att så många människor, och i stor utsträckning arbetare, avstår från att rösta i Europaparlamentsvalet är ett hot mot demokratin. Det finns en risk att vi får högerextrema krafter 
som representerar Sverige i Europaparlamentet; krafter som försöker skapa motsättningar och ställa människor mot varandra. I tider som dessa är det viktigare än någonsin att värna om demokratin, att aktivt 
bidra till ett samhälle som bygger på solidaritet och att ställa upp för varandra. 

Wanja Lundby-Wedin
LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/90F5BB2D9E07F05EC125755B003F3963</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/90F5BB2D9E07F05EC125755B003F3963</guid></item><item><title>Skillnaderna i inkomst är de största i moderna tid</title><pubDate>Wed, 4 Feb 2009 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[DN 20090204


Skillnaden mellan maktelitens inkomster och en industriarbetarlön har aldrig varit så stora i modern tid som de är nu. En rapport från LO-ekonomerna visar att den genomsnittliga inkomsten för makteliten under 
2007 motsvarade 18 industriarbetarlöner. 1998 var motsvarande siffra 12,5 industriarbetarlöner. Makteliten hade i genomsnitt en total inkomst på 5 miljoner kronor under 2007. En genomsnittlig 
industriarbetarlön var cirka 280 000 kronor. 

Den ekonomiska krisen kommer att bidra till att inkomstskillnaderna i samhället ökar ytterligare. På bara några månader har så många som 10 procent av de fackligt organiserade industriarbetarna blivit varslade 
om uppsägning. Många av dessa kommer, på grund av att arbetslöshetsförsäkringen försämrats, få uppleva ett kraftigt tapp i inkomster. Än värre blir den ekonomiska situationen för dem som valt att gå ur, eller 
aldrig varit med i, a-kassan. Samtidigt fortsätter svenska företagsledare att plocka ut stora bonusar. 

LO-ekonomerna har granskat inkomsten i en grupp vi kallar makteliten sedan 1950. I denna grupp ingår 198 elitpositioner hämtade från tre olika elitgrupper – den ekonomiska, den demokratiska och den 
byråkratiska. Inkomstskillnaderna mellan olika elitgrupper är stora. Det är framförallt den ekonomiska eliten, bestående av 50 verkställande direktörer i näringslivet, som drar ifrån. Denna grupp har fått 
kraftigt ökade inkomster i förhållande till en industriarbetare de senaste årtiondena. Den ekonomiska eliten hade, visar rapporten, en genomsnittlig inkomst på nästan 51 industriarbetarlöner under 2007. 
Jämfört med andra elitgrupper har den ekonomiska eliten etablerat sina inkomster på en hög och stigande nivå. När undersökningen inleddes 1950 hade den ekonomiska eliten i genomsnitt årsinkomster motsvarande 
26 industriarbetarlöner, i reala termer ungefär hälften av idag. 
  
Rapporten gör även en särskild genomgång av de inkomster som de högsta cheferna på de stora svenska riskkapitalbolagen hade. Dessa positioner har under senare fått allt mer inflytande över svenskt näringsliv, 
i takt med att riskkapitalbolagen har tagit kontroll över flera av Sveriges större industri- och tjänsteföretag. Denna grupp kan med rätta beskrivas som en elit inom den ekonomiska eliten – och har inkomster 
därefter. Under 2007 hade de ledande personerna i de tio största svenska riskkapitalbolagen i genomsnitt inkomster motsvarande 95 industriarbetarlöner. Under den period vi har granskat – 2003 till 2007 – har 
flera av dessa personer haft inkomster på flera hundra industriarbetarlöner. 
  
Orsaken till att just denna elitgrupp har så höga inkomster är de vinstdelningsavtal som de har med sina investerare – huvudsakligen svenska och utländska pensionsfonder. Genom att riskkapitalbolagen hävdar 
att de hör hemma i olika skatteparadis kan höga chefer i riskkapitalbolag betala kapitalskatt på större delen av de inkomster som de väljer att ta upp till beskattning. Ytterligare en orsak till de höga 
inkomsterna i denna grupp är de extremt förmånliga villkor som de har haft för sin verksamhet under perioden före finanskrisen. Det har varit lätt och billigt att låna stora belopp, och med en relativt liten 
insats av eget kapital har riskkapitalbolagen kunna förvärva viktiga verksamheter. Stigande aktiekurser och företagsvärden, bland annat till följd av de låga räntorna, har gjort att de har fått bra betalt när 
de sedan velat sälja vidare sina bolag. 
  
Finanskrisen kommer rimligen att innebära betydligt lägre avkastning för riskkapitalbolagen och deras investerare. De som framförallt bär risken i dessa kärva ekonomiska tider är dock de industriarbetare som 
arbetar i ett högt belånat riskkapitalägt bolag. Många av dessa företag har idag stora problem att klara av att betala räntor på de höga lån som vissa av riskkapitalbolagen tvingat på dem, i syfte att maximera 
utdelningarna och minimera sin egen kapitalinsats. 
  
De andra två elitgrupperna har helt andra inkomstnivåer och har också haft en mer återhållen inkomstutveckling de senaste decennierna. Den grupp vi kallar för den demokratiska eliten – dvs. ledande personer i 
riksdag och regering, kommuner, folkrörelser och arbetsmarknadens parter – hade under 2007 i genomsnitt en inkomst på sju industriarbetarlöner. Startåret 1950 hade denna grupp inkomster motsvarande fyra 
industriarbetarlöner. 
  
I denna grupp ingår även de ledande positionerna i de stora fackliga organisationerna. År 2007 tjänade just denna grupp i genomsnitt fyra gånger så mycket som en industriarbetarlön. Relationen mellan de 
fackliga företrädarnas inkomster och en industriarbetarlön har under hela undersökningsperioden legat i ett ganska smalt spann mellan 3,1 och 4,3. 
  
Den tredje elitgruppen, den byråkratiska eliten, hade i genomsnitt 7,5 industriarbetarlöner i inkomst år 2007. I denna grupp ingår bland annat höga tjänstemän i regeringskansli, myndigheter och kommuner, 
chefer för stora statliga bolag, samt chefer inom universitetsvärld och media. Inkomsterna i denna grupp har ungefär samma relation till en industriarbetarlön idag som de hade 1950. 
  
Efter finanskrisen har kritiken mot orimliga ersättningar tagit ny fart. Många menar att en del av förklaringen till finanskrisen kan sökas just i bonuskulturen. Finansminister Anders Borg kritiserar gärna 
bonussystemen men har än så länge inte presenterat några konkreta förslag till hur de skulle kunna regleras. 

LO anser att företagen allmänt bör vara restriktiva med ersättningsprogram som går utöver lön och pension. Om sådana program ändå införs måste de konstrueras så att de stimulerar ett långsiktigt perspektiv och 
den långsiktiga utvecklingen av företaget. Kostnaderna för ersättningsprogrammen måste vara rimliga och det måste finnas ett tak för ersättningen. 

Det är hög tid att samhället bidrar till en normering av hur näringslivets ersättningar och bonussystem ska utformas. Det finns ingen anledning att tro att finanskrisen automatiskt gör slut på de orimliga 
inkomstskillnader vi sett utvecklas de senaste åren. Här har Anders Borg en uppgift. 

Wanja Lundby-Wedin 
Ordförande LO 
  
Per Bardh 
Avtalssekreterare LO ]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/8C66D9D6206F953BC1257553002BB663</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/8C66D9D6206F953BC1257553002BB663</guid></item><item><title>Regeringen har lämnat walk over 
Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin: Vi vet att det går att investera Sverige ur jobbkrisen
</title><pubDate>Wed, 21 Jan 2009 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[En kraftig höjning av statsbidragen till kommunerna som skapar fler jobb och som undviker uppsägningar av anställda i kommuner och landsting och försämrad kvalitet i välfärden. 
Det är Mona Sahlins och Wanja Lundby-Wedins första punkt för att mildra konjunkturnedgången. Något som de anser att regeringen har misslyckats med. 
Enligt Arbetsförmedlingen kommer arbetslösheten att öka kraftigt under detta år och nästa. Skattintäkterna minskar och oron över familjeekonomin minskar konsumtionen och späder på konjunkturnedgången. Detta 
leder i sin tur till stora underskott i statens kassa, men också i många landsting och kommuner. Och när kommunernas ekonomi försämras, då kommer nedskärningarna och uppsägningarna i skola, omsorg och 
sjukvård. Nu måste den moderatstyrda regeringen sluta huka och börja agera! 
Vi skyller inte internationell finanskris på den borgerliga regeringen, men deras brist på aktiv politik förvärrar krisen för jobben och välfärden. Regeringen var oroande passiv redan innan krisen på de 
finansiella marknaderna blev akut. Det duger inte längre att upprepa mantrat att man redan lagt en expansiv budget. Den politiken grundar sig ju på helt överspelade ekonomiska prognoser. Nu ser läget – även i 
regeringens egna prognoser – helt annorlunda ut. Tillväxten visar minus och varslen är rekordhöga. Då är det inte ansvarsfullt att inte agera kraftfullt – tvärtom! 
Vi har tidigare varit duktiga i Sverige på att använda kristider till att rusta människor och företag. Många andra länders regeringar använder nu den aktiva politik som vi tidigare varit bra på i vårt land. Vi 
tycker att det politiska uppdraget måste vara att i lågkonjunktur investera och rusta för att Sverige ska kunna stå längst fram den dag då konjunkturen vänder. Så sker inte i dag, och för detta bär den 
moderatstyrda regeringen ansvaret. Här går en avgörande politisk skiljelinje. 
Aldrig har en regering heller på så kort tid lyckats att försämra tryggheten för så många löntagare. En halv miljon har lämnat a-kassan, och de som är med får en låg ersättning. Kvinnor och män som blir av med 
jobbet inom industrin, och som är med i a-kassan, får cirka 7 000 kronor mindre att leva på i månaden. En varslad får inte chansen att satsa all energi på att söka nytt jobb, nu kommer en försämrad 
hushållsekonomi stå i fokus i vardagen. Omställningen försvåras i stället för att underlättas. Regeringens nedskärningar i utbildningssystemen verkar i samma riktning. Så äventyras inte bara jobb och trygghet 
i dag, utan möjligheten för människor att ta de nya jobben när de kommer. Det är ett dystert facit för en regering som gick till val på att öka sysselsättningen. 
Överst på vår lista för att mildra konjunkturnedgången och för att se till att färre löntagare står utan jobb eller sysselsättning 2009 är: 
    En kraftig höjning av statsbidragen till kommunerna som skapar fler jobb och som undviker uppsägningar av anställda i kommuner och landsting och försämrad kvalitet i välfärden. 
   En offensiv investering i aktiva insatser för arbetslösa och varslade med stöd till utbildning, stöd att söka nytt jobb, kvalificerade arbetsmarknadsinsatser, praktikplatser och vuxenutbildning. 
   Investeringar i nya jobb, infrastruktur och bostäder, aktiva konjunkturåtgärder som ger Sverige nya möjligheter och skapar arbete under krisåren. Ett exempel är ett effektivare ROT-avdrag som också gäller 
fastighetsägare/hyresrätter, för att stimulera ombyggnationer i bland annat miljonprogramområdena och smarta miljö- och energilösningar. 
   Arbetslöshetsförsäkringen måste förbättras så att de flesta får 80 procent av tidigare inkomst i ersättning vid arbetslöshet och avgiften ska vara låg till arbetslöshetsförsäkringen. 
   Extra stimulansåtgärder för pensionärer, barnfamiljer och studenter som kommer att få det allt svårare att få ekonomin att gå ihop. 
Vi vet att det går att investera Sverige ur jobbkrisen. Men regeringen har lämnat walk-over. 
Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/42D15555ADF7F0CDC12575450052FE10</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/42D15555ADF7F0CDC12575450052FE10</guid></item><item><title>För lite och för sent</title><pubDate>Fri, 16 Jan 2009 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Helsingborgs Dagblad m fl 2009-01-05

För lite och för sent. Det är en bra sammanfattning av den moderatledda regeringens krispaket – det lilla julpaketet kallade någon det – som presenterades för ett par veckor sedan. Innehållet imponerar inte. 

Antalet personer som varslats om uppsägning ligger på rekordnivå. Dessutom finns det många som förlorar sina jobb men inte syns i statistiken; alla de med tillfälliga anställningar som inte får förlängd 
anställning och alla de på arbetsplatser där färre än fem anställda sägs upp. I Skåne har drygt 5 000 varslats om uppsägning sedan början av oktober. 235 av dessa finns vid Jeld-Wen (f d Swedoor) i Åstorp. 
Antalet anställda vid företaget kommer att halveras. Det är ett hårt slag mot kommunen som kan jämföras med om Malmö kommun skulle förlora nästan femtusen jobb. 

Det behövs mer än regeringens lilla julpaket för att mildra konsekvenserna av den ekonomiska krisen. LO anser att det krävs en satsning runt 25 miljarder kronor för att överbrygga den ekonomiska krisen, för 
att öka tryggheten för löntagarna och för att skapa framtidstro i en orolig tid. Det behövs direkta åtgärder riktade till dem som drabbas av arbetslöshet, det behövs åtgärder för att motverka nedskärningar i 
kommunerna och det behövs ekonomiska stimulanser för att minskad efterfrågan på varor och tjänster inte ska förvärra nedgången ytterligare. Det handlar om åtgärder nu för att få en omedelbar effekt: 

· Arbetslöshetsförsäkringen måste förbättras så att de flesta får 80 procent av tidigare inkomst i ersättning vid arbetslöshet. Högsta ersättningen bör höjas till cirka 1 000 kr per dag, deltidsstämplingen 
återinföras och avgiften sänkas till maximalt 100 kronor per månad. 
· Den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen och vuxenutbildningen måste byggas ut. Det behövs minst 10 miljarder till bland annat 50 000 nya utbildningsplatser. Dessutom bör ett nytt kunskapslyft 
diskuteras. 
· 10 miljarder extra i statsbidrag behövs till kommunerna för att motverka att neddragningar på personal och verksamhet. Det skulle räcka till ca 30 000 jobb.
· ROT-avdraget finns med i regeringens paket, men det är fel utformat. Åtgärden ska vara tillfällig för att reparationer och ombyggnader ska tidigareläggas och snabbt få effekt på sysselsättningen. Dessutom 
bör inte bara privatpersoner, utan också fastighetsägare, och därmed hyreslägenheter, omfattas.
· Stimulanser måste snabbt riktas till hushåll som har små marginaler, genom till exempel extra barn- och studiebidrag samt bostadstillägg till pensionärer. 

Det går än så länge - om den politiska viljan finns – att möta krisen på ett offensivt sätt. Men då måste regeringen fatta snabba beslut och helst i samförstånd med oppositionen för att säkra stabilitet i 
ekonomin. Löntagarna ska inte behöva betala priset för regeringens obeslutsamhet.

Wanja Lundby-Wedin, LO:s ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/FB554A5F53B49CE8C125754000480D92</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/FB554A5F53B49CE8C125754000480D92</guid></item><item><title>Kraftfulla åtgärder krävs</title><pubDate>Fri, 16 Jan 2009 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Sverige befinner sig i en lågkonjunktur som förstärkts av den finansiella krisen. Snabbare än någon anat ser vi nu en kraftigt försämrad situation på arbetsmarknaden. Antalet varsel ligger på rekordnivå. Från 
början av oktober till årets slut varslades närmare 60.000 människor om uppsägning. Det är befogat att många känner en stark oro för att bli av med jobbet och vad som händer med den personliga ekonomin. 

Därmed ökar nu också kraven på den som är fackligt förtroendevald att kunna stödja dem som drabbas av krisen. Vår fackliga ambition måste vara att de som blir uppsagda ska kunna rustas för att ta ett nytt jobb 
så att såväl löntagare som Sverige står väl rustat den dagen då konjunkturen vänder. En grundläggande förutsättning är att regeringen för en politik som gör det möjligt – det gör man inte idag.

Krisens omfattning innebär nya utmaningar för många som jobbar fackligt. Det ställs stora krav på de förtroendevalda när förhandlingar om uppsägningar ska genomföras. Många gör ett enormt arbete för att 
underlätta för dem som blir uppsagda. Det är ett svårt och många gånger ensamt arbete. Många av oss saknar erfarenhet och kunskap om fackligt arbete i tider med hög arbetslöshet. Vi måste se till att de 
fackligt förtroendevalda får stöd och hjälp i dessa svåra situationer. 
LO ska stödja de förtroendevalda som måste förhandla om uppsägning
Från LO påbörjar vi nu ett arbete med att rusta våra förtroendevalda att klara de förhandlingar och samtal som kommer vid varsel och uppsägningar. Vi kommer bland annat att utforma ett antal utbildningar för 
att stödja fackligt aktiva, framför allt lokalt. Vår ambition är att dessa utbildningar också ska vara webbaserade. Det handlar om allt från grundläggande kunskaper om LAS och arbetslöshetsförsäkringen till 
kunskap om hur man som fackligt aktiv hjälper medlemmar i kris.

LO:s satsning innebär också att vår hemsida kommer att kompletteras med information relaterad till varslen och den ekonomiska krisen. På olika sätt kommer vi att gå ut med material som kan vara till stöd och 
vi börjar med en bilaga i LO-tidningen i slutet av januari där syftet är att ge stöd och hjälp men också sprida goda exempel i det helt avgörande fackliga arbetet runt om på landets arbetsplatser.

Det är svårt att i dag få en bild av krisens utveckling. Just nu är industrin värst drabbad av varsel. Men allt kan inte utläsas av varselstatistiken. I tjänstesektorn är det inte lika vanligt med fasta 
heltidsarbeten som i industrin. Timanställda och visstidsanställda varslas inte. De blir bara av med sina jobb. Risken är att många kvinnor – både heltids- och deltidsarbetande – inom till exempel handel och 
hotell- och restaurangverksamhet kommer att få acceptera lägre anställningsgrad för att få ha kvar sina jobb. Risken för uppsägningar och minskad arbetstid inom vård och omsorg ökar när kommunerna och 
landstingen får minskade intäkter till följd av skattesänkningar och minskade arbetsinkomster. 
Anställda känner sig tvingade att gå med på sämre villkor
Rädslan att förlora jobbet kan leda till att anställda på enskilda arbetsplatser känner sig tvingade att gå med på ”erbjudanden” från arbetsgivaren om att arbeta övertid gratis eller att gå ner i lön för att 
säkra jobben på sikt. Det kan vi aldrig acceptera. Här behöver medlemmarna ett starkt fackligt stöd. 

Vår största oro i dag är att regeringen inte har någon effektiv arbetsmarknadspolitik. 

Det är upprörande att regeringen ser så lättsinnigt på situationen som till exempel arbetsmarknadsministern ger uttryck för. Vi frågar oss om bristen på arbetsmarknadspolitik är en strategi för att åstadkomma 
ett annat samhälle – ett samhälle som är tudelat. Försöker den borgerliga regeringen slå sönder välfärden?

Nu krävs en aktiv politik av regeringen
Vi vet att det går att göra skillnad med en aktiv politik. Därför ställer LO krav på omedelbara åtgärder för att öka tryggheten för löntagarna och för att skapa framtidstro:

Arbetslöshetsförsäkringen måste förbättras så att de flesta får 80 procent av tidigare inkomst i ersättning vid arbetslöshet. Högsta ersättningen bör höjas till cirka 1. 000 kronor per dag, villkoren för 
deltidsarbetslösa förbättras och avgiften sänkas till maximalt 100 kronor per månad. 

Den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen och vuxenutbildningen måste byggas ut. Det behövs minst 10 miljarder till bland annat 50.000 nya utbildningsplatser. Dessutom bör ett nytt kunskapslyft diskuteras. 

10 miljarder extra i statsbidrag behövs till kommunerna för att motverka neddragningar på personal och verksamhet. Det skulle räcka till cirka 30.000 jobb.

Rot-avdraget som finns med i regeringens paket, är fel utformat. Åtgärden ska vara tillfällig för att reparationer och ombyggnader ska tidigareläggas och snabbt få effekt på sysselsättningen. Dessutom bör inte 
bara privatpersoner, utan också fastighetsägare, och därmed hyreslägenheter, omfattas, inte minst i miljonprogramområden.

Det går att möta krisen offensivt
Om den politiska viljan finns går det att möta krisen på ett offensivt sätt. Förutsättningen är att regeringen fattar snabba beslut, helst i samförstånd med oppositionen för att säkra stabilitet i ekonomin. 
Löntagarna ska inte behöva betala priset för obeslutsamheten i regeringen.

Den fackliga framgången ligger inte enbart i att vi lyckas hantera varsel och den ekonomiska krisen. Vi ska också lyckas organisera flera, teckna kollektivavtal, satsa på facklig utbildning och utveckla den 
facklig-politiska samverkan. Därmed uppfyller vi de beslut som vi fattade på LO:s kongress i maj 2008.

Vi är medvetna om att kraven är enorma men vi är övertygade om att vi kommer att lyckas. 

Vi vet – till skillnad från regeringen – att i tider av kris är det viktigt att bära bördorna tillsammans. Med denna grundläggande inställning har vi ridit ut kriser förr och det kan vi göra igen.

Wanja Lundby-Wedin, LO:s ordförande
Ulla Lindqvist, LO:s vice ordförande
Per Bardh, LO:s avtalssekreterare]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/01D05E698A2BC480C1257540003A812D</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/01D05E698A2BC480C1257540003A812D</guid></item><item><title>Översyn av utstationeringsdirektivet</title><pubDate>Wed, 19 Nov 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[De grundläggande sociala och mänskliga rättigheterna i EU skall inte underordnas de ekonomiska friheterna. Det slog en bred majoritet i Europaparlamentet fast när det röstade för betänkandet om utmaningar för 
kollektivavtalen i EU. Parlamentet tar därmed tydligt avstånd från EG-domstolens uppmärksammade beslut i Laval-, Viking-, Rüffert- och Luxemburgmålen. 

I samtliga dessa domar har EG-domstolen inskränkt grundläggande fackliga rättigheter på ett oacceptabelt sätt, eftersom domstolens tolkning av utstationeringsdirektivet inte stämmer överens med lagstiftarens 
avsikt. Parlamentet vill också tydliggöra att varken utstationeringsdirektivet eller andra direktiv förbjuder medlemsstaterna eller arbetsmarknadens parter att kräva förmånligare villkor i syfte att garantera 
likabehandling av alla arbetstagare. 

Kommissionen uppmanas därför att inleda en översyn av utstationeringsdirektivet i syfte att klargöra att löner och anställningsvillkor är minimikrav; ett golv från vilket fackföreningar kan kräva 
likabehandling genom förhandlingar om kollektivavtal. Dessutom vill parlamentet återupprätta balansen mellan grundläggande rättigheter såsom strejkrätten och ekonomiska friheter i Lissabonfördraget. 

Det kraftigaste motståndet till betänkandet kom från de svenska moderaterna i parlamentet. Charlotte Cederschiöld föreslog att utstationerade arbetstagare skall särbehandlas och diskrimineras i förhållande 
till inhems­ka arbetstagare. Hon föreslog också att alla löne- och anställningsvillkor som går utöver minimikraven i utstationeringsdirektivet skall ses som hinder mot den fria rörligheten. 

Den underliggande logiken tycks vara att lönekonkurrens mellan arbetstagare skall vara tillåten och att ekonomiska friheter oreserverat skall gå före arbetstagarnas rättigheter och intressen. Också den svenska 
regeringen präglas av en arbetstagarfientlig inställning. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) vill inte agera för en översyn av utstationeringsdirektivet. Skälet är att det skulle ta för mycket tid 
och energi och att man inte vet vad resultatet blir. Kontentan av passiviteten blir dock att regeringen stödjer lönekonkurrens och ett EU som uteslutande bygger på de ekonomiska friheterna och negligerar EU:s 
sociala dimension. 

Svensk arbetarrörelse kan aldrig acceptera att arbetstagare i likvärdig ställning får olika behandling. Alla som arbetar i Sverige skall göra det med likvärdiga löne- och anställningsvillkor – oavsett 
anställningsform och nationalitet. Att arbetstagare likabehandlas är en grundstomme i vårt stöd för EU:s inre marknad. Kan likabehandlingsprincipen inte återupprättas kommer löntagares och medborgares 
förtroende för EU att på sikt äventyras. 

Då endast kommissionen kan lägga lagförslag är Europaparlamentets beslut inte rättsligt bindande, men en viktig påtryckning gentemot kommissionen. Såväl kommissionen som den svenska regeringen får svårt att 
ignorera kravet på en översyn av utstationeringsdirektivet. 

Ett nytt Europaparlament väljs i juni 2010. Valet kommer att stå mellan bland annat en arbetarrörelse som vill ha ett politiskt handlingskraftigt och balanserat EU med en social dimension och den borgerliga 
regeringens marknadsliberala och politiskt passiva EU. Den europeiska socialdemokratin kommer att gå till val med krav på att utstationeringsdirektivet skall revideras. Ett EU som bidrar till lönekonkurrens är 
oacceptabelt. På sikt riskerar förtroendet för EU att undermineras. 

Eftersom Europaparlamentet utser den nya EU-kommissionen och dess ordförande är det avgörande att vi får ett parlament som har ett tydligt politiskt mandat att enbart stödja en ordförande som oreserverat 
stödjer en revidering av utstationeringsdirektivet. Ett sådant direkt politiskt mandat kommer inte bara att stärka demokratin i EU. Det gör utgången i parlamentsvalet avgörande för de europeiska arbetstagarnas 
framtid. 

WANJA LUNDBY-WEDIN 
JAN ANDERSSON
]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/D9E8C12CFD21FB78C12575060059C73C</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/D9E8C12CFD21FB78C12575060059C73C</guid></item><item><title>LO-ordförandena: Samla partierna och parterna för överläggningar om alla varsel</title><pubDate>Tue, 18 Nov 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Facken måste ha rätt att hävda rätt lön och bra anställningsvillkor för alla arbetstagare som jobbar i Sverige. Och för det måste vi kunna gå i konflikt, annars blir det svårt att förhindra lönedumpning och 
osund konkurrens, skriver LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin tillsammans med ordförandena för LO-förbunden, och vill därför att EU:s utstationeringsdirektiv ändras. 
De kräver också att ett socialt protokoll läggs till Lissabonfördraget för att säkerställa de europeiska löntagarnas rättigheter i förhållande till kapitalets fria rörlighet. 
I dag samlas svensk fackföreningsrörelse utanför riksdagshuset i Stockholm för att protestera mot attackerna på löntagarna och den svenska modellen. Den senaste tiden har vi sett en alltmer pressad 
statsminister Fredrik Reinfeldt och svarslös näringsminister Maud Olofsson uttala sig i media. Alla undrar vad regeringen tänker göra åt varslen? Till svar får vi att allt redan är gjort och att inget mer 
behöver göras. Regeringens passivitet är ohållbar. Sverige behöver nu trygghet i förändring. För det krävs en löntagarvänlig regering och därför kommer vi att stötta en socialdemokratiskt ledd regering. 
Den borgerliga regeringen fick ärva en stabil svensk ekonomi och det var högkonjunktur. Möjligheterna att rusta ekonomin och förstärka arbetsmarknadspolitiken fanns, men regeringen valde gigantiska 
skattesänkningar. Kombinationen borgerlig regering, strukturomvandling, lågkonjunktur och internationell finanskris slår nu hårt mot LO-förbundens medlemmar. Var fjärde av LO-förbundens medlemmar är ganska 
eller mycket oroliga över att förlora arbetet. Och bara varannan LO-medlem tror att de får ett nytt jobb inom tre månader. 
Trots regeringens villrådighet och behovet av akuta åtgärder, vill inte statsministern och hans regering träffa LO. Vi uppmanar nu regeringen att samla alla riksdagspartierna och arbetsmarknadens parter till 
överläggningar om hur den stigande arbetslösheten och varslen ska hanteras under 2009 och 2010. 
Chockhöjningen av a-kasseavgifterna har pressat en halv miljon människor ut ur försäkringen, trots att alla vet att en mer generös arbetslöshetsförsäkring är nödvändig för att upprätthålla efterfrågan, minska 
effekterna av lågkonjunkturen och klara stora förändringar i olika branscher. 
Regeringen måste också agera för att undanröja de negativa konsekvenserna av EG-domstolens dom i Lavalmålet. Det är inte bara en svensk angelägenhet. Därför kräver både LO och Europafacket att ett socialt 
protokoll läggs till Lissabonfördraget så de europeiska löntagarnas rättigheter i förhållande till kapitalets fria rörlighet säkerställs. 
Vi kräver också att EU:s utstationeringsdirektiv ändras. Facken måste ha rätt att hävda rätt lön och bra anställningsvillkor för alla arbetstagare som jobbar i Sverige. Och för det måste vi kunna gå i 
konflikt, annars blir det svårt att förhindra lönedumpning och osund konkurrens. 
Den borgerliga regeringen kan inte stå passiv när den fria strejkrätten är hotad. 
Därför manifesterar vi i dag för: 
   En politik som stödjer allas rätt till arbete. Vi kräver fler utbildningsplatser, särskilda insatser för unga arbetslösa och offentliga satsningar för fler jobb. 
   En arbetslöshetsförsäkring som befriar arbetslösa från tvånget att konkurrera om jobben med lägre löner. Vi kräver: 80 procent i ersättning hela perioden, högre tak, rätt till deltidsstämpling och sänkta 
avgifter. 
   Kollektivavtal som gäller lika för alla som arbetar på svensk arbetsmarknad. Vi kräver att lagstiftningen ändras för att försvara fackliga fri- och rättigheter. 

Dagens debattörer
Wanja Lundby-Wedin, LO:s ordförande 
Ulla Lindqvist, LO:s vice ordförande 
Per Bardh, LO:s avtalssekreterare 
Ylva Thörn, Kommunal 
Stefan Löfvén, IF Metall 
Hans Tilly, Byggnads 
Jan Rudén, SEKO 
Lars-Anders Häggström, Handels 
Ella Niia, Hotell &amp; Restaurang 
Jan-Henrik Sandberg, Pappers 
Kjell Dahlström, Skogs- &amp; Trä 
Tommy Andersson, Grafikerna 
Lars-Åke Lundin, Målarna 
Hans Öhlund, Fastighets 
Stig Larsson, Elektrikerna 
Hans-Olof Nilsson, Livs ]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/E06ECD3314F2C28FC12575050053B611</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/E06ECD3314F2C28FC12575050053B611</guid></item><item><title>Hög tid att pröva andra mediciner</title><pubDate>Mon, 3 Nov 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Hög tid att pröva andra mediciner
Oron sprider sig på arbetsmarknaden och alltfler av LO-förbundens medlemmar drabbas av den ekonomiska nedgången. Igår besökte jag Ånhammars såg nära Stjärnhov. Sågen ska läggas ner och de anställda är 
uppsagda. Många fler är drabbade. Den senaste tiden har varslen i Sverige varit rekordhöga. Under oktober månad har hittills nästan 14 000 personer varslats om uppsägning, vilket är rekordhöga siffror. 369 av 
dem som varslats arbetar i Södermanlands län. 

Nära 500 000 löntagare har lämnat arbetslöshetsförsäkringen sedan den borgerliga regeringen chockhöjde avgifterna till a-kassan och sänkte ersättningen. De riskerar att stå helt utan skydd om de blir 
arbetslösa och är hänvisade till socialbidrag om de inte får nytt arbete. 

De som fortfarande är med i a-kassan har ett väsentligt sämre inkomstskydd än tidigare. Endast ca 25 procent av a-kassans medlemmar har rätt till 80 procent av lönen i arbetslöshetsersättning. För en 
industriarbetare, som är med i a-kassan, kan arbetslöshet innebära ett avbräck på nästan 10 000 kr per månad brutto. Då har ändå inte hänsyn tagits till sjukdomsperioder eller föräldraledighet som kan öka 
förlusten ännu mer.

Försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen drabbar inte bara dem som blir arbetslösa. När människor tvingas dra ner på sin konsumtion drabbas ännu fler av arbetslöshet. Vi kan se att varslen ökar kraftigt inte 
bara inom industrisektorn, utan också i byggsektorn och varuhandeln. 

Sverige har historiskt lyckats väl med att förena samhällsekonomisk effektivitet och trygghet för den enskilde. Vi har varit stolta över och mött stort intresse från omvärlden för den svenska och den nordiska 
modellen med höga ersättningsnivåer i välfärdssystemen, en aktiv arbetsmarknadspolitik och starka fackliga organisationer som kan bidra med en väl fungerande lönebildning.

Men nu är regeringen på väg att montera ner detta bit för bit. Den ekonomiska tryggheten har försämrats. Arbetsmarknadsutbildningen är nere på historiskt låga nivåer och vuxenutbildningen har bantats kraftigt. 
Möjligheterna till omställning för de som drabbas av arbetslöshet är alldeles för begränsade. 
 
LO kräver, bland andra åtgärder, ett bättre inkomstskydd vid arbetslöshet, lägre avgift till arbetslöshetsförsäkringen, fler platser i arbetsmarknads- och vuxenutbildning, förstärkt anställningsstöd och 
tillräckliga resurser till Arbetsförmedlingen. 

Regeringen tycks helt sakna en politik för lågkonjunkturen. Det är hög tid att pröva andra mediciner än Reinfeldts skattesänkningar. Regeringen måste vidta kraftfulla åtgärder för att förhindra att löntagarna 
får betala priset för regeringens orättfärdiga politik och för att förbättra möjligheterna till omställning för att Sverige ska kunna gå stärkt ur krisen. 

Wanja Lundby-Wedin, LO:s ordförande



]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/D719ECC3E408B26CC12574F600579FC0</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/D719ECC3E408B26CC12574F600579FC0</guid></item><item><title>Regeringen hotar den svenska modellen </title><pubDate>Tue, 21 Oct 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[


Hur hjälper regeringen löntagarna, undrar LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin, vice ordförande Ulla Lindqvist och avtalssekreterare Per Bardh

I dagarna samlas den borgerliga regeringens företrädare i Varberg. När de vann valet 2006 var svensk ekonomi i uppgång. Nu ser tiderna helt annorlunda ut. Senaste månaden har varslen i Sverige varit 
rekordhöga. I hela Sverige visar preliminära siffror från Arbetsförmedlingen att 11552 personer har varslats hittills i oktober, bara i Västsverige var varslen 4416 personer. 
   Vårt land står nu inför enorma utmaningar. Den fråga vi vill ha svar på är hur regeringen tänker hantera situationen. Det enda svar vi fått är att de tänker fortsätta på den inslagna vägen, med 
skattesänkningar som enda medicin. Men hur kan skattesänkningar underlätta för dem som nu drabbas av den ekonomiska krisen? 
   Sverige har historiskt lyckats väl med att förena samhällsekonomisk effektivitet och trygghet för den enskilde. OECD har under flera år visat stort intresse för Sverige och den nordiska modellen med höga 
ersättningsnivåer i välfärdssystemen, en aktiv arbetsmarknadspolitik och starka fackliga organisationer som kan bidra med en väl fungerande lönebildning. 
   Nu riskeras hela denna modell av den borgerliga regeringen. 
   I Sverige har nästan 500 000 löntagare lämnat arbetslöshetsförsäkringen sedan den borgerliga regeringen chockhöjde avgifterna till a-kassan och sänkte ersättningen. Om det ser ut i Halland, som i övriga 
Sverige, har 16 000 personer lämnat arbetslöshetsförsäkringen och riskerar att stå helt utan skydd. 
   Sverige möter alltså nu en lågkonjunktur med väsentligt fler som står helt utanför a-kassan och där de som är med har ett väsentligt sämre inkomstskydd än tidigare. För en genomsnittlig Volvoarbetare, som 
är med i a-kassan, innebär arbetslöshet i dag ett avbräck på nästan 10 000 kr per månad brutto. Då har ändå inte hänsyn tagits till sjukdomsperioder eller föräldraledighet som kan öka förlusten ännu mer. 
   För att slippa vidta åtgärder för dem som förlorar jobbet försöker regeringen istället gömma sig bakom de omställningsavtal som fack och arbetsgivare har avsatt pengar till. Visst är de avtalen viktiga, men 
de är bara en liten del av hela det omställningsstöd som löntagarna nu skulle behöva. 
   Regeringen tycker uppenbarligen att deras politik är tillräcklig för att klara lågkonjunkturen och de finansiella effekterna på arbetsmarknaden och sysselsättningen. Vi delar inte den uppfattningen. Vi 
tycker regeringen är skyldig de löntagare som går ut i arbetslöshet svar på följande två frågor. 
   • Hur hjälper det Sveriges löntagare att 500 000 personer har lämnat a-kassan och alltså är hänvisade till socialbidrag om de inte får jobb? Samtidigt har endast cirka 25 procent av a-kassans medlemmar rätt 
till 80 procent av lönen i arbetslöshetsersättning. 
   • Hur hjälper det Sveriges löntagare att platserna i vuxenutbildningen och arbetsmarknadspolitiken har minskat?








]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/E43D4E668A86F618C12574E900334524</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/E43D4E668A86F618C12574E900334524</guid></item><item><title>Regeringens passivitet äventyrar förtroendet för EU</title><pubDate>Mon, 6 Oct 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Socialdemokraterna och LO vill se det nya Lissabonfördraget träda i kraft. Lissabonfördraget är viktigt för Europas löntagare. Fördraget innebär förbättringar jämfört med dagens gällande fördrag.

Det ger EU bättre möjligheter till fortsatt utvidgning, till offensiv klimatpolitik samt ett starkare skydd för grundläggande rättigheter – däribland strejkrätten.

Det är särskilt viktigt att stadgan om grundläggande rättigheter blir rättsligt bindande, vilket den inte är idag. Där finns nämligen de grundläggande fack­liga rättigheterna. 

Beslutet i Lavalmålet har skapat oro på svensk arbetsmarknad och fattades med det nuvarande Nice-fördraget som grund. Vi ser idag exempel på att utländska företag konkurrerar med lägre löner, farlig 
arbetsmiljö och osunda beroendeförhållanden.

Det kan vi i den samlade arbetarrörelsen aldrig acceptera. En svensk utredning undersöker nu fram till den 15 december konsekvenserna av EG-domstolens beslut. Vi utgår ifrån att utredningen löser mycket av den 
osäkerhet som nu råder.

Likabehandlingen mellan svenska och utländska företag med utgångspunkt från kollektivavtalssystemet måste säkerställas. 

Lissabonfördraget och situationen efter EG-domstolens yttrande i Lavalmålet har kopplats samman, både i Sverige och i andra EU-länder. Den oro och ilska som följt har vuxit i styrka och riskerar att utmana det 
långsiktiga förtroendet för EU-samarbetet i Sverige.

Det oroar oss. Speciellt viktigt är det inför Sveriges stundande ordförandeskap. Det nya fördragets godkännande kräver inte bara ett brett samförstånd i riksdagen, utan också folklig förankring i Sverige.

Den borgerliga regeringen har för när­varande det yttersta ansvaret för att säkerställa det rättsliga ramverket för kollektivavtalen. Istället för ett tydligt och ansvarsfullt ledarskap spelar rege­ringen ett 
högt spel även i denna fråga. 

LO har vid två tillfällen skrivit till statsminister Fredrik Reinfeldt i syfte att skapa en dialog kring dessa frågor. Statsministern tycks tyvärr inte vara intresserad.

EU:s nuvarande ordförandeland Frankrike, med president Nicolas Sarkozy i spetsen, har uppenbarligen gjort en helt annan bedömning. För bara några veckor sedan satt den svenska LO-ordföranden i överläggningar 
med Sarkozy om hur löntagarnas rättigheter ska säkerställas i relation till den fria rörligheten.

Mötet avslutades med att Sarkozy ville ha ytterligare underlag och fortsatt dialog. Så ska nu ske.

Det är förvånande att Sveriges stats­minister bara passivt ser på när viktiga frågor för Europas löntagare diskuteras. 

Vi kräver nu att regeringen agerar snabbt och tydligt. Spelreglerna på den svenska arbetsmarknaden är en viktig fråga för alla löntagare.

Lissabonfördraget är inte det sista steget i EU:s utveckling. Det krävs mer för att återupprätta balansen mellan EU:s sociala och ekonomiska dimensioner.

Vi vill att EU antar ett socialt protokoll som stärker de anställdas grundläggande rättigheter gentemot den fria rörligheten. Det kommer att vara ett av våra krav i nästa års EU-valrörelse. Domstolens beslut 
berör alla medlemsstater och därför krävs beslut inom EU. 2009 blir ett avgörande år.

EU:s utstationeringsdirektiv måste bli mer tillåtande mot medlemsstaternas olika arbetsmarknadssystem och återfå sin minimikaraktär samt grunda sig på ett starkare skydd av arbetstagare.

Den 22 september ställde sig en kompakt majoritet i Europaparlamentets sysselsättningsutskott bakom kravet på förändringar i utstationeringsdirektivet och för likabehandlingsprincipen av löntagare.

Likaså fanns det en kompakt majoritet för att klargöra balansen mellan den fria rörligheten och grundläggande rättigheter såsom rätten att ingå kollektivavtal och att tillgripa strejkåtgärder. Utskottet var 
också mycket tydligt med att EG-rätten inte kan stå i konflikt med ILO:s konventioner.

Beslutet sänder starka signaler till både rådet och kommissionen om att ta fram ett förslag till ett socialt protokoll.

Vi förutsätter att Fredrik Reinfeldt, som inför det svenska ordförandeskapet redan ingår i EU:s ledartrojka, för upp frågan på agendan vid Europeiska rådets möte den 15 oktober. 

Genom tystnad och passivitet ger regeringen intryck av att frågan om en revidering av utstationeringsdirektivet inte lever i Bryssel. Ingenting kunde vara mer missvisande.

Nu kräver vi att Fredrik Reinfeldt tar ansvar! Vi förväntar oss av statsministern att det finns en tidsplan där utredningen av konsekvenserna av Laval kan läggas fram innan beslut fattas i Sveriges riksdag om 
fördraget.

Vi förväntar oss också att statministern på EU-toppmötet den 15 oktober ställer sig bakom kraven från Europaparlamentet om en förändring av utstationeringsdirektivet och kravet på ett socialt protokoll för att 
därigenom säkra löntagarnas rättigheter. 

Mona Sahlin 

partiledare (s)

Wanja Lundby-Wedin 

ordförande LO ]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/86A5A4D37143A370C12574DA004DF0D4</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/86A5A4D37143A370C12574DA004DF0D4</guid></item><item><title>IT som stöd – inte som störning</title><pubDate>Thu, 25 Sep 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Idag besöker jag Smurfit Kappa i Eslöv på inbjudan av den lokala grafiska fackklubben. Företaget har ett diplom på väggen som säger att de med framgång löst den problematik som så många andra snubblat på, att 
förena en effektiv och lönsam produktion med goda arbetsvillkor. De anställda vid företaget nominerade sitt IT-system som vann utmärkelsen Användarnas IT-pris i våras.
Här har arbetsgivaren tagit vara på den kunskap och kompetens som de anställda har och det har bidragit till att utveckla och effektivisera produktionen samtidigt som arbetsklimat och trivsel gynnas.
Det fackliga arbetet på såväl den enskilda arbetsplatsen som centralt handlar om att förbättra medlemmarnas villkor. Det kan gälla allt från löne- och anställningsvillkor till hur arbetet ska utvecklas. Ett 
sätt att göra det, är att främja bättre stöd i Arbetslivet. Tillsammans med företaget UsersAward uppmärksammar LO varje år arbetsplatser med väl fungerande IT-stöd genom att dela ut Användarnas IT-pris. 
Vinnaren utses bland den grupp av IT-lösningar som nominerats av användarna själva.
Rätt använt kan IT vara en del i ett utvecklande arbete; det goda arbetet som ger möjlighet till delaktighet och utveckling. IT kan vara ett arbetsverktyg som stödjer ett dagligt och vardagligt lärande, som 
ökar möjligheterna till dialog till exempel med kunderna och som ger de anställda möjlighet till delaktighet i utvecklingen av såväl system som produktionsprocess. 
Det är vanligt att IT-systemen är illa anpassade till arbetsuppgifterna och vållar såväl produktionsstörningar som stress hos de anställda i stället för att underlätta arbetet och bidra till utveckling. 
Undersökningar visar att bara runt 20 procent av de arbetsplatser som investerar i ny IT uppnår målen när det gäller lönsamhet och användbarhet. 
Den enskilt viktigaste faktorn för att uppnå en optimal IT-användning är delaktighet från de blivande användarna. Om de anställda får vara med och ha synpunkter på hur det nya systemet ska stödja deras 
arbetsuppgifter ökar chansen avsevärt att de gör ett bättre jobb och att verksamheten blir effektiv och lönsam. Detta gäller i lika hög grad för IT-användningen inom den offentliga sektorn, t ex inom 
sjukvården. 
LO driver på för att fler arbetsgivare gör de anställda delaktiga från början när IT-systemen utvecklas och införs. Konkurrensförmåga, tillväxt och sysselsättning vinner på att vi blir bättre på att använda IT 
innovativt och användarorienterat. Det uppnår vi om kunskapen hos dem som ska utföra jobben får påverka hur vi bygger och anpassar de nya IT-verktygen.
Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/5352B61A2A46FEAAC12574CF006FC773</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/5352B61A2A46FEAAC12574CF006FC773</guid></item><item><title>Morgondagens europeiska politik kommer underifrån</title><pubDate>Tue, 23 Sep 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Det saknas ett verkligt folkligt engagemang inför politik på Europanivå. Det låga deltagandet i valet till Europaparlamentet vittnar tydligt om det.  De 700 parlamentariker som ska väljas om knappt tio månader 
kommer att representera över en halv miljard människor. Men i senaste EU-valet röstade bara 46 procent. I Sverige var siffran ännu lägre, 38 procent.

Detta stora demokratiska underskott innebär inte nödvändigtvis att människor skulle vara ointresserade av politik som rör hela Europa. Lika viktiga som valen till politiska församlingar är de attityd- och 
samhällsförändringar som tar sin början i och vinner spridning genom folkrörelsers arbete. Det är genom dem politik blir en angelägenhet för flertalet. Det visar om inte annat folkrörelsernas roll i 
demokratiseringen av den svenska staten och i välfärdsstatens framväxt. Samma sak gäller än i dag, även om de politiska arenorna nu sträcker sig över de nationella gränserna.

I dagarna samlas tiotusentals aktivister och företrädare för folkrörelser från hela Europa och övriga världen i Malmö. Till European Social Forum, ESF, kommer de som inte bara vill se ett mer socialt rättvist 
och demokratisk Europa utan också vill diskutera hur alternativ till senare årtiondens nyliberala ekonomiska politik kan skapas på global nivå. Dessa folkliga rörelser gör verklighet av den vilja till ett 
gränsöverskridande arbete för en rättvisare värld som många politiker ofta talar sig varma för. 

Till Malmö kommer bland annat ett stort antal europeiska fackföreningar, som representerar miljontals medlemmar, breda miljö- och fredsorganisationer, internationella solidaritetsorganisationer, feministiska 
och antirasistiska grupper, samt organisationer som verkar för rättvis handel, skuldavskrivning och respekt för mänskliga rättigheter. 

Vi ur den fackliga rörelsen ser ESF som ett sätt att mota tillbaka den ideologiska offensiv mot fackliga rättigheter på senare år exempelvis tagit sig uttryck i EG-domstolens utslag i Laval- och Rüffertfallet, 
där den fria rörligheten överordnats möjligheten att slå vakt om kollektivavtalen. Vi söker här utveckla formerna för gränsöverskridande fackligt samarbete i en värld där arbetskraften blir allt mer 
geografiskt rörlig. 
För oss miljö- och klimataktivister handlar det om att verka för att miljöfrågorna prioriteras upp, både på FN- och EU-nivå samt i de olika länderna. Vi är sedan länge medvetna om att den globala ödesfrågan om 
hur vi kan skapa ekologiskt hållbara samhällen måste tacklas genom internationellt samarbete. Växthusgaser bryr sig inte om nationsgränser. 
Vi som arbetar med invandrares och flyktingars situation ser ESF som en arena där vi kan uppmärksamma den allt hårdare behandling de som söker sig till EU-området utsätts för. Vi hör tydligt främlingsfientliga 
tongångar i allt fler europeiska regeringar och ser hur högerextrema partier växer i flera länder. För att möta dessa utmaningar mot ett civiliserat och humant Europa krävs att vi kan bygga gemensamma 
kampanjer över nationsgränser och lära oss av varandra. 
För aktiva inom feministiska- och kvinnoorganisationer är det här ett tillfälle att sätta fokus på att kvinnors makt, liv och möjligheter. Vi ser idag en allvarlig tillbakagång i många europeiska länder när 
det gäller kvinnors rättigheter. Att utbyta erfarenheter över gränser är viktigt i arbetet för jämställdhet.
För fredsrörelsen erbjuder ESF bland annat möjligheten att peka på andra vägar till konfliktlösning än det vapenskrammel och den nygamla Kalla krigsretorik som den senaste tiden gjort sig påmind. 
För oss som engagerat oss i mänskliga rättigheter handlar det om att stå upp mot de inskränkningar i medborgarrätten som allt för ofta följt i spåren av "kriget mot terrorismen". Och för grupper som Attac 
handlar det om att föra fram hållbara alternativ till den kortsiktiga spekulationsekonomin, och visa på de gemensamma välfärdssystemens styrka och folkliga stöd. 

Till Malmö kommer vi för att lyssna på och lära, knyta nya kontakter över nationsgränser och diskutera framtida gemensamma projekt och kampanjer. 

Vi kommer från olika rörelser och våra utgångspunkter och intressen är olika i många sakfrågor. De som besöker ESF har till exempel ingen gemensam uppfattning om vad EU är eller bör vara. Här finns de som är 
för ett federalt EU, de som helst skulle vilja avskaffa organisationen och de som vill behålla EU som det ser ut idag. Men vi förenas i vår vilja att formulera socialt, miljömässigt och demokratiskt hållbara 
alternativ till den nyliberala politik som under de senaste årtiondena haft ett stort inflytande över utvecklingen - i både Europa och resten av världen. 
Vi inser att i slutändan hänger många av de grundläggande förändringarna i vår värld samman. Oviljan att ta itu med de ohållbara livsmönster som skapar klimatförändringar, försämringarna av löntagarnas 
villkor, nedskärningar i välfärd och trygghetssystem, krigsretorik och inskränkningar i medborgarrätten för att värna "säkerheten" går alla att se som uttryck för en politisk inriktning som prioriterar 
ekonomisk makt åt ett fåtal på bekostnad av sociala, miljömässiga och demokratiska värden. 

Det är i Malmö det verkliga europeiska civilsamhället nu tar form. Det är här kanalerna mellan folkets åsikter och organiserade intressen är som mest utvecklat och mångfaldigt. Och det är en offentlighet som 
inte sätter några gränser österut - till ESF kommer exempelvis stora grupper av aktivister från både Ryssland och Turkiet. 

Välkommen att ta del i våra diskussioner, när vi tillsammans formar morgondagens europeiska politik underifrån!

KG Hammar fd ärkebiskop Svenska Kyrkan 
Wanja Lundby-Wedin ordförande LO, ordförande Europeiska Fackliga Samorganisationen
Sv Byggnadsarbetareförbundet - Hans Tilly förbundsordförande
SEKO - Janne Rudén förbundsordförande 
Sv Transportarbetareförbundet - Per Winberg förbundsordförande 
Attac Sverige - Sara Andersson talesperson 
Europeiska feministiska initiativet - Lilian Halls présidente 
Papperslösa Stockholm - Yacine Asmani talesperson 
Kvinnor för fred - Maria Hagberg talesperson 
Miljöförbundet Jordens Vänner - Ellie Cijvat ordförande
ABF - Karl-Petter Thorwaldsson ordförande
Antirasistiska akademin - Anders Neergaard
SSU - Jytte Guteland förbundsordförande 
Ung vänster - Ida Gabrielsson förbundsordförande 
Grön Ungdom  - Jakop Dalunde språkrör
Ordfront - Stefan Carlén ordförande 
Latinamerikagrupperna (UBV) - Francisco Contreras ordförande 
Afrikagrupperna - Lena Kalmelid ordförande 
Gemensam välfärd - Gunilla Andersson aktiv medlem i Malmö]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/A981DDCC00038727C12574CD0029DACE</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/A981DDCC00038727C12574CD0029DACE</guid></item><item><title>Så bör Odells spritpengar användas</title><pubDate>Tue, 23 Sep 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[FORSKNINGSFOND FÖR ÖKAD ALKOHOLKUNSKAP Forskningen kring alkoholmissbruk är av så stor vikt att staten bör ta huvudansvaret för den långsiktiga finansieringen. En lösning är att pengar från försäljningen av 
Vin&amp;Sprit avsätts till en forskningsfond, skriver Bertil Jonsson, Jan-Peter Duker, Wanja Lundby-Wedin och Mari-Ann Krantz och lovar att parterna på arbetsmarknaden ställer upp
Det växande alkoholmissbruket är ett problem som inte enbart drabbar enskilda individer och deras familjer utan på sikt hela vår samhällsekonomi.

Olika nationalekonomiska beräkningar uppskattar samhällets årliga kostnader för alkoholen till mellan 29 och 156 miljarder kronor, beroende på beräkningsmetoder.

Även den lägre uppskattningen innebär att en svensk kommun av Faluns storlek har årliga kostnader på 178 miljoner kronor på grund av alkoholmissbruk. 

För att hejda denna utveckling krävs en lång rad insatser för prevention, behandlingsprogram och tidig identifiering av missbrukare. Allt detta förutsätter dock långsiktiga forskningsinsatser som ökar vår 
kunskap om hur alkoholskador kan motverkas och behandlas.

Hittills har arbetsmarknadens parter, via AFA Försäkring, finansierat en stor del av dessa insatser.

Det är dock varken möjligt eller önskvärt att framtida svensk alkoholforskning görs beroende av arbetsgivare och fackliga organisationer. Denna forskning är av sådan betydelse att staten bör ha huvudansvaret 
för den långsiktiga finansieringen. 
En lösning är att en del av medlen från försäljningen av Vin &amp; Sprit avsätts till en alkoholforskningsfond som kan finansiera forskning av hög internationell kvalitet. Om staten tar ett sådant huvudansvar kan 
vi från parternas sida, inom ramen för AFA Försäkring, även i framtiden vara med och stödja såväl preventionsåtgärder som forskning.

Utmaningen för svensk och internationell alkoholforskning kan sammanfattas i ett antal punkter som sammanfaller med EU-kommissionens rekommendationer om en strategi för att minska alkoholskadorna.

•Skydda foster, ungdomar, och unga vuxna. Det växande fostrets nervsystem kan skadas av alkohol under hela graviditeten.

Trots problemets omfattning finns idag förvånansvärt lite kunskap på detta område. Hos ungdomar, i synnerhet unga kvinnor, ökar berusningsdrickandet.

En pågående studie om genetiska bakgrundsfaktorer vid alkoholism visar att alkoholberoendet nu går allt längre ner i åldrarna och att beroendet är alarmerande högt bland kvinnor. 

•Öka kunskapen om varför kvinnor tål alkohol sämre än män. Kvinnor löper redan vid måttlig konsumtion av alkohol större risk än män att drabbas av alkoholrelaterade skador som leverskador, hjärnskador, högt 
blodtryck, bukspottkörtelinflammation och magsår.

Den ökade risken för bröstcancer kan dessutom vara en följd av att alkohol ökar halten av östrogen i blodet.

•Identifiera de ärftliga faktorer och miljöer som ökar risken att utveckla ett beroende.

Till de faktorer som påverkar alkoholvanorna hör individens unika uppsättning av gener, de miljöer man växer upp och lever i och de ytterst komplexa mönstren för hur dessa faktorer interagerar med varandra.

•Motverka alkoholrelaterat våld. Ungefär hälften av alla polisanmälda och registrerade våldsbrott sker idag under påverkan av alkohol.

Över hela världen finns ett klart och tydligt samband mellan manlig berusning och våld mot kvinnor.

•Minska alkoholrelaterade skador och dödsolyckor i trafiken. Trots omfattande förebyggande arbete ökar rattfylleriet dramatiskt.

Mer än var tredje omkommen bilist i åldern 15–29 år har kört berusad eller åkt tillsammans med en berusad förare.

Enligt Vägverket finns ett klart samband mellan det ökade rattfylleriet och den ökade totalkonsumtionen av alkohol. 

•Utveckla behandlingsmetoder vid alkoholism och förebygg alkoholskador. Stora ansträngningar har under senare år gjorts för att utveckla nya läkemedel för behandling av alkoholmissbruk och beroende.

Idag finns tre läkemedel registrerade i Sverige som framför allt används för att förhindra återfall till en tidigare, skadlig överkonsumtion.

Trots detta finns fortfarande en mycket stor grupp av alkoholberoende individer som inte upplever några positiva effekter vid behandling. Här krävs nya kunskaper för att bland annat kunna utveckla nya 
läkemedel. 
BERTIL JONSSON 

styrelseordförande AFA Försäkring

JAN-PETER DUKER 

vice vd Svenskt Näringsliv

WANJA LUNDBY-WEDIN 

ordförande LO

MARI-ANN KRANTZ 

ordförande PTK]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/85129DFAFAC6DE0CC12574CD00298B32</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/85129DFAFAC6DE0CC12574CD00298B32</guid></item><item><title>Öppningstal vid 2008 års LO-kongress- LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin</title><pubDate>Sat, 31 May 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Tal av LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin, LOs kongress 31 maj, 2008

	  
	   Det talade ordet gäller!

Kongressdeltagare
Inte på decennier har en LO-kongress varit viktigare. Vi har så många viktiga och spännande utmaningar framför oss. 

Jag vill därför inleda med att vända mig direkt till er ombud. 

Den här veckan har ni världens viktigaste jobb!

Jag har format det här talet som ett handslag. Vi klarar inte jobbet ensamma var och en för sig. Vi måste gemensamt gå före med engagemang och hårt arbete. Det är på oss det beror. 

Ni ombud har ett av det finaste uppdrag man kan ha i fackföreningsrörelsen. Ni representerar era förbund och era arbetskamrater i kampen för ett bättre arbetsliv. Vi ska använda kraften hos alla medlemmar som 
tycker att de har världens bästa jobb. Men också ilskan över alla dem som jobbar i en dålig arbetsmiljö, som inte har något inflytande över sitt arbete och för alla dem som upplever att de är felavlönade. 

Därför är LO-kongressen så viktig. Det är här vi samlar den gemensamma kraften från alla våra medlemmar. Det är ni ombud som den här veckan är den högsta ledningen för svensk fackföreningsrörelse. 

Er insats är viktig. Vad ni gör är viktigt.  

Så höj rösten för dem som slitit ut axlar och ryggar och argumentera för en bättre arbetsmiljö och en bättre arbetsbetsorganisation. 

Ta med er ilskan från fikabordet över diskriminering, orättvisor och inskränkta arbetsgivare. Lägg er i diskussionerna om arbetstider, arbetsrätt och kollektivavtalen. 

Det här en kongress för dem som inte kan vara här. 

Det är en kongress för den som sitter i kassan i matvaruaffären. 
Det är en kongress för den som torkar en snorig näsa på ett dagis. 
Det är en kongress för den som byter bromsarna på en verkstad.

Eller varhelst där våra medlemmar finns, på ett bygge, på en restaurang, eller i tunnelbanan. 

Det här en kongress för er – för våra medlemmar. Tack för att ni gett oss förtroendet. Vi lovar att flytta fram positionerna och göra allt för att ni ska känna att ni går till ”Världens bästa jobb”.

	* * * * *
Kongressdeltagare
Det är genom att vi är många som vi är starka. Det är medlemmarna som ger makt och därmed möjligheter att genomföra det vi gemensamt tror på. Medlemstappet som vi sett under senare tid är allvarligt. 
Organisationsgraden har sjunkit något varje år under 2000-talet beroende på strukturella förändringar. En förklaring är en växande tjänstesektor som inneburit fler små arbetsplatser och fler visstidsanställda. 

Det ras vi såg förra året beror i huvudsak på regeringens politik med försämringar i arbetslöshetsförsäkringen och chockhöjningen av a-kasseavgiften. Det har inneburit att många med knappa marginaler och svag 
anknytning till arbetsmarknaden tvingats bort av regeringen.  

Även om vi kan skylla tappet på regeringen, så är det bara vi som kan ta ansvar för att vända utvecklingen och även om vi kanske kan se en vändning i några förbund är läget fortsatt allvarsamt. 

Det är på oss det beror. Vi måste fråga oss självkritiskt hur vår berättelse ser ut. 

Är vi tydliga nog med svaret på frågan om lönerna skulle vara högre eller lägre om facket inte fanns?

Är vi tydliga nog med svaret på frågan om anställningsvillkoren skulle vara bättre eller sämre om facket inte fanns?

Vi vet ju att ungdomar som svarar på frågan om varför de inte är med i facket svarar att de inte blivit tillfrågade och är osäkra på nyttan. Blir man inte tillfrågad så är det ju inte så konstigt att man inte 
är med och vet man inte nyttan så är det heller inte uppenbart att gå med. 

Berättar vi tillräckligt ofta om våra segrar och vad vi uppnår gemensamt?

Om att vi fick 85 procent av vad vi krävde i förra avtalsrörelsen.
Om att vi höjde lägstalöner trots att arbetsgivarnas krav var att sänka dem. 
Om att vi tog ett viktigt steg mot jämställda löner. 

Berättar ni om alla de gånger vi hjälpt enskilda medlemmar i lokala förhandlingar att få rätt lön, trygg anställning, bättre arbetsmiljö. Vi måste räta på ryggarna, kamrater så att både vi förtroendevalda och 
medlemmarna kan känna stolthet över vad vi gemensamt uträttar. 

Medlemskapet är inte för dyrt. Det är värt pengarna. Låt oss vara tydliga med det. Vi behöver däremot bli bättre i vår berättelse om vad ett medlemskap kan ge den enskilde och vad den enskilde kan bidra med. 

Förre LO-ordföranden Gunnar Nilsson sa i sitt öppningstal till 1981 års kongress att vi måste sänka tröskeln in i facket och ”prioritera om våra resurser och satsa mer på arbetsplatser där det kanske inte 
finns en organisation eller på förbund som inte kan hålla kontakt med alla medlemmar därför att de är spridda på tusentals arbetsplatser”. 

Jag håller med Gunnar. Vi måste tvärfackligt hjälpas åt med organiseringen. Elektrikerna blir starkare av att Hotell och Restaurangfacket växer. IF Metall blir starkare av att Handels växer. Så ser sambanden 
ut för oss alla. Vi behöver avsätta både personella och ekonomiska resurser för att vända trenden. 

Den här frågan måste stå högst upp på allas vår dagordning. Från våra arbetsplatsombud till LOs styrelse. 

Vi måste också se över våra arbetsformer. Fackligt arbete kan inte bara bedrivas på kontorstid. När medlemmarna arbetar ska vi finnas tillgängliga. Dygnet runt veckans alla dagar ska vi kämpa för bättre 
villkor och fler medlemmar. 

Vi ska finnas på landets alla arbetsplatser. Vi ska knacka på hos arbetsgivare som inte har kollektivavtal, vi ska organisera och inte ge oss förrän ett avtal finns. 

Vi accepterar inte att servitörer, kassörskor och undersköterskor som engagerat sig fackligt för att på sin fritid arbeta för schyssta villkor framställs som någon slags maffia. Utan alla dessa frivilliga 
insatser och engagemang skulle den svenska modellen haverera. 

Så därför, återigen sträck på ryggen. Vi ska visa tydligt att facket inte är en myndighet – vi är en kamporganisation! Och det tänker vi fortsatta vara. 

	* * * * *

Kongressdeltagare
Vi har alla förutsättningar att vända medlemsutvecklingen om vi använder vår gemensamma styrka. 

De förslag som styrelsen lämnat till kongressen i rapporten LO – Förbund i samverkan ska ses som en bottenplatta för vad vi måste göra. Kanske kommer det den är veckan fram fler och bättre förslag och jag 
kommer i alla fall inte argumentera emot bra förslag. 

Nu är ju visserligen inte jag vald ännu, men om ni vill ha en LO ordförande som brinner för detta – så står en kandidat här. 

Jag kan lova att själv ställa mig längst fram som ytterst ansvarig – men jag behöver er hjälp. Vi är 150 000 förtroendevalda inom LO-familjen. 
Om var och en av oss organiserar en medlem så har vi i ett slag vänt ett medlemstapp till en medlemsökning. 

Jag vill att vi lovar varandra att;

Vi ska vara fler medlemmar nästa kongress. 
Vi ska vara bättre på att organisera vid kongressen 2012. 
Vi ska vara fler och bättre. 

Det vill jag att vi tar i hand på. 

* * * * *

Kongressdeltagare
Det är i kollektivavtalen som vårt fackliga löfte förverkligas. Det är grunden för hela vårt fackliga arbete. Med färre medlemmar urholkas legitimiteten och möjligheten att se till att de efterlevs. Facklig 
organisering och kollektivavtal på varje arbetsplats. Det är bara vi som kan göra det jobbet. 

Det finns inga lagar i Sverige som säger vilken lön man ska ha. Vår modell innebär att vi från fackligt håll vid varje enskilt tillfälle måste försvara den enskilde individen med kollektivets hela kraft. Det 
är på oss det beror. 

I grunden handlar det om makten över arbetslivet. Den enskilde medlemmen är inte utlämnad till 50 kronor i timmen för att arbetsgivaren tycker att det är vad jobbet är värt. Den enskilde kan hävda rätten till 
den kollektivavtalade lönen för att vi gemensamt bestämt att det är ett rimligt pris på det arbete som ska utföras.  

Man kan kräva det i förvissningen om att ingen annan behöver konkurrera genom att arbeta för lägre lön. Man kan kräva det eftersom man inte behöver stå ensam. Kollektivavtalet gör varje individ starkare.  

Kollektivavtalet gör inte skillnad på vem du är. Det gäller för alla. 

Kring priset på arbete kommer det alltid att finnas en motsättning. Det må så vara, men vi viker aldrig en tum från att alla ska behandlas lika på svensk arbetsmarknad. Ingen ska diskrimineras. Vi accepterar 
inte att kön, ursprung, sexuell läggning eller funktionsförmåga ska vara avgörande för vilken lön du får. 

Svensk fackföreningsrörelse har nolltolerans mot alla former av diskriminering. 

* * * * * *

Vår arbetsmarknadsmodell har tjänat både löntagare och företagare väl. Den skapar balans mellan kraven på trygghet och flexibilitet, reallöneutveckling konkurrenskraft. 

Men modellen bygger på att den försvaras av båda parter och av de lagstiftande församlingarna i Sverige och i Europa. 

Nu har vi sett att täckningsgraden för kollektivavtalen minskar något, trots stora insatser från medlemsförbunden. Skälen är naturligtvis flera. 

Vi har sett hur regeringen försvagar löntagarna genom försämringar i arbetslöshetsförsäkringen och genom försämringar i lagen om anställningsskydd. De har en undfallenhet och en ovilja att ge oss bättre 
verktyg mot oseriösa företagare.

Det räcker inte att tala väl om den svenska modellen när TV-kamerorna är på och sedan göra tvärtom i den faktiska politiken. Högerregeringen har i handling visat att de inte försvarar den svenska modellen. Ni 
är genomskådade. 


Vi har också sett hur det i vissa arbetsgivarkretsar bedrivs ett skyttegravskrig mot vårt arbete att teckna avtal. Det är oacceptabelt. Modellen kommer inte att hålla om vår rätt att teckna avtal undermineras. 
Därför kräver vi av arbetsgivarsidan. Ta ansvar för kollektivavtalsmodellen. 

Vi ska från fackligt håll ta vårt ansvar. Vi ska vara många som bär kollektivavtalen. 

Vi lovar varandra att till nästa kongress:

· Ska vi ha tecknat fler kollektivavtal
· Och ännu bättre kollektivavtal. 

Kongressdeltagare
Våra kollektivavtal är viktiga för att hålla ordning och reda på arbetsmarknaden. Ändå tvingas vi erkänna att för de mest utsatta – de papperslösa krävs fler åtgärder. 

Kärnan i fackets uppdrag är att stå på löntagarnas sida. Därför är det också naturligt för oss att kämpa för en bättre tillvaro för de papperslösa. De har inte formell rätt att vistas i vårt land och de 
arbetar ofta i den informella ekonomin. De borde självklart omfattas av samma mänskliga rättigheter i arbetslivet som andra. 

Vi har fått kritik för att inte göra tillräckligt för de papperslösa. Som om det var vårt fel att de utnyttjas så hänsynslöst. Ibland tycker jag debatten blir väldigt skev. Inte en enda gång har jag sett någon 
från arbetsgivarsidan få uttala sig om vad de gör för att förhindra att oseriösa arbetsgivare agerar så hänsynslöst. 

Det är bra att det i media avslöjats hur de agerar. De verkar i en skuggvärld med hot och våld. Det krävs särskilda insatser för att sätta dit dem. 

För att förbättra papperslösas situation vill LO att lagen ändras så att det inte är ett brott att vara papperslös. Brottslingen är däremot den som utnyttjar en papperslös. Därför måste det bli möjligt att 
straffa arbetsgivare som utnyttjar människors utsatthet. 

Om den politiska viljan finns så kan regering och riksdag snabbt ändra lagarna. I avvaktan på det tar vi vårt ansvar. Inom kort öppnar vi ett fackligt center för papperslösa där vi ger allt det stöd som är 
möjligt. 

Därför är uppmaningen till regeringen.

Avkriminalisera de papperslösa. Kriminalisera oseriösa arbetsgivare. 

Ge oss fler och bättre verktyg så att vi kan sätta dit dem!

	* * * * * 
Kongressdeltagare
Lika lön för likvärdigt arbete oavsett var man kommer ifrån är grunden för allt fackligt arbete här hemma och världen över. Det ska inte spela någon roll om man kommer från Vilnius eller Warszawa, Malmö eller 
Madrid. Det har alltid varit vår självklara utgångspunkt. 

Ska vi lyckas räcker det inte med facklig kamp här hemma. Vi måste samarbeta inom den europeiska fackföreningsrörelsen. Men inte ens det räcker. Den globala arbetsmarknaden har aldrig varit så stor som nu. 
Globaliseringen har medfört att konkurrens om jobben är större än någonsin. Produktionen flyttar världen över i jakt på allt lägre kostnader. Arbetare ställs mot arbetare. 

Globaliseringen ökar kraven på den internationella fackliga rörelsen. Vi måste samarbeta över gränserna, gemensamt ta kampen för fackliga fri- och rättigheter, för mänskliga rättigheter i arbetslivet. 
Likabehandling och ickediskriminering är lika viktig där som här. 

För ett halvår sedan attackerades denna grundprincip här hemma. 

Klockan var några minuter över tio på förmiddagen den 18 december. 

Jag minns känslan av upprördhet när det gick upp för mig att utslaget i det så kallade Lavalmålet hade gått oss emot. Ilska och förvåning över hur EG-juristerna trampar på vår modell. 

Förvåning därför att generaladvokaten tidigare klart deklarerat att vår modell är förenlig med EG-rätten. Ilska och upprördhet därför att domen strider mot de beslut som våra folkvalda fattat. 
Det strider mot utstationeringsdirektivet. 
Det strider mot det nya tjänstedirektivet. 
Det strider mot EG-rätten om att inte diskriminera människor på grund av deras nationalitet. 

Vi säger ett rungande nej till att grundläggande fackliga rättigheter, som strejk och förhandlingsrätt, reduceras till rundningsmärken för den fria rörligheten. Mitt besked är därför:

Våra grundläggande rättigheter för att hävda allas lika värde och rätt är inget rundningsmärke. 
Det är en stoppskylt - för klåfingriga jurister.  
Detta ska ni hålla fingrarna ifrån. 

	* * * * * 
Kongressdeltagare
Det är viktigt att nu göra rätt saker. Det räcker inte med att sätta upp en stoppskylt. Vi måste agera och ha en tydlig strategi. 

Vår strategi innehåller fyra delar. 

Den första delen handlar om att förändra svensk lagstiftning. Strax efter att domen meddelades deklarerade regeringen att inget kunde göras och att det inte var aktuellt med någon utredning för att minimera 
domens effekter. Regeringen försökte gömma sig bakom EU. Nu har vi fått regeringen att ändra sig. En utredning är tillsatt med tillfredsställande direktiv. Utredaren är en person som känner den svenska 
modellen väl. 

Vi har goda förhoppningar om att denna utredning kan komma fram till förslag som minimerar effekterna av domen. 

Men redan nu kräver vi besked från Statsministern; Ge oss ett rakt besked om att din avsikt är att vi fortsatt kan hävda svenska kollektivavtal för gästande företag och fortsatt ha en likabehandling av 
löntagare på svensk arbetsmarknad. 

Den andra delen handlar om att få Lissabonfördraget på plats. Det fördrag vi har är uppenbarligen inte tillräckligt för att skydda vår konflikträtt. Det nya fördraget ger oss ett bättre skydd eftersom 
konflikträtten genom den sociala stadgan får samma status som den fria rörligheten. 

Den tredje delen är att tillsammans med våra europiska fackliga kamrater driva på för ett socialt protokoll kopplat till fördraget. Ett protokoll där medlemsstaternas regeringar tydligt deklarerar att de 
fackliga rättigheterna aldrig kan underordnas den fria rörligheten.

Den fjärde delen handlar om att revidera utstationeringsdirektivet. Det finns alltid risker med att öppna direktiv. Men det är nödvändigt då det i många avseenden visat sig inte vara tillräckligt för att 
skydda utstationerad arbetskraft. 

Vi har en samlad strategi för fackföreningsrörelsen i Europa. Vi arbetar metodiskt. Vi ska så långt som möjligt samarbeta arbetsgivare och politiska beslutsfattare här hemma och i Bryssel 

Därför säger jag till regeringen, till Svenskt Näringsliv, till Europaparlamentet och ministerrådet; 

Vi kommer inte att ge oss förrän vi har en fullt ut tillfredsställande lösning för en fortsatt likabehandling av löntagare. Arbeta konstruktivt för en sådan lösning annars har ni retat upp hela den svenska och 
europeiska fackföreningsrörelsen och det avråder jag verkligen ifrån.

	* * * * * 

Kongressdeltagare
För 70 år sedan 1938 undertecknades Saltsjöbadsavtalet. Det är mer än innehållet i det som står där. Det var ett handslag om att hålla politikerna utanför det som är parternas frågor. Där finns regler om hur 
vi ska uppträda mot varandra, hur vi ska förhandla och hur vi ska hantera konflikter. 

Saltsjöbadsavtalet är inget värt om den ena parten ständigt undergräver dess betydelse. Vi kan inte ha en arbetsgivarpart som stödjer företag som inte är deras medlemmar för att slippa teckna de kollektivavtal 
som både deras egna medlemsföretag och vi ska vara bundna av. 

De exempel vi sett i fallet Laval och med salladsbaren i Göteborg är helt horribla. Om det där fortsätter kan vi lika bra sätta Saltsjöbadsavtalet i en monter på Arbetets Museum. Så vill vi naturligtvis inte 
ha det. 

Vi har under en tid prövat om det finns förutsättningar för en ny samarbetsanda. Det har lett till fram till att LOs styrelse nu fattat beslut om att inleda förhandlingar om ett nytt huvudavtal. Det är viktigt 
för oss, för dem och för Sverige att vi klarar det.  

Vi har ett gemensamt intresse att hålla politikerna borta, att värna kollektivavtalsmodellen. Vi slipper mer än gärna centerledarens Maud Olofssons klumpiga inhopp och korkade förslag om att slopa arbetsrätten 
för ungdomar. Jag tror också att både vi och vår motpart undanber sig statlig lönepolitik signerad Lars Ohly. 

Vi som är här känner väl till Svenskt Näringslivs långtgående krav om att försämra vår konflikträtt. Vårt svar består av två ord. 

Glöm det!

	* * * * * *

Det finns ingen som helst realism i deras krav. Vi kommer aldrig och jag betonar aldrig att försämra vår grundlagsskyddade konflikträtt. 

Däremot är vi beredda att lyssna till era önskemål om hur vi kan finna lösningar kring konfliktreglerna. Konflikträtt är en sak. Konfliktregler är en annan. Ni får vara beredda att lyssna till våra förslag om 
ett starkare anställningsskydd och bättre möjligheter att återkomma i arbete. 

Efter sommaren ska vi börja arbetet. Målet är att vi gemensamt ska försvara vår modell från både okunniga jurister och illvilliga politiker. Det är vår svenska modell värd. 

	* * * * * *

Kongressdeltagare
Två år har snart förflutit sedan den borgerliga regeringen tillträdde.  

Det är helt uppenbart att Sverige inte styrs av en regering med en genomtänkt politik som tar hänsyn till de faktiska förhållandena. Sverige styrs av en regering som följer en lärobok i nyliberal ekonomisk 
teori. 

Regeringen har allvarligt skadat det som har varit det kanske finaste i det svenska välfärdssamhället.  När livet förändras ska det alltid finnas en utsträckt hand. Man ska alltid få en andra chans om den 
första misslyckats. Det tycker uppenbarligen inte regeringen. 

I utbildningspolitiken, i arbetslöshetsförsäkringen, i sjukförsäkringen inför nu regeringen helt i enlighet med de nyliberala dogmerna ett utsorteringssystem. Alla ska helt enkelt inte längre med. Så vill man 
pressa fram ett annat Sverige, ett ojämlikt Sverige. 

Det gäller arbetslöshetsförsäkringen. På mindre än två år har de lyckats få nära en halv miljon att lämna a-kassan. 

Det är alltid LO-kollektivets medlemmar som löper störst risk att drabbas av arbetslöshet. En bra a-kassa är alltså särskilt viktig för byggnadsarbetare, vårdbiträden och industriarbetare. Från första juli 
ändras nu avgifterna så att den som har större risk får högre av gift. Det är djupt orättvist. 

Till Ander E Borg vill jag säga: glöm dina ekonomiska teorier, vi kommer aldrig att låta oss styras av dem. LO lämnar inte den solidariska lönepolitiken, inom LO slåss vi tillsammans. 

Arbetslöshetsförsäkringen är just en försäkring som ska skydda oss från inkomstbortfall och förhindra att vi tvingas lämna hus och hem om vi drabbas av arbetslöshet. 

Försäkringen ska ge trygghet för oss alla och ge oss möjlighet att ställa om för nya jobb. 

Arbetslöshetsförsäkringen skyddar också löntagarna mot lönesänkning. Ju lägre nivå på a-kassan desto större är risken att löntagare tvingas ta ett jobb med lägre lön. 

Det handlar också om sjukförsäkringen. Vi driver just nu en kampanj ”Sabba inte sjukförsäkringen”. 

Vi har sett hårresande idéer från moderaterna om att vissa sjukdomar inte ska godkännas som sjukfrånvaro. Vi har sett listor där det klart framgår hur lång tid man får vara sjukskriven. Vi har fått uppleva 
sänkta ersättningar. Vi har fått uppleva hur Försäkringskassans hårdare linje skapar rättsosäkerhet. Vi har sett sjukintyg från första dagen. Vi har sett förslag om att våra avtalsförsäkringar inte ska få 
användas när vi blir sjuka. 

En del har regeringen tvingats backa på, men det har skapat oro. På onsdag nästa vecka är det tänkt att riksdagen ska rösta igenom nya regler som ytterligare lägger allt ansvar på individen och i förlängningen 
kan leda till att man förlorar jobbet om man blir långtidssjuk. 

Som ett av många led i vår kampanj har vi skickat brev till borgerliga riksdagsledamöter och deras grannar för att få igång en debatt i en fråga som den borgerliga alliansen helst vill smyga igenom. 

Detta har fått folkpartiets gruppledare i riksdagen att fullständigt tappa fattningen. I en radiodebatt med en av våra ombudsmän har han jämställt dessa brev med högerextrema grupper i USA och fascister. 

Ursäkta mig, men någon hyfs och fason får det faktiskt vara på språkbruket. Jag förväntar mig en ursäkt inte bara till vår ombudsman utan till hela svenska folket för det ni nu gör. Tro inte för en sekund att 
ni kan gömma er för alla de som nu drabbas av ert beslut. 

Ni vill uppenbarligen inte berätta om er politik – men var lugn vi kommer att hjälpa er att sprida information.

	 * * * 

På vår kongress är utbildningsfrågorna viktiga. ”Världens bästa jobb”, kräver möjligheter till en god utbildning över hela livet. Vi vill att det satsas mer på yrkesinriktad utbildning, gymnasieutbildning, mer 
resurser på vidareutbildning för våra yrkesarbetare. Men det räcker inte med ungdomsutbildning, det måste finnas en möjlighet till en chans till.

Tror någon att det är en slump att regeringen drar ner på Komvux, arbetsmarknads- och yrkesutbildning. Alla ska helt enkelt inte med. 

Så ska vi inte ha det i Sverige. 
Man ska inte piskas för att man blir arbetslös – man ska ha stöd att komma tillbaka.  
Man ska inte piskas för att man blir sjuk – man ska ha stöd för att komma tillbaka.  
Man ska inte piskas för att man misslyckas i skolan – man ska ha stöd för att komma tillbaka. 

Här finns den ideologiska skiljelinjen mellan oss och regeringen. Kamrater det är synen på människan och tryggheten när livet förändras som vi ska göra till de stora valfrågorna i valet 2010. 

Och vi kommer att vinna!

	* * * * * 

Kongressdeltagare 
Fler jobb, bättre jobb, tryggare jobb – det är ett enkelt sätt att uttrycka vårt grundläggande uppdrag. Rätten till ett arbete, justa och jämlika villkor, trygghet i anställning och trygghet i förändring – för 
alla inte bara för några. Så enkelt är det, och ändå så svårt. 

Möjligheterna att uppnå detta vilar på tre ben. 

· Organisering
· Kollektivavtalen 
· Facklig-politisk samverkan. 

Organisering och kollektivavtalen har jag talat om. Den facklig-politiska samverkan är den tredje faktorn. Olof Palme sa i sitt öppningstal till partikongressen 1984: Den facklig-politiska samverkan kan aldrig 
vara helt problemfri. Vi vet att i de fackliga frågorna är det i sista hand fackföreningsrörelsen som bestämmer. I de politiska frågorna är det i sista hand det socialdemokratiska partiet med sitt bredare 
ansvar som bestämmer. Kring allt det som är gemensamt måste vi samarbeta”.

Kring allt det som är gemensamt måste vi samarbeta. Vi får aldrig glömma det ömsesidiga ansvaret. Vi måste alltid mötas i det vardagliga arbetet. Vi har en gemensam insikt om att vi behöver fler som både är 
politiskt och fackligt engagerade. 

Nu på den här kongressen arbetar vi fram våra prioriteringar. Socialdemokratin är mitt uppe i sitt arbete. Vi är långtifrån klara med vad vi gemensamt vill slåss för. 

Men redan nu har vi en samsyn på att arbetslöshetsförsäkringen måste förbättras. Och då menar jag verkligen förbättras. Jag är säker på att Mona i morgon kommer att utveckla tankarna kring det. 

Vi delar kritiken kring sjukförsäkringen, kring arbetsrätt och anställningsformer och kring förutsättningarna för fackligt arbete och mycket annat. I de delarna ska vi ha en fortsatt process. 

Därför blir mitt besked till Mona och alla andra i partiet. Vi fortsätter dialogen. Stämningen känns bra. 

Vi kan från fackligt håll lova fler väljare. 
Men då måste också partiet lova en bättre politik. 

	* * * * * *
 
Avslutningsvis
En LO-kongress är i sitt yttersta uttryck en arena för en vilja att förändra samhället. Det är en arena där vi samlas ilskna, upprörda och otåliga över att göra något åt orättvisor. Vi kan vara stolta över 
mycket i vår modell, men aldrig nöjda. 

Låt oss använda all denna kraft för att fler ska gå till ett jobb där man utvecklas och trivs. Det kommer inte att bli lätt. Men det var verkligen inte lättare förr. 

Häromdagen bläddrade jag i boken ”Landsvägsagitatorn”, den fascinerande historien om Gunnar Sträng. När han för 75 års sedan började som ombudsman i Lantarbetareförbundet var bara 15 992 av landets cirka 200 
000 lantarbetare organiserade. 

Då tog han cykeln och gav sig ut och agiterade och hamnade inte sällan i rena handgripligheter med brukspatroner, strejkbrytare och nazister i 1930-talets Sverige.  
Enligt boken fick han i en stor konflikt rådet från statens förlikningsman att sikta in sig på att organisera statare på gårdar där arbetsgivarna inte är så vildsinta och arga. 

Det löftet ställde naturligtvis inte Gunnar Sträng ut. Konflikten pågick i över ett år. Tack vare Strängs arbete och den solidaritet som statarna gav varandra under väldigt svåra omständigheter blev det ett 
avtal. 

Det är precis det som vi sliter med idag. Vi har all anledning att känna tacksamhet mot dem som slitit före oss i fackföreningsrörelsen. Deras slit har gjort vårt arbete så mycket enklare. Fortfarande svårt, 
men enklare. Det är en häftig tanke att just här i Folkets Hus har Gunnar Sträng och andra suttit före oss och kanske tvivlat på sin egen förmåga och kraft att fullgöra arbetet. 

Men här har de precis som vi lagt fast strategierna och hämtat kraft. Det är som tidlöst handslag mellan de före oss, vi här nu och de som kommer efter oss. Vårt fackliga löfte kommer alltid att gälla. Vi 
lovar och försäkrar att inte sälja vårt arbete till lägre lön eller sämre villkor än vad kollektivavtalet föreskriver. 

Sträng tog cykeln på sin organisationsturné. Det kanske är något också för oss så här i tider av klimathot. Precis som cykeln aldrig blivit omodern har vår ide om facklig organisering framtiden för sig. 

Härmed förklarar jag LOs 26 kongress för öppnad. 

	* *  * * *


]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/8FBD83A38DF8786CC125745A003F1125</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/8FBD83A38DF8786CC125745A003F1125</guid></item><item><title>Regeringen måste värna den svenska modellen</title><pubDate>Tue, 13 May 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[För oss är det omöjligt att acceptera en utveckling inom EU där löntagare ställs mot löntagare i en accelererande negativ lönespiral. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin måste nu visa att han vill lösa 
frågan så att den svenska modellen värnas, skriver Wanja Lundby-Wedin, Sture Nordh, Mona Sahlin och Sven-Erik Österberg.


Nyligen föll ett par uppmärksammade domar i EG-domstolen. Domstolens beslut i Laval- respektive Rüffertfallet innebär stora problem för löntagarna i EU. Den gemensamma nämnaren för de båda fallen är frågan om 
den fria rörligheten inom EU ska kunna användas för att utländska företag ska kunna konkurrera med lägre löner. 

Domarna tyder tyvärr på att domstolen har svarat jakande på frågan och därigenom skapat en kraftig obalans mellan EU:s sociala och ekonomiska dimension. På sikt är detta inte bara ett problem för EU:s sociala 
utveckling utan i allra högsta grad ett hinder även för unionens ekonomiska tillväxt. Domarna innebär dessutom ett allvarligt hot på sikt mot vår svenska arbetsmarknadsmodell.

Lavaldomen innebär en särskild utmaning. En del av problemen kan lösas i Sverige, dels genom att öka tydligheten i lagstiftningen, dels genom att förtydliga kollektivavtalen. En stor del kan åstadkommas genom 
den nyligen tillsatta utredningen för ändamålet ledd av Claes Stråth, men också genom parternas samtal om ett nytt huvudavtal. Men frågan är om den politiska viljan är tillräcklig hos regeringen. 
Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin måste nu visa att han vill lösa frågan så att den svenska modellen värnas. 

Revidera lagen
Men ändringar i svensk lag kan inte åtgärda alla de fundamentala problem som uppstått efter EG-domstolens beslut. Vi står inför ett upplysningsarbete där vi gemensamt har ett ansvar för att tydliggöra inför 
EU:s institutioner hur den svenska modellen fungerar i praktiken. Domarna kräver dessutom behov av revideringar av EU:s lagstiftning, vilket måste drivas på av den svenska regeringen. 
Det nya Lissabonfördraget innebär flera förbättringar jämfört med nuläget. Vi anser att effekten av domarna och fördraget inte hör ihop. Men om den svenska regeringen är passiv och inte driver på för 
förstärkningar av viktiga EG-direktiv, finns en risk att de problem som skapats genom Laval- och Rüffertdomarna används för att försöka stoppa ratifikationen av fördraget och leda till minskat förtroende för 
EU. 

Även om vi inte vill göra kopplingen så kan vi förstå att det finns de som ser ett samband. Beskedet från statsminister Fredrik Reinfeldt, att han vill rätta till den svenska lagstiftningen och agera i EU för 
att stärka löntagarnas rättigheter, måste vara tydligt. För oss är det omöjligt att acceptera en utveckling inom EU där löntagare ställs mot löntagare i en accelererande negativ lönespiral.

Påverkar hela EU
Den obalans mellan EU:s sociala och ekonomiska dimensioner som EG-domstolens beslut har givit upphov till måste justeras. Frågan berör alla Europas löntagare och kan inte skjutas på obestämd framtid. 

Det som har inträffat skapar oro och osäkerhet om vad som gäller vid förhandlingar om utländska entreprenader och påverkar relationen mellan arbetstagare och arbetsgivare i hela EU. Vi i de fackliga 
organisationerna kommer att ta vårt ansvar för att driva på för att lagstiftningen förbättras. Vi som politiskt parti kommer att ta vårt ansvar inte minst i Europaparlamentet. 
Men det räcker inte. Frågan kommer ytterst att avgöras av hur regeringarna hanterar den. Fredrik Reinfeldt måste nu agera kraftfullt tillsammans med övriga medlemsstater i ministerrådet för att åtgärda de 
skador som EG-domstolens beslut inneburit.

Ett socialt protokoll
Som medlem i den trojka som ska leda ministerrådet har Sverige, tillsammans med Frankrikes och Tjeckiens regeringar, stora möjligheter att påverka utvecklingen i Europa. Konkret innebär detta att han måste 
stödja Europafackets krav på införandet av ett socialt protokoll i EU som innebär att EU ska präglas av både ekonomisk och social utveckling. I det sociala protokollet ska fastställas att grundläggande 
rättigheter har företräde framför ekonomiska intressen. Det sociala protokollet behövs för att åtgärda den obalans som uppstått mellan fri rörlighet och grundläggande rättigheter. 

Många andra problem kan åtgärdas av ministerrådet, kommissionen och Europaparlamentet. Men även detta kräver att regeringarna är tydliga och att institutionerna i Bryssel agerar snabbt. 

En viktig början är att öppna utstationeringsdirektivet för revidering. När direktivet antogs var enigheten i det närmaste total. Direktivet skulle ange ett golv för de löne- och anställningsvillkor som kan 
krävas i ett värdland. Förvåningen var därför stor när golvet blev till tak i EG-domarna. Flera regeringar agerar nu för att utveckla utstationeringsdirektivet. Då måste även den svenska regeringen driva på i 
frågan för att värna den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Wanja Lundby-Wedin
ordförande LO
Sture Nordh
ordförande TCO
Mona Sahlin
partiordförande (s)
Sven-Erik Österberg
arbetsmarknadspolitisk talesperson (s)



Fakta: Lavals skolbygge i Vaxholm
2004 sattes det lettiska bolaget Laval un Partneri i blockad av Byggnads för att bolaget inte tecknat kollektivavtal.
Laval hävdade att det räckte med ett lettiskt avtal och försökte få blockaden upphävd av Arbetsdomstolen (AD).
Bolaget gav upp och gick i konkurs.
Ärendet gick vidare och AD vände sig till EG-domstolen för att få vägledning. 
I december 2007 kom EU-domen - blockaden var inte tillåten.
Regeringen har tillsatt en utredning för att se över de lagar som ger facket rätt att kräva svenska kollektivavtal av företag som tillfälligt är i Sverige.
Arbetsdomstolen tar upp ärendet mot slutet av året.
Fakta: GP
]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/FEB7B6DB93AE8B98C12574480028A0D7</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/FEB7B6DB93AE8B98C12574480028A0D7</guid></item><item><title>Värna svenska modellen</title><pubDate>Tue, 13 May 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Nyligen föll ett par uppmärksammade domar i EG-domstolen. Den gemensamma nämnaren för de båda fallen är frågan om den fria rörligheten inom EU ska kunna användas för att utländska företag ska kunna konkurrera 
med lägre löner. På sikt är detta inte bara ett problem för EU:s sociala utveckling, utan i allra högsta grad ett hinder även för unionens ekonomiska tillväxt. Domarna innebär dessutom ett allvarligt hot på 
sikt mot vår svenska arbetsmarknadsmodell.

En del av problemen kan lösas i Sverige, genom att öka tydligheten i lagstiftningen och förtydliga kollektivavtalen. En stor del kan åstadkommas genom den nyligen tillsatta utredningen för ändamålet ledd av 
Claes Stråth, men också genom parternas samtal om ett nytt huvudavtal. Men frågan är om den politiska viljan är tillräcklig hos regeringen. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin måste nu visa att han vill 
lösa frågan så att den svenska modellen värnas. Domarna kräver behov av att revidera EU:s
lagstiftning, vilket måste drivas på av den svenska regeringen. 

Men om den svenska regeringen är passiv och inte driver på för förstärkningar av viktiga EG-direktiv, finns en risk att de problem som skapats genom Laval- och Ruffertdomarna används för att försöka stoppa 
ratifikationen av fördraget och leda till minskat förtroende för EU. Beskedet från statsminister Fredrik Reinfeldt att han vill rätta till den svenska lagstiftningen och agera i EU för att stärka löntagarnas 
rättigheter, måste vara tydligt.

Fredrik Reinfeldt måste nu agera kraftfullt tillsammans med övriga medlemsstater i ministerrådet för att åtgärda de skador som EG-domstolens beslut inneburit. Som medlem i den trojka som ska leda ministerrådet 
har Sverige, tillsammans med Frankrikes och Tjeckiens regeringar, stora möjligheter att påverka utvecklingen i Europa. Konkret innebär detta att han måste stödja Europafackets krav på införandet av ett socialt 
protokoll i EU som innebär att EU ska präglas av både ekonomisk och social utveckling. I det sociala protokollet ska fastställas att grundläggande rättigheter har företräde framför ekonomiska intressen. Det 
sociala protokollet behövs för att åtgärda den obalans som uppstått mellan fri rörlighet och grundläggande rättigheter. 

En viktig början är att öppna upp utstationeringsdirektivet för revidering. Svenska regeringen bör driva på i frågan för att värna den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Wanja Lundby-Wedin, LO
Sture Nordh, TCO 
Mona Sahlin (s)
Sven-Erik Österberg (s)]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/F584961689ADA2C9C125744800240D22</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/F584961689ADA2C9C125744800240D22</guid></item><item><title>Regeringen måste agera mot lönedumpning i EU </title><pubDate>Wed, 7 May 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[EG-domstolens dom i Lavalmålet har medfört många och heta debattinlägg. Löntagare, men också seriösa företagare, känner oro och ilska efter domen. Oron är berättigad. Ilskan likaså. Lavaldomen innebär en 
utmaning för den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Alla krafter måste nu förenas för att göra allt som behövs för att begränsa konsekvenserna av Lavaldomen. LO kan inte acceptera att marknaden och den fria rörligheten har större tyngd än grundläggande 
rättigheter för Sveriges och Europas löntagare. Inte heller kan LO acceptera EG-domstolens omtolkning av utstationeringsdirektivet som medför att ”lika lön för arbete” ersätts med ”lägsta lön för lika arbete”.

Ge ett principbesked
På svensk nivå är nu en utredning tillsatt som ska bedrivas i nära samarbete med parterna på arbetsmarknaden. LO välkomnar utredningen, men kräver en snabbare behandling. Regeringen borde redan nu ge ett 
principbesked om att vi fortsatt kan försvara en likabehandling på svensk arbetsmarknad.

Nu måste regeringen agera. Många av Lavaldomens konsekvenser kan vi visserligen lösa här hemma. Men stora problem återstår att lösa i Europa. Lavaldomens påverkan begränsar sig inte till svenska förhållanden. 
Lavaldomen har skapat stor obalans i EU.

EG-domstolen har nu slagit in på en väg där löne- och anställningsvillkor är ett konkurrensmedel i Europa. EU:s ekonomiska dimension ges företräde framför den sociala dimensionen. Grundläggande rättigheter, 
såsom strejk och förhandlingsrätt, reduceras till rundningsmärken för den fria rörligheten. Vi hade inte förutspått en sådan utveckling.

Först och främst måste Lissabonfördraget antas. Det nya fördraget stärker löntagarnas ställning genom att den så kallade rättighetsstadgan, som innehåller viktiga fackliga rättigheter, blir bindande.

LO kommer tillsammans med europeiska fackföreningar att agera för att ett socialt protokoll ska antas av medlemsstaternas regeringar. EU måste bestå av både ekonomisk och social utveckling. En 
konkurrenskraftig marknadsekonomi är inte ett mål i sig, utan ett medel för att uppnå välfärd för alla. I det sociala protokollet ska fastställas att grundläggande rättigheter har företräde framför ekonomiska 
intressen.

Fem frågor till Littorin
LO tänker ta ansvar för en fortsatt likabehandling på svensk arbetsmarknad. Men regeringens hantering av Lavaldomen har också betydelse för de samtal som nu pågår mellan parterna för att undersöka 
möjligheterna att träffa ett nytt huvudavtal. Om regeringen är passiv äventyras förutsättningarna för detta. Därför ställer jag fem frågor till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin:

• Kommer du att agera för att balansen mellan grundläggande rättigheter och fri rörlighet återupprättas i Europa?

• Kommer regeringen att stödja den europeiska fackföreningsrörelsens krav på ett socialt protokoll?

När utstationeringsdirektivet antogs var enigheten i det närmaste total. Direktivet skulle ange ett golv för de löne- och anställningsvillkor som kan krävas i ett värdland. Förvåningen var därför stor när 
golvet blev till tak i Lavaldomen. Vissa medlemsstater har nu börjat agera för att ändra i utstationeringsdirektivet. Den svenska regeringen uppges dock sitta tyst medan andra kämpar för att motverka 
lönekonkurrens. I Bryssel talas dessutom om att Barrosos kandidatur som ordförande för kommissionen ska villkoras av hans handlingskraft för att återupprätta likabehandling i EU.

• Kommer du att agera för att utstationeringsdirektivet ändras i syfte att uppnå likabehandling?

• Kommer regeringen att stödja Barossos kandidatur om han inte agerar för att rätta till de missförhållanden som uppstått efter Lavaldomen?

En annan åtgärd som kan bidra till att rätta till konsekvenserna av Lavaldomen är att bemanningsdirektivet antas av ministerrådet. I det bemanningsdirektiv som nu är föreslaget finns en likabehandlingsprincip.

• Kommer du att agera för att bemanningsdirektivet antas snarast möjligt?

Den borgerliga regeringen och Littorin blundar för Lavalmålets europeiska dimension. Det är inte längre möjligt. Nu krävs klarspråk. Läpparnas bekännelse på hemmaplan och tystnad på bortaplan duger inte. LO 
kräver svar, men framförallt ett tydligt och kraftfullt agerande i Europa.

Wanja Lundby-Wedin
Ordförande LO




















]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/31AA0F6CF196312BC12574420045EA2E</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/31AA0F6CF196312BC12574420045EA2E</guid></item><item><title>Wanja Lundby-Wedins Första maj-tal 2008</title><pubDate>Thu, 1 May 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Det talade ordet gäller

Mötesdeltagare,

”Frihet kräver rättvisa” står det på våra Första maj märken i år. Frihet är ett vackert ord. Ordet frihet har vingar och kan fyllas med så mycket. 

Dels har vi en personlig relation till frihet – barnen kanske säger att det är frihet att gå barfota, tonåringen kanske säger att det är att köra moppe, mamman och pappan tycker att frihet är att lönen räcker 
till lite mer än mat och hyra. 

Men om man ska bygga ett samhälle, då är inte frihet bara något personligt. När vi säger ”frihet kräver rättvisa” så menar vi att människor bara kan känna verklig frihet om samhället också ger trygghet.
	 * * *
Kamrater,
Första maj är en internationell högtidsdag där människor demonstrerar runt om i världen. Arbetarrörelsen har alltid varit en internationell rörelse och vi kan idag på olika sätt ge stöd åt våra kamrater i 
andra delar av världen. Solidaritet är helt enkelt ett ömsesidigt stöd som gör att vi kan växa tillsammans.

Klimatfrågorna är ett tydligt exempel på att vi måste agera ihop. I arbetet med att handtera klimatförändringarna måste den rika världen vara beredda att ta huvudansvaret, så att människor i tredje världen ska 
kunna förena materiell tillväxt med hållbara livsmönster. För arbetarerörelsen är klimatpolitiken också global solidaritetspolitik.
	 * * *
Mötesdeltagare,
Om några veckor inleds de olympiska spelen i Kina. Den ekonomiska utvecklingen i Kina kommer på sikt att leda till krav på frihet, rättvisa och demokrati. Men idag är inte orden frihet och rättvisa några ord 
som förknippas med Kina. Kina är världens största land – men också världens största diktatur med förtryck av fackliga och andra mänskliga rättigheter. 

Nu riktas världens blickar mot Kina och de olympiska spelen. Under de olympiska spelen är det ”rent spel” som ska gälla på arenorna. Men ”rent spel” gäller inte för arbetarna i Kina. De som tillverkar kläder 
och skor åt idrottarna – de är grovt underbetalda, de exploateras och de förvägras rätten att organisera sig i fria fackföreningar.

I den internationella Fackliga Samorganisationens, IFS, sänder vi runt en fackla via sms eller mejl, ”Catch the flame”, för att rikta uppmärksamhet på arbetsvillkoren för dem som arbetar inom den 
internationella sportindustrin, både i Kina och i andra länder. 

Vi vill göra tydligt för den kinesiska regeringen, sportklädesindustrin och den Internationella Olympiska Kommittén, IOK, att de har världens ögon på sig. 

Gå in på LOs hemsida, skriv under uppropet och skicka den alternativa OS-facklan vidare.      
 (www.catchtheflame.org). På så sätt använder vi vår fackliga kraft för rättvisa och solidaritet.
	 * * *
Kamrater,
Förtryck och ofrihet finns också här hemma. Vi har kamrater, som befinner sig i Sverige, och varje dag brutalt utnyttjas av arbetsgivare. De skyddas inte av några lagar eller avtal. Jag tänker på de 
papperslösa som befinner sig i Sverige utan tillstånd.
Dessa arbetare hamnar i en svår beroendeställning gentemot arbetsgivaren och de vågar inte söka kontakt med facket eller andra för att få sina rättmätiga löner eller få andra villkor tillgodosedda. 

Många av de papperslösa arbetarna har fått avslag på sin ansökan om asyl, men det förekommer också att en del rekryteras direkt från länder utanför EU för att arbeta på den illegala arbetsmarknaden, vilket kan 
betraktas som regelrätt handel med människor. 

Fackligt kan vi ge mer stöd till de papperslösa arbetarna utan att de blir medlemmar, men det är också viktigt att påverka regelverket så att det inte är kriminellt att vara papperslös. Däremot måste det bli 
mer kännbart för arbetsgivare att utnyttja arbetskraft. Svensk arbetarerörelse kommer aldrig att acceptera att människor exploateras och diskrimineras.

Kamrater,
Diskriminering tar sig olika former i Sverige. För vad kan man annat kalla följden av Lavalfallet än ren och skär lönediskriminering. I Vaxholm fick de lettiska byggnadsarbetarna löner långt under lönenivån 
för svenska byggnadsarbetare. Frågan vi ställer oss är om det är rimlig att man får olika lön beroende på vilket land man kommer från. Svaret är givetvis Nej.

 Vi kommer aldrig att acceptera att någon hävdar, vem det än är, att lönediskriminering är tillåtet. Nu är det upp till Reinfeldt och Littorin att se till att svensk lagstiftning ändras så att vi inte får 
olika lönenivåer på svensk arbetsmarknad. En lönenivå för svensk arbetskraft och en annan för utländsk. Diskriminering och lönedumping hör inte hemma på svensk arbetsmarknad.

Men det är inte bara en fråga för Sverige och svensk lag. För löntagare i Europa behöver också ett starkare rättsligt skydd och därför är det viktigt att också Sverige undertecknar det nya fördraget. Det visar 
på solidaritet med löntagare i hela Europa. 
	 
Men det behövs mer. Vi vill ha en just arbetsmarknad i hela Europa och då krävs det att regeringen Reinfeldt inte är passiv och sitter med armarna i kors. Om regeringen menar allvar med att de vill försvara 
vår svenska modell krävs att de är aktiva också på Europanivå. Därför upprepar jag våra uppmaningar till Fredrik Reinfeldt.

· Agera för en likabehandling i enlighet med reglerna på svensk arbetsmarknad.
· Agera för att balansen mellan grundläggande rättigheter och fri rörlighet återupprättas i Europa.
· Agera för att i ministerrådet stödja den europeiska fackföreningsrörelsens krav på ett socialt protokoll.
· Agera för att utstationeringsdirektivet ändras i syfte att uppnå likabehandling.
· Agera för att bemanningsdirektivet antas för att uppnå likabehandling.

LO i kommer aldrig att acceptera att arbetare ställs mot arbetare, oavsett på vilken grund det sker. Ingen arbetstagare ska riskera sämre arbetsvillkor och lägre lön i den fria rörlighetens namn.
	 * * *
Mötesdeltagare,
Arbetet mot diskriminering en facklig kärnfråga som berör alla löntagare.  Det handlar inte bara om de som kommer hit och arbetar tillfälligt, utan diskriminering förekommer också på många arbetsplatser runt 
om i Sverige. Det kan handla om diskriminering på grund av kön, funktionshinder, sexuell läggning eller om vilket land man kommer från. 

Oavsett varför diskriminering uppstår så kan vi aldrig slå oss till ro. V måste gå vidare och engagera oss mer på arbetsplatserna. För vad hjälper det om vi lyckas förhandla bra kollektivavtal och har en stark 
arbetsrätt, om de i praktiken inte gäller för alla.

Det krävs också ett ständigt öppet samtal om människovärde och människosyn att ständigt granska våra egna arbetsformer och inte minst vara uppmärksamma på att inte hamna i ett vi - och dom - tänkande. 

Det är bara med medvetenhet och trygghet i våra värderingar som vi kan klara av att stå i vägen för populistiska krafter med främlingsfientlig och rasistisk människosyn som spelar på människor otrygghet och 
utsatthet. 

	 * * *
Mötesdeltagare,
Idag lever vi i ett kunskapssamhälle där det ställs allt större krav på utbildning. Högskolan har expanderat kraftigt och är inte längre tillgänglig bara för en liten elit. Den högre utbildningen har 
utvecklats till ett folkuniversitet. Det är en medveten socialdemokratisk satsning för ökad frihet och rättvisa. 

Samtidigt är vi beroende av att kunna ta bussen till jobbet, att kunna lämna bilen på verkstaden, att kunna lämna barnen på dagis och kunna vara trygg i att mormor får hjälp från hemtjänsten. Men det är jobb 
som vi sällan talar om. 

Det är inga genomgångsjobb vi har i avvaktan på något annat. Det är jobb som kräver hög kompetens och yrkesskicklighet. Det är starka och stolta löntagare som ska respekteras för sina livsval. Men hur värderas 
de i kunskapssamhället?

Senast jag var i Malmö besökte jag Kockums Industrier. Företaget har orderböckerna fulla för flera års produktion och kan anställa fler. Men det största hindret för företagets fortsatta expansion är att det 
inte finns tillräckligt många skickliga yrkesarbetare, som plåtslagare och svetsare. 

Fredrik Reinfeldt och Sven Otto Littorin! Hör ni inte signalerna från företagen? Statsministern talar vitt och brett om att han åker land och rike runt och lyssnar …
Man kan konstatera att han reser mycket, men gör lite. Det företagen upplever som problem för expansion är kompetent arbetskraft och ändå har regeringen nästan tagit bort arbetsmarknadsutbildningen och 
vuxenutbildningen. Trots att det råder brist på yrkesutbildad arbetskraft i hela Europa. 

Ärligt talat Reinfeldt – är det jobbskatteavdraget som är lösningen på företagens rekryteringssvårigheter? Är det så ni skapar jobb? 
	 * * *
Kamrater,
Att arbetaryrkena uppvärderas - det är hederlig klasskamp. Men då gäller det också att förbättra villkoren. 

Men det räcker inte med klasskamp. Ska vi nå ett jämlikt arbetsliv måste vi alltid tänka på både klass och kön.  
· För det är 30 procent kvinnor som jobbar deltid, men bara 10 procent män.
· För medelinkomsten bland män är 6000 kronor högre i månaden än bland kvinnor.
· För kvinnorna tar ut 80 procent av föräldraledigheten

Och med borgarnas politik blir jämställdheten sämre. 
· För i förra budgeten gick 65 procent av skattesänkningarna till männen
· För med avdraget för hushållsnära tjänster är risken att vi får fler låglönejobb
· För med vårdnadsbidraget kommer fler kvinnor att vara borta från arbetslivet.

Det räcker inte med klasskamp utan vi måste se på kvinnors villkor i arbetslivet och samhället. Kvinnor finns oftast i de lägst avlönade jobben och många kvinnor som jobbar i kvinnodominerade sektorer, som i 
vården, handeln och hotell- och restaurang, är felavlönade. 

Därför är det inte utan stolthet som jag kan se tillbaka på förra årets avtalsrörelse och den särskilda satsningen på medlemmarna i kvinnodominerade jobb. Vi tog ett viktigt steg bort från osakliga 
löneskillnader mellan män och kvinnor. 

Kampen för jämställda löner kräver samarbete över klassgränserna – sjuksköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnaster – ja kvinnors arbete undervärderas också i typiska tjänstemannajobb. Här krävs en gemensam 
kamp – frihet, jämlikhet och systerskap.

Men ska vi nå resultat så krävs att vi har männen med oss som är beredda att avstå löneutrymme – som bland annat IF-Metallare och Byggnads gjorde i vår senaste avtalsrörelse.  De får inte bli så att de 
felavlönade kvinnorna tar av varandra.

Tack alla jämställda och jämlika män som inser att kvinnorna är värda mer. Vi är stolta över er. Vi ska fortsätta kampen för jämställda löner.

Mötesdeltagare,
På bara ett år har regeringen Reinfeldt fördjupat klassklyftorna, och den borgerliga regeringen pratar om ”vi” och ”dom”. Det mest påtagliga är jobbskatteavdraget. Vi som jobbar får sänkt skatt och dom som är 
sjuka och arbetslösa får sänkt ersättning.

De kör sin linje – jobbavdraget – och ser det som lösningen på alla problem. 

Jobbavdraget skapar jobb, säger borgarna. Konjunkturinstitutet säger att det har skapat 70 000 nya jobb. Enkel division visar att varje skapat jobb har kostat 700 000 kronor!! Utan några djupare kunskaper i 
matematik så kan jag räkna ut att det är dyra jobb. 

Resultatet av de stora skattesänkningarna är få jobb men stora orättvisor. Som Thomas Östros sa i riksdagen: Aldrig har en regering gett så mycket till så få, på så kort tid.

Men vad händer sen? När lågkonjunkturen kommer? Vad händer, med de 450 000 som lämnat A-kassan om de blir arbetslösa?

Vad händer med lönerna för grafikern eller kassörskan när det finns arbetslösa och sjuka som tvingas att konkurrera om jobben.

Och vad händer sen med välfärden? Det blir mindre skattepengar till vård, skola och omsorg när inkomsterna minskar.

Och vad händer med våra gemensamma tillgångar? Det pågår en utförsäljningsvåg som regeringen. Statliga och kommunala företag, sjukhus och skolor går under klubban. Borgarna kallar det för ökad valfrihet och 
effektivare konkurrens. Ska vi tro på detta?

Och vad händer med klimatpolitiken? Reinfeldt och Carlgren reser mycket men gör lite. Den borgerliga regeringens problem ligger i att klimatpolitiken inte klaras via marknadslösningar och konkurrensutsättning. 

Kamrater,
Frihet kräver rättvisa, men den borgerliga regeringens politik skapar orättvisa. 
· För visst är det orättvist att den som har ett litet hus ska betala lika mycket som den som har stort hus
· För visst är det orättvist att den som har låg inkomst ska betala mer till a-kassan än den som har hög inkomst 
· För visst är det orättvist att den som är sjuk länge ska få lägre ersättning än den som är sjuk en kort tid

Och så pratar de om frihet.

Kamrater,
Men kamrater det finns alternativ till den förda politiken. 

Vi vet att i ett samhälle där klyftorna är mindre så är samhället bättre för alla.
Vi vet att i ett samhälle där människor känner sig trygga så bär vingarna bättre
Vi vet att i ett samhälle där alla får en chans till och en chans till så lämnas ingen efter

Vi vet också att i ett samhälle där människor känner sig trygga så ökar också tillväxten. 

Det som är bra för svenska folket är bra för Sverige

Vi vill ha ett samhälle där alla är med – där alla får frihet. Och frihet kräver rättvisa! Men det kräver: 

Många socialdemokrater i Europaparlamentet
Många socialdemokrater i riksdagen
Och många supportrar till Socialdemokraterna


Tack 

]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/ACA7643DBD6647A8C125743C003B56F8</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/ACA7643DBD6647A8C125743C003B56F8</guid></item><item><title>Problemet är inte de papperslösa!</title><pubDate>Tue, 22 Apr 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Slavarbete? Förekommer det i Sverige? Ja, många ställer sig nog den frågan efter flera uppmärksammade fall där bl a städare på hamburgerrestauranger utnyttjats till sanslöst låga löner och omänskliga villkor. 
Många av de allra mest utsatta kommer från andra länder för att arbeta i Sverige.

Den svenska arbetsmarknaden är en av de mest internationaliserade. Mer än var tionde i arbetskraften är födda utanför Sveriges gränser. Vi har haft en omfattande invandring, såväl arbetskrafts- som asyl- och 
anhöriginvandring. Varje år kommer också många tusen hit för att arbeta under en begränsad tid. Det är något som LO är positiv till, men vi kräver samtidigt att de som arbetar på den svenska arbetsmarknaden 
får löner och andra villkor enligt gällande kollektivavtal. Ingen arbetstagare ska diskrimineras beroende på vilket land man kommer ifrån. Ingen ska tvingas acceptera lägre löner eller sämre villkor än vad 
kollektivavtalet ger. Tyvärr är det inte så idag.

Det är inte ett nytt fenomen att människor som kommer hit för att arbeta, exploateras på de grövsta sätt av oseriösa arbetsgivare, men omfattningen har ökat. Många utländska löntagare hamnar i en svår 
beroendeställning gentemot arbetsgivaren och vågar inte söka kontakt med facket eller andra för att få sina rättmätiga löner eller få andra villkor tillgodosedda. Allra mest utsatta är de som befinner sig i 
ett land utan tillstånd, de så kallade papperslösa arbetarna. De riskerar att bli utvisade och dessutom ofta att bli helt utan ersättning för det arbete som de utfört.

Vad gör då facket för att stödja de papperslösa arbetarna? Fackets möjlighet att hjälpa papperslösa arbetare är med nuvarande regler begränsade. Därför kan ett medlemskap i facket inte ge det stöd som det 
normalt ger, eftersom vi inte fullt ut kan stödja de arbetare som befinner sig i Sverige utan tillstånd.

En papperslös arbetare kan inte bli medlem i facket på samma villkor som andra medlemmar. Varje försök till likabehandling och rätt till samma stöd och förmåner som andra medlemmar leder till offentlighet för 
den papperslöse. I samma stund som vi hävdar en papperslös arbetares rätt till t ex samma försäkringar som andra medlemmar, blir den som är papperslös med all sannolikhet känd för myndigheterna. Det leder i 
sin tur till att personen ifråga blir utvisad, utan att facket – med de regler som gäller idag – har någon rättslig möjlighet att kräva rimlig lön för det arbete som utförts.

LO är för en reglerad arbetskraftsinvandring och slår vakt om asylsystemet. Det är den bästa och enda garantin för att kunna stärka arbetstagarnas position och skydda arbetstagarnas villkor och för att kunna 
erbjuda skydd till dem som verkligen behöver det.   

Problemet är de oseriösa arbetsgivarna. Många av de papperslösa arbetarna har fått avslag på sin ansökan om asyl, men det förekommer också att en del rekryteras direkt från länder utanför EU för att arbeta på 
den illegala arbetsmarknaden, vilket kan betraktas som regelrätt handel med människor. LO är emot att en sådan exploatering på något sätt legitimeras.

LO förordar därför att de åtgärder som syftar till att stärka de papperslösas ställning, riktas just mot de oseriösa arbetsgivare som sysslar med ekonomisk brottslighet. Det är de som ska straffas, inte den 
papperslöse arbetaren. För att stärka dessa mest utsatta på arbetsmarknaden, anser LO att arbetstagare som arbetar utan arbets- eller uppehållstillstånd bör avkriminaliseras genom ändring av utlänningslagen. 
Om de papperslösa avkriminaliseras öppnas större möjligheter för LO att företräda dem. 

Det måste göras mer riskfyllt och mer kännbart för arbetsgivare att utnyttja arbetskraft som inte har tillstånd att arbeta i Sverige. Risken för upptäckt är idag liten och påföljderna är mycket milda. Straffen 
för arbetsgivare som utnyttjar arbetstagare bör skärpas. LO kräver att oseriösa arbetsgivare som anställer papperslösa blir skyldiga att retroaktivt betala mellanskillnaden mellan utbetald lön och vad som är 
normal lönenivå i branschen. Den papperslöse arbetaren kommer fortfarande att utvisas om de upptäcks, men de ska inte därutöver drabbas av straff och framför allt så ska de ha ersättning för det arbete de 
utfört. Dessutom bör det bli möjligt att kräva skadestånd av arbetsgivaren för kränkningen som arbetstagaren utsatts för genom att denne utnyttjat deras utsatta situation. 

Det behövs således ändrade regler, men vi måste också göra allt som vi kan för att ingen ska hamna i denna utsatta situation. När nu regeringen föreslår att det ska bli möjligt för människor från hela världen 
att komma till Sverige och söka arbete under tre månader, är det viktigt att det finns tydliga regler som bidrar till att skydda de mest utsatta. Den som närmar sig tremånadersgränsen utan att hitta något 
arbete, riskerar att hamna i en stark utpressningssituation och tvingas acceptera arbete till villkor långt under kollektivavtalsnivå. 


Regeringens förslag innebär dessutom att bristprövningen ska avgöras enbart av arbetsgivarparten. Det motsätter vi oss bestämt. Det ökar risken för att arbetstagare blir utsatta för arbetsgivares godtycke och 
att priset (lönen) snarare än kompetensen avgör vem som blir anställd. Också facket måste ha inflytande över besluten.

LO har redan ett samarbete med organisationer som arbetar med stöd till och nätverksbyggande bland papperslösa arbetare. Vi arbetar också att med att utveckla formerna för hur facket ska kunna företräda 
papperslösa arbetare. Tillsammans med TCO planerar vi ett nätverk som ska erbjuda papperslösa arbetare information och rådgivning om rättigheter och arbetsmiljö. Den som vill ska också kunna få facklig och 
juridisk hjälp gentemot sin arbetsgivare. För att papperslösa arbetare inte ska behöva oroa sig för upptäckt, överväger vi att ha en mobil mottagning.

Samtidigt som vi försöker ge det stöd till papperslösa arbetare som vi kan, så försöker vi också påverka regelverket så att det blir mer kännbart för arbetsgivare att utnyttja arbetskraft. Allt i syfte att 
förhindra att människor exploateras och diskrimineras på den svenska arbetsmarknaden.

Wanja Lundby-Wedin
LOs ordförande
]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/12F0B53F3D05A348C1257433002E4B8F</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/12F0B53F3D05A348C1257433002E4B8F</guid></item><item><title>Vart tog visionen om livslångt lärande vägen? </title><pubDate>Mon, 21 Apr 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Det har alltid varit viktigt för ett litet land som Sverige att ligga i framkanten och det gäller än mer i globaliseringens tidevarv. Den svenska arbetsmarknadsmodellen har visat sig klara en ständig 
strukturomvandling. Det har skett med stöd av starka parter på arbetsmarknaden som tagit sitt ansvar för att reglera arbetsmarknadens villkor i kollektivavtal, medan staten har bidragit med aktivt stöd vid 
förändringar.

Sverige har därmed lyckats väl med att förena samhällsekonomisk effektivitet och trygghet för den enskilde. OECD har de senaste åren visat stort intresse för Sverige och de andra nordiska länderna. Det som 
kännetecknat den nordiska modellen, generös ersättning vid arbetslöshet, en aktiv arbetsmarknadspolitik och starka organisationer på arbetsmarknaden som kan bidra med en väl fungerande lönebildning, har vunnit 
erkännande långt utanför våra länders gränser. 

Men nu är regeringen på väg att montera ner detta bit för bit. Arbetsmarknadsutbildningen är nere på historiskt låga nivåer. Det finns nästan inga åtgärder som syftar till att rusta den som är arbetslös till 
att klara ett nytt arbete. Vad betyder det för möjligheten till framtida tillväxt och ökad sysselsättning?

Från många företag hör vi att den största flaskhalsen för fortsatt expansion är tillgången på skickliga yrkesarbetare, som t ex plåtslagare och svetsare. Arbetsförmedlingen bekräftar i sina prognoser att det 
kommer att vara brist på dessa yrkeskategorier i hela landet under de närmaste åren. Vad gör då samhället för att undvika att den typen av flaskhalsar uppstår? Arbetsmarknadsutbildningarna har prioriterats 
ned. I Västmanland är det nu bara 360 av ca 4 500 arbetslösa som går någon form av arbetsmarknadsutbildning. Av de drygt 1 200 arbetslösa ungdomarna i Västmanland är det endast 60 som går i 
arbetsmarknadsutbildning.

Samtidigt som arbetsmarknadsutbildningarna skurits ned, har också vuxenutbildningen bantats. Idag är möjligheten till yrkesutbildning begränsad om man har passerat tonåren, också till arbeten där det råder 
stor brist på yrkesutbildade arbetstagare. Eftersom vuxenutbildning är en kommunal angelägenhet, är det sällan rationellt för en enskild kommun att investera i dyrare yrkesutbildningar, även om det skulle vara 
bra för regionen som helhet.
  
LO anser att det är viktigt att samhället tar ett större ansvar för såväl den gymnasiala som den eftergymnasiala yrkesutbildningen. Det kan inte vara företagen som ska ta huvudansvaret för den grundläggande 
yrkesutbildningen. Det behövs en tydligare nationell styrning och dimensionering av yrkesutbildningarna för att möta efterfrågan på arbetskraft.

Möjligheten till omställning är en viktig förutsättning för ett föränderligt arbetsliv. Därför måste såväl arbetsmarknadsutbildning som vuxenutbildning bli bättre och mer omfattande. Samtidigt måste 
möjligheterna till lärande och utveckling i arbetet förbättras. Vart tog alla visioner om livslångt lärande vägen?

I en globaliserad värld med ständig omvandling är det ännu viktigare att den enskilda människan känner trygghet i förändringen. Det är bra för såväl individen som för samhället. 

Ska Sverige kunna fortsätta att vara lika framgångsrikt som hittills, så krävs det att regeringen omprövar sin syn på såväl arbetslöshetsförsäkringen som yrkesutbildningen och därmed möjligheten till 
omställning. 


Wanja Lundby-Wedin
LOs ordförande 
]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/54EA56C38E999AC3C1257432002EAA42</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/54EA56C38E999AC3C1257432002EAA42</guid></item><item><title>Vi vill utveckla den svenska modellen</title><pubDate>Sun, 13 Apr 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Efter några år med goda statsfinanser står Sverige väl rustat inför framtiden. Det finns nu goda möjligheter att förbättra välfärden, så som att rusta nedslitna skolor och bostadsområden, satsa på omskolning 
för de som står utan jobb eller förbättra kollektivtrafiken.
Men den borgerliga regeringen har inte valt att förbättra välfärden, utan de har av ideologiska skäl valt att sänka skatterna och försämra för dem som har de allra lägsta inkomsterna och är sjuka eller 
arbetslösa. Och det är bara en låg inkomst som ska driva den sjuke eller arbetslösa tillbaka till arbetslivet, åtgärder som rehabilitering för den sjuke eller omskolning för att återkomma till arbetsmarknaden 
finns knappt.
Låt oss bara se på hur det ser ut här i Skåne, trots låg arbetslöshet så är arbetskraftsbristen uppenbar. Ett exempel är Kockums industrier i Helsingborg som säger att den största flaskhalsen för fortsatt 
expansion är tillgången på duktiga yrkesarbetare, främst plåtslagare och svetsare. Vad gör då samhället för att undvika att denna typ av flaskhalsar uppstår?
Nästan ingenting görs. Arbetsmarknadsutbildningarna har nedprioriterats under en rad av år. I Skåne är det bara drygt 1000 personer som går någon form av arbetsmarkandsutbildning av 20000 arbetslösa. Av de 
10000 arbetslösa ungdomarna är det knappt 200 som går i arbetsmarknadsutbildning i Skåne.
Försämrade utbildningsmöjligheter och sänkta ersättningar innebär en nedmontering vår svenska modell. Sänkta ersättningar som trappas ned ju längre tid man är sjuk eller arbetslös drabbar inte bara den som är 
sjuk och arbetslös utan minskar tryggheten för alla löntagare. Och på sikt leder det också till en press nedåt på lönerna då de som är sjuka och arbetslösa tvingas att ta jobb till allt lägre löner då 
ersättningarna sänks.
Regeringen har genomfört försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen som resulterat i att 400000 personer lämnat a-kassan och är utan inkomst om de blir arbetslösa. Nu fortsätter man med att försämra 
sjukförsäkringen. De genomför sådant som sjukintyg från första dagen och sänkt sjukpenning för långtidssjukskrivna samt något som kallas rehabiliteringskedja som handlar om en successiv nedtrappning av 
insatser och risk att förlora anställningen om man blir sjuk.
Orättvisorna i denna politik är uppenbara och förklarar det sjunkande stödet för regeringen. De borgerliga partierna har inte ens sina egna väljare bakom sig i skattesänkarpolitiken. Det visar en 
opinionsundersökning som presenterades i veckan. Av moderata väljare i undersökningen uppgav 92 procent att de föredrar satsning på äldreomsorg, före skattesänkningar om det finns pengar över i kommunerna.
Stödet för den svenska modellen är mycket omfattande, och vi vill utveckla denna modell. Det är vårt alternativ till det systemskift som nu genomförs. Detta alternativ kan sammanfattas i följande punkter:
Trygghet: Genom väl utbygga socialförsäkringar och starka kollektivavtal, skapas trygghet på arbetsmarknaden.
Rättvisa: Skattesystem och välfärden ska fördelas rättvist. Alla ska betala efter bärkraft och få tillbaka efter behov.
Arbetslinje: Samhället ska ställa höga krav på att den som är arbetslös anstränger sig för att hitta jobb. Men den arbetslöse ska också kunna ställa krav på samhällets stöd.
Utbildning. Både vuxenutbildning och högskoleutbildning höjer sysselsättningen och satsningarna måste öka.
Trygghet och en god ekonomisk utveckling är inte varandras motsatser. Tvärtom, de befruktar varandra. Den svenska modellens unika mix av samhälleligt och individuellt ansvar, av gemensamma försäkringssystem, 
utvecklad arbetsmarknadspolitik och generell välfärd, är vad som gjort Sverige så framgångsrikt.
Det är en modell som visat sig vara framgångsrik för såväl Sverige som för löntagarna och som många länder i Europa sneglar på. Nu riskeras vår modell av den borgerliga regeringen när de plockar bort viktiga 
stenar i vårt bygge. De stenar som nu plockas bort riskerar att Sverige förlorar sin unika förmåga till omställning som gjort att vi klarar globaliseringen så bra. Vår vision är att Sveriges även i framtiden 
ska klara omvärldens krav.
Wanja Lundby-Wedin
ordförande LO
Heléne Fritzon
o9rdförande socialdemokraterna i Skåne]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/51B95AB03C900807C1257429007974CD</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/51B95AB03C900807C1257429007974CD</guid></item><item><title>Idag brinner en alternativ OS-fackla</title><pubDate>Fri, 11 Apr 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[I dag har jag skickat ett mejl till Fredrik Reinfeldt. Jag hoppas att han kan läsa det i Kina, där han just nu befinner sig för att träffa den kinesiska ledningen. Jag hoppas också att han inte enbart 
diskuterar de givetvis viktiga frågorna om klimat och handel utan dessutom passar på tillfället att ta upp det systematiska förtryck av fackliga och andra mänskliga rättigheter som pågår i Kina. 
Mitt mejl är en del i den internationella kampanjen Catch the flame som inleds i Sverige i dag. Bakom Catch the flame står den Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS, där LO är medlem, tillsammans med 
flera andra folkrörelser över hela världen, bland annat kampanjen Play Fair at the Olympics. Genom en alternativ OS-fackla via mejl eller sms ska vi rikta uppmärksamheten på arbetsvillkoren för alla de som 
arbetar inom den internationella sportindustrin, både i Kina och i andra länder. Vår utgångspunkt är enkel – OS i Peking är de mest vinstgivande olympiska spelen i historien, med en beräknad vinst på ofattbara 
tusen miljarder dollar. Då är det väl inte för mycket begärt att de som tillverkar skor och kläder till OS har mänskliga arbetsvillkor? 
Våra krav riktar sig nu till den kinesiska regeringen, till sportklädesindustrin och till den mäktiga Internationella Olympiska Kommittén, IOK. Kraven är högst rimliga och inte svåra att tillgodose, bara 
viljan finns. Vi kräver helt enkelt respekt för de universella mänskliga rättigheterna i arbetslivet, som de är formulerade och fastlagda av FNs Internationella Arbetsorganisation, ILO. De handlar om fri 
förenings- och förhandlingsrätt, avskaffande av barnarbete, slav- och tvångsarbete samt av diskriminering i arbetslivet. 

Begreppet ”fair play”, rent spel, är grundläggande för den olympiska rörelsen och inom all idrott, men de idealen gäller inte de som tillverkar kläder och skor åt idrottarna. Det handlar till stor del om grovt 
underbetalda och exploaterade löntagare som förvägras alla mänskliga rättigheter i arbetslivet, till exempel rätten att få organisera sig i fackföreningar. Genom att ställa krav på fackliga och andra mänskliga 
rättigheter för alla de anställda inom sportindustrin kan IOK visa att de olympiska idealen om rent spel gäller alla. 
Inom den globala fackföreningsrörelsen har vi under många år uppmärksammat villkoren inom den internationella klädindustrin. Och vi har visat att det faktiskt går att påverka. Enligt en helt ny rapport från 
den svenska kampanjen Rena Kläder, som stöds av LO och våra medlemsförbund IF Metall och Handels, har en del blivit bättre. Fler företag har insett att de faktiskt har ett ansvar. Men det mesta återstår att 
göra. De flesta klädarbetare i världen arbetar fortfarande under oacceptabla villkor. Låga löner gör att man måste arbeta extremt långa arbetsdagar. En majoritet av arbetarna är kvinnor och sexuella 
trakasserier är vanligt förekommande. Protester och försök att organisera sig fackligt möts av avsked och ibland med våld. 

Vi måste göra tydligt för IOK, den kinesiska regeringen och sportklädesindustrin att vi inte accepterar detta och att de har världens ögon på sig. Därför skickar vi nu vår alternativa OS-fackla vidare med sms 
och mejl över hela jorden, till stöd för mänskliga rättigheter i arbetslivet. Överst på min lista, efter Reinfeldt, står nu Mona Sahlin, den svenska vicepresidenten i IOK, Gunilla Lindberg och alla LO:s 
förbundsordföranden. Jag hoppas att de, liksom alla andra som tycker att mänskliga rättigheter är viktiga, ställer upp och skickar facklan vidare. 

Wanja Lundby-Wedin






]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/88A7950EFEDA00F8C1257428003F134D</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/88A7950EFEDA00F8C1257428003F134D</guid></item><item><title>Ge papperslösa vård nu!</title><pubDate>Mon, 17 Mar 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Ge papperslösa och asylsökande tillgång till vård på väsentligen lika villkor som övriga invånare. Den uppmaningen riktar företrädare för organisationer, kyrkor och fackförbund till regeringen. Bakgrunden är 
det lagförslag om vård för asylsökande med flera grupper som regeringen vill ska ersätta den nuvarande överenskommelsen mellan staten och Sveriges kommuner och landsting. Företrädarna befarar att lagförslaget 
än mer än tidigare utestänger papperslösa från rättmätig hälso- och sjukvård.

Idag finns enligt Migrationsverket och polisen 10.000-15.000 personer som lever i Sverige utan tillstånd – men antalet papperslösa uppskattas vara många många fler. Papperslösa vuxna och många barn har idag 
inte tillgång till hälso- och sjukvård trots att Sverige har förbundit sig att respektera de mänskliga rättligheterna, där rätt till hälso- och sjukvård ingår. Sverige är också ett land med lång tradition av 
solidaritet med utsatta grupper, trots det så finns det alltså en grupp människor som är lever marginaliserade och i stor utsatthet.

Flertalet länder i Europa har en annan inställning. Exempelvis Belgien, Spanien och Italien har lagar som ger papperslösa fri eller subventionerad hälso- och sjukvård. PICUM, en organisation som arbetar med 
att främja papperslösas sociala rättigheter, jämförde nyligen vården för papperslösa i elva EU-länder. Undersökningen visade delad bottenplacering för Sverige och Österrike.

En överenskommelse mellan staten och Sveriges kommuner och Landsting reglerar idag graden av tillgång till vård för asylsökande med flera grupper. Papperslösa vuxna och även barn som inte tidigare har varit 
asylsökande är uteslutna från denna överenskommelse vilket innebär att de inte har tillgång till mer än så kallad ”omedelbar” vård. Den vården kan ingen nekas ens vid bristande betalningsförmåga enligt svensk 
sjukvårdslag. Däremot krävs personen i efterhand på betalning. Det förslag till lagtext som nu ligger på regeringens bord innebär dessutom en skärpning jämfört med dagens överenskommelse.

FN:s särskilda rapportör för rätten till hälsa, Paul Hunt, har uppmärksammat den situation som idag råder i Sverige för papperslösa och asylsökande. Paul Hunt anser att dessa grupper inte får sin rätt till 
hälsa tillgodosedd och har därför officiellt uppmanat den svenska regeringen att ändra på detta. Paul Hunt påpekar att mänskliga rättigheter inte är förknippade med medborgarskap.

I debatten om vård för papperslösa har kritiska röster hävdat att subventionerad vård till både asylsökande och papperslösa skulle innebära en kraftigt ökad kostnadsmässig belastning för samhället. Vård av 
asylsökande i Stockholms läns landsting visar dock på motsatsen. Där minskar vårdkostnaderna när man lättar på regelverket. Färre patienter behöver lida i onödan och kostnaderna för dyr akutvård minskar.

Verkligheten idag får ofta ödesdigra konsekvenser för den som inte vågar söka vård eller inte har råd att betala. För papperslösa Maria kan det ha varit direkt livsavgörande. Hon hade under en tid haft ont i 
kroppen och känt sig trött. Men Maria vågade inte uppsöka vården av rädsla för att då bli avvisad ut ur Sverige. Till slut sökte hon till Röda Korset som hjälpte henne träffa en läkare. Diagnosen var 
bröstcancer som då hade spridit sig så mycket att den inte gick att bota. En annan patient som inte fick vård i tid var Suzanne. Några månader in på sin graviditet kände hon sig yr och orkeslös. Suzanne fick 
ingen hjälp på mödravårdscentralen eftersom hon inte hade råd att betala. I trettionde graviditetsveckan blev läget akut eftersom Suzanne hade en långt gången havandeskapsförgiftning. Hon förlöstes på sjukhus 
med akut kejsarsnitt. Pojken som föddes var gravt tillväxthämmad och krävde avancerad vård på avdelning för tidigt födda. Havandeskapsförgiftningen ledde vidare till att Suzanne fick en blodpropp i benet som 
krävde lång efterbehandling. Regelbundna kontroller på mödravårdscentral hade hejdat havandeskapsförgiftningen med lägre vårdkostnader för samhället. 

Särbehandlingen av papperslösa och asylsökande innebär att hälso- och sjukvårdspersonal utsätts för ett orimligt dilemma, när de tvingas frångå den grundläggande principen om vård utifrån behov och enligt 
kunskap och beprövad erfarenhet. Att inte få göra detta strider mot sjukvårdspersonalens yrkesetiska regler och grundregeln att vård ska ges oberoende av faktorer som kön, politisk uppfattning, sexuell 
läggning, social ställning eller legal status.

Suzanne och Maria är bara två exempel på en stor grupp människor i dagens Sverige som lever i utsatthet och nekas vård. Det är inte värdigt ett solidariskt och demokratiskt samhälle. Vi uppmanar den svenska 
staten att ta sitt ansvar för att papperslösa och asylsökande ska få tillgång till hälso- och sjukvård på i allt väsentligt lika villkor som övriga invånare. En ny lagstiftning som särbehandlar eller 
utestänger vissa grupper är inte förenlig med de mänskliga rättigheterna om lika värde och icke-diskriminering.

Fotnot: Personuppgifterna i patientberättelserna är fingerade.

Anders Björkman, professor, ordförande Läkare i världen
Eva Nilsson Bågenholm, ordförande Läkarförbundet
Anna-Karin Eklund, ordförande Vårdförbundet
Thorbjörn Larsson, direktor Ersta Diakoni
Wanja Lundby-Wedin, ordförande LO
Marianne Nivert, ordförande Rädda Barnen
Sture Nordh, ordförande TCO
Anders Wejryd, ärkebiskop, ordförande i Sveriges Kristna Råd
Bengt Westerberg, ordförande Röda Korset
Ingela Wiklund, ordförande i Svenska Barnmorskeförbundet
Ania Willman, ordförande Svensk sjuksköterskeförening
Undertecknarna står även bakom det så kallade Rätt till vård-initiativet – www.vardforpapperslosa.se ]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/4B6BAC357D4A6E4EC125740F00217035</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/4B6BAC357D4A6E4EC125740F00217035</guid></item><item><title>Moderaterna vill äta kakan och ändå ha den kvar
</title><pubDate>Thu, 13 Mar 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[I dagarna har moderaterna sin partistämma i Gävle. Moderaterna har gjort ett stort nummer av partiets förnyelse, särskilt när det gäller synen på den svenska modellen och arbetsrätten. I materialet till 
stämman säger man ”Partistyrelsen anser att den svenska modellen tjänat oss väl och att den fortsätter att göra så. Det arbetsrättsliga regelverket gör att arbetsmarknadens parter kan verka under stabila och 
långsiktiga spelregler”.

Borde inte detta synsätt falla LO i smaken? Problemet är att den borgerliga regeringen gör en sak, men effekterna blir en annan. Genom de radikala ingrepp som de gör på arbetsmarknaden knakar snart den svenska 
modellen i fogarna.
 
Den borgerliga regeringen har valt ett antal åtgärder som försvagar löntagarna och rubbar balansen på arbetsmarknaden mellan parterna. Det stora slaget mot löntagarna är försämringen och de ökade kostnaderna 
för att vara försäkrad vid arbetslöshet. 

Moderaterna har inte förstått, eller låtsas inte om, att nivån i arbetslöshetsersättningen inte bara handlar om ersättning till den som är arbetslös utan är minst lika viktig för de som har ett arbete. 
Detsamma gäller nivån i sjukförsäkringen. Sänkta ersättningsnivåer innebär successivt ett tryck nedåt på lägstalönerna. 

En styrka i svensk ekonomi har varit att fackföreningsrörelsen och arbetsmarknaden har varit utvecklingsinriktade och snabbt kunnat ställa om. Den politik som regeringen nu för riskerar att sätta käppar i 
hjulet för att ekonomin ska kunna klara omställningar snabbt och verka i en globaliserad ekonomi. Vilket fack kan i framtiden vara progressiva i förändringsarbetet om det innebär att deras medlemmar varken får 
en rimlig ersättning eller möjlighet att hitta ett nytt jobb?

Man skulle beskriva den svenska modellen som en kaka som har bakats av ett antal  ingredienser. Några viktiga ingredienser i denna kaka är en stark fackföreningsrörelse, hög ersättning från 
arbetslöshetskassan, aktiv arbetsmarknadspolitik och socialförsäkringar med höga ersättningsnivåer. Den moderatledda regeringen minskar på mängden av vissa ingredienser, tar bort andra, och ändå tror de att 
det är samma kaka som är kvar – den svenska modellen. 

Den moderatledda regeringen tror sig kunna äta upp delar av kakan och ändå ha den kvar – så vet vi att det inte fungerar. Det tänker LO i Gävle demonstrera mot under lördagen klockan tolv på stortorget i Gävle.

Wanja Lundby-Wedin, ordförande LO
Ellinor Hedblom, ordförande LO-facken i Gävle
]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/F752C82E45C1A78DC125740B00465420</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/F752C82E45C1A78DC125740B00465420</guid></item><item><title>Arbetare ska aldrig ställas mot arbetare</title><pubDate>Thu, 13 Mar 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[I en artikel på Europaportalen frågan Magnus Andersson, Centerpartiets Ungdomsförbunds ordförande, mig som ordförande i LO och Europafacket om var jag har sympatierna?

Självklart har jag mina sympatier hos löntagarna. Det är för mig en självklarhet att arbetstagare inte ska diskrimineras. Oavsett vilket land en arbetstagare kommer ifrån så ska lika lön för lika arbete gälla. 
I Sverige har vi överlåtit åt arbetsmarknadens pater att reglera löner och villkor i Kollektivavtal. 

Att stå på löntagarnas sida var vad vi gjorde i Lavalfallet i Vaxholm där det bland annat handlade om på vilket sätt ska man avlönas om man arbetar som byggnadsarbetare i Sverige. Och det är en fråga som 
förstås inte bara angår byggnadsarbetare, utan det angår alla som har löner som regleras i kollektivavtal, oavsett om man är lärare, byggnadsarbetare eller vårdbiträde.

Centerpartiets ungdomsordförande skriver att det ”är självklart att ursprungslandsprincipen ska gälla, såväl på varor som på tjänster”. Det kan Centerpartiet tycka, men denna fråga är redan avgjord av 
Europaparlamentet i dess beslut om utformningen av tjänstedirektivet. Europaparlamentet kom där fram till att kollektivavtalen och de arbetsrättsliga reglerna i det land där tjänsten utförs ska gälla.

Det viktiga med tjänstedirektivet är att de klargör spelreglerna och möjliggör ett mer konkurrenskraftigt svenskt näringsliv. Klara spelregler på arbetsmarkanden skapar nämligen sunda konkurrensförhållanden. 
Och det är bra för såväl de anställda som för företagen.

Konflikten med salladsbaren i Göteborg handlade också om sunda konkurrensvillkor. För hur skulle konkurrensen se ut om salladsbaren ”wild and fresch”  kan ha lägre löner för där är de anställda inte är med i 
facket, medan andra salladsbarer där personalen är med i facket där måste man betala mer i lön? Då är det olika spelregler som gäller för samma verksamhet och det är inte acceptabelt på en väl fungerande 
arbetsmarknad.

För såväl Europafacket som LO är utgångspunkten att alla löntagare ska ha en lön som går att leva på. Därför ska vi i hela Europa ha kraftfulla och stabila lönesystem  för att förhindra en underbudskonkurrens 
som leder till en press nedåt på lönerna. LO och Europafacket kommet aldrig att acceptera att löntagare ställs mot varandra i kampen om jobben. 

Wanja Lundby Wedin

Ordförande LO Sverige sedan 2000 och ordförande Europafacket sedan 2007]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/C5C60028DA3773A5C125740B003E8C8D</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/C5C60028DA3773A5C125740B003E8C8D</guid></item><item><title>Regeringen missgynnar LO-förbundens medlemmar </title><pubDate>Thu, 13 Mar 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Många av LO-förbundens medlemmar har fått mer pengar i plånboken på grund av att avtalsrörelsen var framgångsrik och därför att inkomstskatterna har sänkts. Överlag går den svenska ekonomin för högtryck och 
sysselsättningen förväntas fortsätta öka. 

Varför kritiseras då den sittande högerregeringen av LO när många medlemmar har fått det ekonomiskt bättre? Skälet är att fördelningspolitiken är djupt orättvis. Samtidigt som skatterna sänks försämras 
villkoren för dem som står utanför arbetsmarknaden. Dessutom hotar regeringspolitiken på sikt alla löntagare eftersom politiken banar väg för en låglönearbetsmarknad med försvagade fackföreningar.

Det är osolidariskt att höginkomsttagarna får mångdubbelt högre skattesänkningar, medan de som har allra lägst inkomsterna, de som är arbetslösa eller sjuka, inte får något alls. Så vill inte LO-medlemmarna ha 
det. LO-förbundens medlemmar vet att de löper stor arbetslöshetsrisk, att de själva en dag kan bli av med jobbet eller bli sjuk.

Den politik som bedrivs har som mål att öka klyftorna i samhället. För att åstadkomma större ekonomiska skillnader missgynnar regeringen konsekvent LO-förbundens medlemmar som grupp. 

Låt mig nämna fem punkter där regeringen genom sin politik försämrar och försvagar för dem jag företräder: 

· Kostnaden för att vara försäkrad vid arbetslöshet. Det har blivit dyrare att vara försäkrad. För en medlem i Handels har kostnaden varje månad ökat med cirka 250 kronor.  Regeringen har också en teori om att 
de som jobbar i yrken med hög arbetslöshet ska betala mer, vilket innebär att kassörskan på ICA betalar 100 kronor mer till a-kassan än civilekonomen på ICAs kontor. De höga avgifterna har gjort att 300 000 
löntagare lämnat A-kassan och de står utan skydd den dagen de blir arbetslösa. 

· Ersättning när jag blir arbetslös. Ersättningen har sänkts och karenstiden ska nu öka med två dagar. De som är lågavlönade får också sänkt ersättning efter 200 och 300 dagars arbetslöshet. Samma medicin med 
sänkt ersättning används inte mot de med högre inkomster. Och nu ska det också bli svårare att få A-kassa om du är deltidsarbetslös. 

· Skattereduktionen. Skattereduktionen för fackföreningsavgift och a-kassa tas bort. Men företagen har kvar avdragsrätten för sina medlemsavgifter till arbetsgivarförbunden. 

· Arbetsmarknadspolitikens inriktning. Den politik som nu används går ut på att ”rea” istället för att ”rusta”. Om man blir av med jobbet så är det priset på ditt arbete som ska sänkas. Borta är iden om att du 
ska kunna rustas med utbildning för att ta ett nytt jobb.

· Försämringar i sjukförsäkringen. Ersättningen när du är sjuk har sänkts, tiden för att vara sjukskriven begränsas och dessutom vill regeringen göra det olagligt att skriva kollektivavtal om att den som är 
sjuk ska få en högre ersättning än 75 procent vid sjukdom.

Detta är åtgärder som drabbar individer om de blir sjuka eller arbetslösa. Men det är också åtgärder som drabbar alla dem som har jobb. För sänkta ersättningsnivåer innebär på sikt ett tryck nedåt på lönerna 
för alla. 

Med den här politiken försvagas inte enbart löntagarna som individer, utan faktiskt också hela den svenska modellen. Regeringen äventyrar det som är bra för ett modernt Sverige. 

En styrka i svensk ekonomi har varit att fackföreningsrörelsen och arbetsmarknaden har varit utvecklingsinriktade och snabbt kunnat ställa om. Den politik som regeringen nu för riskerar att sätta käppar i 
hjulet för att ekonomin ska kunna klara omställningar snabbt och verka i en globaliserad ekonomi. Vilket fack kan i framtiden vara progressiva i förändringsarbetet om det innebär att deras medlemmar varken får 
en rimlig ersättning eller möjlighet att hitta ett nytt jobb?

Sveriges framgång har tidigare byggt på att vi har lyckats hålla ihop landet. Den förda politiken går åt motsatt håll. Den borgerliga regeringen formar nu ett samhälle där vi blir mer otrygga och vågar mindre. 
Det är motsatsen till det Sverige LO vill se där alla kan växa och våga, där löntagarna är starka och trygga. 

Wanja Lundby-Wedin
LOs ordförande 
]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/07CB46746E0FF5D4C125740B003E2DBE</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/07CB46746E0FF5D4C125740B003E2DBE</guid></item><item><title>Till centerstämman. Därför vill LO ha starka kollektivavtal</title><pubDate>Thu, 13 Mar 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Likt en arbetsrättens Sancho Panza drar Maud Olofsson och Centern runt som springpojkar till Svenskt Näringsliv. Centerns handlingar inför riksstämman är fullmatad med arbetsrättsliga spöken. Centern tycks mer 
än gärna, och till synes helt okritiskt, vilja förverkliga arbetsgivarnas önskedrömmar. I jobbprogrammet föreslås införandet av en proportionalitetsprincip för stridsåtgärder samt att stridsåtgärder på 
arbetsplatser där det saknas fackliga medlemmar ska förbjudas. Åtgärder som föreslagits av Stureplanscentern riskerar nu att bli Centerpolitik för hela landet. Förslagen vittnar om historielöshet och okunskap 
om arbetsmarknadens villkor. 

I Centerns stämmohandlingar sägs att "de flesta arbetsgivare, särskilt i mindre företag, vill sina anställda väl". Naturligtvis har många arbetsgivare goda intentioner. Men inga lagar utgår ifrån att parterna 
är sams. Lagstiftaren skall styra och förhindra avvikande beteende. Intressegemenskapen är ofta bedräglig när konflikter uppstår i ett mindre företag,det visar om inte annat statistiken hos LO:s 
medlemsförbund. 

Kollektivavtalet skapar konkurrensneutralitet mellan företag. Men Centern föreslår nu att företag utan fackliga medlemmar ska ges möjlighet att konkurrera utan kollektivavtal. Man kan fråga sig varför Centern 
vill att vissa företag ska tillåtas konkurrera med sämre villkor och lägre löner. Och varför globaliseringen "kräver" att små företag utanför industrisektorn, som inte konkurrerar på den globala marknaden, 
skall ges möjlighet dumpa löner och anställningsvillkor? 

Den som hävdar att facket missbrukar den grundlagsskyddade rätten till stridsåtgärder bör undersöka fakta. I huvudsak kan man konstatera att antalet förlorade arbetsdagar är mycket få i Sverige. i EU är det i 
princip enbart de nya medlemsländerna som kan uppvisa färre dagar. 

Ett sätt att skapa ordning och reda på arbetsmarknaden är genom att sätta upp normer för vad som är proportionerligt och inte, enligt Centern. Proportionalitet är ett begrepp utan innehåll. Problemet är vad 
som skall ställas proportion. Är det omfattningen eller nivåerna på avtalskrav? Eller är det stridsåtgärdens skadeverkningar? Och hur hanterar man i så fall en lärarstrejk som i praktiken innebär en besparing 
för arbetsgivaren? Kanske är det besvär som kan uppstå för konsumenter som ska tas som utgångspunkt? 
En lagstadgad proportionalitetsprincip ger många och svåra gränsdragningsfrågor. Något Centerpolitikerna snart kommer att bli varse om de sätter sig in i frågorna. Ett alternativ är naturligtvis att överlämna 
till domstolarna att fastställa utformningen av proportionalitetsprincipen. Problem är att man då också vrider arbetsmarknadsansvaret ur händerna på parterna. 

Kollektivavtalssystemets yttersta funktion handlar om att skapa balans mellan olika intressen i ett pluralistiskt samhälle. Sprängkraften i relationerna mellan arbete och kapital är enorma och kan inte 
lagstiftas bort. Den som vill begränsa strejkrätten vill i själva verket ändra balansen mellan arbete och kapital. Begränsad strejkrätt är inte anpassning till en globaliserad värld, utan ett försök att stärka 
arbetsgivarnas makt över arbetsmarknaden. 

Centerns riksstämma bör noggrant fundera över den föreslagna inriktningen på arbetsmarknadspolitiken. De väderkvarnar som Don Quijote och Sancho Panza stötte på visade sig vara hjärnspöken. Den insikten når 
förhoppningsvis Maud Olofsson och Stureplanscenterns glittrande drinkbord också.

Wanja Lundby-Wedin
Ordförande LO

Claes-Mikael Jonsson
Jurist LO
]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/CC47EDD1BC4A79C6C125740B0039A7B6</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/CC47EDD1BC4A79C6C125740B0039A7B6</guid></item><item><title>Internationellt fackligt samarbete i Norrbotten</title><pubDate>Thu, 13 Mar 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Det fackliga arbetet har alltid varit internationellt. Genom historien har det funnits en sammanhållning över gränserna i kampen för bättre arbetsvillkor, till exempel genom stöd till varandra vid konflikter 
med arbetsgivare eller genom stöd i arbetet med att bygga upp nya demokratiska fackliga organisationer.
 
Här i Nordkalotten finns ett gränsöverskridande fackligt samarbetsorgan, IRTUC, som jobbar med att underlätta för arbetskraft att kunna röra sig enkelt över gränserna. 

I dagarna samlas IRTUC i Luleå med cirka 20 deltagare från Sverige, Norge och Finland för att diskutera bland annat hur man kan påverka Nordiska rådet för att få nödvändig samordning av 
socialförsäkringssystemen. 

Globaliseringen har lett till att de fackliga kontakterna över gränserna för allt fler är en del av det vardagliga fackliga arbetet. 

Oavsett om vi möts på en arbetsplats i Nordkalotten eller i styrelsen för Europafacket, så är det tydligt att vi brottas med samma frågor; lönedumpning, konkurrens, hotad trygghet för löntagarna och växande 
klyftor mellan dem som har och dem som inte har. 

Vi kämpar för högre löner, bättre villkor och starka kollektivavtal. Och vi är i dag väl medvetna om att vi måste bli bättre på att rekrytera medlemmar för att vi ska kunna upprätthålla den fackliga styrkan 
och få tyngd bakom våra krav. 

Sverige är ett litet land med en öppen ekonomi som påverkas starkt av vad som händer i omvärlden. Vi har klarat en ständig strukturomvandling, tack vare en hållbar arbetsmarknads- och social modell. 

Svensk fackföreningsrörelse har setts som en progressiv kraft i utvecklingen. Och det vill vi fortsätta att vara. Men det förutsätter att människor kan känna trygghet i förändringen. Vi kan och ska aldrig 
konkurrera med omvärlden med lägre löner. Det är inte så vi bygger framtiden. 

Vi ska konkurrera med välutbildad arbetskraft och utveckling i arbetet, vilket ökar produktiviteten och skapar tillväxt.

Att skapa sociala system som bidrar till trygghet i omställningen är en av de viktigaste frågorna för Europafacket, där jag är ordförande sedan nästan ett år. 

Sverige har, tillsammans med de andra nordiska länderna, setts som en förebild i de diskussionerna. Vår modell bygger på solidarisk lönepolitik, en aktiv statlig arbetsmarknadspolitik och generösa 
ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen.

Men vi ser nu att man aldrig ska ta något för alltid givet. Regeringen har på kort tid lyckats försämra tryggheten radikalt och vi ser en stor risk för att det leder till att lönerna pressas neråt. 

Vår framgångsrika arbetsmarknadsmodell är på väg att raseras och frågan är hur länge svensk fackföreningsrörelse kan fortsätta att vara en kraft att räkna med vid omställning. 

Wanja Lundby Wedin
Ordförande LO och ordförande i Europafacket

Håkan Nedlund
Ordförande IRTUC Nordkalotten]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/EDD776F05ED71A45C125740B0030A9AB</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/EDD776F05ED71A45C125740B0030A9AB</guid></item><item><title>Social Europe</title><pubDate>Thu, 13 Mar 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Decision-makers in ancient civilisations sought answers from an oracle: an infallible authority who gave wise counsel. The most important, the Delphic Oracle, reputedly fell into a trance and spoke in riddles, 
which were interpreted by priests. In the modern European Union the oracle is the European Court of Justice. National courts seek its wise counsel, but sometimes it appears to work in unfathomable ways.
Last December, the court struck a heavy blow against “social Europe” – the concept of a Europe that treats its workers and poorer citizens fairly – in a landmark judgment on the so-called Laval case, 
concerning Latvian workers on a Swedish building site.
The court found that Swedish unions were not justified in blockading the site, at a Stockholm school being refurbished by Laval un Partneri. The Latvian company had refused to sign the Swedish building 
industry’s collective agreement and used Latvian workers at lower rates. Laval sued the unions, claiming the blockade violated companies’ freedom to provide services across the EU. The court ruled that trade 
union action could only be justified in defence of a minimum wage: an element seldom defined in Swedish collective agreements.
This ruling delivered a serious setback to one of the most successful social models in Europe. Sweden and Denmark, which has a similar system, are a source of inspiration for both the Lisbon strategy, which 
aims to make Europe a global leader in innovation, and the “flexicurity” approach – which assists the process of change while providing security for workers.
There are different ways of combating social dumping – the use of foreign labour to undercut wages – within the EU. Legal minimum wages and collective agreements that are made generally binding are two means 
of providing fair conditions on the labour market. However, Sweden and Denmark use a different method: autonomous collective bargaining between employers and unions.
European Community law does not require member states to have legal minimum wages or generally binding collective agreements. But the Laval judgment, with its requirements for legal certainty and 
predictability regarding wage rates and standards, minimises trade unions’ bargaining power when facing foreign service providers. This is in stark contrast to the freedom of collective bargaining provided by 
both the International Labour Organisation and the EU Charter of Fundamental Rights. The problems created by the Laval judgment can be resolved within Sweden and Denmark by discussion, but not without 
tensions. The wage-setting process in these countries and the labour market flexibility it provides are likely to be severely shaken.
In fighting the case the unions drew on the principle of equal pay for equal work. The ECJ rejected this formula and substituted its own: “minimum pay for equal work”. The consequences of such an approach are 
far-reaching.
The ECJ has lit a fuse, which is burning in workplaces in Bonn, Paris, Stockholm and elsewhere. It will flare into anger when workers find their wages and working conditions undercut by foreign workers on 
minimum standards legitimised by the ECJ.
The conflagration could push governments and workers towards protectionist policies and put the EU’s whole mobility agenda in danger, together with further enlargement. Minimum pay for equal work risks causing 
tensions between EU citizens and provoking xenophobia. Some are also making a further link with the Lisbon Treaty, suggesting the fall-out may even threaten the current ratification process in some countries.
Among the measures needed in response to this ruling, we must reflect on the case for strengthening the posted workers’ directive, which covers staff sent to work in other EU countries. In the past it was 
regarded as providing a floor of minimum working conditions, with states free to apply better standards if they wished. But the ECJ appears to have turned the floor into a ceiling.
Now the court is to rule in a second case – the Rüffert case – where it will have the chance to undo some of the damage by rowing back from the minimum pay for equal work principle it established in the Laval 
case. This German case considers whether it is an unjustified restriction on freedom to provide services if a public authority is required by statute to award building services contracts only to companies that 
pledge to pay employees at least the rates stipulated in the relevant collective agreement.
For the EU’s future, it is crucial in this case for the ECJ to issue a ruling that is better balanced between companies’ freedom to provide services and the right of workers to equal pay. If, on the other 
hand, the window is closed and competition on minimum wages becomes the EU strategy, then alarm bells should ring not only for trade unions and the left – but for all who believe in the European project.

Wanja Lundby-Wedin and John Monks, The writers are, respectively, president and general secretary of the European Trade Union Confederation]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/6097FCE9F76A2541C125740B002F3DCE</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/6097FCE9F76A2541C125740B002F3DCE</guid></item><item><title>EU behöver den nordiska modellen</title><pubDate>Thu, 13 Mar 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[I Norden har vi en gemensam utmaning. Vi har ett gemensamt intresse av att i EU främja förståelsen för det sätt vi har inrättat våra arbetsmarknader på. Så klart uttryckte sig Danmarks arbetsmarknadsminister 
Claus Hjort Fredriksen när han i november mötte fackliga ledare från hela Norden. Och han fortsatte: "Parternas roll och ansvar är garanten för den stabilitet och flexibilitet som många länder avundas oss. Det 
ska vi hålla fast vid."

Det är ord som förpliktar, och glädjande nog har övriga nordiska regeringar gett uttryck för liknande åsikter. 

Under den närmaste framtiden öppnar sig flera gyllene tillfällen att leva upp till dessa åtaganden. EU-toppmötet som inleds i dag ska anta nya riktlinjer för Lissabonstrategin, EU:s strategi för sysselsättning 
och konkurrenskraft i Europa. Kommissionen förbereder ett nytt socialt handlingsprogram med förslag till nya arbetsmarknadsinitiativ. Samtidigt fortsätter dragkampen om EU-regler för bemanningsföretag och 
arbetstider. EG-domstolens utslag i Viking- och Vaxholmsfallen har också gett ny fart åt diskussionen om löntagarnas rättigheter i EU.

Social dialog
Liksom de nordiska regeringarna framhåller EU-kommissionen ofta att social dialog mellan självständiga arbetsmarknadsparter bidrar till en smidigt fungerande arbetsmarknad. 
I vissa länder fungerar detta bra, men i andra är arbetsmarknadens parter svaga och förhandlingskulturen outvecklad. Då blir förståelsen liten för hur fria kollektivavtal kan kombinera flexibilitet och 
rättvisa bättre än lagstiftning. Därför bör EU främja välfungerande partssystem.
Här kan de tre nordiska EU-länderna, om viljan finns, spela en viktig roll (Norge och Island omfattas inte formellt av Lissabonstrategin, men berörs indirekt genom EES-avtalet). Norden är framgångsrikt i 
arbetet med Lissabonstrategin. Alla nordiska länder uppfyller dess ambitiösa sysselsättningsmål och framhålls ofta som föredömen. Inte minst våra välfungerande partssystem på arbetsmarknaden uppmärksammas. Om 
de nordiska regeringarna för fram förslag som stärker parternas roll på arbetsmarknaden i EU kommer andra att lyssna. 

Demokratisk fråga
Nordens fackliga samorganisation, NFS, presenterar nedan några förslag som de nordiska EU-länderna, gemensamt eller var för sig, kunde föra fram. 

EU-regler om för löntagare viktiga frågor som arbetstid, semester, information och arbetsmiljö måste respekteras. Detta är en demokratisk fråga, men det handlar också om att undvika en snedvridning av 
konkurrensen. EU-kommissionens förslag till riktlinjer för Lissabonstrategin kräver att medlemsländerna noga kontrollerar efterföljden av EU-regler för offentlig upphandling, konkurrens och inre marknad. På 
samma sätt bör de manas att skärpa kontrollen när det gäller regler för löntagarnas rättigheter, och att ge arbetsmarknadens parter en roll i övervakningen. 
I dag uppmanar EU medlemsstaterna att främja forskning genom att forskningsutgifter görs avdragsgilla. På samma sätt bör de uppmanas att främja starka parter på arbetsmarknaden genom avdragsrätt för avgifter 
till fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer, något som länge och framgångsrikt provats i de nordiska länderna.

I vår ska alla EU-länder utarbeta handlingsplaner för hur man på nationell nivå ska förverkliga Lissabonstrategins mål. EU bör uppmana medlemsstaterna att i dessa ha med konkreta förslag som främjar social 
dialog och självständiga parter på arbetsmarknaden.

Översyn av regler
En smidigt fungerande strukturomvandling förutsätter att löntagarna garanteras trygghet i förändringsprocessen, exempelvis genom utbildning och hjälp att hitta nytt arbete. Detta förutsätter information och 
samråd, också på europeisk nivå. Dagens EU-direktiv om europeiska företagsråd är ett viktigt första steg mot detta, men bristerna är ännu många. De nordiska regeringarna bör stödja kraven på en översyn av 
reglerna. 

EU-lagstiftning på arbetsmarknadsområdet bör i ökad omfattning vara dispositiv, det vill säga lagar anger vissa grundregler, men om fack och arbetsgivare sluter avtal med annat innehåll så gäller avtalen. Det 
ger ökad flexibilitet och främjar en positiv förhandlingskultur. 

Sedan Lissabonstrategin lanserades år 2000 har både EU-kommissionen och Europeiska rådet gång efter annan framhållit social dialog och starka och ansvarstagande parter på arbetsmarknaden som viktiga verktyg 
för ökad konkurrenskraft och sysselsättning i Europa. Men få konkreta förslag som främjar detta har presenterats. 

De nya riktlinjerna för Lissabonstrategin, liksom det kommande sociala aktionsprogrammet, öppnar nya möjligheter för EU att gå från ord till handling.

Men mycket hänger på er, Anders Fogh Rasmussen, Fredrik Reinfeldt och Matti Vanhanen. Är ni beredda att i EU föra fram konkreta förslag som bygger på den nordiska kollektivavtalsmodell ni säger er vilja främja?

För Nordens fackliga samorganisation:
Wanja Lundby-Wedin ordf i NFS, svenska LO och Europafacket
Bente Sorgenfrey vice ordf i NFS och FTF i Danmark (motsvarighet till TCO i Sverige) 
Roar Flåthen ordf LO-Norge
Mikko Mäenpää ordf STTK i Finland (motsv till TCO i Sverige)
Ögmundur Jonasson ordf BSRB Island, centralorganisationen för offentliganställda tjänstemän
]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/26AD27A7D1EF14F5C125740B002E34EC</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/26AD27A7D1EF14F5C125740B002E34EC</guid></item><item><title>Vårdnadsbidraget hotar jämställdheten</title><pubDate>Mon, 10 Mar 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Idag kallar sig allt fler feminister och det är bra. Men debatten handlar inte längre om alla kvinnors lika möjligheter, utan har kommit att fokuseras allt mer på kvinnor i karriären. 

Frågor som är särskilt viktiga för kvinnor med LO-yrken är jämställda löner, rätt till heltid, fasta anställningar och studier i vuxen ålder. Dessa frågor diskuteras nästan inte alls. Istället ska den 
borgerliga regeringen införa ett vårdnadsbidrag som innebär att många LO-kvinnor får en svagare position på arbetsmarkanden. 

Vårdnadsbidraget är ett hårt slag mot jämställdheten – framförallt mot arbetarklassens kvinnor. På sikt tror jag också att en politik med till exempel vårdnadsbidrag och avdrag för hushållsnära tjänster kommer 
att försvaga alla kvinnors ställning i både arbetslivet och familjelivet. 

Det finns två riktigt viktiga ingredienser för ett jämställt samhälle; att kvinnor och män möter likvärdiga villkor i arbetslivet och att det finns en väl fungerande familjepolitik. 

Familjepolitiken är avgörande för ett jämställt arbetsliv. Sverige har ett av de bästa och mest flexibla föräldraförsäkringssystemen i världen. En föräldraförsäkring som gynnar såväl arbetsutbud, jämställdhet, 
barnafödande som båda föräldrarnas kontakt med sina barn. Men inget är så bra att det inte kan bli bättre. För att öka jämställdheten skulle föräldraförsäkringen behöva delas mer lika mellan kvinnor och män, 
en tredelning av föräldraförsäkringen tror jag skulle öka jämställdheten. 

Införande av vårdnadsbidraget kommer att leda till fler kvinnor med otrygga anställningar, fler kvinnor som tvingas jobba deltid och i förlängningen större löneskillnader mellan kvinnor och män, eftersom 
kvinnor kommer att vara borta från arbetslivet under längre perioder än tidigare. Kvinnors villkor i arbetslivet är en spegling av hur det ser ut i familjelivet. Ett ojämställt familjeliv ger ett ojämställt 
arbetsliv. Regeringen gör med vårdnadsbidraget sig skyldig till ett svårslaget rekord i grenen kvinnofientlig politik. 

Vårdnadsbidrag, stimuleringen av hushållsnära tjänster och förändringarna i a-kassan är bara några exempel som i praktiken riskerar att tvinga kvinnor till framtida låglönejobb. Den som utnyttjar 
vårdnadsbidraget går inte bara miste om lön utan det får också effekter på den framtida pensionen. 

Den som är mottagare av vårdnadsbidraget, oftast kvinnan, hamnar i en direkt ekonomisk beroendeställning till den arbetande parten. Ett av de viktigaste målen med den svenska familjepolitiken, och den svenska 
välfärdsmodellen över huvudtaget, är just att skapa oberoende och individuella rättigheter. Det frångår regeringen med vårdnadsbidraget.

Vårdnadsbidraget är en kvinnofälla, särskilt för kvinnor med låg lön, och dessutom får det negativa effekter på arbetsmarknaden.

Historiskt har de kvinnor som drivit jämställdhetsfrågorna ofta sett över klassgränserna. Idag på internationella kvinnodagen ska jag tala på Viskadalens folkhögskola som fyller 80 år. Viskadalens folkhögskola 
startades av Agda Eriksson, en kvinna som inte hade sina rötter i arbetarrörelsen men som såg de stora utbildnings och bildningsbehov som fanns bland textilarbetarna i trakten. På samma sätt har många av 
kvinnofrågorna växt fram under 1900-talet. Vi måste återigen - över klassgränderna – se till varandras villkor och arbeta för ett jämställt familje- och arbetsliv för alla.


Wanja Lundby – Wedin

Ordförande LO]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/7D0CC4F038EB9B90C1257408002C1D98</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/7D0CC4F038EB9B90C1257408002C1D98</guid></item><item><title>Regeringen missgynnar LO-förbundens medlemmar</title><pubDate>Fri, 29 Feb 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[I en debattartikel i Sundsvalls Tidning framför LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin kritik mot den sittande högerregeringen för att driva en fördelningspolitik som ökar klyftorna i samhället och som gynnar 
höginkomsttagarna på bekostnad av LO-förbundens medlemmar.


Debattartikel införd i Sundsvalls Tidning 2 oktober 2007:

Många av LO-förbundens medlemmar har fått mer pengar i plånboken på grund av att avtalsrörelsen var framgångsrik och därför att inkomstskatterna har sänkts. Överlag går den svenska ekonomin för högtryck och 
sysselsättningen förväntas fortsätta öka. 

Varför kritiseras då den sittande högerregeringen av LO när många medlemmar har fått det ekonomiskt bättre? Skälet är att fördelningspolitiken är djupt orättvis. Samtidigt som skatterna sänks försämras 
villkoren för dem som står utanför arbetsmarknaden. Dessutom hotar regeringspolitiken på sikt alla löntagare eftersom politiken banar väg för en låglönearbetsmarknad med försvagade fackföreningar.

Det är osolidariskt att höginkomsttagarna får mångdubbelt högre skattesänkningar, medan de som har allra lägst inkomsterna, de som är arbetslösa eller sjuka, inte får något alls. Så vill inte LO-medlemmarna ha 
det. LO-förbundens medlemmar vet att de löper stor arbetslöshetsrisk, att de själva en dag kan bli av med jobbet eller bli sjuk.

Den politik som bedrivs har som mål att öka klyftorna i samhället. För att åstadkomma större ekonomiska skillnader missgynnar regeringen konsekvent LO-förbundens medlemmar som grupp. 
Låt mig nämna fem punkter där regeringen genom sin politik försämrar och försvagar för dem jag företräder: 

Kostnaden för att vara försäkrad vid arbetslöshet  Det har blivit dyrare att vara försäkrad. För en medlem i Handels har kostnaden varje månad ökat med cirka 250 kronor.  Regeringen har också en teori om att 
de som jobbar i yrken med hög arbetslöshet ska betala mer, vilket innebär att kassörskan på ICA betalar 100 kronor mer till a-kassan än civilekonomen på ICAs kontor. De höga avgifterna har gjort att 300 000 
löntagare lämnat A-kassan och de står utan skydd den dagen de blir arbetslösa. 

Ersättning när jag blir arbetslös Ersättningen har sänkts och karenstiden ska nu öka med två dagar. De som är lågavlönade får också sänkt ersättning efter 200 och 300 dagars arbetslöshet. Samma medicin med 
sänkt ersättning används inte mot de med högre inkomster. Och nu ska det också bli svårare att få A-kassa om du är deltidsarbetslös. 

Skattereduktionen. Skattereduktionen för fackföreningsavgift och a-kassa tas bort. Men företagen har kvar avdragsrätten för sina medlemsavgifter till arbetsgivarförbunden. 

Arbetsmarknadspolitikens inriktning. Den politik som nu används går ut på att ”rea” istället för att ”rusta”. Om man blir av med jobbet så är det priset på ditt arbete som ska sänkas. Borta är iden om att du 
ska kunna rustas med utbildning för att ta ett nytt jobb.

Försämringar i sjukförsäkringen. Ersättningen när du är sjuk har sänkts, tiden för att vara sjukskriven begränsas och dessutom vill regeringen göra det olagligt att skriva kollektivavtal om att den som är sjuk 
ska få en högre ersättning än 75 procent vid sjukdom.

Detta är åtgärder som drabbar individer om de blir sjuka eller arbetslösa. Men det är också åtgärder som drabbar alla dem som har jobb. För sänkta ersättningsnivåer innebär på sikt ett tryck nedåt på lönerna 
för alla. 

Med den här politiken försvagas inte enbart löntagarna som individer, utan faktiskt också hela den svenska modellen. Regeringen äventyrar det som är bra för ett modernt Sverige. 

En styrka i svensk ekonomi har varit att fackföreningsrörelsen och arbetsmarknaden har varit utvecklingsinriktade och snabbt kunnat ställa om. Den politik som regeringen nu för riskerar att sätta käppar i 
hjulet för att ekonomin ska kunna klara omställningar snabbt och verka i en globaliserad ekonomi. Vilket fack kan i framtiden vara progressiva i förändringsarbetet om det innebär att deras medlemmar varken får 
en rimlig ersättning eller möjlighet att hitta ett nytt jobb?

Sveriges framgång har tidigare byggt på att vi har lyckats hålla ihop landet. Den förda politiken går åt motsatt håll. Den borgerliga regeringen formar nu ett samhälle där vi blir mer otrygga och vågar mindre. 
Det är motsatsen till det Sverige LO vill se där alla kan växa och våga, där löntagarna är starka och trygga. 

Wanja Lundby-Wedin
LOs ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/EBCCD682A1CFAC89C12573FE002CA04A</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/EBCCD682A1CFAC89C12573FE002CA04A</guid></item><item><title>Samtal med Svenskt näringsliv</title><pubDate>Fri, 29 Feb 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[LO är redo att inleda samtal med Svenskt Näringsliv kring gemensamma problem på arbetsmarknaden. När vår motpart upplever problem är vi beredda att diskutera – precis som vi förväntar oss att våra motparter 
lyssnar när vi ser problem. Det var mitt budskap i Almedalen i somras. 

Som en löpeld genom ett regntungt Sverige rapporterades detta som en vilja att se över strejkrätten. Utgången av eventuella förhandlingar är för tidigt att spekulera om. Klart är att LO kan tänka sig att 
diskutera de umgängesregler som slogs fast i Saltsjöbadsavtalet 1938 och som inte har ändrats. Det är dock något annat än att inskränka den grundlagsskyddade rätten att vidta fackliga stridsåtgärder.
 
LO och arbetsgivarorganisationen har sedan 1930-talet tagit ett gemensamt ansvar för arbetsmarknaden. Saltsjöbadsavtalet var början på en lång tradition av samarbete och en lösning på de omfattande 
arbetsfredsproblem som hade förgiftat förhållandet mellan parterna. 

Men avtalet innebar också att det skapades en förhandlingsordning och gemensamma former för hur frågor om kollektivavtal, strejkrätt och andra intressekonflikter mellan parterna behandlas. Utformningen av 
förhandlingsordningarna har stått oförändrade sedan 1938. Det kan finnas anledning att modernisera huvudavtalet på enskilda punkter. 

Den starka självreglering som präglar svensk arbetsmarknad, och som utgör kärnan i den svenska modellen, bygger på gemensamma målsättningar samt en klar rollfördelning mellan aktörerna. 

För arbetsgivarna är intresset arbetsfred. För LO är det ökade reallöner. Och gemensamma frågor är full sysselsättning, stärkt konkurrenskraft och en väl fungerande välfärd. Staten har också dragit nytta av 
parternas samarbete genom den låga konfliktnivån, stabilitet på arbetsmarknaden och ekonomisk tillväxt.

LO vill förvalta den goda samtalstonen mellan arbetsmarknadens parter. Tillsammans har vi det primära ansvaret för det kollektiva agerandet på arbetsmarknaden. Men gränsdragningen mellan parternas och 
politikens/statens ansvarsområden är, och måste förbli, tydlig på detta område. LO är villigt att diskutera problem som dess motparter upplever, men kan inte acceptera att näringsminister Maud Olofsson och 
andra politiker kommer med ultimativa krav och hotar med lagstiftning. Det är positivt att arbetmarknadesministern slår vakt om den svenska modellen. Men om han menar allvar med att det är parternas sak att 
förhandla om eventuella förändringar i regelsystemet på arbetsmarknaden så gör han bäst i att inte försöka stå som värd för samtal mellan arbetsmarkandens parter. 

Den svenska modellen tjänar oss väl. Tidskriften The Economist konstaterar att globaliseringen är allmänt accepterad i Sverige till skillnad från i de flesta andra rika länder i Europa. Förklaringen anses vara 
den aktiva omfördelningspolitiken av globaliseringens vinster. 

Antalet förlorade arbetsdagar på grund av arbetsmarknadskonflikter är få i Sverige. Vi har nyligen haft en avtalsrörelse nästan helt utan konflikter. I princip är det enbart EU:s nya medlemsstater som kan 
uppvisa färre förlorade arbetsdagar än Sverige. Arbetsgivarnas motargument brukar vara att det räcker med att facket hotar med stridsåtgärd. Vi delar inte den uppfattningen. 

Resultatet av detta resonemang skulle vara att den svenska löneutvecklingen är i obalans med omvärldens löneutveckling. Det är dock inte fallet. Den svenska lönebildningen fungerar väl och följer det 
europeiska snittet. 

En förutsättning för överläggningar mellan LO och Svenskt Näringsliv är att arbetsgivarna avbryter sina politiska kampanjer mot rätten till stridsåtgärder och kollektivavtal. Svenskt Näringsliv måste rikta sin 
energi mot förhandlingar med sin närmaste motpart och sluta försöka vinna fördelar hos lagstiftaren. 

Eller väljer Svenskt Näringsliv statsreglering framför partsreglering? I så fall är den svenska arbetsmarknadsmodellen i fara, liksom stabiliteten på arbetsmarknaden och Sveriges konkurrenskraft. 

Wanja Lundby Wedin
Ordförande LO]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/B86D44DD7B0DA0B5C12573FE002AF6A3</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/B86D44DD7B0DA0B5C12573FE002AF6A3</guid></item><item><title>LOs ordförande orolig över medlemstappet</title><pubDate>Wed, 20 Feb 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Medlemsminskningen i LO-förbunden har pågått under en längre tid, men under det senaste året har minskningen av antalet medlemmar varit dramatisk. Det totala antalet medlemmar i LO-förbunden har minskat med 
cirka 450.000 sedan 1997. Den stora minskningen beror på alla arbetstillfällen som försvann under krisåren och på den strukturomvandling som följde och att dagens unga inte ser det som en självklarhet att gå 
med i facket. 

Det viktiga att titta på är organisationsgraden - hur stor andel av de arbetande som är med i facket. Organisationsgraden var som högst i mitten av 1990-talet efter den ekonomiska krisen. 1996 var cirka 87 
procent av arbetarna med i facket. Idag är motsvarande siffra 73 procent. Under 2007 har LO-förbunden minskat med 120.000 medlemmar. 

Det är en allvarlig situation, även om vi i jämförelse med alla andra länder har en unikt hög organisationsgrad. Särskilt bekymmersamt är att de unga och tillfälligt anställda, framför allt i storstäderna, 
inte går med.

Vi är djupt oroliga över att allt fler väljer att stå utanför facket. Vi är oroliga för att många löntagare kommer att stå ensamma i tvister med arbetsgivaren. Vi är oroliga också därför att den fackliga 
styrkan och legitimiteten bygger på att vi är många.
Att vi är många gör att de anställda blir en kraft som kan vara med och bestämma villkoren för arbetet. Genom att löntagarna sluter sig samman blir de också en kraft att räkna med för arbetsgivaren. Det 
fackliga medlemskapet gör också att varje individ blir stark som anställd.

Jag ser tre huvudsakliga orsaker till att antalet medlemmar minskat; 

1. Det handlar om att arbetsmarknaden förändrats. Dels handlar det om att fler jobbar på små arbetsplatser där det är svårare att organisera medlemmar än på större arbetsplatser och dels handlar det om att 
andelen arbetare minskat.

2. Det handlar också om hur vi arbetar fackligt. Facket måste finnas på arbetsplatserna, men vi måste också vara en organisation som är öppen och tillgänglig för medlemmarna via telefon, webb och annat.  Vi 
måste också vara en facklig organisation som stimulerar medlemmar att vara aktiva och driva frågor för att nå bättre villkor. Facklig närvaro, fler kontakter mellan medlemmar och fokus på att rekrytera nya 
medlemmar ska alltid stå högst upp på dagordningen. Vi måste bli bättre på det som vi redan gör, men vi måste också bli bättre på att berätta om vad vi gör. Vi måste bli bättre på att visa konkreta exempel på 
vad det kan betyda för den enskilda att vara med i facket. 

Unga väger noga kostnaden för fackligt medlemskap mot nyttan – det ställer större krav på oss att visa att ett medlemskap i facket gör skillnad. Vi måste hitta kanaler och tilltal som når också de unga. Det 
handlar framför allt om mer personliga kontakter och att facket är tillgängligt på olika sätt. 

3. Och det handlar förstås också om den borgerliga regeringens politik. Fredrik Reinfeldts regering har framförallt gjort det dyrare att vara med arbetslöshetsförsäkringen, samtidigt som ersättningen 
försämrats. Många hundratusentals människor står idag utanför a-kassan därför att de inte har råd eller ser nyttan med att betala den höjda avgiften. Eftersom medlemskap i arbetslöshetsförsäkringen och 
medlemskapet i facket till stor del hänger ihop så har många valt att lämna facket. Vi måste lyckas att förklara nyttan med såväl a-kassa som medlemskap i facket trots att det kostar mer än tidigare. 

Tack vare hög organisationsgrad har Sveriges fackföreningar en stark ställning både nationellt och internationellt. Ska löntagarnas position kunna förstärkas krävs att vi alla som är fackligt aktiva sätter 
organisering överst på dagordningen. Varje löntagare som väljer att stå utanför innebär att såväl individen som kollektivet blir svagare. Vi som arbetar fackligt måste varje dag fundera över hur vi ska få fler 
att välja att gå med i facket.

Wanja Lundby-Wedin
LOs ordförande

Artikel publicerad på Dagens Arenas hemsida den 18 februari 2008]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/12AC631E7379F328C12573F50048A63D</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/12AC631E7379F328C12573F50048A63D</guid></item><item><title>Sven Otto Littorin: Hur går det med arbetsmiljöfrågorna?</title><pubDate>Thu, 7 Feb 2008 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[LO-förbundens medlemmar har ofta stora brister i sin arbetsmiljö. I värsta fall handlar det om olycksfall och dödsfall, så som skedde i helgen då en arbetare förolyckades i Kiruna. 

Arbetsmiljöarbetet för LO-förbundens medlemmar har försämrats och många löntagares arbetsmiljö är inte acceptabel. Det handlar om allt från förslitnings- och belastningsskador som kan orsaka ett livslångt 
lidande, särskilt ser vi det i kvinnodominerade yrken. Detta är problem som vi pekade på i det brev vi skickade för lite mer än ett år sedan till arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin. Vi har inte fått 
svar på våra frågor och det har inte heller skyddsombud, LO-distrikt och verkstadsklubbar fått som skrivit liknande brev.

Siffrorna talar för sig själv. 

· Varje år dör det drygt en person per vecka i arbetsolyckor.
· Varje år avlider 100 personer på grund av asbest. Människor exponerats vid rivningar eller ombyggnation utan vetskap om att de utsatt sig för livsfara. 
· Varje år skadas över 30.000 människor på sitt arbete och blir sjukskrivna. 

Dessutom sliter mängder av människor ut sig på arbetet genom att lyfta för tungt och ensidigt och dessa skador är svåra att få klassade som arbetsskador. Vi har också haft kontakt med skyddsombud som berättat 
att Arbetsmiljöverkets inspektörer inte hinner inspektera uppenbart bristfälliga arbetsmiljöer. Vi får också rapporter om att skyddsombuden inte törs ställa tillräckligt höga krav på arbetsgivarna för att de 
är rädda att bli av med arbetet. 

Regeringen har valt att genomföra kraftiga neddragningar på Arbetsmiljöverket som resulterat i att var tredje anställd på verket slutat. Resultatet blir att ett företag kan räkna med att inspekteras vart 
tjugonde år.

FN-organet ILO rekommenderar en arbetsmiljöinspektör per 10.000 anställda. Sverige ligger redan nu under den rekommendationen. Tidigare har Sverige internationellt gått före på arbetsmiljöområdet, nu får vi ta 
stöd av EU-krav. Inom EU är det krav att varje medlemsstat har en nationell strategi för god arbetsmiljö. Vårt förslag är nu att arbetsmarknadens parter och regeringen träffas för att komma överens om en 
nationell arbetsmiljöstrategi. 

En bra arbetsmiljö är fortfarande ingen självklarhet. Det är djupt orättvist och inte förenligt med några som helst jämlikhetstankar att vissa människor i ordets rätta bemärkelse ska riskerar livet på sitt 
arbete. Det ligger i LO-förbundens medlemmars intresse att arbetsmiljön på våra arbetsplatser blir bättre. Därför är vi beredda att bidra med vår kunskap och våra idéer för att åstadkomma en förändring. Vår 
förhoppning är att arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin vill arbeta med oss. 

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande
Ulla Lindqvist, LOs vice ordförande]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/AAC0330073D21D35C12573E80033A37A</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/AAC0330073D21D35C12573E80033A37A</guid></item><item><title>Protester mot regeringens angrepp på den svenska kollektivavtalsmodellen </title><pubDate>Wed, 10 Oct 2007 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Artikel publicerad i Dagens Industri den 29 september 2007:

I regeringens budgetproposition finns förslag som i praktiken förbjuder vissa kollektivavtal. Enligt budgetpropositionen ska ingen som är sjuk längre än 12 månader få mer än 75 procent av lönen. Samtidigt 
finns det redan nu kollektivavtalade försäkringar som ger en högre ersättning vid långtidssjukdom. Dessa tilläggsförsäkringar, som finansieras genom att arbetstagarna avstår från en del av löneutrymmet, blir 
med regeringens förslag meningslösa. Regeringen föreslår nämligen att den statliga ersättningen ska minska motsvarande storleken på de egen finansierade tilläggsförsäkringarna. På så sätt förhindras att 
ersättningen kan bli mer än 75 procent av lönen.

Genom att försäkra sig om att sjuka aldrig kan få ut mer än tre fjärdedelar av sin lön, tror sig regeringen få dem tillbaka i arbete. Det tror inte vi. Dessutom innebär regeringens förslag att staten 
retroaktivt konfiskerar ett löneutrymme som många arbetstagare har avstått ifrån för att få en bättre sjuklön. 

Men regeringens förslag har större räckvidd än att bara gälla sjuklönen.  

Sveriges arbetsmarknadsmodell bygger på att arbetsgivare och arbetstagare i fria förhandlingar kommer överens om villkoren utan statlig inblandning. Det gäller exempelvis arbetstidens förläggning, 
tjänstepensioner, föräldralön, arbetsskadeförsäkring, sjuklön, efterlevandeskydd, arbetsmiljöfrågor, kompetensutveckling för att inte tala om lön och extra semester.

På detta sätt får vi skräddarsydda avtal för varje bransch, för varje sektor, till och med för varje arbetsplats. Detta sätt att reglera det komplexa förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare har 
hittills gagnat alla. Det har skapat arbetsro på arbetsmarknaden, främjat produktivitet och tillväxt och det har framförallt gett enskilda arbetstagare trygghet.

I alla länder där staten blandar sig i detta spel leder det till sämre flexibilitet, stelbenthet och trögrörlighet.

Regeringens förslag är ett allvarligt ingrepp i parternas fria förhandlingsrätt och man kan nu fråga sig om några kompletterande avtal och försäkringar går säkra framöver. Den osäkerhet som det leder till 
skadar den svenska kollektivavtalsmodell som regeringen i andra sammanhang säger sig stödja.

Dra tillbaka förslaget som inskränker parternas fria förhandlingsrätt.


Wanja Lundby-Wedin     Sture Nordh]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/E909E934E061CC23C1257370002959C5</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/E909E934E061CC23C1257370002959C5</guid></item><item><title>A-kassan ska återställas till 80 procent av lönen</title><pubDate>Tue, 1 May 2007 00:00:00 +0200</pubDate><description><![CDATA[Debattartikel av Wanja Lundby-Wedin och Mona Sahlin, socialdemokraternas partiledare, publicerad på DN Debatt 30 april 2007.

Det har bara gått drygt ett halvår sedan Sverige fick en ny regering. Moderaterna hävdade i valrörelsen att de inte stod för något systemskifte. Men vad blir resultatet av den förda politiken?

Riksdagens utredningstjänst har analyserat förslagen i Reinfeldts och Borgs vårbudget. Resultaten förskräcker. Den rikaste tiondelen av befolkningen får 47 procent av inkomstförändringarna. Kvinnor får 40 
procent, män 60 procent. Storstad får mer än landsbygd. Den fördelningspolitiska effekten av vårbudgeten är så absurd att till och med finansministern tvingas säga att det inte blev riktigt bra.

Regeringen försöker påverka arbetsmarknaden genom en sämre a-kassa till en högre kostnad där allt färre är försäkrade. Man tar bort arbetsmarknadsutbildningar så att de som står utanför arbetsmarknaden inte 
får en chans att komma tillbaka. Genom lägre krav i gymnasieskolan och färre platser på komvux sänker man dessutom utbildningsnivån i Sverige, fastän vi alla vet att utbildning är en nyckelfaktor för 
konkurrenskraften.

Bakom förslagen ligger samma fördom som högern alltid har närt: att de arbetslösa är lata och ovilliga. Den enda drivkraft som moderaterna kan se är ekonomisk. Logiken är lika paradoxal som den är nyliberal: 
de mest utsatta antas prestera bättre ju fattigare de blir, medan det motsatta gäller för de förmögna - de behöver bli ännu rikare för att jobba mer och bidra till utvecklingen. 

Försämringen av a-kassan drabbar dem med lägst löner hårdast - och det är dem som regeringen vill få att sänka sina lönekrav när de söker jobb. Udden är också riktad mot de unga som inte har ordentligt 
fotfäste på arbetsmarknaden. A-kassan har sänkts för alla, men ungdomar som inte fyllt 25 år ska inte ens kunna kvalificera sig för full ersättning. Platserna för unga i komvux och arbetsmarknadspolitiska 
program dras ner. Så försöker regeringen få unga att ta plats på låglönemarknaden.

Den moderatstyrda regeringen sänker nu skatterna så våldsamt att det är historiskt. De är redan halvvägs mot de gigantiska skattesänkningar på 130 miljarder som var Bo Lundgrens signum för några år sedan. Inte 
heller i dag är de finansierade.

Förändringarna i fastighetsskatten är en "blå skatteväxling" som ger till dem med de allra högst taxerade villorna och tar från vanliga villa- och bostadsrättsägare genom höjd reavinstskatt. Avskaffandet av 
förmögenhetsskatten leder samma väg. Härnäst på agendan står avskaffandet av värnskatten för dem med de högsta inkomsterna.

Vid årsskiftet sänktes skatterna med hela 65 miljarder kronor - pengar som kunde ha använts till att förbättra välfärden, öka rättvisan och göra något åt miljöproblemen. Framför allt kunde de ha använts till 
satsningar på utbildning och möjligheter för fler att rusta sig för en ny tids jobb.

Socialdemokratisk jobbpolitik bygger på några viktiga insikter: att sunda statsfinanser håller tillbaka inflation och räntor, vilket tillsammans med stabila spelregler är viktigt för företagen; att en god 
reallöneutveckling håller uppe efterfrågan i den inhemska ekonomin; att breda satsningar på utbildning och arbetsmarknadspolitik tillsammans med spetsforskning och ny teknik gör arbetsmarknaden modern; att en 
stark fackföreningsrörelse, kollektivavtal och inkomstskydd vid arbetslöshet gör löntagarna trygga och därmed redo att våga det nya.

En sådan ekonomisk politik gav 78.000 fler sysselsatta förra året.

Nu gör regeringen helt om, och det är inte bara de arbetslösa som kommer att förlora på politiken - det gör alla. Med försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen hotas arbetslinjen och möjligheten att uppnå 
full sysselsättning. Låt oss gärna förklara hur det hänger ihop.

Arbetslinjen innebär skyldigheter men också rättigheter. Arbetslösa ska ha en skyldighet att söka jobb. Vår samhällsmodell bygger på att alla bidrar efter förmåga till välfärden. Men arbetslösa ska också ha 
rätt till utbildning och praktik som rustar dem för nästa jobb, så att fler kan gå snabbare från gammalt till nytt och människor inte ställs utanför arbetsmarknaden. Det handlar om ett ömsesidigt åtagande 
mellan stat och individ.

Ett arbetsliv för alla håller samman Sverige. En arbetsmarknad i snabb omvandling kräver särskilda åtgärder för dem som slås ut eller aldrig kommer in på arbetsmarknaden. Vi måste hitta anställningsformer som 
passar individen, så att alla kan vara med och bidra efter förmåga.

A-kassan ska stimulera till omställning, inte omöjliggöra den.

Med försämringen av a-kassan förlorar en anställd som har 25.000 kronor i månadslön nästan halva sin inkomst vid arbetslöshet. Arbetslöshet blir så hotfullt att det hämmar människors kreativitet och vilja att 
pröva något nytt, och därmed samhällsutvecklingen. Därför ska a-kassan ge de allra flesta en ersättning på 80 procent av inkomsten. Det är vårt gemensamma besked.

Med ersättningsnivåer på 65 procent pressas de lägsta lönerna nedåt. Arbetslösa tvingas acceptera löner under kollektivavtalsnivå. Först och hårdast drabbas de redan lågavlönade LO-kvinnorna. Vi vill inte ha 
en omodern arbetsmarknad av amerikanskt snitt, där vissa tvingas ta två jobb för att kunna försörja sig medan andra kan anställa pigor.

Den försämrade a-kassan bryter sönder solidariteten. Med de nya reglerna får den som har en visstidsanställning eller jobbar deltid svårt att kvalificera sig för ersättning. LO-kvinnor, personer med utländsk 
bakgrund och unga drabbas hårdast även av detta. Ersättningen är för låg och avgiften är för hög. Det är inte konstigt att människor flyr a-kassan och facket. Men det betyder att fler kommer att stå utan skydd 
vid arbetslöshet framöver. En fungerande a-kassa är ett sätt att dela på riskerna. Vi anser inte att arbetslöshet är den arbetslöses fel, utan ett samhällsproblem som vi måste lösa gemensamt. Därför ska vi 
skattebetalare också dela på kostnaderna för arbetslösheten. Finansieringen av försäkringen får inte vältras över på individerna. Det är särskilt viktigt i en tid då de fasta trygga anställningarna blir färre, 
omställningen går fort och kraven på utbildning växer. Vi vinner alla på att andra kommer snabbt tillbaka i jobb.

Moderaterna sade sig vara ett arbetarparti. Men dessa grundläggande samband på arbetsmarknaden har de inte förstått. I den praktiska politiken blottas både en människosyn och en ekonomisk analys som vi 
socialdemokrater vänder ryggen.

Moderaterna bytte retorik för att kunna vinna valet. Nu kan vi gå till politikens resultat för att få ärligare svar.

Sverige blir ett land där klyftor och orättvisor växer - som ett resultat av medveten politik. Det är moderat politik såsom vi alltid känt den, och en politik som vi inom arbetarrörelsen alltid bekämpat. Det 
tänker vi fortsätta med. Vi tänker fortsätta att ställa regeringen till svars.

Mona Sahlin
Wanja Lundby-Wedin ]]></description><link>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/67F8332A3F2F95FEC12572CE00395C5D</link><guid>http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/67F8332A3F2F95FEC12572CE00395C5D</guid></item>
</channel>
</rss>

