Historia

Om du som är ung i dag skulle resa tillbaka 100 år i tiden hade du inte känt igen dig. Många människor i Sverige bodde, levde och arbetade under sådana villkor som vi i dag mest förknippar med fattiga länder.
Det var vanligt med arbetstider på 14-16 timmar om dagen med en ledig dag i veckan. Semester, sjukförsäkring, föräldraledighet, arbetslöshetsförsäkring och andra saker som vi räknar som självklarheter existerade inte. Det var också svårt att påverka sin situation eftersom rösträtten inte var allmän.
Det var under de här villkoren som idén om att bilda fackförbund föddes. På 1870-talet började arbetare att gå ihop för att tillsammans driva krav på förbättringar. Typograferna i Norrköping var först ut, sedan följde fler och fler yrkeskategorier efter och bildade egna fackförbund. 1898 bildades LO för att fungera som en samarbetsorganisation för de olika fackförbunden. Även om arbetsvillkoren såg olika ut från yrke till yrke fanns det gemensamma frågor att samarbeta kring: lagar om reglerad arbetstid och rätt till semester till exempel.

En av de första brännande frågorna var kortare arbetstid. Kravet formulerades: åtta timmars arbete - åtta timmars fritid - åtta timmars vila.
En annan viktig fråga var demokrati - LO drev tidigt kravet om allmän och lika rösträtt. Rösträtt för alla män infördes 1911 medan kvinnorna fick vänta till 1921 på sin tur.
En tredje stridsfråga för LO och landets arbetare var rätten att få ha en facklig organisation. I dag kan det tyckas lätt absurt att ett fackligt engagemang sågs som så hotfullt att det var förbjudet i lag, men så såg den tidens lagstiftning ut. Lagen motarbetade fackliga organisationer och ofta tilläts inte arbetare att ha politiska eller fackliga möten. De som trots allt trotsade förbudet riskerade avsked, svartlistning och vräkning. Det dröjde ända till 1906 innan fackföreningar accepterades.


De här tre kraven väckte stor entusiasm hos många människor som upplevde att någon äntligen lyssnade på dem och deras problem. Fackförbunden och därmed LO växte sig starka och har sedan dess fortsatt att växa. I dag efter 100 år, har LO-förbunden nästan 2 miljoner medlemmar. Drygt hälften av Sveriges arbetande befolkning är medlemmar i något av LO-förbunden. Det betyder att LO finns representerat på nästan varenda arbetsplats i hela Sverige.


Och det behövs fortfarande. Inte för att problemen på långa vägar är lika stora som för hundra år sedan. Efter många års facklig kamp är det numera en självklarhet med semester för alla, anställningstrygghet för alla, åtta timmars arbetsdag för alla och arbetslöshetskassa för alla. Men det vore farligt att slå sig till ro och tro att alla problem är lösta för gott.
Vissa problem finns nämligen fortfarande kvar efter över 100 års facklig kamp. Än i dag skadas anställda på sina arbeten på grund av slarv med säkerheten. Och än i dag finns det arbetsgivare som öppet försöker motarbeta fackligt engagemang.
Men det har också dykt upp nya frågor att ta strid för. En del av LOs arbete i dag handlar till exempel om att hjälpa de kvinnor som blir av med jobbet under sin föräldraledighet eller när de berättar att de är gravida. Det handlar också om att stötta de anställda som blir trakasserade på sin arbetsplats.


Som synes förändras både arbetsmarknaden och arbetsvillkoren hela tiden. Men oavsett vilka problem LO och dess fackförbund möter finns det en sak som inte förändras. Det är lättare att driva sina frågor om man gör det tillsammans. Därför behöver LO-förbundens medlemmar fortfarande ställa upp för varandra.