Facket direkt facketdirekt.nu

Anställning under en begränsad tid


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Det goda arbetet

Drygt 15 procent av alla sysselsatta har en anställning under en begränsad tid. Denna andel steg kraftigt efter den ekonomiska krisen 1990 och blev därefter kvar på en högre nivå. Under senare år har andelen med en tidsbegränsad anställning fortsatt att stiga svagt.

Det råder stor skillnad mellan arbetare och tjänstemän och mellan kvinnor och män när det gäller otrygga jobb:

  • Bland kvinnor i ett arbetaryrke har 25 procent en tidsbegränsad anställning. Motsvarande andel för kvinnor i tjänstemannayrken är 13 procent.
  • Bland män i ett arbetaryrke har 17 procent en tidsbegränsad anställning. Motsvarande andel för kvinnor i tjänstemannayrken är 10 procent.

Unga

Det är också långt vanligare att unga har en tidsbegränsad anställning. I gruppen 16-24 år har över hälften, 53 procent, av de sysselsatta en tidsbegränsad anställning. Det kan jämföras med gruppen 30-44 år där endast 10 procent har en tidsbegränsad anställning. Ännu lägre är andelen för gruppen 45-64 år där bara 7 procent har en tidsbegränsad anställning.

Inrikes och utrikes födda

Utrikesfödda har särskilt ofta en tidsbegränsad anställning. Medan 13,6 procent av de inrikes födda arbetstagarna hade en tidsbegränsad anställning 2018 var motsvarande siffra för de utrikesfödda 21,8 procent. Ännu högre blir andelen om den enbart handlar om utrikesfödda kvinnor, av dessa har var fjärde en tidsbegränsad anställning. En orsak till de höga andelarna är att många utrikesfödda desperat söker efter jobb och därför tvingas ta det som erbjuds. En annan förklaring kan vara att utrikesfödda diskrimineras i arbetslivet. En studie från Länsstyrelsen i Stockholm (2018) ger belägg för att etnisk diskriminering förekommer.

Olika branscher

Skillnaden är dessutom stor mellan olika branscher när det gäller omfattningen av tidsbegränsade arbeten. Särskilt vanligt är det med tidsbegränsade anställningar bland dem som jobbar med kultur, nöje och fritid (47 procent). Därefter följer anställda inom restaurang (40 procent), hotell (40 procent) sociala tjänster, däribland hemtjänst (32 procent), fastighetsservice, inklusive städjobb (30 procent) och utbildning (28 procent).

Lägst andel tidsbegränsade jobb finns inom branscherna bygg (8 procent), tillverkningsindustri (8 procent), partihandel (12 procent) och hälso- och sjukvård (17 procent).

Skillnaden mellan olika branscher avspeglar sig i skillnaden mellan olika LO-förbund. Det LO-förbund med största andel med tidsbegränsad anställning är Hotell- och restaurangfacket (HRF), följt av Kommunal, Handels och Transport. Lägst är andelarna inom Byggnads, Pappers och Elektrikerna.

Med eller utan fackligt medlemskap

Det är dessutom vanligare att de som inte är medlemmar i facket har en tidsbegränsad anställning. Skillnaden är särskilt tydligt inom HRF. Inom det förbundet har 23 procent av medlemmarna en tidsbegränsad anställning medan 41 procent av samtliga anställda inom hotell- och restaurangbranschen har tidsbegränsad anställning.

Orsakerna till att det är särskilt vanligt med tidsbegränsade anställningar bland dem som inte är fackligt anslutna är förmodligen dubbla. För det första: De fackliga organisationerna får stundtals igenom att medlemmarna ska bli fast anställda, då minskar andelen. För det andra: De som har en tidsbegränsad anställning är mindre benägna än fast anställda att organisera sig fackligt.

Olika former av tidsbegränsade anställningar

Det finns många olika former av tidsbegränsade anställningar. I lagen om anställningsskydd (LAS) finns fyra olika former: allmän visstid, vikariat, säsongsanställning, provanställning och anställning för pensionär som fyllt 67 år. Men om parterna på arbetsmarknaden kommer överens kan de tillsammans besluta om ytterligare former av tidsbegränsade anställningar. I vissa avtal finns sådana överenskommelser om bland annat anställning vid behov, anställning per timme och objektanställning.

Anställd per timme

SCB frågar årligen anställda vilken form av anställning de har. Statistiken visar vilka former av tidsbegränsade anställningar som är vanligast. Den vanligaste formen av tidsbegränsad anställning är i dag anställning per timme, vikariat och anställning vid behov och provanställning. Under de senaste 30 åren har andelen med vikariat successivt minskat medan andelarna som är anställda per timme eller anställda vid behov har ökat.

Timanställda och anställda vid behov har en mer otrygg situation än de med vikariat. De vet ofta inte när de ska arbeta och de kan bli kallade till jobb med kort varsel. Det är också få som blir erbjudna en fast anställning när den tillfälliga anställningen tagit slut. Det är vanligare att de blir erbjudna en fortsatt tillfällig anställning. För dem med vikariat är förhållandena de motsatta. De har ofta ett tydligt schema, de blir för det mesta inte kallade till jobb med kort varsel och de blir relativt ofta erbjudna ett fast jobb när vikariatet är slut.

Förskjutningen från vikariat till fler tim- och behovsanställda betyder att de mest osäkra formerna av tidsbegränsade anställningar har ökat medan de tryggare formerna minskat.

  • De mest osäkra formerna av tidsbegränsade anställningar har ökat mest bland arbetare. Av LO-grupperna är 6 procent anställda per timme och 4 procent vid behov. Bland tjänstemän är motsvarande andelar 2 procent respektive 1 procent.
  • Det är fler kvinnor än män som har särskilt osäkra former av tidsbegränsad anställning. Särskilt tydligt är detta inom arbetaryrken. Av kvinnliga arbetare är 8 procent anställda per timme och 6 procent anställda vid behov. Bland män i arbetaryrken är motsvarande andelar 5 respektive 3 procent. 
  • Ökningen av de mest osäkra formerna av tidsbegränsade anställningar har sammanfattningsvis främst drabbat anställda i arbetaryrken och i synnerhet kvinnor i arbetaryrken.

Otrygga jobb ökar stressen

En dominerande orsak till tidsbegränsade anställningar är att arbetsgivaren vill vara ”flexibel” och snabbt kunna anpassa antalet som arbetar efter de behov som finns. I privata företag motiveras inställningen med att det skapar större vinster. Inom offentlig sektor handlar det om politiska val. Idéer om ”public management” inom offentlig verksamhet har drivit fram en ökning av tillfälliga jobb. Inom exempelvis äldreomsorgen är det vanligt att många anställda har tillfälliga jobb. Då kan arbetsgivaren snabbt dra ner på personalen om beläggningen tillfälligt minskar.

Det finns dock starka skäl att ifrågasätta tanken att fler tillfälliga jobb är ett bra verktyg för att öka effektiviteten i arbetslivet. Som vi tidigare har visat leder trygga anställningar till fler innovationer. Otrygga jobb leder tvärtom till ökad stress och sämre hälsa. Det leder till sämre prestationer och kostsamma sjukskrivningar.

Tidsbegränsade anställningar gör det också svårt för att förutse framtida inkomst och arbetssituation. Det skapar otrygghet och ökar risken för stress. Avsaknaden av makt och inflytande över arbetet är också mer påtagligt för vissa arbetstagare än andra. Denna ojämlikhet bidrar till en ytterligare stress.

Offentlig sektor drabbas av sjukskrivningar

Andelen tidsbegränsat anställda är högre i den kommunala och statliga sektorn än i den privata, men eftersom antalet anställda totalt sett är fler i privat sektor är också antalet tidsbegränsat anställda fler där. Sjukskrivningar för utmattning och psykiska besvär är högst bland arbetarkvinnor som är anställda inom den offentliga sektorn och särskilt hög bland dem med tidsbegränsade anställningar. Ohälsa är negativt både för den enskilde arbetstagaren och för samhället i dess helhet. När tidsbegränsade jobb bidrar till ohälsa och sjukskrivningar får samhället betala kostnaderna för ett otryggt arbetsliv.

Fakta

Statistiken över andelen med tidsbegränsade jobb kommer från SCB:s stora Arbetskraftsundersökningar (AKU). I enkäten för arbetstagare en fråga om vilken form av anställning som de har. Statistiken är dock osäker. En del vet inte själva vilken form av tidsbegränsad anställning de har. Det vanligaste svaret är ”anställd per timme”, det kan antingen vara en form av allmän visstid (som finns i LAS) eller en anställning som parterna kommit överens om. När statistiken redovisas är det också skillnad på om den visar andelen med tidsbegränsad anställning av alla anställda eller av alla sysselsatta (i den senare siffran räknas även företagare med).