Orsakerna till den lägre fackliga organisationsgraden är flera, både strukturella och politiska. En strukturell orsak är att andelen små arbetsplatser har ökat, det gör den fackliga organiseringen svårare. En mer politisk förklaring är att hela arbetslivet successivt blivit allt mer liberaliserat, med fler osäkra jobb, fler F-skattare, en successivt ökande bemanningsbransch, ökad utstationering av arbetskraft från andra EU-länder och så vidare. Allt detta har gjort det svårare att organisera arbetstagare.
Kraftigt försämrad a-kassa
Den enskilt största förklaringen till den lägre fackliga organisationsgraden är emellertid den dåvarande borgerliga regeringens beslut år 2006 om att kraftigt försämra a-kassan. Beslutet innebar kraftigt höjda avgifter till kassan inom branscher med hög arbetslöshet. Det ledde till att många lämnade både a-kassan och facket. Den fackliga organisationsgraden bland arbetare föll med 6 procentenheter på ett år. Det var det största fackliga tappet av medlemmar sedan fackföreningsrörelsen tvingades till reträtt efter storstrejken år 1909. Även åren efter chockhöjningen av a-kassan fortsatte nedgången i organisationsgrad inom LO. Därefter har det skett vissa förbättringar av a-kassan, den fortsatta minskningen av fackligt anslutna har inte heller varit lika kraftig, men nedgången har inte kunnat brytas.
Även orsakerna till det ökande gapet i organisationsgrad mellan arbetare och tjänstemän är många, även dessa är både strukturella och politiska.
- Det har blivit en större överrepresentation av arbetare bland sysselsatta i åldersgruppen 16–24 år. I den gruppen är den fackliga organisationsgraden lägre, många har också tillfälliga jobb. Samtidigt ökar i dag organisationsgraden inom denna grupp.
- Det finns en överrepresentation av nyanlända och utrikes födda inom gruppen arbetare. I likhet med de unga rymmer gruppen många som nyligen har kommit ut på arbetsmarknaden och har dåliga kunskaper om de fackliga organisationerna. En del har även erfarenheter av repressiva och statskontrollerade fackföreningar från länderna där de vuxit upp. Totalt sett är 64 procent av arbetare födda i Sverige med i facket medan motsvarande andel är 53 procent för arbetare som är utlandsfödda.
- Inom flera LO-yrken finns en ökning av personer med F-skatt och av egenanställda. En del av dessa är arbetsrättsligt anställda (vilket de inte alltid vet själva), då har de också rätt att organisera sig fackligt. Men dessa arbetstagare arbetar ofta ensamma och är svåra att nå. En ytterst liten andel är i dag fackligt organiserade.
- Trenden är också att grupper av arbetstagare skjuts allt längre från kärnverksamheten. Utvecklingen har gått från intraprenörer (anställda som var kvar inom företagen men hade avskilda uppgifter), till bemanningsanställda, F-skattare och under senare år även egenanställda. De som befinner sig långt från kärnverksamheten är svårare att organisera, även om de arbetsrättsligt är anställda.
- Politiska förändringar, däribland införandet av allmän visstid år 2007, som öppnade för fler tillfälliga jobb framför allt för arbetare. Eftersom personer med osäkra jobb är svårare att organisera har detta slagit mot den fackliga rekryteringen. I synnerhet har LO-förbunden förlorat på förändringen.