Facket direkt facketdirekt.nu

Karl-Petter Thorwaldssons Första maj-tal 2019

Första maj Tal av LOs ordförande Karl-Petter Thorwaldsson 1 Maj 2019 i Kalmar.


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Det talade ordet gäller

Mötesdeltagare, Kalmarbor!

Tack för att jag får komma ner från Stockholm och vara er huvudtalare. 

Igen.

Jag var här och förstamajtalade senast 1993, som SSU-ordförande.
Då gick högtalaren sönder och jag fick skrika mig igenom de sista minuterna av talet.

Ännu längre tillbaka, 1882, kom en annan talare till Kalmar. Det var agitatorn August Palm. Han hade inte ens någon högtalare som kunde gå sönder.
Men det gick bra ändå.

Enligt referatet i tidningen Barometern dagen efter höll Mäster Palm sitt tal i kägelbanan på Ängö.

Så här stod det:

”Sedan man fått lugna sig en god stund öfwer den utlysta tiden, halade hr Palm äntligen kl 7.20 fram ett bord, ställde derpå en lampa och en half öl, samt förklarade att han tyckte tiden wara inne att börja".

Därpå följer en lång beskrivning av talet.

Palm ville enligt tidningen bemöta ”några osanningar, som motståndarna utspridit om att Socialdemokraterna ville upphäfva äktenskapet och inte hade någon fosterlandskärlek”.

Ja, högern använde fake news redan för över hundra år sedan.

Men vad var det då som var så speciellt med det där föredraget för 137 år sedan? Som gör att vi fortfarande minns August Palm?

Jo, det som han sade var något alldeles oerhört:

Du som sliter varje dag här på tapetfabriken.
Men som ändå inte har råd att ge dina barn mat varje dag.
Som inte kan läsa eller skriva.

Du är lika mycket värd som de högst upp i samhällspyramiden.
Som fabrikören eller storbonden.
Som statsministern eller kungen.

För vi har alla samma värde och rätt.
Och tillsammans kan vi bygga ett samhälle där vi behandlas så.
Om vi organiserar oss.

Och det gjorde de. Sakta men säkert.

Den generation som lyssnade till August Palm finns inte längre ibland oss.

Men många av oss har släktingar och bekanta som kan berätta om barnauktioner, fattighus och oändliga arbetsdagar.

Min mamma växte upp i ett sådant Sverige.

Hon var näst yngst av nio syskon.
1935, fyra år gammal, lämnades hon och hennes syskon bort - till lägstbjudande.
De kom till olika hem och spreds över landet.

För henne och för hundratusentals andra blev 1900-talets stora sociala reformer en befrielse. De fick folkpension, barnbidrag, sjukförsäkring, bostadspolitik, ja hela den gemensamma sektorn.

För dem måste Internationalens strof ha känts in i märgen:
”Från mörkret stiga vi mot ljuset”

Målmedvetet ersatte de det gamla klassamhället med ett folkhem.

Mina föräldrars liv, men också mitt eget, är ett resultat av den modellen.
Inget annat samhälle skulle nog gett större möjligheter för en arbetarunge från Kosta.

Och nu står jag här, som huvudtalare på Första Maj i Kalmar!

Med ett högtalarsystem som jag hoppas fungerar bättre än förra gången.

***

Det är något särskilt med att fira 1 Maj i Kalmar.

Äh, sådär säger han till alla, tror ni.

Nej, inte riktigt alla faktiskt.

För det är verkligen något speciellt med att få tala i Kalmar.

Ni är den gamla arbetarstaden som kom tillbaka!

Staden som i början av 90-talet förknippades med arbetslöshet och kris.

Men ni gav inte gav upp.
Tvärtom!

Men så har ni också en stark socialdemokrati som styrt stan 25 år.
Och det är en socialdemokrati som växer!

Och nu växer ju hela Kalmar så det knakar!
Ni har slagit befolkningsrekord två år i rad!

Allt mer IT,
alltmer handel,
alltmer turism

Och allt mer högre utbildning.

Nu växer Linnéuniversitetet fram.
Den största statliga satsningen i Kalmar sedan Ölandsbron på 70-talet!

Och ni bygger som aldrig förr.
Mer än hälften är hyresrätter.

Ni har utnyttjat det statliga investeringsstödet maximalt och kunnat pressa ner hyrorna även i nyproduktion. Och ni bygger hållbart.

Ni har också styrt landstinget sedan 2006. Även här imponerar resultaten.

Här finns Sveriges kortaste vårdköer,
Sveriges nöjdaste patienter
och de anställda har bland de lägsta sjukskrivningstalen i landet.

Kalmar visar att ingenting är omöjligt. Om det finns mod och handlingskraft.
Och det finns hos er!

Så ja, det är faktiskt något speciellt med att få förstamajtala i Kalmar!

***

Mötesdeltagare,

Kommer ni håg hur det var?
Kommer ni ihåg hur det var när vi samlades till förstamajfirande för ett år sedan?
När högern växte och vi stod inför en av de hårdaste valrörelserna på länge?

Vi ringde medlemmar och väljare.
Pratade med arbetskamrater.
Knackade dörr och delade ut flygblad.

Och det gav resultat.

Vi var många som drog en lättnadens suck på natten den 9 september.

Nu, ett drygt halvår senare, kan vi fortfarande känna av den lättnaden.
De borgerliga lyckades inte bli störst.
SD pressades tillbaka.

Och för min del känns det förstås särskilt viktigt att Socialdemokraterna fortfarande, med bred marginal, är det största partiet bland LOs medlemmar.

Men jag tror att jag talar för många när jag säger att en del av lättnaden på valnatten har förbytts i oro, och kanske besvikelse.

Vi fick en utdragen regeringsbildning.

Resultatet blev som ni vet Januariavtalet mellan regeringen, Centern och Liberalerna.

Det var det enda möjliga i det läget vi hade.
Alternativet – en högerregering i knät på Jimmie Åkesson – hade varit värre.
Det är också vad en enig LO-styrelse har kommit fram till.

Och det finns bra saker i Januariavtalet:

Satsningar på kommuner och landsting,
På klimatpolitiken.
På infrastruktur och bostäder.

Men samtidigt:

Fem av de sex miljarderna i skattesänkningar går till rika män.
Och Liberalerna har drivit igenom att värnskatten för de högst avlönade tas bort.
Något som inte ens Reinfeldt gick med på!

Till och med Nyamko Sabuni, som vill efterträda Björklund, har reagerat:

”Vi kan inte bara fortsätta att prata om värnskatten när vi har de största klyftorna enligt OECD” sade hon till Aftonbladet för några veckor sedan.

Om inte Januaripartierna vill lyssna på LO så kan de väl åtminstone lyssna på Sabuni? Åtminstone när det gäller värnskatten.

Nu hotas dessutom anställningstryggheten.
Förra veckan kom direktiven till utredningen om LAS.

De är formulerade på fint juridiskt språk.
Men de kan sammanfattas enkelt:

Det ska bli lättare och billigare för arbetsgivaren att ge dig sparken.

Att så tydligt hota med lagstiftning riskerar dessutom att skada den svenska modellen,
där det är parterna – inte politikerna – som gör upp om regler på arbetsmarknaden.

Men vi ska göra vad vi kan i de förhandlingar med Svenskt Näringsliv som nu väntar.

I de förhandlingarna har vi ett uppdrag från våra medlemmar:
Att stå upp för deras rätt till trygga jobb.

Och det ska vi göra!

Vi ska fortsätta vårt fackliga arbete för trygga jobb, minskade klyftor och ökad jämlikhet.

Om det betyder att vi ibland måste bråka med regeringen så ska vi göra det.

Men nu säger en del att det är slut med vår facklig-politiska samverkan.
Åh vad de hoppas nu, på borgerliga ledarsidor och högerns tankesmedjor.

Det är ju deras gamla dröm! Det är vad de alltid har velat!

För vår facklig-politiska samverkan har ju varit framgångsrik.
Det är därför de är så arga på den!

Men till dem som säger så har jag ett tydligt besked:

Dream on!

För vi kommer inte att klippa banden till vårt socialdemokratiska arbetareparti!
Vi kommer att stärka dem och utveckla dem!

För en stark fackföreningsrörelse kräver ett starkt socialdemokratiskt arbetareparti.

En stark socialdemokratiskt arbetareparti kräver en stark fackföreningsrörelse.

Och det är bara tillsammans, i facklig-politisk samverkan, som kan gå vidare
och skapa trygghet för vanligt folk!

***

Mötesdeltagare,

Det går bra för Sverige, säger Finansdepartementet och landets ekonomer.

Och det är sant om man tittar på deras siffror.

83 procent av alla vuxna går till jobbet.
Aldrig haft större BNP.
Överskott i statsbudgeten: 90 miljarder.
Exportrekord. 2 193 miljarder 2018. Ökning med sju procent.
Den lägsta statsskulden på 40 år.
Bäst i världen på grön omställning
Vart man än åker i Sverige så är vi bäst i världen på det vi gör där!

Så visst går det bra.
Men – det går inte bra för alla.

Inte för de som ser hur deras barn sviks i skolan,
hur otryggheten breder ut sig i arbetslivet,
och hur välfärden urholkats,

För det finns revor och hål i det folkhem vi byggde.

Sverige var till exempel länge ett av världens bästa länder att åldras i,
med en äldreomsorg präglad av personal som hade tid och ork
för att ge våra äldre det stöd de behöver.

Jag minns när min pappa fick plats på ett äldreboende. Hur han såg sig omkring, på hur fint och välordnat allt var, och sade:

”Ja, det är inte mer än rätt att en gammal arbetare ska få sluta sina dagar på ett lyxhotell”.

Och visst har vi fortfarande på många håll en bra äldreomsorg, inte minst i jämförelse med andra länder.

Men svensk äldreomsorg präglas också av ett växande gap mellan ambition och kapacitet.

Var fjärde plats i äldreboenden har försvunnit sedan år 2000

De vuxna barnens, särskilt döttrarnas, omsorg om sina gamla föräldrar har ökat kraftigt.

140 000 personer, 90 000 kvinnor och 50 000 män, har gått ned i arbetstid eller slutat jobba helt för att ta hand om anhöriga.

Drygt fem procent av kvinnorna och runt två procent av männen har själva varit sjukskrivna mer än två veckor till följd av sitt omsorgsansvar.

Barnens hjälp är mycket vanligare bland lågutbildade äldre personer.
För högutbildade äldre köper oftare privata tjänster.

Gamla människor har kort sagt blivit mer beroende av sin familj och av marknaden för att få sina behov tillgodosedda. Plånbokens tjocklek har blivit mer avgörande för hur de klarar sig.

Kort sagt: äldreomsorgen är en klassfråga

I rapporten ”Mer tid – en rapport om kvalitet och bemanning i äldreomsorgen” har Kommunal sammanställt personalens syn.

70 procent av de anställda inom äldreomsorgen uppger att bemanningen är otillräcklig minst någon dag per vecka. En majoritet menar att problemet i princip är konstant.

42 procent anser att bemanningen är så låg att den utgör en risk för de äldre minst någon dag per vecka.

Som Kommunals ordförande Tobias Baudin sade för några veckor sedan:

”Vi ropar inte vargen kommer.
Vargen är redan här.
Den stryker sig mot våra ben”.

Vi har ett välfärdsunderskott i Sverige.

Det får inte bara konsekvenser samhället och de människor som behöver vård och omsorg. Utan också för alla de människor - och det är främst kvinnor – som arbetar i välfärden.

Privatiseringar och effektiviseringar betyder allt färre personer i tjänst
och en allt sämre arbetsmiljö.

Konsekvenserna blir stora:

Sju av tio arbetarkvinnor saknar kontroll och inflytande över sitt arbete.

De kan inte själva styra över vad som ska göras när, de kan inte bestämma arbetstakten
och de kan inte ta kortare pauser för att till exempel gå på toaletten eller ringa ett samtal under arbetsdagen.

Det är därför inte förvånande att 7 av 10 arbetarkvinnor också är uttröttade i kroppen varje vecka.

Tidigare i år hade vi ett seminarium i LO-borgen. Det handlade om arbetsmiljö.

I panelen fanns riksdagspolitiker, ministrar och allehanda kloka experter.

Och så jag.

Men med på seminariet var också några av de som själva jobbade vård och omsorg.

En av dem var undersköterskan Elisabeth.

Hon hade skrivit ner vad hon skulle säga, och jag bad efteråt att få en kopia på det hon skrivit.

Så här berättade hon bland annat:

”I vår yrkesroll är ofta känslan av otillräcklighet den mest närvarande av alla känslor. Vi jobbar alla tider, vi jobbar långa pass, korta pass, delade turer, dagar, kvällar, nätter och helger. Vi är dom som håller Sveriges välfärd igång, dygnet runt, året runt, men vi är också dom som i förlängningen själva blir dom främsta offren för en konstant underfinansierad välfärd”.

Mötesdeltagare,

När man lyssnar till Elisabeth och andra välfärdsarbetare är Kommunals krav enkla och självklara.

Tillsvidareanställning på heltid som norm. Att en underbemannad sektor samtidigt präglas av ofrivilligt deltidsarbete är orimligt.

Hemtjänst utan behovsprövning. Alla över 75 år ska ges rätt till minst två timmars hemtjänst i veckan.

Och, sist men inte minst; Mer resurser!

Det är en självklarhet. Både för personalens skull, men också för hela samhällets.

För den demografiska utmaningen växer. Såväl äldre som unga blir fler och antalet i arbetsför ålder ökar i snitt med endast 34 000 personer per år fram till 2026.

Det innebär, enkelt uttryckt, att färre ska försörja fler.
Men också att minst 10 000 undersköterskor behöver utbildas och rekryteras årligen.

Så här krävs rejäla satsningar.

I den budget som M och KD drev igenom med hjälp av SD får välfärden fem miljarder.
Det blir 500 kronor per person i Sverige.

Vi hade inte råd med mer, säger Ebba Busch-Thor, Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson.

Då är det intressant att se vad de tyckte att de hade råd med:

Skattesänkningar på 28 miljarder, mest för de som redan har mest!

Mötesdeltagare, det här håller inte.

Våra LO-ekonomer har visat att för att behålla nuvarande nivå behövs 30 miljarder kronor varje år till välfärden fram till år 2022.

Om vi ska kunna förbättra lönerna och arbetsvillkoren – och det ska vi - krävs ytterligare sex miljarder varje år.

Alltså:

36 miljarder 2020.
36 miljarder 2021.
Och 36 miljarder 2022.

108 miljarder kronor.

Det är mycket pengar.

Ja, men det är mindre än en tredjedel av vad alliansregeringens jobbskatteavdrag kostar årligen.

Så istället för att fråga om vi har råd att satsa på välfärden bör vi fråga:
Har vi råd att låta bli?

Har vi råd att låta bli att ge en god omsorg om våra äldsta och våra yngsta,

att skapa en skola som ger alla elever en chans,

och att göra något åt en arbetsmiljö där, som Elisabeth berättade, ”känslan av otillräcklighet den mest närvarande av alla känslor”.

Nej, mötesdeltagare, det har vi inte råd med!
Inte om Sverige ska fortsätta att vara ett välfärdssamhälle.

Därför är min uppmaning till regeringen idag, 1 Maj 2019:

Bjud in Annie Lööf, och vem det nu blir i Liberalerna, till förhandlingar om en ny pakt.

En välfärdspakt för Sverige.

Den pakten måste innebära rejält höjda statsbidrag till välfärden
i kommande tre statsbudgetar.

108 miljarder till 2022!

Detta måste gå före skattesänkningar!
Detta måste regeringen med vårt parti i spetsen våga göra!
Detta måste vi socialdemokrater våga att ta strid för!

Och vill Annie Lööf hota med en regeringskris för att få fortsätta att sänka skatterna för de rikaste, ja då får hon göra det!

Den fajten får vi ta!

För det, mina vänner, är socialdemokratisk politik!

***

Det svenska klassamhälle August Palm gick till storms mot vid den där kägelbanan på Ängö för 137 år sedan försvann inte.

Inte helt.

Det motades tillbaka under lång tid, och många trodde att det var på väg bort.

Men nu har det börjat komma tillbaka.

Enligt OECD är vi det industriland där klyftorna ökat snabbast de senaste årtiondena.

Klyftorna har till stor del orsakats av politiska beslut:

Arvsskatten har avskaffats liksom förmögenhetsskatten.
Och skatten har ökat för pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa.

I februari presenterade LO undersökningen om den svenska maktelitens inkomster. Där vi redovisar inkomstutvecklingen för 200 personer på höga samhällspositioner och jämför med en arbetarlön.

Det tydligaste i årets rapport är de extrema inkomstökningarna för näringslivseliten.

1980 tjänade direktörerna på 50 av Sveriges största företag nio industriarbetarlöner.
Nu är tjänar de 59 industriarbetarlöner.

Det är alltså samma direktörer som inför den avtalsrörelse vi inleder i höst redan börjat tala om att deras anställdas löner måste hållas nere, särskilt de lägsta lönerna.

Så visst lever vi fortfarande i ett klassamhälle.

Men ojämlikheten handlar inte bara om klass.
Den handlar också om kön.

Nyligen presenterade vi LOs årliga jämställdhetsbarometer.

Där visar vi hur de faktiska löneskillnaderna ser ut, när man tar hänsyn till det utbredda deltidsarbetet bland kvinnor i LO-yrken.

Den genomsnittliga faktiska månadslönen, där vi tar hänsyn till arbetstid, är 21 000 kronor för kvinnor i arbetaryrken och 26 800 kronor för män i arbetaryrken.

För kvinnor i tjänstemannayrken är den 33 000 kronor och för män i tjänstemannayrken, 42 100 kronor.

Kvinnor i Sverige är inte bara lågavlönade.
De är felavlönade!

Vi måste bryta utvecklingen mot ökade klyftor!
Mellan män och kvinnor,
Mellan rika och fattiga,
Mellan de som har och de som inte har.

Och det räcker inte med duttande i marginalen.
Det krävs en rejäl omfördelning. Och den måste börja nu!

De som har det sämst ställt måste få det bättre.
De som har det bäst ställt måste bidra mer.

Det är dags för en skördetid för vanligt folk!

* * *
Mötesdeltagare,

Visst går det att förändra världen.
Visst går det att förändra samhället. Här i Kalmar och i hela vårt land.

Vi vet ju det! För vi har gjort det förr! Det är inte raketforskning.

När våra föregångare knäckte 30-talets massarbetslöshet,
när de byggde folkhemmet och den generella välfärden,
då tänkte de inte:

Nä, det där blir nog för dyrt. Det går nog inte.

Nej, så tänkte de inte.

Och så tänkte ni inte heller här i Kalmar är krisstämningen låg tung på 90-talet.

Nej, ni gick till attack istället! Ni visade vägen.

Och nu går ni vidare.

Ni tänker avskaffa de delade turerna.
Förbättra arbetsmiljön i förskolan.
Införa gratis fritidsaktiviteter barn och ungdomar i de kommundelar som har högst andel barnfattigdom.
Ni tänker bygga bort bostadsbristen. Unga som vill flytta hemifrån ska få ett förstahandskontrakt inom sex månader.

Och ni har gjort ett handslag med Kommunal i Kalmar
om heltidsarbete som norm, att få bort ofrivilliga delade turer,
om ökat medbestämmande och kompetensutveckling på arbetstid.

Och vet ni vad?
Jag tror ni kommer att klara det!

***

Jag nämnde agitatorn August Palm i min inledning. Han var inte ensam.

En annan av våra mest kända agitatorer föddes här i länet, Kata Dalström.

Så här sade hon i ett tal 1911:

”Kamrater! Det ligger i er egen makt att trygga er själva och era barn mot nöd och elände. Dröj ej en enda dag längre med att sluta er samman i fackföreningar och ställ er med i våra led! Slut er till det enda parti, det socialdemokratiska arbetarepartiet, som för arbetarklassens talan!”.

Mötesdeltagare,

Kata Dalströms ord är lika aktuella idag.

Själv gick jag med i facket och partiet för att jag var trött på orättvisorna.

Jag ville förbättra mina och arbetskamraters villkor,
Jag ville förändra samhället!

Och vet ni. Det funkar!

För arbetarrörelsen är en förändringskraft!

Se på Josefine Krantz från Svenska Målareförbundet. Som fick vårt pris Årets fackliga hjältedåd i år. För sin kamp för jämställda arbetsplatser.

Se på SEKO Sjöfolk och på Byggnads, Fastighets och Elektrikerna i Värmland, som bygger fackligt feministiska nätverk. Jag delade LOs fackligt feministiska stipendium till dem här för en liten stund sedan.

Och se på våra tiotusentals valarbetare! Många av er är här idag. Ni ringde väljare, knackade dörr och slet kvällar och helger för att göra svensk socialdemokrati starkare!

Ni kämpade i motvind.

Men ni såg till att vi fick en fortsatt socialdemokratiskt ledd regering.

Vänner, den kraften och den viljan behöver vi fortfarande.

För om några veckor är det val igen.

Den 26 maj är det val till Europaparlamentet.

Högern i Europa hoppas att våra väljare ska stanna hemma. Att de ska tycka att Europavalet inte är så viktigt.

Låt oss se till att de får fel.

För det är oerhört viktigt för alla löntagare, för dig och för mig, att vi tillsammans lyckas ta tillbaka kontrollen från högern i Europaparlamentet.

Från den höger som i debatter brukar jämföra arbetare med vilka handelsvaror som helst.

Som tycker att när företag får importera billiga TV-apparater och tvättmaskiner kan de väl få importera arbetare?

Till lägre löner och sämre arbetsvillkor än i svenska kollektivavtal.

Sådant måste få ett stopp. Vi måste få ordning och reda på arbetsmarknaden.

För att sätta extra kraft bakom de kraven har LO-förbunden den här gången en gemensam kandidat på Socialdemokraternas lista inför valet, Johan Danielsson.

Vi måste skapa ett EU som sätter löntagarnas intressen före marknadskrafternas.
Då behöver vi Johan Danielsson och andra Socialdemokrater på plats där besluten fattas.

Vi måste ta tillbaka kontrollen!

Vi måste vara många socialdemokrater som går och röstar den 26 maj!

Vi måste rösta bort högerpolitiken! Det är dags för arbetarrörelsens värderingar att styra över besluten, både här hemma och i hela EU!

***

Mycket har hänt sedan Kata Dahlströms och Augusts Palms tid. Om de skulle kunnat vara med oss här idag skulle de se ett helt annat samhälle.

Men det finns också sådant de skulle känna igen.

För fortfarande lever vi i ett klassamhälle.
Fortfarande ängslas många för morgondagen.
Fortfarande ropar arbetsgivare och högerpolitiker på lönesänkningar.

Men det finns ingen naturlag som säger att det ska vara så.

För samhället har skapats av människor. Och det är bara vi människor som kan förändra det. Tillsammans.

Och det var inte direktörerna som tog striden för arbete åt alla.
Det var inte marknadskrafterna som byggde den svenska modellen.
Det var inte högern som byggde Sverige starkt.

Nej, det var den fackliga och politiska arbetarrörelsen!

Och drivkrafterna var idéerna om gemensamt ansvar och solidaritet.

Så, kamrater, Kata Dalströms ord gäller fortfarande.

”Det ligger i er egen makt. Dröj ej en enda dag längre med att sluta er samman i fackföreningar och ställ er med i våra led!”

Nej, vi ska inte dröja.

Vi ska börja här och nu.

I ständig opposition mot ett Sverige där ojämlikheten ökar.

För att bygga vårt land ännu starkare utifrån våra idéer om frihet, jämlikhet och solidaritet!

Tack ska ni ha!