Facket direkt facketdirekt.nu

Torbjörn Johanssons Första maj-tal 2019

Första maj Tal av LOs avtalssekreterare Torbjörn Johansson på Första maj 2019 i Lindesberg.


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Det talade ordet gäller

Mötesdeltagare!

Idag är det äntligen Första Maj,
arbetarrörelsens högtidsdag.

Dagen då vi samlas på gator och torg, i Folkets Park och i Folkets Hus
för att säga ifrån.

Mot orättvisor, klassklyftor och förtryck.

Dagen då vi visar att vi inte står med mössan i hand och bockar och ber.
Att människovärdet alltid måste vara större än marknadsvärdet.
Att världen går att förändra.

Och vi som samlas här i Lindesberg idag vet att vi inte är ensamma.

För människor samlas i hela Sverige,
ja över hela världen.

Våra fanor har samma röda färg som de alltid har haft.
De rymmer samma maning som de alltid har gjort:
Om solidaritet, jämlikhet och rättvisa.

Men på borgerliga ledarsidor kan vi läsa att Första Maj inte längre behövs.

Fast det har de alltid tyckt.

De tyckte Första Maj var onödigt redan när vi började demonstrera för allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag för över hundra år sedan.

Så visst behövs Första Maj!

Inte minst idag,

när klyftorna ökar,
när våra löner och arbetsvillkor pressas ner,
när högerextremismen växer.

Så därför blir vårt budskap här idag till direktörernas tankesmedjor och högerns tyckare:

Tro inte att ni kan få oss att sluta fira första maj!
Tro inte att vi slutar att demonstrera under våra röda fanor.
Tro inte att vi kommer att backa i vår kamp för jämlikhet och solidaritet!

***

Mötesdeltagare,

Vet ni vilka Anna och Ivar Pettersson var?

De var två av många anonyma pionjärer inom arbetarrörelsen.

Ivar var fackligt aktiv typograf.
Anna blev den första socialdemokratiska kvinnan i Lindesbergs stadsfullmäktige.

Om deras fackliga och politiska kamp kan man läsa i deras sonson Torkel Ivarssons bok
En revolution utan blod, som kom ut för några år sedan.

Om Anna och Ivar hade kunnat göra en tidsresa och vara med oss här idag,
tror ni de skulle känna igen sig då? Nej, knappast.

För Sverige är idag, trots brister, ett modernt välfärdssamhälle.

Inte minst tack vare Anna och Ivars kamp.

Men det finns också sådant de skulle känna igen.

För även idag lever vi i ett klassamhälle.
Även idag utnyttjas människor på sina arbetsplatser.
Även idag sätts kortsiktiga vinster ofta före människors behov.

Som inför alla förstamajfiranden fick jag ett malltal från partiet i år.

De vill att jag ska berätta att det går bra för Sverige.

Och visst kan jag göra det. För det är mycket som går bra i Sverige just nu.

Arbetslösheten är låg.
Exporten slår rekord.

Och vi har överskott i statens budget.

Men jag tänker inte hålla det där malltalet.
För det går inte bra för alla.

Sverige är det industriland där klyftorna ökat mest de senaste årtiondena.

Vi har sett hur en grupp välbesuttna har dragit fördel
av skattesänkningar, RUT-tjänster, privatiseringar och allmänt ökad ojämlikhet.

Vi har fått en ekonomisk elit som drar iväg.
Vi stoppar skattepengar i fickorna på de som redan har fickorna fulla.

Siffror som våra LO-ekonomer har tagit fram visar att 1980 tjänade Vd:arna på 50 av Sveriges största företag nio industriarbetarlöner.
Nu är tjänar de 59 industriarbetarlöner.

Sverige har blivit ett skatteparadis för miljardärer.

Allt detta kan våra ekonomer visa med staplar och diagram.
Men bakom siffrorna finns människor. Många är LO-medlemmar.

Som ser hur deras barn sviks i skolan,
äldreomsorgen inte fungerar
och de otrygga jobben ökar.

Om man reser från Danderyd i Stockholm upp till Pajala i Norrbotten skiljer det nio år i medellivslängd. Det är lika stor skillnad som mellan Sverige och Egypten.

Mycket som gått fel beror på att vi hade en högerregering i åtta år som hellre sänkte skatten än investerade i välfärd, bostäder och järnvägar.

Men vi ska inte skylla allt som gått fel i det här landet på de borgerliga. Klyftorna i Sverige började växa redan på 80- och 90-talet.

Klyftorna har till stor del orsakats av politiska beslut som avskaffad fastighetsskatt, förmögenhetsskatt och arvsskatt, samt beslut som syftat till att öka skillnaderna mellan den som arbetar och den som är sjuk, arbetslös eller pensionär.

Vi i arbetarrörelsen är medskyldiga. Vi har inte gjort tillräckligt.

För några månader sedan blev det så kallade Januariavtalet klart. Genom en kompromiss med Centern och Liberalerna kunde den socialdemokratiskt ledda regeringen fortsätta.

Om det är någon som vet att man ibland måste kompromissa så är det nog jag,
som avtalssekreterare i LO.

Men ändå: de här kompromisserna gjorde ont.
Och de gör fortfarande förbannat ont.

För de fördjupar till och med Sveriges problem.

Stora delar av Arbetsförmedlingen ska privatiseras.
Låg- och medelinkomsttagare får betala för höginkomsttagarnas skattesänkningar.
Värnskatten avskaffas. De med månadslön på 100 000 får 2 000 i sänkt skatt. Varje månad.
Men miljöskatter för vanligt folk, som bränsleskatten, de höjs.
Rut-avdraget tredubblas.
A-kassan sänks för långtidsarbetslösa. De antas väl ändå inte ha råd med städhjälp.

Dessutom ska Lagen om anställningsskydd, LAS, utredas.
Förra veckan presenterade regeringen direktiven.

Låt mig börja med en positiv sak: Det är bra att arbetsgivaren ska få ett ökat ansvar för omställning och kompetensutveckling. Det har LO länge efterlyst.

Men:

Samtidigt ska det billigare att säga upp anställda
och det ska bli fler undantag i turordningsreglerna.

Kort sagt:

Mer makt åt arbetsgivaren,
mindre trygghet för dig som anställd.

Här är LOs uppfattning tydlig:

Det måste vara löntagarnas trygghet som kommer i första hand!

Att så här tydligt hota med lagstiftning riskerar dessutom att skada den svenska modellen.
Det kan göra det svårare för parterna att förhandla.

Det skulle försvaga den svenska modellen.
Och det skulle rubba balansen på arbetsmarknaden.

Men vi måste naturligtvis göra vad vi kan.

I de kommande förhandlingarna ska vi självklart med full kraft stå upp för våra medlemmars rätt till trygga jobb.

För en sak kan jag lova:

Från LOs sida tänker vi inte tiga.

Vi har ett uppdrag från våra medlemmar.
Vi ska alltid sätta deras intressen först.

Därför ska vi fortsätta att driva på för de krav vi drev i den fackliga valrörelsen.

Trygga anställningar.
Heltid som norm.
Allmän visstid och hyvling till arbetsmarknadens historiska skräphög.

Om det betyder att vi måste bråka med regeringen så ska vi göra det.
Rejält om det behövs.

Men till de som tror att det nu är slut med vår facklig-politiska samverkan har jag bara ett besked:

Glöm det!

Vi ska stärka vår samverkan. Den behövs mer än någonsin.

Men inte genom att LO förvandlas till ett rundningsmärke.
Inte genom att LO står vid sidan och formulerar krav,
utan genom att vi LO-medlemmar själva är en del av partiet.

Vi ska ta med oss våra erfarenheter av hur det är att vara löntagare i Sverige idag.
Och lyfta in kraven från arbetsplatserna.

För kom ihåg:

Vi har inte facklig-politisk samverkan med regeringen.
Vi har facklig-politisk samverkan med det Socialdemokratiska partiet.

Jag förstår som sagt att regeringen kan behöva kompromissa.

Men det behöver inte LO. Vi har inget besvärligt parlamentariskt läge att ta hänsyn till.

Vår uppgift är alltid att företräda våra medlemmar och det ska vi fortsätta att göra.
Där kommer vi aldrig att vika ner oss.

Och det enda sättet att se till att arbetarrörelsen inte behöver gå med på den här sortens eftergifter i framtiden är att vi växer och blir fler, både i facket och i partiet.

***

Den svenska modellen bygger på att frihet och trygghet hör ihop.

En bärande vägg, som jag skulle säga som byggnadsarbetare.

När du växer upp – då är det viktigt att det finns en bra skola som ger en trygg start i livet.

När jobb försvinner och nya kommer till – då är det viktigt att det finns en trygghet i form av arbetslöshetsförsäkring som gör att du och din familj inte behöver gå från hus och hem.
Men också att du får möjlighet att utveckla din kompetens så att du kan få ett nytt jobb.

När du blir gammal – då är det viktigt med en pension som ger trygghet även på äldre dar. Men också att det finns en bra omsorg om krämporna sätter in.

Den generella välfärd som Anna och Ivar, och andra pionjärer, byggde upp är ett arv vi måste föra vidare.

Och i framtiden vill jag kunna se mina egna barn i ögonen och säga:

Jag gjorde mitt för att förvalta det arvet.

Själv gick jag med i facket som tonåring, när jag var lärling på ett bygge hemma i Skara.
Redan där fick jag lära mig vad solidariteten mellan löntagare betyder.

Även det jag just nu ägnar dagarna åt - och ibland också kvällarna och helgerna – handlar om solidaritet.

I år har vi i LO-förbunden en viktig avtalsrörelse framför oss.

Några av er är kanske med i de avtalskonferenser en del av förbunden redan har? Se till att göra er röst hörd där. Prata med dina arbetskamrater om vilka krav de vill att vi ska driva.

Avtalsrörelsen handlar om något så självklart som att LOs medlemmar ska ha den lön de förtjänar.

Men den handlar också om mer komplicerade saker.
Om segdragna förhandlingar, siffror och tolkningar av avtalstexter.

Att hålla på med sånt är mitt jobb. Och jag ska erkänna att jag inte bara tycker det är viktigt.
Jag tycker faktiskt också det är kul!

För jag kan vara med och genomföra förbättringar som direkt påverkar vardagen för LOs medlemmar och deras familjer.

Och det är just segdragna förhandlingar, siffror och tolkningar av avtalstexter som avgör det.

Det finns inga lagar i Sverige som säger vilken lön man ska ha. Vi måste från fackligt håll vid varje tillfälle försvara den enskilde anställde med kollektivets hela kraft.

I grunden handlar det om makten över arbetslivet. En ensam medlem är inte utlämnad till 50 kronor i timmen för att arbetsgivaren tycker att det är vad jobbet är värt.

Den anställde kan hävda rätten till den kollektivavtalade lönen för att vi gemensamt bestämt att det är ett rimligt pris på det arbete som ska utföras.

Och man kan kräva det eftersom ingen annan behöver konkurrera genom att arbeta för lägre lön.

Kollektivavtalet gör alltså varje individ starkare.

Våra medlemmar har rätt till bra betalt för sitt arbete!

Och det ska vi se till att de får.

***

Ibland känns det som om mitt jobb är att beskriva elände. 

Att berätta om usla anställningsvillkor, låga löner och urholkade rättigheter för anställda.

Och det måste man göra. För att förändra måste man beskriva det som är fel.

Men man får inte fastna där.

Idag är det alldeles för många som hänger med huvudet, som bara ser problem och inga lösningar.

Det är inte lätt att förändra samhället. Men vem har sagt att det ska vara lätt?

Det var inte lätt för Anna och Ivar heller.
Men de kämpade på.

Och de förändrade samhället.

Så låt oss sluta att misströsta. Det är bara att sätta gång!
Agitera, organisera och värva medlemmar.

Vi är inte några hjälplösa offer. Tillsammans har vi styrka.
Bara vi bestämmer oss för det.

Redan om några veckor har vi ännu ett val.
Den 26 maj är det val till Europaparlamentet.

När jag är ute i landet och pratar om det möts jag ibland av frågan: men varför ska jag bry mig om vilka som sitter där i Bryssel?

Mitt svar är enkelt:

Därför att de fattar beslut om dina löner, dina arbetsvillkor och din arbetsmiljö.

Och då är det viktigt om det är Socialdemokrater eller Moderater och Sverigedemokrater som sitter där i Bryssel.

Valet till Europaparlamentet handlar om att vi måste ta tillbaka kontrollen från högern.

Från den höger som ser människor som handelsvaror vilka som helst.

Som låter lastbilschaufförer från andra länder komma hit och köra inrikestrafik för 30 kr i timmen.

Som låter underbetalda östeuropeiska byggnadsarbetare sova på arbetsplatser runt om i landet.

Moderaterna har i debatten likställt människor med kylskåp.

De tycker att när företag får importera billiga kylskåp kan de väl få importera arbetskraft till lägre löner och sämre arbetsvillkor än i svenska kollektivavtal också?

Sådant måste få ett stopp. Vi måste få ordning och reda på arbetsmarknaden. För att sätta extra kraft bakom de kraven har LO-förbunden den här gången en gemensam kandidat på Socialdemokraternas lista inför valet, Johan Danielsson.

Johan och övriga LO driver framför allt tre frågor inför EU-valet:

För det första: Vi måste få ett slut på att arbetsgivare kringgår eller utnyttjar EU-regler på bekostnad av våra löner och vår arbetsmiljö.

Svenska kollektivavtal ska gälla på svensk arbetsmarknad. Ett socialt protokoll måste införas i EUs fördrag för att grundläggande fackliga fri- och rättigheter ska gå före företagens frihet.

För det andra: Vi måste vi stärka svensk konkurrenskraft.

När Trump till exempel inför nya tullar måste vi ha ett EU som står upp för våra gemensamma intressen. Hade Sverige tvingats föra den kampen ensamt hade den redan varit förlorad.

För det tredje: Vi måste slå tillbaka extremhögern.

I flera EU-länder styr nu partier som ser facket som en fiende och ifrågasätter det demokratiska samhället.

Här måste vi markera stenhårt. Att stå upp för demokratin ska vara en förutsättning för att kunna fortsätta vara en fullvärdig EU-medlem.

Dessa tre frågor hör dessutom ihop.

Låglönekonkurrens och ökad ojämlikhet ökar misstron mot våra demokratiska system.

Om vi ska kunna försvara vår demokrati måste vi hantera de faktiska problem som vanligt folk möter. På jobbet och i sin vardag, både här hemma och i hela Europa.

Vi måste skapa ett EU som sätter löntagarnas intressen före marknadskrafternas.
Då behöver vi Johan Danielsson och andra Socialdemokrater på plats där besluten fattas.

Därför måste vi vara många som går och röstar i EU-valet den 26 maj.

Därför måste vi vara många som engagerar oss, i facket och i politiken.

Därför måste vi vara många som fortsätter det arbete Anna och Ivar och de andra inledde för över 100 år sedan.

För jämlikhet, frihet och rättvisa.

I Lindesberg,
I Sverige
Och i hela världen.

Tack ska ni ha!