Facket direkt facketdirekt.nu

Första maj-tal 2016 av LOs avtalssekreterare Torbjörn Johansson


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Torbjörn Johansson, avtalssekreterare LO

Tal på 1 maj 2016, Skara och Tidaholm

 

Det talade ordet gäller

Mötesdeltagare, kamrater, Skarabor.

Tack för att jag får komma ner från Stockholm och tala för er på Första maj.

För mig som avtalssekreterare på LO är det något av det finaste och mest högtidliga jag får göra.

Och det är extra speciellt att få möjligheten att tala just här i Skara, där jag växte upp. Där jag gått i Första maj-tåg så många gånger och lyssnat på andra talare som står där jag står i dag.

Talare som vänt sig till sina medmänniskor, sina partivänner och sina fackliga kamrater såsom jag vänder mig till er i dag.

Jag behöver inte tala om för er att Första maj är en alldeles speciell dag för alla oss i arbetarrörelsen.

Jag behöver inte berätta för er att vi som står här i dag, står i förbindelse med hundratusentals, ja miljontals, människor runtom i världen.

Människor som i dag sjunger samma sånger som vi och bär på likadana röda fanor som vi.
Människor som i dag står upp för arbetarrörelsens värderingar, för jämlikhet och solidaritet.

Och vi är långtifrån de första. Första maj har varit den internationella arbetarrörelsens högtidsdag och demonstrationsdag i Sverige och runtom i världen sedan 1890.

Den kom till som minnesdag för arbetare som sköts ihjäl av polis på Haymarket Square i Chicago i USA 1886. De hade samlats för att manifestera för ett av de allra tidigaste och viktigaste av arbetarrörelsens krav, åtta timmars arbetsdag.

Manifestationen slogs ned brutalt. Som så många andra gånger under vår långa kamp miste flera arbetare livet. Där och då led arbetarrörelsen ett tragiskt nederlag.

Men det politiska slaget vann vi. I dag vet vi att åtta timmars arbetsdag blev ett i en lång rad krav som arbetarrörelsen drivit igenom under drygt hundra år. Krav som gjort livet bättre för hundratals miljoner människor runtom i världen.

Det har vi lyckats med genom en kombination av facklig styrka i förhandlingar med arbetsgivare och politisk styrka i parlamentariska församlingar, oftast genom att organisera oss i socialdemokratiska partier.

Men i många länder ser verkligheten annorlunda ut. I Qatar är det moderna slavarbetet utbrett.

Då ska vi komma ihåg att Qatar är ett av världens rikaste länder med en enorm rikedom byggd på gas, olja, girighet och cyniskt utnyttjande av fattiga unga män och kvinnor. Den här rovdriften på människor måste stoppas!

Det är hög tid att omvärlden omedelbart och med kraft sätter press på Qatar.

Det internationella fotbollsförbundet Fifa måste dra tillbaka Qatars värdskap för VM i fotboll 2022 och arrangera VM i ett annat land.

Annars blir det en turnering som kommer att spelas på arenor som kostat 7 000 arbetare livet. 7 000 unga kvinnor och män, vars enda önskan var att skapa ett bättre liv för sig själva och sina familjer. Precis samma önskningar som unga svenska arbetare har.

En annan omedelbar åtgärd måste vara att ILOs kärnkonventioner respekteras. LO räknar med att Sveriges regering ska vara ledande i kampen för mänskliga rättigheter i arbetslivet och mot slavarbete.

Därför måste statsminister Stefan Löfven, inte minst med tanke på hans bakgrund i den svenska fackföreningsrörelsen, gå från ord till handling och ratificera protokollet till ILOs konvention nr 29 mot tvångsarbete.

Det här är viktiga krav att föra fram på Första maj, eftersom det är en internationell högtid för arbetarrörelsen.

För trots att mycket blivit oerhört mycket bättre sedan massakern på Haymarket Square 1886 finns det fortfarande orättvisor som måste bekämpas. Både på arbetsmarknaden och i samhället. Även i Sverige.

En sådan orättvisa är otrygga jobb. Det är en viktig fråga för LO och för våra medlemsförbund.

Otrygga jobb är ett stort problem idag,och dessutom ett problem som växer, trots att det borde vara tvärtom i ett modernt samhälle.

I en rapport som LO-förbundet Handels publicerade för någon månad sedan kan man läsa siffror som är rent ut sagt skrämmande.

• Bara tre av tio personer i detaljhandeln är anställda tillsvidare och på heltid. 1990 var den siffran drygt fyra av tio.
• Den mest otrygga formen av visstidsanställningar, timanställningar och vid behov, har ökat kraftigt. 1990 utgjorde de hälften av visstidsanställningarna, den andra hälften var vikariat och provanställningar. I dag jobbar hela åtta av tio visstidanställda i handeln på timme eller vid behov.
• Klyftorna mellan arbetare och tjänstemän inom handeln ökar. 1990 var ungefär en av tio arbetare och tjänstemän visstidsanställda, alltså ungefär lika stora andelar.  Idag jobbar nästan tre av tio arbetare, alltså tre gånger så många som 1990, på visstidskontrakt medan andelen visstidsanställda tjänstemän har minskat.

Vi vet dessutom att alla på en arbetsplats påverkas negativt av otrygga jobb, inte bara de som har tidsbegränsade anställningar. På arbetsplatser med många visstidsanställda är det nämligen vanligare med sjukskrivningar än på arbetsplatser med många tillsvidareanställda.

Vi vet också att deltid och tidsbegränsade anställningar är vanligast i kvinnodominerade branscher och det gäller även yrkesgrupper inom andra LO-förbund.

Det här är förstås helt oacceptabelt! Arbetslivet ska anpassas till människors behov, inte tvärtom.

Om vi ska lyckas vända den här utvecklingen och i stället ta steg mot en arbetsmarknad med tryggare jobb är det tre saker vi måste jobba med:
1) Anställningsformen: normen ska vara tillsvidare på heltid.
2) Anställningstryggheten: det ska finnas skydd mot godtyckliga uppsägningar.
3) Omställningstryggheten: God arbetsmiljö, säkrad inkomst och rehabilitering eller kompetensutveckling vid olycka eller sjukdom.

Ingenting av detta lägger huvudansvaret på individen. För det kan inte vara individen som bär ansvaret för att jobben ska vara trygga och villkoren på arbetsmarknaden ska vara schysta.

Det kan inte vara undersköterskans ansvar att gå ned i arbetstid för att det är för stressigt att jobba heltid, på grund av låg bemanning.

Det kan inte vara lagerpersonalens ansvar att träna på gymmet för att undvika ryggvärk som orsakas av dålig arbetsmiljö.

Det kan inte vara butiksbiträdets ansvar att ständigt vara tillgänglig för att rycka in när chefen skickar ett sms, på grund av att arbetsgivaren har dålig planering.

Nej. Om vi ska få till stånd verklig förändring kommer det att krävas mödosamt och enträget arbete med att förbättra kollektivavtalen och öka det fackliga inflytandet på central och lokal nivå. Både vid förhandlingsbordet och på arbetsplatserna.

Och det kommer att kräva politiska beslut när det gäller till exempel rätten till heltid, arbetsmiljön, arbetsrätten, sjukförsäkringen och vuxenutbildningen.

Vänner,

Som ni märker återkommer jag hela tiden till kvinnors löner och arbetsvillkor. För det är fortfarande så att kvinnor är systematiskt underordnade män på arbetsmarknaden. I Sverige 2016 är kvinnors inkomster tre fjärdedelar av männens.

Tidigare i vår publicerade vi LOs årliga Jämställdhetsbarometer, där vi tittade närmare på kvinnors faktiska löner. Den faktiska lönen är det man får i plånboken när vi räknar på den faktiska arbetstiden, många kvinnor jobbar ju deltid.

Och det visar sig att den faktiska lönen för kvinnor i LO-yrken är i snitt 17 860 kronor före skatt. Det är 73 procent av arbetarmännens faktiska månadslön på 24 460 kronor.

Allra lägst lön har kvinnor i kvinnodominerade arbetaryrken. De faktiska månadslönerna för kvinnor inom detaljhandeln och hotell och restaurang ligger på strax under 16 000 kronor före skatt. Före skatt! Det är alltså sådana löner som många ensamstående morsor och deras barn ska klara sig på.

Kvinnor är inte lågavlönade i Sverige, de är felavlönade.

Och när vi tar hänsyn till både klass och kön får vi en tydlig bild av de dramatiska klyftorna mellan olika yrkesgrupper i Sverige idag. Män i tjänstemannayrken har i genomsnitt 21 800 kronor mer i faktisk månadslön än kvinnor i arbetaryrken, alltså mer än dubbelt så mycket!

För några år sedan räknade Medlingsinstitutet ut att en kvinna tjänar drygt 3,6 miljoner kronor mindre än en man under ett 40-årigt arbetsliv. 3,6 miljoner! Och det är alltså utan att ta hänsyn till att kvinnor, just på grund av sina längre löner, också får lägre a-kassa, föräldrapenning, sjukpenning och pension.

Så här kan vi förstås inte ha det!

För oss i LO är löneskillnaderna mellan kvinnor och män en av våra största orättvisor och skamfläckar. Vi är en feministisk organisation och jag är själv feminist. Därför kan jag med stolthet säga att jämställdhet är en av våra allra högst prioriterade frågor.

Och därför är de höjda lägstalönerna och påslaget på 590 kronor i Handels nya kollektivavtal så viktiga. De kommer att gynna de många kvinnor som jobbar i de mest lågavlönade sektorerna och yrkena.

Därför är också Kommunals krav på höjda löner för undersköterskor så viktiga. Över 90 procent av undersköterskorna är kvinnor, och de tjänar nästan 3 000 kronor mindre än en verkstadsarbetare, som har ungefär lika lång utbildning. Här i Skara tjänar undersköterskor lite drygt 23 000 kronor.

Att minska, och på sikt helt sluta, lönegapet mellan kvinnor och män är ett av arbetarrörelsens viktigaste mål, i dag och under överskådlig tid.

Men lika lön är inte den enda jämställdhetsfrågan.

Fler pappor måste vara hemma med sina barn! Om man tittar på antalet dagar som papporna i Sverige är föräldralediga, hamnar Skara på plats 212 av landets 290 kommuner.

Jag ska säga att det ändå går framåt, allt fler pappor är föräldralediga under allt längre tid.
Men det går alldeles för långsamt.

Vi vet att ett ojämnt uttag av föräldraledighet hänger ihop med löneskillnader och andra orättvisa skillnader mellan könen som delade turer och sämre möjligheter att jobba heltid.

Vi vet att ett ojämnt uttag av föräldraledighet hänger ihop med en ojämn fördelning av hushållssysslor, föräldralediga män städar och diskar helt enkelt mer.

Föräldralediga pappor har också bättre och mer kontakt med sina barn under hela livet.

Fler pappor borde inse att tiden med barnen är omöjlig att ta igen om man missar den. Vi måste passa på när barnen är små!

Det är viktigt av flera skäl.

Inte bara för jämställheten och för att kvinnor ska ha samma möjligheter som män på arbetsmarknaden.

Inte bara för att barnen ska få mer tid med sina pappor.

Utan för vår, för männens, egen skull. Alla tjänar på ett jämställt samhälle.

För jämställdhet är inte bara ett viktigt mål i sig. Kampen för ökad jämställdhet är också viktig som en del i den större kampen för jämlikhet.

Och det är en kamp som är viktigare i dag än på många år.

Förra året kom en rapport som visade att Sverige är det OECD-land där klyftorna ökar snabbast.

Och tidigare i vår släppte vi i LO rapporten Makteliten, där vi visade att inkomstklyftorna mellan arbetare och direktörer är större än någonsin. I dag tjänar en direktör i näringslivet 54 gånger mer än en industriarbetare!

Varför är det här viktigt?

I första hand för att det handlar om rättvisa. Om etik och moral. Det är helt enkelt fel att samhällets tillgångar fördelas så pass ojämlikt mellan människor.

Och särskilt upprörande är det att de som bidrar mest till att skapa välståndet, det vill säga arbetarna, är de som får minst.

Men det är också viktigt för att jämlikhet är smart politik som gynnar hela samhället, inte bara de fattigaste.

Vi vet nämligen av internationell forskning att jämlikhet har en lång rad positiva effekter. Låt mig nämna ett antal av dem. Länder med mer jämlik inkomstfördelning har:
• Högre förväntad livslängd
• Bättre kunskaper i matematik och läsning
• Färre avhopp från skolan
• Lägre barnadödlighet
• Färre mord
• Lägre andel personer i fängelse
• Färre tonårsfödslar
• Mindre fetma
• Mindre psykisk ohälsa (inklusive drog- och alkoholberoende)
• Högre tillit mellan människor och till samhällsinstitutioner
• Större social rörlighet

Vad sägs om den listan! I mer ojämlika samhällen går utvecklingen på alla de punkterna åt fel håll.

Och i receptet för jämlika samhällen är facket en viktig ingrediens.

Forskning från Internationella valutafonden, IMF, har visat att inkomstklyftorna växer i länder med sjunkande facklig organisationsgrad. Den utveckling vi sett i Sverige under de senaste tio-tjugo åren är tyvärr ett exempel på det.

Därför är det så oerhört viktigt att vi tar arbetet med rekrytering och organisering på största allvar.

Med fler medlemmar får vi starkare fack.
Med starkare fack kan vi jämna ut inkomstklyftorna.
Med minskade inkomstklyftor ökar människors livschanser och sammanhållningen i samhället.
Med ökad sammanhållning minskar risken för att grupper ställs mot varandra och att rasismen och extremismen växer sig stark – vilket den ju gjort på senare år i takt med att klyftorna vuxit.

För idag har vi ett rasistiskt parti i Sveriges riksdag.

Ett parti med rötterna i nazismen.
Ett parti som tyvärr har vuxit under många år.

Sverigedemokraterna säger att de är Sverigevänner, men de står för slutenhet, inskränkthet och egoism.

De förstår inte att det som vi kallar svenskt i dag är resultatet av århundraden av migration där människor, idéer, kultur och kunskap möts och blandas.

Om det finns något unikt svenskt som utmärker just vårt samhälle, som utmärker den svenska modellen, så är det tillit mellan människor, öppenhet och en stark tilltro till människors lika värde.

Alltså den raka motsatsen till allt som Sverigedemokraterna står för.
De livnär sig i stället på misstro. De vill ställa människa mot människa. Arbetare mot arbetare.

För Sverigedemokraterna är inte bara rasister, de är ett antifackligt högerparti också.
De tycker att en svensk arbetare har mer gemensamt med svenska direktörer än med sina arbetskamrater från andra länder.

Jimmie Åkesson har förklarat att han vill bilda en högerregering tillsammans med Moderater och Kristdemokrater. Och det förstår man när man ser vad Sverigedemokraterna har föreslagit i riksdagen:

• Lättare för arbetsgivare att sparka vem de vill när de vill.
• Förbud mot fackliga sympatiåtgärder.
• Två miljarder mindre i barnbidrag.
• Fem miljarder mindre i bostadstillägg för pensionärer.
• 90 miljarder mindre till skola, vård och omsorg. Det skulle innebära att 290 000 välfärdsjobb försvann i hela landet. I Västra Götaland handlar det om 27 000 undersköterskor, 11 000 barnskötare och 10 000 vårdbiträden.

Så vi vet var vi har dem. Och vi vet också hur vi måste möta dem, på samma sätt som våra föregångare mötte deras föregångare på 30-talet.

Genom att aldrig låta mörkerkrafterna komma undan med sina lögner, utan istället avslöja deras egentliga syften och visa på konsekvenserna av deras politik.

Att aldrig backa undan från våra värderingar.

Och att aldrig backa från en socialdemokratisk reformpolitik som gör skillnad i människors liv.

I grunden handlar det om vilket samhälle vi vill att våra barn ska leva i.

Ska vi tillåta ett samhälle som delas upp mellan vi och dem?
Där löntagare ställs mot löntagare?

Nej, det ska vi inte.

Därför måste vi ta kampen mot rasismen när helst och i vilka former den dyker upp!
Därför måste vi ta kampen för människovärdet!
Därför är alla människors lika värde alltid det viktigaste målet för svensk arbetarrörelse!

Sverigedemokraternas värderingar är vidriga. Deras politik skulle vara enormt skadlig för Sverige.

Men de livnär sig på människors oro. Och vi måste ta den oron på allvar. I många avseenden är det nämligen en befogad oro.

För våra utmaningar är stora. Om man vill kan man teckna en dyster bild av Sverige 2016.

• Som jag sa tidigare, har Sverige de snabbast växande inkomstklyftorna och dessutom de snabbast fallande skolresultaten i hela OECD.
• Klyftan mellan arbetarnas och direktörernas inkomster är större än den varit sedan 1950-talet.
• Lönegapet mellan kvinnor och män står still och arbetarkvinnors löneutveckling sackar efter alla andra gruppers.
• Vårt tredje största riksdagsparti är rasistiskt och vår andre vice talman umgås med nazister.
• Tiotusentals nya medborgare som ska komma i arbete på en arbetsmarknad där vi redan har en kraftig överrepresentation av utlandsfödda bland de arbetslösa.

Det finns alltså mycket att vara bekymrad över. Många utmaningar att ta på stort allvar.

Men man kan också teckna en betydligt ljusare bild av Sverige 2016.

• Vi har en urstark ekonomi, som bara blir starkare.
• Vi har en kraftig tillväxt, en ökande export och en låg statsskuld.
• Arbetslösheten sjunker och sysselsättningen ökar.
• Den svenska partsmodellen och lönebildningen levererar reallöneökningar och borgar för en hållbar ekonomisk utveckling.
• Vi har en Socialdemokratiskt ledd regering som vill satsa på skola, välfärd och bostadsbyggande.
• Vi har fler människor som vill arbeta i vårt land än någonsin tidigare, tack vare invandringen.

Så ser det sannerligen inte ut i många andra länder i västvärlden!

I många andra länder är tillväxten svag, sysselsättningen låg och arbetslösheten hög. Befolkningen åldras snabbt och lönerna står stilla. Statsskulden tynger ned hela ekonomin.

Det är lätt att glömma det här om vi stirrar oss blinda på problemen men Sverige har faktiskt bättre förutsättningar att klara utmaningarna än de flesta av världens länder.

Vi har gjort det förr och jag är helt övertygad om att vi kan göra det igen. Om vi går samman. Om arbetarrörelsen växer och håller ihop.

För det är knappast någon annan som kommer att kämpa för jämlikheten även om det finns de som påstår sig göra det.

En av dem som påstår det är Ulf Kristersson, Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson.

I alliansregeringen var han socialförsäkringsminister och jobbade hårt för att kasta ut fler sjuka ur sjukförsäkringen.

Häromveckan sa han att det i själva verket var Moderaterna och de andra borgerliga partierna som skapade den svenska modellen. Ja, det är sant!

Detta kommer alltså från samma parti som var emot rösträtten, emot ATP, emot den gemensamma sektorn och emot den svenska arbetsrätten.

Samma parti som bekämpade varje jämlikhetsreform som arbetarrörelsen drev igenom under hela 1900-talet.

Nej, Ulf Kristersson, ni byggde inte den svenska modellen!

Det gjorde den svenska arbetarrörelsen, i facklig-politisk samverkan.

Moderaterna varken byggde eller utvecklade den svenska modellen.
Däremot har de alltid försökt att riva ner den.

De sänkte skatterna med 140 miljarder.
Urholkade sjukförsäkringen.
Kraschade a-kassan och lät arbetslösheten stiga.

Fördelade om våra gemensamma pengar från dem som tjänar minst till dem som tjänar mest.

Och i sin skuggbudget vill de nu ha mer av samma politik:
• Sämre sjukförsäkring
• Fler karensdagar
• Sänkt sjuk- och aktivitetsersättning
• Sänkt a-kassa
• Och tillsammans vill de borgerliga nu sänka skatten med ytterligare 64 miljarder.

Någon som är förvånad?

Vänner, vi ska försvara den svenska modellen mot högerpolitiken. Som vi alltid gjort.

Men vi ska också bygga vidare. För den svenska modellen är inte färdigbyggd.

Otryggheten är fortfarande vardag för många människor i Sverige 2016.

Och arbetslösheten är alldeles för hög. I dag är det över 370 000 människor i vårt land som inte har ett jobb att gå till, trots att de både vill och kan jobba.

I Skara är 737 personer arbetslösa.

Det är färre än vid samma tidpunkt förra året, det ska jag säga. Regeringens politik ger resultat. Utvecklingen går åt rätt håll. Men vi har fortfarande en arbetslöshet på alldeles för höga nivåer.

Därför är jobben är en nyckelfråga för hela arbetarrörelsen.

Inför LO-kongressen i juni har vi lagt fram omfattande förslag på hur Sverige ska kunna nå full sysselsättning igen. Genom framtidsinriktade investeringar i utbildning, välfärd, bostäder och infrastruktur.

Vi måste tillbaka till målet om full sysselsättning.

Dels för att det är en maktfråga. När sysselsättningen är hög kan arbetsgivarna inte lika lätt spela ut arbetare mot varandra och dra nytta av den osäkerhet som människor känner för att bli av med jobbet.

Dels också för att hög sysselsättning gör att fler kan förverkliga sina mål och skapa sig en dräglig tillvaro.

Men också för att full sysselsättning stärker samhällsekonomin, så att vi har råd med de rejäla investeringar som behövs i välfärden, i utbildning, i bostäder och i infrastruktur.

För behoven är enorma och investeringar i de här områdena slår flera flugor i en smäll.

De skapar jobb, de höjer kvaliteten i välfärden och de lägger grunden för en fortsatt ekonomisk tillväxt på längre sikt.

I vårbudgeten för några veckor sedan aviserade regeringen ett årligt tillskott på tio miljarder till kommunerna. Det är en riktigt bra satsning, väl använda pengar.

Men det räcker inte.

Enligt Sveriges kommuner och landsting, SKL, behövs ungefär en halv miljon nya medarbetare i välfärden de kommande tio åren. De största rekryteringsbehoven finns i LO-yrken, barnskötare, undersköterskor, vårdbiträden och personliga assistenter.

Och nyrekryteringar behövs också i andra stora LO-grupper. Sveriges Byggindustrier beräknar att man kommer behöva anställa över 10 000 fler medarbetare i byggsektorn varje år de kommande tio åren för att möta efterfrågan på bostäder.

Boverket bedömer att det totala byggbehovet mellan 2015 och 2025 är 705 000 nya bostäder. Bara under åren 2015-2020 behövs omkring 75 000 nya bostäder per år!

Allt det här låter kanske övermäktigt. Det låter kanske jobbigt.

Men vänd på det.

Tänk om vi inte hade de här behoven. Vad skulle vi då investera i?

Och tänk om vi inte hade tillräckligt med folk som ville jobba. Hur skulle vi då klara av att bygga det Sverige vi alla ska leva i och som jag ska bli gammal i?

Istället för att se våra utmaningar som problem måste vi börja se dem som möjligheter.

Möjligheter som vi är ganska ensamma om i världen och som kan ge oss en enorm skjuts de kommande åren – om vi bara ser till att ta vara på dem.

En lösning som jag definitivt inte tror på är lägre löner. I själva verket måste lönerna successivt höjas, det är ett grundläggande inslag i den svenska modellen.

Jag berättade tidigare om undersköterskornas löner på 23 000 kronor. Om kvinnor i detaljhandeln och hotell och restaurang, som tjänar strax under 16 000 kronor.

Före skatt.
Om de jobbar heltid.

Och samtidigt har direktörer och borgerliga partier mage att kräva sänkta löner.

Det är i och för sig inget nytt att arbetsgivare vill sänka löner. Det har de alltid velat. Det är bara argumenten som har varierat.

Vid Sundsvallsstrejken 1879 skulle sågverken gå omkull om inte lönerna sänktes.
Vid strejken i Malmö hamn 1908 skulle hamnbolagen gå omkull.
Vid storstrejken 1909 skulle hela den svenska industrin gå omkull.

På 60-talet, när vi i LO ville ha bort kvinnolönerna hette det att då skulle inte kvinnorna få jobb. Och för några år sedan var det ungdomar som skulle bli arbetslösa om inte deras löner sänktes.

Det allra nyaste argumentet är att lönesänkningar skulle ge jobb åt flyktingar.

Men det stämmer inte att sänkta löner ger fler jobb. Det stämde inte 1879, inte 1908, inte 1909, inte på 60-talet, inte på 90-talet. Och det stämmer inte idag.

Om vi hade lyssnat till dem som redan i början av 2000-talet krävde sänkta lägstlöner hade den lägsta heltidslönen idag legat på under 12 000 kronor, före skatt.

Om en familj ska klara sig på det skulle de behöva samhällets stöd till sin försörjning. Låglönestrategin är alltså en bidragsstrategi.

Liksom på 60-talet är det dessutom mot kvinnors arbete lönesänkningskraven riktas. Det är främst inom servicesektorn, där kvinnorna är i majoritet, som arbetsgivare och borgerliga politiker vill sänka lönerna.

Dessutom kan nyanlända flyktingar redan idag anställas till låg kostnad.

En restaurangarbetsgivare kan till exempel anställa en nyanländ för omkring 4 400 kronor i månaden. Resten står staten för genom de så kallade instegsjobben.

Ändå har instegsjobben inte blivit någon succé.

Då undrar jag: Om inte arbetsgivarna ens vill betala 4 400, hur långt ner vill de då gå för att våga anställa?

Två saker vet vi om sänkta lägstalöner:
De gör människor fattiga.
De sänker inte arbetslösheten.

Nej, kamrater. Lägre löner är inte svaret.
Svaret är förstås, vi ska förstås göra tvärtom.

Jobben måste bli mer kvalificerade, inte mindre.
Lönerna måste stiga, inte sjunka.

De anställda måste få tillgång till kompetensutveckling, avtalsenliga villkor och god arbetsmiljö.

Vi måste till varje pris kämpa mot krafterna som vill skapa en låglönesektor. Det är bara så vi kan utveckla och stärka den svenska modellen och svensk ekonomi.

Sänkta löner är inte bara dåligt för konkurrenskraften och samhällsekonomin. Det är en väg som leder åt helt fel håll också för de människor som lever i Sverige.

Den leder till ökade klyftor. Till dåliga arbetsvillkor, otrygga jobb, fattigdom och elände.

Vi riskerar att få människor som har ett,eller flera! heltidsjobb, men ändå inte kan försörja sig själva och sina familjer. Det som brukar kallas arbetande fattiga, eller ”working poor”.

Sådant har vi tack och lov lämnat bakom oss! Varför skulle vi vilja ha tillbaka det samhället?

Kamrater,

De senaste tio åren har Sverige förändrats. Och Skara har förändrats.

Två mandatperioder med borgerliga regeringar har lett till en hel del försämringar för dem som redan tidigare hade det allra sämst ställt. Försämringar som vi nu måste ställa tillrätta.

Det kommer att ta tid. Det kommer att kräva arbete och det kommer att kräva uppoffringar.

Men det är vårt ansvar som solidariska medmänniskor och som en del av arbetarrörelsen.

Om vi vill leva i ett jämlikt land där den som jobbar kan ha ett gott liv och den som av olika skäl inte klarar av att jobba får hjälp och stöd av samhället för att komma på fötter igen, då är det vårt ansvar att återuppbygga det landet.

Vi kan inte peka på någon annan eller vänta på att det löser sig av sig självt.

Arbetarrörelsens samlade och samlande kraft behövs nu, mer än på mycket, mycket länge.

Vår kraft behövs i tider när vi hör krav på lägre löner för dem som tjänar minst och högre inkomster för dem som tjänar mest.

Den behövs när kvinnors löner år efter år efter år halkar efter männens.

När arbetare och fack sätts under enorm press som vi såg i TV-programmet Uppdrag granskning häromveckan. Journalisterna avslöjade de omänskliga förhållandena på Peabs skrytbygge Mall of Scandinavia i Stockholm.

Förhållanden som egentligen borde höra till en annan tid men som återigen brer ut sig på den svenska arbetsmarknaden.

Arbetspass på två dygn.
Löner på 25-30 kronor i timmen.
Chefer som förbjöd arbetare att gå med i facket,vilket är olagligt!

Första maj är ett tillfälle att protestera mot övermaktens förtryck mot arbetarna och deras rätt, vår rätt! att organisera oss.

Vår rätt att strejka om arbetsgivarna vill driva ned våra löner och villkor långt under anständighetens gräns.

Mötesdeltagare,

För snart 90 år sedan höll Per-Albin Hansson sitt klassiska folkhemstal i Sveriges riksdag. De flesta känner nog fortfarande igen orden om samhället som ett gott hem där det inte finns ”några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn”.

Jag tror inte ens att de orden är kontroversiella idag. Många håller nog med.

Men fortsättningen är inte lika ofta citerad. Så här sade Per-Albin:

”Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter men socialt består ännu klassamhället /…/ den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar”.

Och, lägger han till: ”ändock ropas det från många håll på lönesänkningar”

Känns det igen?

Mycket har hänt sedan Per-Albin höll sitt tal. Om han och andra från den tiden skulle kunnat vara med oss här idag skulle de se ett helt annat samhälle.

Men det finns också sådant de skulle känna igen.

För fortfarande lever vi i ett klassamhälle.
Fortfarande ängslas många för morgondagen.
Fortfarande ropar arbetsgivare och högerpolitiker på lönesänkningar.

Men det finns ingen naturlag som säger att det ska vara så.

För samhället har skapats av människor. Och det är bara vi människor som kan förändra det. Tillsammans.

Så, mina vänner, Per-Albin Hanssons ord gäller fortfarande. Det goda medborgarhemmet är inte färdigbyggt. Vi ska fortsätta det bygget.

Och första maj är fortfarande dagen då vi samlas för att påminna oss själva och alla andra om att kampen fortsätter. Här i Skara och runtom i världen.

Idag vill jag att vi tar en stund för att minnas det. Men en kort stund.

Sen måste vi kavla upp ärmarna och blicka framåt.
Vi har mycket jobb som väntar.

Tack ska ni ha!