Facket direkt facketdirekt.nu

Första maj-tal 2016 av LOs ordförande Karl-Petter Thorwaldsson

Opinionsbildning


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Tal Första maj 2016 i Malmö
Karl-Petter Thorwaldsson

Det talade ordet gäller

Mötesdeltagare, Malmöbor.

Tack för att jag får komma ner från Stockholm och vara er huvudtalare.

Ni brukar ju säga att det bästa med Stockholm är Malmötåget.
Kanske ligger det något i det.

Det är i alla fall något särskilt med att fira Första maj här i Malmö. En stad med 320 000 invånare som talar över 140 språk och representerar 179 olika nationaliteter.

En stad som sett det mesta.

Från Amalthea till folkhemsbygget.
Från Anita Ekberg till Zlatan.
Från 90-talets kris till dagens moderna och globala kunskapsstad.

Och nu växer ni ju så det knakar!

Varje dag slår åtta nya företag upp sina dörrar i Malmö
Varje dag åker tusentals människor till jobbet,30 procent fler sedan år 2000!

Ja, Malmös historia visar att ingenting är omöjligt. Om det finns mod och handlingskraft. Och det finns hos er!

En skåning som tidigt visade både mod och handlingskraft var han som satte in en liten radannons i tidningen Skånska Aftonbladet för snart 135 år sedan, i början av november 1881. Så här stod det i annonsen:

”Föredrag över Vad vilja socialdemokraterna? Hålles å hotel Stockholms stora sal söndagen den 6 november kl 7 e.m. Inträde 20 öre”.

Hotell Stockholm låg på Baltzarsgatan 13, idag nummer 31. Bara några minuters promenad från den plats där vi nyss samlades på Södergatan.

I en notis i tidningen samma dag stod att läsa att föredragshållaren var en August Palm, till yrket skräddare.

Nu hade denne celebre skräddare slagit sig ner i Malmö för att, som tidningen skrev ”om vardagarna idka skrädderiverksamhet och om helgdagarna lära oss socialism”.
Vad var det då som var så speciellt med det där föredraget för 135 år sedan? Som gör att vi fortfarande minns det?

Jo, det som August Palm sade på det där mötet var omvälvande och oerhört radikalt.

Du som sliter varje dag i hamnen eller i fabriken. Men som ändå inte har råd att ge dina barn mat varje dag. Som inte kan läsa eller skriva. Du är lika mycket värd som de högst upp i samhällspyramiden. Som varvsägaren eller storbonden. Som statsministern eller kungen.

För vi har alla samma värde och rätt.
Och tillsammans kan vi bygga ett samhälle där vi behandlas så.
Om vi organiserar oss.

Och det är ju så det är. Eller hur?

Det är när vi på allvar förstår vilka rättigheter vi har och vilka möjligheter det ger, det är då vi också kan ta makten och göra skillnad.

Den generation som lyssnade till August Palm finns inte längre ibland oss.

Men många av oss har släktingar och bekanta som kan berätta om barnauktioner, fattighus och oändliga arbetsdagar.

Min mamma växte upp i ett sådant Sverige.

Hon var näst yngst av nio syskon.
1935, fyra år gammal, lämnades hon och hennes syskon bort, till lägstbjudande.
De kom till olika hem och spreds över landet.

För henne och för hundratusentals andra blev 1900-talets stora sociala reformer en befrielse. De fick folkpension, barnbidrag, sjukförsäkring, bostadspolitik, ja hela den gemensamma sektorn.

Från mörkret steg de mot ljuset.

Eller som Malmöförfattaren Kristian Lundberg skriver i Yarden,

”Aldrig mer ett samhälle där världen delas upp i de som äger och de som blir ägda. Aldrig mer skulle maktlösheten vara en daglig, ständigt återkommande känsla”.

Jag minns när min pappa fick plats på ett äldreboende. Hur han såg sig omkring, på hur fint och välordnat allt var och sa,

”Ja, det är inte mer än rätt att en gammal arbetare ska få sluta sina dagar på ett lyxhotell”.

Sakta men säkert ersattes det gamla klassamhället med ett folkhem.

Ett samhälle där vi kräver vår rätt men också gör vår plikt. Där vi arbetar och får en lön som vi kan leva på, samtidigt som vi betalar skatt till det gemensamma. Där människan är fri att utvecklas och råda över sitt eget liv.

Det är socialdemokrati!

Men den friheten förutsätter också trygghet.

LO-ekonomen Gösta Rehn talade på 1950-talet om vingarnas trygghet. Den trygghet som ger individen frihet att våga lyfta och lämna det gamla bakom sig.

Det är frihet på riktigt. En frihet som gör att människor vill och vågar vara med i den utveckling som är nödvändig i varje samhälle. En trygghet som ger alla, inte bara några, friheten att flyga.

Det är grunden i vad som har blivit känt som den svenska modellen.

Mina föräldrars liv, men också mitt eget, är ett resultat av den modellen.
Inget annat samhälle skulle nog gett större möjligheter för en arbetarunge från Kosta.

Vet ni förresten vem Ulf Kristersson är? Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson och tidigare MUF-ordförande.

I alliansregeringen var han socialförsäkringsminister och jobbade hårt för att kasta ut fler sjuka ur sjukförsäkringen.

Häromveckan sa han att det i själva verket var moderaterna och de andra borgerliga partierna som skapade den svenska modellen.

Detta kommer alltså från samma parti som var emot rösträtten, emot ATP, emot den gemensamma sektorn och emot den svenska arbetsrätten.

Samma parti som bekämpade varje jämlikhetsreform som arbetarrörelsen drev igenom under hela 1900-talet.

Nej, Ulf Kristersson, ni byggde inte den svenska modellen.

Det gjorde mina och våra föräldrar.
Det gjorde alla som arbetade hela sina liv.
Det gjorde den svenska arbetarrörelsen, i facklig-politisk samverkan.

Moderaterna varken byggde eller utvecklade den svenska modellen.
Däremot har de alltid försökt att riva ner den.

De sänkte skatterna med 140 miljarder. Urholkade sjukförsäkringen.
Kraschade a-kassan och lät arbetslösheten stiga.

Och i sin skuggbudget vill de nu ha mer av samma politik.

Sämre sjukförsäkring
Fler karensdagar
Sänkt sjuk- och aktivitetsersättning.
Sänkt a-kassa
Och tillsammans vill de borgerliga nu sänka skatten med ytterligare 64 miljarder.

Mötesdeltagare, vi ska försvara den svenska modellen mot högerpolitiken.
Som vi alltid gjort.

Men vi ska också bygga vidare. För den svenska modellen är inte färdigbyggd.

För många människor är fortfarande otryggheten vardag.

Jag nämnde Kristian Lundbergs Yarden förut. Den gavs ut på nytt förra året.
Läs den om ni inte har gjort det.

Där beskriver han ett arbetsliv präglat av rättslöshet. Där oseriösa arbetsgivare flyr sitt ansvar genom led efter led av underentreprenörer, ett led som slutar med en enskild bemanningsanställd utan vare sig skydd eller säkerhet.

Kristian Lundberg beskriver arbetet på den så kallade Yarden här i Malmö hamn i början av 2000-talet.

Men hans beskrivning hade lika gärna kunnat gälla sms-anställda i vården, som tvingas sova med mobilen under kudden för att inte missa chansen till några timmars jobb.

Svartanställda asylsökande som tvingas slita i restaurangbranschen.
Tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan för tio kronor i timmen.

Eller de anställda vid bygget av köpcentrat Mall of Scandinavia utanför Stockholm. ”Scandal of Scandinavia” som det borde kallas. Några av er såg kanske Uppdrag Granskning häromveckan, om underbetalda arbetare, usel arbetsmiljö och hot mot fackligt aktiva.

Det pratas ofta om ”ansvar” nuförtiden.
Särskilt brukar arbetsgivare och borgerliga politiker gilla att göra det.

Men då handlar det alltid om de anställdas ansvar.
Att inte kräva högre löner.
Att inte protestera
Att inte ta strid för mänskliga arbetsvillkor.

Men var fanns Anna Kinberg-Batra, Jan Björklund, Ebba Busch-Thoor och Annie Lööf när arbetare tvingades riskera liv och hälsa på Mall of Scandinavia?

Var finns de när anställda utnyttjas i svartarbete och sms-jobb?

Och hur är det med arbetsgivarnas och företagens ansvar?
Hur är det till exempel med ansvaret hos Nomad Foods, som ägs av ett holdingbolag på skatteparadiset Brittiska Jungfruöarna?

Det är nu bara en månad sedan de meddelade att de tänker lägga ner Findus i Bjuv och flytta produktionen till Tyskland.

Inte för att fabriken går dåligt. Det gör den inte. Tvärtom.

Utan för att Nomad Foods vill bli av med en konkurrent och öka sitt värde på New York-börsen.

Därför ska 450 anställda nu förlora jobbet. Därför ska hundratals odlare och andra underleverantörer här i Skåne förlora sin försörjning

Kamrater, någon jävla ordning måste det vara också i ett riskkapitalbolag!

Nu måste vi sätta hårt mot hårt! Den svenska modellen handlar inte om att lägga ner fabriker som är lönsamma.

Den handlar om att konkurrera med kvalitet.
Inte om att köpa fabriker för att bli av med konkurrenter.

Så låt oss säga ifrån så det hörs ända till brittiska Jungfruöarna och till New York-börsen:

Findus ska inte läggas ner! Det ska säljas till nya ägare!
Nomad Foods måste tänka om och tänka rätt!
Inte en ärta ska flytta till Tyskland!

Nej, kamrater. Den svenska modellen är inte färdigbyggd.

Enligt OECD är Sverige det land där klyftorna har ökat mest. Vi har rasat från första till fjortonde plats i ligan över jämlikhet.

Vi är inte längre världens mest jämlika land. Alla andra nordiska länder, liksom Tjeckien, Slovakien, Belgien och Österrike - har mindre inkomstklyftor.

En grupp som drabbats är de som hade hoppats på ekonomisk trygghet efter ett långt arbetsliv.

När Sverige bytte pensionssystem för några år sedan var målet att det skulle vara lika bra som det tidigare ATP-systemet. Då fick man ut mellan 70 och 72 procent av sin slutlön i pension.

I dag får många LO-medlemmar klara sig på 60 procent. Om ens det. Nivån sjunker hela tiden. Allra sämst blir pensionen för kvinnor som arbetat deltid.

Så här kan vi inte ha det!

En arbetare som slitit ett långt yrkesliv ska ha en anständig ekonomisk trygghet under sin ålderdom!

Sverige behöver en ny pensionsreform!

Därför har LOs samtliga fjorton förbund nu enats om ett enkelt och tydligt krav:

Senast år 2028 ska den sammanlagda pensionsnivån för arbetare vara lägst 70 procent av slutlönen.

Och ett första steg måste tas redan nästa mandatperiod!

Kamrater,

Ojämlikheten börjar redan i arbetslivet.

En näringslivstopp tjänar idag lika mycket som 54 industriarbetare.

En kvinna i ett arbetaryrke har bara 73 procent av den lön som en man i ett arbetaryrke har. Och mindre än hälften av vad en man i ett tjänstemanayrke har.

Samtidigt har direktörer och borgerliga partier mage att kräva sänkta löner.

Det är i och för sig inget nytt att arbetsgivare vill sänka löner. Det har de alltid velat. Det är bara argumenten som har varierat.

Vid Sundsvallsstrejken 1879 skulle sågverken gå omkull om inte lönerna sänktes.
Vid strejken i Malmö hamn 1908 skulle hamnbolagen gå omkull.
Vid storstrejken 1909 skulle hela den svenska industrin gå omkull.

På 60-talet, när vi i LO ville ha bort kvinnolönerna hette det att då skulle inte kvinnorna få jobb. Och för några år sedan var det ungdomar som skulle bli arbetslösa om inte deras löner sänktes.

Det allra nyaste argumentet är att lönesänkningar skulle ge jobb åt flyktingar.

Liksom på 60-talet är det mot kvinnors arbete lönesänkningskraven nu riktas. Det är främst inom servicesektorn, där kvinnorna är i majoritet, som arbetsgivare och borgerliga politiker vill sänka lönerna.

Men det stämmer inte att sänkta löner ger fler jobb. Det stämde inte 1879, inte 1908, inte 1909, inte på 60-talet, inte på 90-talet. Och det stämmer inte idag.

Dessutom kan nyanlända flyktingar redan idag anställas till låg kostnad, med olika anställningsstöd.

Att vår motpart vill sänka lägstlönerna är en sak. Men när borgerliga politiker nu vill lagstifta om lönesänkningar är gränsen nådd.

Löner ska inte sättas av politiker! De ska sättas i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter!

Två saker vet vi om sänkta lägstlöner:

De gör människor fattiga.
De sänker inte arbetslösheten.

Låglönevägen fungerar helt enkelt inte!

Vi vill istället gå en väg som fungerar.

Vi behöver satsa på utbildning! Rusta arbetssökande att ta de jobb som finns, till exempel genom korta anpassade utbildningar.

Vi behöver riktade åtgärder. Det kan handla om beredskapsjobb för äldre med dålig utbildning liksom yrkesintroduktion och snabbspår för nyanlända med erfarenhet inom yrken där det råder arbetskraftsbrist.

Sådana konstruktiva lösningar mellan parterna är en grundbult i den svenska modellen. På den vägen vill vi fortsätta.

Att nå full sysselsättning är vår tids viktigaste inrikespolitiska fråga. I det arbetet vill LO vara med. Vi är beredda att vända på alla stenar och lyssna till alla konstruktiva förslag.

Men det finns punkter där LO aldrig kommer att kompromissa,

Svensk fackföreningsrörelse kommer aldrig någonsin att skriva på ett kollektivavtal som sätter lön efter etnisk bakgrund!

Vi kommer aldrig någonsin att acceptera att människor som sökt sig hit ska ha sämre villkor bara för att de är födda i ett annat land.

Även en arbetare ska kunna försörja sig på ett heltidsjobb!
Det är det minsta man kan begära i Sverige 2016!

Vad är då högerns framtidsvision?

Jo, de vill att anställda ska packa kassar på ICA eller hålla uppe dörrarna till butiker och hotell.

Jag har en misstanke om varför borgerliga politiker vill ha bort de automatiska dörrar vi har haft sedan 70-talet.

Därför att deras politik har så dålig utstrålning att dörrarna inte öppnas!

Men verkligheten ser inte ut som högerns låglönevisioner.

I verkligheten är 43 procent av de asylsökande under 20 år. Nästan nio av tio är under 40. De har ett långt yrkesliv framför sig. De ska inte packa kassar eller öppna dörrar för fattiglöner. De ska ha riktiga jobb eller utbilda sig till ett riktigt yrke på framtidens svenska arbetsmarknad!

För vi har ingen brist på arbetsuppgifter i Sverige, vi har brist på arbetskraft!
Just nu finns över 100 000 lediga jobb. Men arbetsgivarna hittar inte rätt kompetens.

Sveriges kommuner och landsting behöver en halv miljon nya medarbetare i välfärden de kommande tio åren, inte minst i LO-yrken. Som barnskötare, undersköterskor, vårdbiträden och personliga assistenter.

Sveriges Byggindustrier säger att de behöver anställa 10 000 varje år de närmaste tio åren i hela landet.

Skolan behöver minst 60 000 lärare fram till år 2022. Liksom kuratorer, fritidspedagoger, skolsköterskor och administrativ personal.

Här i Skåne förklarade Arbetsförmedlingen nyligen att det är brist på undersköterskor, förskollärare, specialpedagoger och lärare inom grundskola och gymnasiet, liksom plåtslagare och lackerare.

Nej, vi behöver inte underbetalda låtsasjobb.

Vi behöver utbildade yrkesarbetare inom vården, inom skolan, i byggindustrin och inom industrin.

Vi behöver riktiga jobb. Med en riktig lön, som det går att försörja sig på.

 När man stiger upp på morgonen ska man gå till jobbet eller till skolan.

Då ska det vara i ett gott samhälle. Egentligen är det inte konstigare än så.

Det är därför vi aldrig, aldrig, aldrig accepterar arbetslösheten.

Så länge som en enda människa kan och vill arbeta men inte får det, så kan vi inte vara nöjda.

Nu sjunker arbetslösheten, men den är fortfarande en bra bit över sex procent.
Trots att Sveriges ekonomi är urstark och tillväxten bland de högsta i Europa.

Inför LO-kongressen i juni har vi lagt fram omfattande förslag på hur Sverige ska kunna nå full sysselsättning igen. Genom framtidsinriktade investeringar i utbildning, välfärd, bostäder och infrastruktur.

Det ger jobb, både åt nyanlända och åt andra. Samtidigt som det bygger vårt land starkare genom ökad tillväxt.

Vi säger,

Bygg vägar och järnvägar! Rusta och renovera! Det sätter folk i arbete. Och det ökar tillväxten på sikt. Behoven finns, det vet alla som reser i Sverige. Människor behöver och måste resa. Ändå har Sverige under lång tid satsat allt mindre på infrastruktur. Det håller inte! Varför kan man inte resa på två och en halv timme mellan Stockholm och Malmö? Vi behöver en snabbare järnväg så att fler stockholmare kan resa till Malmö och inspireras!

Bygg fler bostäder! 250 av landets kommuner har bostadsbrist. Enligt Boverket behövs 700 000 nya lägenheter de närmaste tio åren. Bostadsbristen hämmar människors framtidsplaner och drömmar. Försvårar för företagen att rekrytera folk.
Så vad väntar vi på? Det är väl bättre att barnen kan flytta hemifrån och kan börja sina liv än att än att de bor kvar hos mamma och pappa tills de själva blir föräldrar?

Och för varje byggnadsarbetare som får jobb, får ytterligare tre personer jobb i sektorerna runt omkring, rörmokare, målare elektriker med mera. Och kedjan stannar inte här, det behövs någon som planerar bygget och någon som levererar. Kort sagt: bostadsbyggande är en tillväxtmotor!

Investera i utbildning! Resultaten i skolan har försämrats och skillnaderna mellan elever med olika bakgrund är stora. Förstår ni vad det innebär för varje enskilt barn som inte klarar skolan? Förstår ni vad det kommer att innebära för oss som samhälle?

Sist, men inte minst, vi måste investera i välfärden! Alla vet att behoven är stora och ökar: Det är för stora barngrupper i barnomsorgen, för få vuxna i skolan, för lite personal i sjuk- och äldreomsorgen.

Enligt Sveriges Kommuner och Landsting behöver välfärden tillföras 60 miljarder kronor fram till år 2019 om kvalitén ska kunna behållas. Det är mycket pengar. Men det är mindre än hälften av alliansregeringens skattesänkningar.

Därför välkomnar vi regeringens nya förslag om tio miljarder per år till välfärden. Bara här i Malmö motsvarar det över 236 miljoner kronor nästa år, eller 635 undersköterskor.

Det, Ulf Kristersson, är att utveckla den svenska modellen!

De politiska alternativen i Sverige är alltså tydliga.

Packa kassar på Ica? Eller yrkesutbildning för riktiga jobb?
Avdrag för poolrengöring? Eller fler lärare i skolan?
Fortsatta skattesänkningar? Eller 635 undersköterskor i Malmö?

Jag väljer alltid riktiga jobb!
Jag väljer alltid fler lärare!
Jag väljer alltid fler välfärdsjobb i Malmö!

Mötesdeltagare,

Varje människa är unik. Vi är lika och olika.

Vi är kvinnor eller män.
Vi är födda i olika delar av landet eller i olika delar av världen.
Vi är födda i ett välfärdssamhälle eller vi är födda i ett flyktingläger.

Emmanuel från Sydsudan är 16 år. Han har ensam hand om sina sex yngre systrar sedan soldater mördade deras mamma. Var deras pappa är vet de inte. Nu finns Emmanuel och hans småsyskon i ett flyktingläger i Kongo.

Ayanna är åtta år och flydde från inbördeskriget tillsammans med sin familj. Efter en lång och farlig resa med flyktingsmugglare hamnade de till slut i Trelleborg. Nu går hon i skolan, har börjat lära sig svenska och fått nya kompisar.

Mirwais och kommer från Kabul i Afghanistan och kom till Sverige som 18-åring. Han tvingades fly hals över huvud när talibanerna misstänkte att han samarbetade med FN-soldater. Till slut hamnade han i Grekland där han sålde cigaretter tills han hade råd att betala flyktingsmugglarna. Nu jobbar han i en cykelaffär i Stockholm. I framtiden vill han bli flygingenjör.

Emmanuel, Ayanna och Mirwais är tre av de 60 miljoner som är på flykt i världen. Antalet flyktingar har fyrdubblats de senaste fyra åren. Hälften av dem är barn.

Av alla dessa miljoner sökte förra året 162 877 stycken asyl här i Sverige.

Det är bara en liten del av alla som flyr men det är ändå den största flyktingströmmen till Sverige i modern tid. Vi är det land i EU som tagit emot flest flyktingar i förhållande till vårt invånarantal.

LO står vi fast vid att Sverige ska ha en generös flyktingpolitik. Öppenhet mot omvärlden och solidaritet med människor på flykt har länge varit ett signum för vårt land. Det är en del av den svenska modellen.

Det är just detta som Sverigedemokraterna så totalt har missuppfattat.

De tror att de försvarar något ursvenskt som står för slutenhet, inskränkthet och egoism. De förstår inte att det som vi kallar svenskt i dag är resultatet av århundraden av migration där människor, idéer, kultur och kunskap möts och blandas.

Om det finns något unikt svenskt som utmärker just vårt samhälle, som utmärker den svenska modellen, så är det tillit mellan människor, öppenhet och en stark tilltro till människors lika värde. Alltså den raka motsatsen till allt som Sverigedemokraterna står för.

För de livnär sig på misstro.
De vill ställa människa mot människa
Arbetare mot arbetare.

De tycker att en svensk arbetare har mer gemensamt med svenska direktörer än med sina arbetskamrater från andra länder.

Alla vet att Sverigedemokraterna är rasister med rötterna i nazismen.
Men de är inte bara rasister, de är ett antifackligt högerparti också.

Jimmie Åkesson har nu förklarat att han vill bilda en ren högerregering tillsammans med moderater och kristdemokrater. Och det förstår man när man ser vad Sverigedemokraterna har föreslagit i riksdagen,

Två miljarder mindre i barnbidrag.
Fem miljarder mindre i bostadstillägg för pensionärer.
Lättare för arbetsgivare att sparka vem de vill när de vill.
Förbud mot fackliga sympatiåtgärder.

Och 90 miljarder mindre till skola, vård och omsorg. Bara här i Skåne skulle det motsvara över 38 000 välfärdsjobb!

Och det är inte nog med det. I sitt förslag till vårdbudget vill de sänka skatten med ytterligare 180 miljarder! Då handlar det inte längre om besparingar. Då handlar det om att låta motorsägen gå i svensk skola, vård och omsorg!

Så vi vet var vi har dem. Men vi vet också hur vi måste möta dem:
På samma sätt som våra föregångare mötte deras föregångare på 30-talet.

När nazisterna började agitera på den skånska landsbygden för 80 år var det inte minst SSUarna som tog fajten. En av dem var en ung Torsten Nilsson, så småningom legendarisk partisekreterare och utrikesminister.

1937 höll den svenske nazistledaren Birger Furugård ett torgmöte. Torsten Nilsson berättar i sina memoarer att Furugårds tal bestod av ”grovheter och invektiv mot kapitalister, marxister, judar och riksdagsmän”.

Efter talet begärde Torsten Nilsson ordet och höll ett kort anförande inför publiken. Han avslutade så här,

”Det sades om den geniale konstnären Rafael: ’Hugg av honom händerna och han är en lika stor målare. Jag säger om Furugård: ’Hugg av honom huvudet och han är en lika stor tänkare’.”

Nilssons slutord resulterade enligt lokaltidningen ”i stort tumult och både knytnävar och tillhyggen kom till användning”. Det slutade med att polisen tvingades ingripa och upplösa nazistmötet.

Nu säger jag inte att slagsmål och tumult är något att sträva efter och det ansåg inte heller Torsten Nilsson och SSUarna på 30-talet. Men en sak kan vi lära av dem,

Att aldrig låta mörkerkrafterna komma undan med sina lögner.
Att aldrig backa undan från våra värderingar.

Och att aldrig backa från en socialdemokratisk reformpolitik som gör skillnad i människors liv.

I grunden handlar det om vilket samhälle vi vill att våra barn ska leva i.

Ska vi tillåta ett samhälle som delas upp mellan vi och dem?
Där löntagare ställs mot löntagare?

Nej, det ska vi inte.

Därför måste vi ta kampen mot rasismen när helst och i vilka former den dyker upp!

Därför måste vi ta kampen för människovärdet!

Därför är alla människors lika värde alltid det viktigaste målet för svensk arbetarrörelse!

Mötesdeltagare,

Visst går det att förändra världen.
Visst går det att förändra samhället. Här i Malmö och i hela vårt land.

Vi vet ju att det går! För vi har gjort det förr! Det är inte raketforskning.

När våra föregångare knäckte 30-talets massarbetslöshet, när de byggde folkhemmet och den generella välfärden, då tänkte de inte,

Nej, det där låter orealistiskt. Det blir nog för dyrt. Det går nog inte.

Nej, så tänkte de inte.

Och så tänkte ni inte heller här i Malmö när krisstämningen låg tung för tjugo år sedan. När arbetslösheten sköt i höjden och stadens finanser var ett svart hål.

Nej, ni gick till attack istället! Ni visade vägen.

För den förvandling ni har åstadkommit i Malmö och i hela Öresundsregionen är fantastisk.

Ni lyckades vända utvecklingen i grundskolan. Störst förbättring har ni nått för de elever som har föräldrar med kortast utbildning. Och den positiva utvecklingen fortsätter nu för femte året i rad.

Ni har gjort stora investeringar i infrastruktur och i er stads gröna profil som rönt internationell uppmärksamhet.

Malmös nutidshistoria visar att ingenting är omöjligt om det finns politisk vilja.

Och nu går ni vidare.

Ni tar krafttag för att få ner ungdomsarbetslösheten. Alla unga ska erbjudas arbete, utbildning eller praktik. Löftet om 90-dagarsgarantin kommer att genomföras!

Ni fortsätter att satsa på skolor och lärare i socialt utsatta områden, och på ökat samarbete mellan skola och arbetsliv. (38 nya skolor på ett år?). Ni ger inte upp förrän alla barn har samma rätt till en bra skola!

Och ni bygger bostäder. Under 2015 beviljades bygglov för över 3 000 bostäder. Malmö Kommunala Bostadsbolag ska bygga 50 procent fler bostäder från och med nästa år. Ni säger till alla i Malmö, här ska alla ha någonstans att bo till en hyra man har råd att betala!

Nu ska jag säga något till er. Något som inte alltid är så lätt att säga för en LO-ordförande. För det är aldrig lätt att säga att man hade fel.

Och jag hade fel den där gången på 80-talet när jag gick i en demonstration här i Malmö. Tokfel! Jag demonstrerade nämligen mot Öresundsbron.

Några av er kanske minns att Hasse Alfredsson en gång skämtade om att Ingvar Carlsson ”såg ut som en fot i ansiktet”? Så vi tryckte upp märken man kunde sätta på jackan, med en fot på. Och när vi gick i den där demonstrationen var det en transportare här i Malmö som kom på ett bra slagord.

Så här ropade vi,

Skoen, skoen – stoppa broen!

Ja, den striden förlorade vi bromotståndare. Och det är jag glad för idag!

För det är nog få saker som har betytt så mycket för Malmö och hela Öresundsregionen som det historiska beslutet om att bygga en bro över sundet.

Det röda Malmö kommer närmare det röda Köpenhamn!
Hinder har rivits. Människor har kommit varandra närmare.

Ni visar vägen!
Ni tror på framtiden!

En framtid där vi investerar i jobb och bostäder!
Där vi har en arbetsmarknad som bygger på trygga heltidsanställningar.
Där vi höjer kvalitén i skolan, sjukvården och omsorgen.

Vi måste bli fler som gör som ni. Vi måste sluta att begränsa oss och börja tro på politikens möjligheter igen! Som vågar tänka nytt och stort!

Sverige har aldrig varit rikare än vi är idag. Aldrig haft större BNP, aldrig haft så stora möjligheter att bygga för framtiden.

Så, mötesdeltagare, låt oss bära med oss den insikten när vi skiljs åt efter det här mötet.

Det är vi som styr! Vi låter inte begränsa oss! För vi tror på politikens möjligheter!

Mötesdeltagare, demonstranter.

Jag har nämnt flera kända malmöbor här idag. Men en av de viktigaste var givetvis Per-Albin Hansson.

För snart 90 år sedan höll han sitt klassiska folkhemstal i Sveriges riksdag.

De flesta känner nog fortfarande igen orden om samhället som ett gott hem där det inte finns några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.

Jag tror inte ens de orden är kontroversiella idag. De flesta nickar nog instämmande.

Men fortsättningen är inte lika ofta citerad. Så här sade Per-Albin,

”Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället {…] den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar”.

Och, lägger han till: ”ändock ropas det från många håll på lönesänkningar”

Känns det igen?

Mycket har hänt sedan Per-Albin höll sitt tal. Om han och andra från den tiden skulle kunnat vara med oss här idag skulle de se ett helt annat samhälle.

Men det finns också sådant de skulle känna igen.

För fortfarande lever vi i ett klassamhälle.
Fortfarande ängslas många för morgondagen.
Fortfarande ropar arbetsgivare och högerpolitiker på lönesänkningar.

Men det finns ingen naturlag som säger att det ska vara så.

För samhället har skapats av människor. Och det är bara vi människor som kan förändra det. Tillsammans.

Och det var inte direktörerna som tog striden för arbete åt alla!
Det var inte marknadskrafterna som byggde den svenska modellen!
Och det var definitivt inte Ulf Kristersson och moderaterna.

Nej, det var den fackliga och politiska arbetarrörelsen!

Och drivkrafterna var idéerna om gemensamt ansvar och solidaritet.

Så, kamrater, Per-Albin Hanssons ord gäller fortfarande. Det goda medborgarhemmet är inte färdigbyggt.

Vi ska fortsätta det bygget. I ständig opposition mot ett Sverige där ojämlikheten ökar.

För vi har idéerna om hur vi kan nå full sysselsättning.
Idéerna om hur fler barn får godkända betyg i skolan,
Idéerna om hur klyftorna kan minska.

Så låt oss nu, tillsammans för Sverige, fortsätta att bygga vårt land utifrån våra idéer om frihet, jämlikhet och solidaritet!

Tack ska ni ha!

  

Tal Första maj 2016 i Landskrona

Karl-Petter Thorwaldsson

Det talade ordet gäller

Mötesdeltagare, vänner, kamrater,

Den 8 juli 1882 slog en bomb ner i Landskrona.

Det var skräddarmästaren August Palm som höll möte på hotell Drufvan som låg vid Sofia Albertina kyrka 500 meter härifrån. Han hade nyligen blivit utvisad från Tyskland som folkuppviglare. Nu var han tillbaka hemma i Skåne för att, som en tidning skrev ” om vardagarna idka skrädderiverksamhet och om helgdagarna lära oss socialism”.

Vad var det då som var så speciellt med det där som Mäster Palm sa i föredraget för 134 år sedan? Som slog ner som en bomb?

Jo, det som August Palm sa på det där mötet var omvälvande och oerhört radikalt:

Du som sliter varje dag i hamnen eller i fabriken. Men som ändå inte har råd att ge dina barn mat varje dag. Som inte kan läsa eller skriva. Du är lika mycket värd som de högst upp i samhällspyramiden. Som disponenten eller storbonden. Som statsministern eller kungen.

För vi har alla samma värde och rätt.
Och tillsammans kan vi bygga ett samhälle där vi behandlas så.
Om vi organiserar oss.

En annan som förstod det var Joe Hill, den svenskamerikanske fackföreningskämpen som avrättades 1915. ”Sörj inte, organisera er”, skrev han i ett brev strax före sin död.

Efteråt fördelade hans amerikanska fackförening Joe Hills aska i 600 kuvert som spreds över hela jorden. Ett av de kuverten är inmurat i den vänstra väggen i Ljusgården i Folkets Hus här i Landskrona.

Så visst känns historiens vingslag här i Landskrona!

Vi ska inte förlora oss i historien. Men vi ska lära av oss av den.

Och en lärdom vi bär med oss från både Mäster Palm och Joe Hill är att vi måste organisera oss, fackligt och politiskt, för att förändra samhället.

Att det är när vi på allvar förstår vilka rättigheter vi har och vilka möjligheter det ger, det är då vi också kan ta makten och göra skillnad.

Den generation som lyssnade till August Palm finns inte längre ibland oss.

Men många av oss har släktingar och bekanta som kan berätta om barnauktioner, fattighus och oändliga arbetsdagar.

Min mamma växte upp i ett sådant Sverige.

Hon var näst yngst av nio syskon.
1935, fyra år gammal, lämnades hon och hennes syskon bort, till lägstbjudande.
De kom till olika hem och spreds över landet.

För henne och för hundratusentals andra blev 1900-talets stora sociala reformer en befrielse. De fick folkpension, barnbidrag, sjukförsäkring, bostadspolitik, ja hela den gemensamma sektorn.

Från mörkret steg de mot ljuset.

Jag minns när min pappa fick plats på ett äldreboende. Hur han såg sig omkring, på hur fint och välordnat allt var, och sa:

”Ja, det är inte mer än rätt att en gammal arbetare ska få sluta sina dagar på ett lyxhotell”.

Sakta men säkert ersattes det gamla klassamhället med ett folkhem.

Ett samhälle där vi kräver vår rätt men också gör vår plikt. Där vi arbetar och får en lön som vi kan leva på, samtidigt som vi betalar skatt till det gemensamma. Där människan är fri att utvecklas och råda över sitt eget liv.

Det är socialdemokrati!

Men den friheten förutsätter också trygghet.

LO-ekonomen Gösta Rehn talade på 1950-talet om vingarnas trygghet. Den trygghet som ger individen frihet att våga lyfta och lämna det gamla bakom sig.

Det är frihet på riktigt. En frihet som gör att människor vill och vågar vara med i den utveckling som är nödvändig i varje samhälle. En trygghet som ger alla, inte bara några, friheten att flyga.

Det är grunden i vad som har blivit känt som den svenska modellen.

Mina föräldrars liv, men också mitt eget, är ett resultat av den modellen.
Inget annat samhälle skulle nog gett större möjligheter för en arbetarunge från Kosta.

Vet ni förresten vem Ulf Kristersson är? Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson och tidigare MUF-ordförande.

I alliansregeringen var han socialförsäkringsminister och jobbade hårt för att kasta ut fler sjuka ur sjukförsäkringen.

Häromveckan sade han att det i själva verket var moderaterna och de andra borgerliga partierna som skapade den svenska modellen.

Detta kommer alltså från samma parti som var emot rösträtten, emot ATP, emot den gemensamma sektorn och emot den svenska arbetsrätten.

Samma parti som bekämpade varje jämlikhetsreform som arbetarrörelsen drev igenom under hela 1900-talet.

Nej, Ulf Kristersson, ni byggde inte den svenska modellen.

Det gjorde mina och våra föräldrar.
Det gjorde alla som arbetade hela sina liv.
Det gjorde den svenska arbetarrörelsen, i facklig-politisk samverkan.

Moderaterna varken byggde eller utvecklade den svenska modellen.
Däremot har de alltid försökt att riva ner den.

De sänkte skatterna med 140 miljarder. Urholkade sjukförsäkringen.
Kraschade a-kassan och lät arbetslösheten stiga.

Och i sin skuggbudget vill de nu ha mer av samma politik:

Sämre sjukförsäkring
Fler karensdagar
Sänkt sjuk- och aktivitetsersättning.
Sänkt a-kassa
Och tillsammans vill de borgerliga nu sänka skatten med ytterligare 64 miljarder.

Mötesdeltagare, vi ska försvara den svenska modellen mot högerpolitiken.
Som vi alltid gjort.

Men vi ska också bygga vidare. För den svenska modellen är inte färdigbyggd.

Många människor lever fortfarande i otrygghet.

Bemanningsanställda som befinner sig längst ner i en hierarki av underentreprenörer. Som sliter till usel lön, ofta utan både skydd och säkerhet.

Sms-anställda i vården, som tvingas sova med mobilen under kudden för att inte missa chansen till några timmars jobb.

Svartanställda asylsökande som tvingas slita i restaurangbranschen.
Tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan för tio kronor i timmen.

Enligt OECD är Sverige det land där klyftorna har ökat mest. Vi har rasat från första till fjortonde plats i ligan över jämlikhet.

Vi är inte längre världens mest jämlika land. Alla andra nordiska länder, liksom Tjeckien, Slovakien, Belgien och Österrike, har mindre inkomstklyftor.

En grupp som drabbats är de som hade hoppats på ekonomisk trygghet efter ett långt arbetsliv.

När Sverige bytte pensionssystem för några år sedan var målet att det skulle vara lika bra som det tidigare ATP-systemet. Då fick man ut mellan 70 och 72 procent av sin slutlön i pension.

Idag får många LO-medlemmar klara sig på 60 procent. Om ens det. Nivån sjunker hela tiden. Allra sämst blir pensionen för kvinnor som arbetat deltid.

Så här kan vi inte ha det!

En arbetare som slitit ett långt yrkesliv ska ha en anständig ekonomisk trygghet under sin ålderdom!

Sverige behöver en ny pensionsreform!

Därför har LOs samtliga fjorton förbund nu enats om ett enkelt och tydligt krav:

Senast år 2028 ska den sammanlagda pensionsnivån för arbetare vara lägst 70 procent av slutlönen.

Och ett första steg måste tas redan nästa mandatperiod!

Kamrater,

Ojämlikheten börjar redan i arbetslivet. I Sverige i dag tjänar en näringslivstopp lika mycket som 54 industriarbetare.

En kvinna i ett arbetaryrke har bara 73 procent av den lön som en man i ett arbetaryrke har. Och mindre än hälften av vad en man i ett tjänstemanayrke har.

Samtidigt har direktörer och borgerliga partier mage att kräva sänkta löner.

Det är i och för sig inget nytt att arbetsgivare vill sänka löner. Det har de alltid velat. Det är bara argumenten som har varierat.

När Landskronas skomakare och skräddare gick ut i strejk 1883 fick de höra att varken skor eller kläder skulle kunna tillverkas om inte lönerna hölls nere.

Vid storstrejken 1909 skulle hela den svenska industrin gå omkull.

På 60-talet, när vi i LO ville ha bort kvinnolönerna hette det att då skulle inte kvinnorna få jobb.

Och för några år sedan var det ungdomar som skulle bli arbetslösa om inte deras löner sänktes.

Det allra nyaste argumentet är att lönesänkningar skulle ge jobb åt flyktingar.

Liksom på 60-talet är det mot kvinnors arbete lönesänkningskraven nu riktas. Det är främst inom servicesektorn, där kvinnorna är i majoritet, som arbetsgivare och borgerliga politiker vill sänka lönerna.

Men det stämmer inte att sänkta löner ger fler jobb. Det stämde inte 1879, inte 1908, inte 1909, inte på 60-talet, inte på 90-talet. Och det stämmer inte idag.

Dessutom kan nyanlända flyktingar redan idag anställas till låg kostnad, med olika anställningsstöd.

Att vår motpart vill sänka lägstlönerna är en sak. Men när borgerliga politiker nu vill lagstifta om lönesänkningar är gränsen nådd.

Löner ska inte sättas av politiker! De ska sättas i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter!

Två saker vet vi om sänkta lägstlöner:

De gör människor fattiga.
De sänker inte arbetslösheten.

Låglönevägen fungerar helt enkelt inte!

Vi vill istället gå en väg som fungerar.

Vi behöver satsa på utbildning! Rusta arbetssökande att ta de jobb som finns, till exempel genom korta anpassade utbildningar.

Vi behöver riktade åtgärder. Det kan handla om beredskapsjobb för äldre med dålig utbildning liksom yrkesintroduktion och snabbspår för nyanlända med erfarenhet inom yrken där det råder arbetskraftsbrist.

Sådana konstruktiva lösningar mellan parterna är en grundbult i den svenska modellen. På den vägen vill vi fortsätta.

Att nå full sysselsättning är vår tids viktigaste inrikespolitiska fråga. I det arbetet vill LO vara med. Vi är beredda att vända på alla stenar och lyssna till alla konstruktiva förslag.

Men det finns punkter där LO aldrig kommer att kompromissa:

Svensk fackföreningsrörelse kommer aldrig någonsin att skriva på ett kollektivavtal som sätter lön efter etnisk bakgrund!

Vi kommer aldrig någonsin att acceptera att människor som sökt sig hit ska ha sämre villkor bara för att de är födda i ett annat land.

Även en arbetare ska kunna försörja sig på ett heltidsjobb!
Det är det minsta man kan begära i Sverige 2016!

Vad är då högerns framtidsvision?

Jo, de vill att anställda ska packa kassar på ICA eller hålla uppe dörrarna till butiker och hotell.

Men verkligheten ser inte ut som högerns låglönevisioner.

I verkligheten är 43 procent av de asylsökande under 20 år. Nästan nio av tio är under 40. De har ett långt yrkesliv framför sig. De ska inte packa kassar eller öppna dörrar för fattiglöner. De ska ha riktiga jobb eller utbilda sig till ett riktigt yrke på framtidens svenska arbetsmarknad!

För vi har ingen brist på arbetsuppgifter i Sverige, vi har brist på arbetskraft!
Just nu finns över 100 000 lediga jobb. Men arbetsgivarna hittar inte rätt kompetens.

Sveriges kommuner och landsting behöver en halv miljon nya medarbetare i välfärden de kommande tio åren, inte minst i LO-yrken. Som barnskötare, undersköterskor, vårdbiträden och personliga assistenter.

Sveriges Byggindustrier säger att de behöver anställa 10 000 varje år de närmaste tio åren i hela landet.

Skolan behöver minst 60 000 lärare fram till år 2022. Liksom kuratorer, fritidspedagoger, skolsköterskor och administrativ personal.

Här i Skåne förklarade Arbetsförmedlingen nyligen att det är brist på undersköterskor, förskollärare, specialpedagoger och lärare inom grundskola och gymnasiet, liksom plåtslagare och lackerare.

Nej, vi behöver inte underbetalda låtsasjobb.

Vi behöver utbildade yrkesarbetare inom vården, inom skolan, i byggindustrin och inom industrin

Vi behöver riktiga jobb. Med en riktig lön som det går att försörja sig på.

Kamrater,

När man stiger upp på morgonen ska man gå till jobbet eller till skolan.
Då ska det vara i ett gott samhälle. Egentligen är det inte konstigare än så.

Det är därför vi aldrig, aldrig, aldrig accepterar arbetslösheten.

Så länge som en enda människa som kan och vill arbeta inte får det så är vi inte nöjda.

Nu sjunker arbetslösheten men den är fortfarande en bra bit över sex procent.
Trots att Sveriges ekonomi är urstark och tillväxten bland de högsta i Europa.

Inför LO-kongressen i juni har vi lagt fram omfattande förslag på hur Sverige ska kunna nå full sysselsättning igen,genom framtidsinriktade investeringar i utbildning, välfärd, bostäder och infrastruktur.

Det ger jobb, både åt nyanlända och åt andra. Samtidigt som det bygger vårt land starkare genom ökad tillväxt.

Vi säger:

Bygg vägar och järnvägar! Rusta och renovera! Det sätter folk i arbete. Och det ökar tillväxten på sikt. Behoven finns, det vet alla som reser i Sverige. Människor behöver och måste resa. Ändå har Sverige under lång tid satsat allt mindre på infrastruktur. Det håller inte!

Bygg fler bostäder! 250 av landets kommuner har bostadsbrist. Enligt Boverket behövs 700 000 nya lägenheter de närmaste tio åren. Bostadsbristen hämmar människors framtidsplaner och drömmar. Försvårar för företagen att rekrytera folk.
Så vad väntar vi på? Det är väl bättre att barnen kan flytta hemifrån och kan börja sina liv än att de bor kvar hos mamma och pappa tills de själva blir föräldrar?

Och för varje byggnadsarbetare som får jobb får ytterligare tre personer jobb i sektorerna runt omkring; rörmokare, målare elektriker med mera. Och kedjan stannar inte där. Det behövs någon som planerar bygget och någon som levererar. Och det behövs någon som tar hand om barnen när mamma och pappa är på jobbet. Kort sagt,bostadsbyggande är en tillväxtmotor!

Investera i utbildning! Resultaten i skolan har försämrats och skillnaderna mellan elever med olika bakgrund är stora. Förstår ni vad det innebär för varje enskilt barn som inte klarar skolan? Förstår ni vad det kommer att innebära för oss som samhälle?

Sist, men inte minst, vi måste investera i välfärden! Alla vet att behoven är stora och ökar. Det är för stora barngrupper i barnomsorgen, för få vuxna i skolan, för lite personal i sjuk- och äldreomsorgen.

Enligt Sveriges Kommuner och Landsting behöver välfärden tillföras totalt 60 miljarder kronor fram till år 2019 om kvalitén ska kunna behållas på samma nivå som idag. Det är mycket pengar. Men det är mindre än hälften av alliansregeringens skattesänkningar.

Därför välkomnar vi regeringens nya förslag om tio miljarder per år till välfärden.
Bara här i Landskrona motsvarar det nästan 35 miljoner kronor nästa år eller 93 undersköterskor.

Det, Ulf Kristersson, är att utveckla den svenska modellen!

De politiska alternativen i Sverige är alltså tydliga.

Och det är de också här i Landskrona.

När Socialdemokraterna här i Landskrona lämnade ifrån sig makten 2006 var arbetslösheten under sju procent. Nu är den över femton. Landskrona har Sveriges högsta ungdomsarbetslöshet.

Ändå säger det borgerliga styret i Landskrona nej till Socialdemokraternas jobbsatsning.

Och nu vill de sälja ut allmännyttan och halvera antalet hyresrätter, tillsammans med Sverigedemokraterna. Trots att det råder bostadsbrist.

Och så säger en del att et inte finns skillnader i politiken!

Visst finns det skillnader. Alternativen är tydliga.

Bostadsbrist? Eller satsning på hyresrätter?
Packa kassar på Ica? Eller yrkesutbildning för riktiga jobb?
Fortsatta skattesänkningar? Eller 2 000 heltidstjänster i Skåne?

Jag väljer alltid riktiga jobb!
Jag väljer alltid fler lärare!
Jag väljer alltid välfärdsjobb i Landskrona!

Mötesdeltagare,

Varje människa är unik. Vi är lika och olika.

Vi är kvinnor eller män.
Vi är födda i olika delar av landet eller i olika delar av världen.
Vi är födda i ett välfärdssamhälle eller vi är födda i ett flyktingläger.

Emmanuel från Sydsudan är 16 år. Han har ensam hand om sina sex yngre systrar sedan soldater mördade deras mamma. Var deras pappa är vet de inte. Nu finns Emmanuel och hans småsyskon i ett flyktingläger i Kongo.

Ayanna är åtta år och flydde från inbördeskriget tillsammans med sin familj. Efter en lång och farlig resa med flyktingsmugglare hamnade de till slut i Trelleborg. Nu går hon i skolan, har börjat lära sig svenska och fått nya kompisar.

Mirwais och kommer från Kabul i Afghanistan och kom till Sverige som 18-åring. Han tvingades fly hals över huvud när talibanerna misstänkte att han samarbetade med FN-soldater. Till slut hamnade han i Grekland där han sålde cigaretter tills han hade råd att betala flyktingsmugglarna. Nu jobbar han i en cykelaffär i Stockholm. I framtiden vill han bli flygingenjör.

Emmanuel, Ayanna och Mirwais är tre av de 60 miljoner som är på flykt i världen. Antalet flyktingar har fyrdubblats de senaste fyra åren. Hälften av dem är barn.

Av alla dessa miljoner sökte förra året 162 877 stycken asyl här i Sverige.

Det är bara en liten del av alla som flyr men det är ändå den största flyktingströmmen till Sverige i modern tid. Vi är det land i EU som tagit emot flest flyktingar i förhållande till invånarantalet.

LO står vi fast vid att Sverige ska ha en generös flyktingpolitik. Öppenhet mot omvärlden och solidaritet med människor på flykt har länge varit ett signum för vårt land. Det är en del av den svenska modellen.

Det är just detta som Sverigedemokraterna så totalt har missuppfattat.

De tror att de försvarar något ursvenskt som står för slutenhet, inskränkthet och egoism. De förstår inte att det som vi kallar svenskt i dag är resultatet av århundraden av migration där människor, idéer, kultur och kunskap möts och blandas.

Om det finns något unikt svenskt som utmärker just vårt samhälle som utmärker den svenska modellen, så är det tillit mellan människor, öppenhet och en stark tilltro till människors lika värde. Alltså den raka motsatsen till allt som Sverigedemokraterna står för.

För de livnär sig på misstro.
De vill ställa människa mot människa
Arbetare mot arbetare.

De tycker att en svensk arbetare har mer gemensamt med svenska direktörer än med sina arbetskamrater från andra länder.

Alla vet att Sverigedemokraterna är rasister med rötterna i nazismen.
Men de är inte bara rasister, de är ett antifackligt högerparti också.

Jimmie Åkesson har nu förklarat att han vill bilda en ren högerregering tillsammans med moderater och kristdemokrater. Och det förstår man när man ser vad Sverigedemokraterna har föreslagit i riksdagen:

Två miljarder mindre i barnbidrag.
Fem miljarder mindre i bostadstillägg för pensionärer.
Lättare för arbetsgivare att sparka vem de vill när de vill.
Förbud mot fackliga sympatiåtgärder.

Och 90 miljarder mindre till skola, vård och omsorg. Bara här i Skåne skulle det motsvara över 38 000 välfärdsjobb!

Och det är inte nog med det. I sitt förslag till vårdbudget vill de sänka skatten med ytterligare 180 miljarder! Då handlar det inte längre om besparingar. Då handlar det om att låta motorsägen gå i svensk skola, vård och omsorg!

Så vi vet var vi har dem. Men vi vet också hur vi måste möta dem:
På samma sätt som våra föregångare mötte deras föregångare på 30-talet.

När nazisterna började agitera på den skånska landsbygden för 80 år var det inte minst SSUarna som tog fajten. En av dem var en ung Torsten Nilsson, så småningom legendarisk partisekreterare och utrikesminister.

1937 höll den svenske nazistledaren Birger Furugård ett torgmöte. Torsten Nilsson berättar i sina memoarer att Furugårds tal bestod av "grovheter och invektiv mot kapitalister, marxister, judar och riksdagsmän”.

Efter talet begärde Torsten Nilsson ordet och höll ett kort anförande inför publiken. Han avslutade så här:

”Det sades om den geniale konstnären Rafael ’Hugg av honom händerna och han är en lika stor målare". Jag säger om Furugård: ’Hugg av honom huvudet och han är en lika stor tänkare’.”

Nilssons slutord resulterade enligt lokaltidningen ”i stort tumult och både knytnävar och tillhyggen kom till användning”. Det slutade med att polisen tvingades ingripa och upplösa nazistmötet.

Nu säger jag inte att slagsmål och tumult är något att sträva efteroch det ansåg inte heller Torsten Nilsson och SSUarna på 30-talet. Men en sak kan vi lära av dem:

Att aldrig låta mörkerkrafterna komma undan med sina lögner.
Att aldrig backa undan från våra värderingar.

Och att aldrig backa från en socialdemokratisk reformpolitik som gör skillnad i människors liv.

Förra onsdagen hade någon satt upp en nazistflagga här på Rådhustorget.
Det är nog nu! Vi ska inte ha några nazistflaggor i vårt land!
Vi ska inte ha några nazistflaggor någonstans!

De ska hamna där de hör hemma, på historiens skräphög!

I grunden handlar det om vilket samhälle vi vill att våra barn ska leva i.

Ska vi tillåta ett samhälle som delas upp mellan vi och dem?
Där löntagare ställs mot löntagare?

Nej, det ska vi inte.

Därför måste vi ta kampen mot rasismen när helst och i vilka former den dyker upp!

Därför måste vi ta kampen för människovärdet!

Därför är alla människors lika värde alltid det viktigaste målet för svensk arbetarrörelse!

Mötesdeltagare,

Visst går det att förändra världen.
Visst går det att förändra samhället. Här i Landskrona och i hela vårt land.

Vi vet ju att det går! För vi har gjort det förr! Det är inte raketforskning.

När våra föregångare knäckte 30-talets massarbetslöshet, när de byggde folkhemmet och den generella välfärden, då tänkte de inte:

Nä, det där låter orealistiskt. Det blir nog för dyrt. Det går nog inte.

Nej, så tänkte de inte.

Och så tänker ni inte heller i arbetarrörelsen här i Landskrona.
Nej, ni sätter press på det borgerliga styret!

Ni kräver en jobbsatsning på tio miljoner. Ni säger till Landskronas unga, här ska man ha ett jobb att gå till, inte gå arbetslös!

Ni kräver rätt till heltid. Ni säger till Landskronaborna, här ska även kvinnor kunna försörja sig på ett tryggt heltidsjobb!

Och ni vill en gång för alla avskaffa de delade turerna i vården. Ni säger till välfärdsarbetarna, också ni ska ha rätt till drägliga arbetstider!¨

Nu ska jag säga något till er. Något som inte alltid är så lätt att säga för en LO-ordförande. För det är aldrig lätt att säga att man hade fel.

Och jag hade fel den där gången på 80-talet när jag gick i en demonstration här i Skåne. Tokfel! Jag demonstrerade nämligen mot Öresundsbron.

Några av er kanske minns att Hasse Alfredsson en gång skämtade om att Ingvar Carlsson såg ut som en fot i ansiktet? Så vi tryckte upp märken man kunde sätta på jackan, med en fot på. Och när vi gick i den där demonstrationen var det en lokal transportare som kom på ett bra slagord.

Så här ropade vi:

Skoen, skoen – stoppa broen!

Ja, den striden förlorade vi bromotståndare. Och det är jag glad för idag!

För det är nog få saker som har betytt så mycket för Öresundsregionen som det historiska beslutet om att bygga en bro över sundet.

Hinder har rivits. Människor har kommit varandra närmare.

Öresundsregionen är nu Nordens största arbetsmarknadsområde. Här bor nästan fyra miljoner. Varje dag startas åtta nya företag.

Det tjänar inte bara Öresundsregionen på, det tjänar hela Sverige på!


Mötesdeltagare, demonstranter.

Jag har nämnt några kända skåningar här idag. Men en av de viktigaste var nog Per-Albin Hansson. Det är nu snart 90 år sedan han höll sitt klassiska folkhemstal i Sveriges riksdag.

De flesta känner nog fortfarande igen orden om samhället som ett gott hem där det inte finns ”några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn”.

Jag tror inte ens de orden är kontroversiella idag. De flesta nickar nog instämmande.

Men fortsättningen är inte lika ofta citerad. Så här sade Per-Albin:

”Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället {…] den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar”.

Och, lägger han till: ”ändock ropas det från många håll på lönesänkningar”

Känns det igen?

Mycket har hänt sedan Per-Albin höll sitt tal. Om han och andra från den tiden skulle kunnat vara med oss här idag skulle de se ett helt annat samhälle.

Men det finns också sådant de skulle känna igen.

För fortfarande lever vi i ett klassamhälle.
Fortfarande ängslas många för morgondagen.
Fortfarande ropar arbetsgivare och högerpolitiker på lönesänkningar.

Men det finns ingen naturlag som säger att det ska vara så.

För samhället har skapats av människor. Och det är bara vi människor som kan förändra det. Tillsammans.

Och det var inte direktörerna som tog striden för arbete åt alla!
Det var inte marknadskrafterna som byggde den svenska modellen!
Och det var definitivt inte Ulf Kristersson och moderaterna.

Nej, det var den fackliga och politiska arbetarrörelsen!

Och drivkrafterna var idéerna om gemensamt ansvar och solidaritet.

Så, kamrater, Per-Albin Hanssons ord gäller fortfarande. Det goda medborgarhemmet är inte färdigbyggt.

Vi ska fortsätta det bygget. I ständig opposition mot ett Sverige där ojämlikheten ökar.

För vi har idéerna om hur vi kan nå full sysselsättning.
Idéerna om hur fler barn får godkända betyg i skolan,
Idéerna om hur klyftorna kan minska.

Så låt oss nu, tillsammans för Sverige, fortsätta att bygga vårt land utifrån våra idéer om frihet, jämlikhet och solidaritet!

Tack ska ni ha!