Facket Direkt

EUs sociala dimension

Internationellt För företagen och kapitalägarna har nationsgränserna för länge sedan upphört att vara ett hinder. De var snabba att utnyttja den inre marknaden inom EU.

Publicerad
Uppdaterad

För företagen och kapitalägarna har nationsgränserna för länge sedan upphört att vara ett hinder. De var snabba att utnyttja den inre marknaden inom EU.

Många anställda har varit med om att företaget de arbetat för i åratal plötsligt flyttat produktionen till ett annat land. Anledningen kan vara lägre löner, svagare fackföreningar och sämre arbetsvillkor på den nya orten. Att konkurrera om arbetstillfällen med hjälp av sämre arbetsvillkor kallas social dumpning. Att ha sämre miljöregler är så kallad miljödumpning och att använda låga skatter som lockmedel är fråga om skattedumpning.

För att motverka detta och för att samarbetet inte enbart ska ske på marknadskrafternas villkor har EU successivt byggt upp ett regelverk för arbetsmarknadspolitik, arbetsmiljö och arbetsrätt. Det brukar kallas EUs sociala eller arbetsmarknadspolitiska dimension.

Denna del av EU-samarbetet växte fram redan under sjuttiotalet då flera viktiga direktiv kom till, till exempel om jämställdhet, arbetsmiljö, anställdas rättigheter vid företagsöverlåtelser, konkurser och kollektiva uppsägelser.

Det stora steget togs dock i mitten av åttiotalet i samband med förverkligandet av den inre marknaden. För att man skulle ställa sig bakom det i huvudsak ekonomiska projektet, krävde den europeiska fackföreningsrörelsen att den inre marknaden skulle kompletteras med fler sociala och arbetsmarknadspolitiska regler och mål. Det resulterade i 1989 års sociala stadga om arbetstagarnas grundläggande rättigheter.

Den sociala dimensionen innefattar såväl lagar som avtal som sluts på Europanivå för att garantera de anställda vissa grundläggande rättigheter på arbetsplatserna, t ex för skyddsföreskrifter, ledigheter och arbetstider.

Viktigt är även samarbetet för att öka sysselsättningen inom EU. Både i unionens och medlemsländernas sysselsättningsstrategier spelar arbetsmarknadens parter viktiga roller. I Amsterdamfördraget från 1997 gavs sysselsättningspolitiken en helt ny roll. I fördraget infördes en särskild avdelning om sysselsättning, efter krav från bland andra Europafacket. Där slås fast att medlemsstaterna ska "betrakta främjandet av sysselsättningen som en fråga av gemensamt intresse och ska inom rådet samordna sina åtgärder i detta intresse".

Ett omfattande samarbete har därefter byggts upp för att bekämpa arbetslösheten och höja sysselsättningen. Bland annat utarbetas gemensamma riktlinjer och rapporter från medlemsländerna. De flesta frågor inom arbetsmarknaden beslutas dock fortfarande av de enskilda medlemsländerna. En viktig princip för EU-samarbetet är att beslut ska fattas på så låg nivå som möjligt (subsidiaritetsprincipen).

När avtal sluts mellan parterna på europeisk nivå eller när ministerrådet fattar beslut om nya lagar handlar det oftast om minimiregler och ramlagar. Det betyder att länderna då kan ha strängare regler än de gemensamma och att länderna ofta har stor frihet att avgöra hur de ska leva upp till gemensamma beslut.

De fackliga organisationerna har samma uppgifter på den europeiska nivån som i respektive land. Det kan vara svårare att få gehör för regler som ska gälla i 28 länder med olika politiska och fackliga traditioner, än i bara det egna landet. Men beslut på EU-nivån blir effektivare eftersom alla länder måste följa dessa.