Facket Direkt

Fackliga rättigheter

Välfärd Den senare delen av 1990-talet har inneburit att grundläggande mänskliga rättigheter i arbetslivet blivit en central fråga för många av de internationella organisationerna. Detta är främst ett resultat av ett arbete från den internationella fackföreningsrörelsen och som startade 1994 i samband med bildandet av världshandelsorganisationen WTO.

Publicerad
Uppdaterad

SnickareI mars 1994 lade den europeiska och internationella fackföreningsrörelsen fram ett krav på att en socialklausul skulle införas i världshandeln i samband med att WTO bildades vid ett möte i maj i Marrakesh. I Sverige ställde LO och TCO kravet mot den dåvarande svenska borgerliga regeringen att verka för att en sådan klausul inarbetades i WTOs regelverk. Marrakesh-mötet innebar dock ett fackligt misslyckande.

Kravet på en socialklausul var inte nytt. Efter andra världskriget gjordes ett misslyckat försök att bilda en världshandelsorganisation. Denna organisation kallades ITO (International Trade Organization) och dess stadgar antogs i Havanna 1948. I stadgarna fanns inskriven en socialklausul som innebar att man inte skulle försöka vinna marknadsandelar med hjälp av social dumping.

Detta var inte en slump utan ett uttryck för rådande stämningar efter världskriget. 1948 antogs både FNs Universella Deklaration om Mänskliga Rättigheter och Internationella Arbetsorganisationens (ILO) konvention nr 87 om den fria föreningsrätten och året därpå konvention nr 98 om den fria förhandlingsrätten.

Förbud mot tvångsarbete

Det fackliga förslaget 1994 till en socialklausul innebar ett krav på att samtliga medlemsländer i WTO skulle vara skyldiga att respektera de grundläggande ILO-konventionerna. Konventionerna omfattade den fria förenings- och förhandlingsrätten (nr. 87 och 98), förbud mot slav- och tvångsarbete (nr. 29 och 105), förbud mot diskriminering och för lika lön mellan könen för arbete av lika värde (nr. 111 och 100) samt förbud mot barnarbete dvs minimiålder (nr. 138). En åttonde ILO-konvention tillkom 1999 i och med antagandet av konventionen om Värsta Former av Barnarbete(Nr.182).

Förslaget innebar i sig att fackföreningsrörelsen begränsade sina krav enbart till internationellt erkända mänskliga rättigheter. Man ställde exempelvis inte krav på minimilönenivåer eller nivåer på arbetarskyddet. Dessa mänskliga rättigheter handlade snarare om att garantera möjligheten för arbetstagarna att exempelvis kunna bilda fackföreningar och få möjligheten att försöka förbättra sina villkor.