Facket Direkt

Allmän bakgrund

Innan Sverige anslöt sig till EES-avtalet och 1995 gick med som fullvärdig medlem i EU, betraktades det närmast som en självklarhet att offentliga upphandlare ställde krav på kollektivavtal i företag som levererade tjänster till stat, kommun och landsting.

Publicerad
Uppdaterad
foto: Lars Forsstedt

Kollektivavtal vs regler om fri rörlighet

Tjänsteupphandlingarna var i första hand nationella och de företag som kunde tänkas leverera tjänster som städning, äldrevård, renhållning, transporter och byggnadsarbeten var också till närmast 100 procent täcka av branschavtal som säkrade acceptabla sociala villkor för de anställda.

Den ordningen underminerades steg för steg under 1990-talet. En allt större del av arbetsmarknaden kom att bestå av privata tjänsteföretag där man aktivt motverkade facklig organisering och undvek kollektivavtal. Samtidigt började organisationsgraden minska och de fackliga organisationerna hade svårt att teckna avtal med alla de 10 000-tals nya småföretag som började erbjuda olika former av tjänster.

Redan under perioden med EES-avtal ifrågasatte jurister om krav på svenska kollektivavtal var förenliga med EUs regler om fri rörlighet. När Sverige blev medlem 1995 besannades farhågorna relativt snart: offentliga upphandlare kan inte skriva in krav på att privata tjänsteleverantörer ska vara bundna av fullvärdiga kollektivavtal tecknade av svenska fackförbund. Däremot definierades inte mer exakt vilka krav exempelvis en kommun kan ställa om man vill säkra goda sociala villkor för dem som ska utföra skattefinansierade uppdrag. Vita jobb skapades för att ge svar på frågan vilka sociala krav som kan ställas inom ramen för EUs regelverk. 

Viktiga bakgrundsfaktorer

Innan den redovisningen kan det dock vara viktigt att peka på ytterligare ett par bakgrundsfaktorer som påverkade behovet av en socialt inriktad upphandlingsmodell:

  • Sverige har inga lagstadgade minimilöner. Skyddet för de anställda ligger i allmänhet i kollektivavtal som också fastställer vilka löner och andra anställningsförmåner som gäller för olika branscher. Till skillnad från flertalet andra EU-länder är det rikstäckande kollektivavtal som normerar lönekostnaderna i samtliga branscher där LO-förbundens medlemmar arbetar. Det är alltså parterna på arbetsmarknaden som ska garantera socialt acceptabla villkor för arbetare i Sverige. I andra länder är det i stället staten som ska motverka hårdexploatering av rättslös arbetskraft via lagstadgade regler om minimilöner eller allmängiltighetsförklarade kollektivavtal.
  • EUs regelverk bygger i hög utsträckning på att det är just staten som garanterar de acceptabla villkoren. När Sverige gick med i EU gavs dock (icke fördragsfästa) garantier för att den svenska modellen skulle kunna fungera som garant.
  • Den garantin bör ses som basen för den fackliga acceptansen till EU-medlemskapet och fram till Lavaldomen trodde man också att det var möjligt att tvinga fram svenska kollektivavtal i utländska företag, med lägre lönekostnader, när de utförde uppdrag i Sverige. Ett sådant förfarande ansågs överensstämma med EUs utstationeringsdirektiv och hade därtill stöd i de löften som kommissionären Pádraig Flynn gav i samband med de svenska medlemskapsförhandlingarna.
  • Tanken var alltså att facken skulle säkra konkurrensneutralitet och acceptabla sociala villkor i samband med offentlig upphandling, genom att tvinga fram svenska kollektivavtal i företag som utförde tillfälliga uppdrag i Sverige. Lavaldomen, och ett antal andra domar från EU-domstolen, visar att det förfarandet är förbjudet.
  • Därtill kommer att Lavallagen ställer upp ytterligare hinder för facklig kontroll och sunda marknadsvillkor där företag konkurrerar på lika villkor. Lagen säger visserligen att gästande företag ska följa kollektivavtalen minimiregler och ”kärna” men om företaget hävdar att det redan tillämpar ett avtal som lever upp till de kraven räcker det för att de ska vara fredade för fackliga konflikter och kontroller. Fackföreningar som vill teckna avtal på de miniminivåer som lagen ger utrymme för, får heller inte kontrollera att de anställda verkligen har de angivna anställningsvillkoren.

Lönekonkurrens

Det finns mängder av exempel där företag säger att de betalar i enlighet med utstationeringsdirektivets och Lavaldomens regler, men i själva verket betalar mycket mindre. Därmed minskar också de fackliga organisationernas möjligheter att säkra socialt hållbara villkor i samband med offentlig upphandling, högst väsentligt.

En annan viktig bakgrundsfaktor är att löneandelen av förädlingsvärdet oftast är hög i tjänsteproducerande företag. Till skillnad från tillverkningsindustrin har man svårt att rationalisera verksamheten med ny teknik som minskar personalbehovet.

När företagen konkurrerar, konkurrerar de alltså ofta med lönekostnader. Det gäller i alldeles särskilt hög utsträckning i samband med offentligt upphandlade tjänster som styrs av underlag där det lägsta priset har en helt avgörande betydelse för vem som ska få utföra uppdraget.

Till skillnad från tillverkningsindustrin, måste i allmänhet tjänster konsumeras där de produceras. Det går helt enkelt inte att flytta städningen av ett svenskt dagis till Kina eller en taxitransport i Skövde till Vietnam. Lika lite kan man flytta renhållningen i Stockholm till Indien.

Minskningen av industrin i Sverige har i hög utsträckning byggt på att kapitalägarna flyttat produktionen till den billiga arbetskraften. Nu ser vi tendenser till att den billiga arbetskraften flyttar till tjänsteproduktionen i den rika delen av världen. Inom EU påskyndades processen när öststatsutvidgningen ledde till att arbetare med löner på ren u-landsnivå kom att omfattas av den fria rörligheten för arbetskraft och tjänster.

I Sverige har EUs regler om fri rörlighet byggts på med lagstiftning som ger arbetsgivare rätt att importera arbetskraft utifrån behov som företaget själv definierar.

Därtill kommer att en allmänt sjunkande facklig organisationsgrad i kombination med försämrad a-kassa och växande arbetslöshet ställer stora grupper inför valet att acceptera undermåliga arbetsvillkor eller leva i armod. I extremfallen kan arbetsgivare också anlita papperslösa invandrare som helt saknar rättigheter och därför kan betalas med löner på ren u-landsnivå.

I ett näringsliv där det växer fram tusentals tjänsteproducerande företag, och påfallande många bygger på affärsidéer om låglönekonkurrens, kan fackföreningarna omöjligen hinna med i svängarna.
I normalfallet ska facken snabbt ta kontakt med nyetablerade företag med krav på kollektivavtal. Samtidigt rekryteras de anställda som medlemmar och därmed säkrar man att företaget också följer det avtal som ägaren undertecknat.

I dagens närmast kaotiska näringsliv finns det inte längre resurser att agera på det sättet. Det öppnar i sin tur för hårdexploatering av anställda i ett system där staten har överlåtit ansvaret till arbetsmarknadens parter medan de fackliga organisationerna har berövats möjligheten att ställa krav på kollektivavtal i alla företag som utför arbete i Sverige. Därmed har man också förlorat möjligheten att säkra sunda konkurrensvillkor i ett antal branscher.