Facket Direkt

Från Stockholm till Malmö

Den socialdemokratiska majoriteten i Stockholms stad beslutade 2004 att utveckla en upphandlingsmetod som skulle säkra socialt acceptabla villkor för anställda i samband med kommunal upphandling.

Publicerad
Uppdaterad
Foto: Lars Forsstedt

Sociala krav på tjänsteleverantörer

Tanken var att man skulle analysera vilket utrymme EUs upphandlingsdirektiv gav och sedan utveckla en konkret upphandlingsmodell där kommunen kunde ställa sociala krav på sina tjänsteleverantörer.

Modellen utvecklades i ett samarbete mellan fackliga jurister/företrädare och upphandlingsjurister i Stockholms stad. Där sammanställdes också de grundpelare som dagens Vita jobb bygger på.

Modellen hann bara användas vid två städupphandlingar innan en borgerlig majoritet tog makten över politiken i Stockholm 2006. Ett av de första beslut som de nya makthavarna fattade var att lägga ner Vita jobb. Fackliga kontroller sågs närmast som brottsliga och hela inriktningen ansågs konkurrenshämmande och förbudsinriktat. Sedan dess har det hänt mycket i svensk upphandling och allt fler politiker ser hur ensidigt prisfokuserade upphandlingar får en rad negativa konsekvenser. 

Snedvriden konkurrens

Det finns mängder av exempel på hur djupt oseriösa företag får offentliga uppdrag eftersom de lagt de billigaste anbuden. Förklaringen till det låga priset uppenbaras så småningom av företeelser som undermålig kvalitet, brutna löften, skattebrott, hårdexploaterad personal och led efter led av underentreprenörer där de lägsta lagren av leverantörer är direkt brottsliga.

Den snedvridna konkurrensen får inte bara konsekvenser på arbetsmarknaden. Den påverkar också näringslivet i stort. Den offentliga upphandlingen i Sverige uppgår till omkring 850 miljarder kronor per år. Om man även räknar in de upphandlingar som sker inom ramen för Lagen om Valfrihet, LoV, blir summan ännu högre. Sammantaget omfattar den offentliga upphandlingen över en femtedel av Sveriges BNP.

Hela branscher undermineras

En lång rad privata sektorer får stora delar av sina inkomster via skattefinansierad upphandling. Om sedan upphandlingarna leder till så svårartad prispress att de företag som har seriösa och långsiktiga ambitioner, inte får några offentliga uppdrag riskerar det att leda till att upphandlingen förstärker en destruktiv utveckling där hela branscher undermineras. Vi ser sådana tendenser inom exempelvis byggverksamhet, taxi, flyttbranschen och fastighetsskötsel. 

Det dröjde dock flera år innan de negativa konsekvenserna blev så tydliga att de ledde till politiska krav på åtgärder. Främst två händelser ledde till att den släpphänta upphandlingsfilosofin kunde ifrågasättas på allvar:

  • En LO-utredning om de tre infrastrukturprojekten Norra Länken och Citybanan i Stockholm samt Citytunneln i Malmö visade på omfattande lönedumpning och exploatering av billig arbetskraft. Sammantaget kostade projekten över 38 miljarder kronor och det visade sig att de etablerade bygg- och anläggningsföretag som fått uppdragen använde sig av led efter led av utländska underleverantörer. Omkring 40 procent av de anställda betalade ingen skatt i Sverige och arbetarna avlönades med ungefär hälften av en avtalsenlig lön. De hade längre arbetstider men fick vara sig ob- eller övertidsersättning. Utredningen visade att social dumpning i samband med offentlig upphandling inte längre handlade om mindre upphandlingar i periferin. Underbudskonkurrensen hade nått även de största, strategiskt viktiga, upphandlingarna. Den samhälleliga kalkylen för miljardprojekt stördes av att inkomstsidan, i form av skatteintäkter från anställda, försvann och att staten bidrog till företagsvinster som byggde på ren lönedumpning. 
  • År 2010 släpptes en rapport där forskare från Stockholms och Helsingfors universitet beskrev hur sex nordeuropeiska EU-stater tillämpade de sociala reglerna i EUs upphandlingsdirektiv. Forskarna visade att Sverige varit tämligen aktivt i arbetet med att få in möjligheter till socialt hänsynstagande i direktivet, men att man sedan släppte kraven helt i den nationella tillämpningen. Sverige visade sig, tillsammans med Storbritannien, vara sämst i Nordeuropa på att avkräva leverantörer social hänsyn i samband med offentlig upphandling.

    Istället intog Sverige något av en särställning genom att låta det lägsta priset styra och undvika att skriva in de sociala krav som det finns utrymme för via reglerna om särskilda villkor i EUs upphandlingsdirektiv. Denna särställning förklarades delvis av att Sveriges regering utsett Konkurrensverket som tillsynsmyndighet och att myndigheten varit alltför ensidigt prisinriktat i sin rådgivning till stat, kommuner och landsting. Den rådgivningen kan vara en förklaring till att de sociala kraven var lika eftersatta i såväl socialdemokratiskt som borgerligt styrda kommuner.