Facket direkt facketdirekt.nu

”Privata alternativ skapar ond spiral”

Välfärd Låt oss vara tydliga om vi talar om förbättringar för hela befolkningen eller bara de som har råd att betala själva, skriver Joa Bergold, välfärdsutredare på LO.


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Publicerad i DN den 16 oktober 2013.

Många borgerliga politiker och debattörer blev rejält tagna på sängen av kraften i den kritik mot den långtgående kommersialiseringen av svensk vård, skola och omsorg som växt sig allt starkare under de senaste åren. 

När striden om riskkapitalisters rätt att vinna på välfärd tycks vara förlorad återkommer borgerliga debattörer till det nygamla argumentet om att vi inte har råd med välfärd för alla, utan måste bryta med principen om gemensam finansiering och tillgång efter behov. KDs Malin Appelgren är mycket tydlig i sin uppmaning till kollegor över hela det politiska spektrumet. ”Sluta upp med de falska tårarna över bristerna i äldreomsorgen och gör det Alexanderhugg som krävs: sätt en gräns för det offentligas ansvar och låt friska och rika betala själva.” Med förslag om att öppna upp för privat tilläggsfinansiering och möjligheter för alla aktörer att erbjuda ”pluspaket” i kombination med en tydlig begränsning av det offentliga uppdraget är Appelgren hedervärt öppen med sin ambition att skikta den generella välfärden.

Det finns flera problem med Appelgrens och andra debattörers argumentation. För det första att utvecklingen framställs som en naturlig effekt av den demografiska utvecklingen och inte som ett resultat av politiska beslut. En krympande gemensam välfärd ses snarast som en naturlag som måste kompenseras med privata alternativ och privat finansiering. Den som vill ha mer än grundutbudet får betala. Det är snudd på bedrägeri att i detta sammanhang inte lyfta de minskade resurser till välfärdstjänsterna som regeringens långtgående skattesänkningars inneburit.

För det andra skulle de förslag som Appelgren lägger fram urholka snarare än stärka äldreomsorgen. Den svenska gemensamt finansierade äldreomsorgen har varit en framgångsrik investering i det att den har skapat trygghet för såväl äldre som anhöriga (läs kvinnor) inom alla samhällsgrupper. Det är samhällsekonomiskt rationellt. Ett förslag om utökat rutavdrag och större enskilt ekonomiskt ansvar innebär att begränsade offentliga resurser går till dem som har råd istället för de som har de största behoven. För att kunna använda sig av rut-avdraget fullt ut krävdes 2010 en årsinkomst på minst 204 000 kronor, något som bara en fjärdedel av kvinnorna över 65 nådde upp till. Det gör modellen till en fördelningspolitisk katastrof. Borgerliga debattörer gör också misstaget att tro att det går att skapa olika finansieringsförslag utan att det får konsekvenser för den offentliga äldreomsorgen. Med privata ”guldmedlemskap” sjunker bättre bemedlade grupper intresse av att vara med att finansiera tjänster som de inte utnyttjar eller som håller lägre kvalitet.

Det skapar en ond spiral: lägre betalningsvilja bland breda grupper leder till att utrymmet för den behovsprövade äldreomsorgen minskar, med en försämrad tillit och ännu lägre betalningsvilja som följd.

Appelgren ska ha en eloge för att hon lyfter behovet av att tala om vilken ambitionsnivå vi vill ha inom äldreomsorgen. Men låt oss vara tydliga om vi talar om hela befolkningen eller bara de som har råd att betala själva.

Joa Bergold, välfärdsutredare på LO