Facket direkt facketdirekt.nu

Svenska folket får betala för misslyckad EU-politik

Ekonomi Tydlig linje saknas. Den svenska regeringen har agerat nyckfullt och obalanserat i höstens EU-förhandlingar om eurokrisen. Förslaget till bankunion har utvecklats i oönskad riktning för Sverige och vår trovärdighet i EU har underminerats. Detta bådar inte gott för de förhandlingar som komma skall, skriver Magdalena Andersson (S) och Ola Pettersson från LO.


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Publicerad i Dagens Nyheter 14 december 2012

Tydlig linje saknas. Den svenska regeringen har agerat nyckfullt och obalanserat i höstens EU-förhandlingar om eurokrisen. Förslaget till bankunion har utvecklats i oönskad riktning för Sverige och vår trovärdighet i EU har underminerats. Detta bådar inte gott för de förhandlingar som komma skall, skriver Magdalena Andersson (S) och Ola Pettersson från LO.

Den ekonomiska krisen i Europa har tvingat fram ett stort förändringsarbete i det europeiska samarbetet. Just nu ligger flera mycket långtgående förslag om att förändra det europeiska samarbetet på förhandlingsbordet. För några veckor sedan bröt förhandlingarna om EU:s kommande sjuårsbudget samman. Nu behandlas förslaget till bankunion.

Regeringen har haft ett starkt stöd av breda majoriteter i riksdagen inför alla dessa förhandlingar. Trots detta har man haft svårt att få genomslag för Sveriges positioner. Regeringens fokus verkar främst ha legat på att plocka politiska poäng här hemma. Sveriges inflytande i Europa har kommit i andra hand. Det får svenska folket betala för.

Regeringen gick in i höstens förhandlingar med ett osedvanligt högt tonläge. I den inledande processen krävde Anders Borg att Grekland skulle sparkas ut ur eurosamarbetet. Finansministern hotade därpå med ett svenskt veto mot hela bankunionen – om svenskt inflytande inte kunde säkerställas. Europaminister Birgitta Ohlsson dömde ut hela förslaget till långtidsbudget som ”en femtiotalsbudget”.

Utöver dessa teaterkonster har regeringen varit märkligt tyst – osäker och vacklande – om sina åsikter och visioner för det framtida europeiska samarbetet. Linjen i Europapolitiken saknas. De nödvändiga prioriteringarna mellan olika stora frågor har uteblivit.

Nu börjar förhandlingsresultatet av höstens EU-arbete att visa sig. Det ser tyvärr magert ut. I princip alla förhandlingar är på väg i fel riktning.

Vi är grundmurat positiva till idén om samarbete för att reglera finansmarknaden över nationsgränserna. Politiken skall agera över nationsgränserna när verklighetens utmaningar så kräver. Det gäller kapitalmarknaden precis som miljöfrågor och brottsbekämpning. Detta är en viktig anledning till att vi är positiva till ett starkt och välfungerande europeiskt samarbete.

Vi anser att Sverige på sikt bör delta i samarbetet kring finansmarknaden. Det kräver emellertid ett verkligt svenskt inflytande över den europeiska finanstillsynen. I bankunionens nuvarande tappning ska ickeeuroländer, som Sverige, underkasta sig en inspektion som de saknar verkligt inflytande över om de blir medlemmar i bankunionen. Det omöjliggör, enligt vårt förmenande, ett svenskt medlemskap i närtid.

Anders Borg inledde förhandlingarna om bankunionen med att kräva att Grekland skulle sparkas ut ur eurosamarbetet. Det var ett impulsivt felsteg. Motreaktionen lät inte vänta på sig. Den tyska finansministern dömde genast ut Borgs hugskott som meningslösa spekulationer.

Efter denna inte så storslagna inledning har förslaget till bankunion utvecklats i oönskad riktning för Sverige. Vår förhandlingsposition försvagades.

Finansministerns nästa steg var att hota med veto – om tillräckligt svenskt inflytande inte skulle bli verklighet. Det var en tydlig markering. Hot om veto ska användas varsamt. Finansministern framhöll att en tillsyn inom ECB, utan en teknisk fördragsändring, var oaccep­tabel för svensk räkning. Alternativet var att tillsynen skulle ligga utanför ECB.

Nu har finansministern vikt ned sig. Bank­unionen kommer att få den utformning som Sverige inte kunde acceptera för en månad sedan. Därmed vet alla andra europeiska länder att svenska hot om veto är teaterkonster för hemmapubliken, som inte ska tas på allvar. Den svenska trovärdigheten i EU har därmed underminerats. Detta bådar inte gott för de förhandlingar som komma skall – närmast om långtidsbudgeten.

En bred riksdagsmajoritet har haft ett tydligt krav på långtidsbudgeten: Den skall gå från att subventionera jordbruk till insatser för jobb och tillväxt. Samtidigt ska den svenska medlemsavgiften inte skjuta i höjden – och den svenska rabatten ligga kvar på samma nivå.

Talet om ”femtiotalsbudget” var bara politiskt prat. Jordbrukspolitiken kommer även i framtiden att vara en av EU:s största budget­poster. Regeringens initiala utfall mot hela budgeten tycks inte har burit frukt. Generalangrepp på inriktningen i samarbetet var ingen begåvad förhandlingsstrategi.

Regeringen har förhandlat så att den svenska EU-rabatten riskerar att ligga på en lägre nivå än tidigare. Därmed skulle man inte ha lyckats hålla fast vid samma rabatt som regeringen Persson levererade. Det skulle inte vara något gott resultat. Dessutom ser det svenska netto­flödet till EU ut att försämras, bland annat till följd av oförmågan att förhandla ned jordbrukssubventionerna.

Nu riskerar svenska folket att få betala mer för en budget som riktas mot fel saker.

Regeringen har agerat nyckfullt och obalanserat. Att kräva uteslutning av enskilda euro­länder – och att rya om att övriga medlemsländers prioriteringar tillhör en annan tid – bidrar inte till ett konstruktivt förhandlingsklimat. Att hota med veto ena dagen och vika ned sig den andra inger heller inte respekt. Erfarna förhandlare hade förstått att lägga band på sådana impulser. Vad har Sverige vunnit på regeringens impulsiva utfall?

Regeringen har föredragit att plocka kortsiktiga politiska poäng på hemmaplan– framför att värna Sveriges inflytande i Europa. Det kommer svenska folket att få betala för.

Magdalena Andersson, ekonomisk-politisk talesperson Socialdemokraterna
Ola Pettersson, chefsekonom LO