Debattartikel av Wanja Lundby-Wedin och Mona Sahlin, socialdemokraternas partiledare, publicerad på DN Debatt 30 april 2007.
Det har bara gått drygt ett halvår sedan Sverige fick en ny regering. Moderaterna hävdade i valrörelsen att de inte stod för något systemskifte. Men vad blir resultatet av den förda politiken?
Riksdagens utredningstjänst har analyserat förslagen i Reinfeldts och Borgs vårbudget. Resultaten förskräcker. Den rikaste tiondelen av befolkningen får 47 procent av inkomstförändringarna. Kvinnor får 40
procent, män 60 procent. Storstad får mer än landsbygd. Den fördelningspolitiska effekten av vårbudgeten är så absurd att till och med finansministern tvingas säga att det inte blev riktigt bra.
Regeringen försöker påverka arbetsmarknaden genom en sämre a-kassa till en högre kostnad där allt färre är försäkrade. Man tar bort arbetsmarknadsutbildningar så att de som står utanför arbetsmarknaden inte
får en chans att komma tillbaka. Genom lägre krav i gymnasieskolan och färre platser på komvux sänker man dessutom utbildningsnivån i Sverige, fastän vi alla vet att utbildning är en nyckelfaktor för
konkurrenskraften.
Bakom förslagen ligger samma fördom som högern alltid har närt: att de arbetslösa är lata och ovilliga. Den enda drivkraft som moderaterna kan se är ekonomisk. Logiken är lika paradoxal som den är nyliberal:
de mest utsatta antas prestera bättre ju fattigare de blir, medan det motsatta gäller för de förmögna – de behöver bli ännu rikare för att jobba mer och bidra till utvecklingen.
Försämringen av a-kassan drabbar dem med lägst löner hårdast – och det är dem som regeringen vill få att sänka sina lönekrav när de söker jobb. Udden är också riktad mot de unga som inte har ordentligt
fotfäste på arbetsmarknaden. A-kassan har sänkts för alla, men ungdomar som inte fyllt 25 år ska inte ens kunna kvalificera sig för full ersättning. Platserna för unga i komvux och arbetsmarknadspolitiska
program dras ner. Så försöker regeringen få unga att ta plats på låglönemarknaden.
Den moderatstyrda regeringen sänker nu skatterna så våldsamt att det är historiskt. De är redan halvvägs mot de gigantiska skattesänkningar på 130 miljarder som var Bo Lundgrens signum för några år sedan. Inte
heller i dag är de finansierade.
Förändringarna i fastighetsskatten är en ”blå skatteväxling” som ger till dem med de allra högst taxerade villorna och tar från vanliga villa- och bostadsrättsägare genom höjd reavinstskatt. Avskaffandet av
förmögenhetsskatten leder samma väg. Härnäst på agendan står avskaffandet av värnskatten för dem med de högsta inkomsterna.
Vid årsskiftet sänktes skatterna med hela 65 miljarder kronor – pengar som kunde ha använts till att förbättra välfärden, öka rättvisan och göra något åt miljöproblemen. Framför allt kunde de ha använts till
satsningar på utbildning och möjligheter för fler att rusta sig för en ny tids jobb.
Socialdemokratisk jobbpolitik bygger på några viktiga insikter: att sunda statsfinanser håller tillbaka inflation och räntor, vilket tillsammans med stabila spelregler är viktigt för företagen; att en god
reallöneutveckling håller uppe efterfrågan i den inhemska ekonomin; att breda satsningar på utbildning och arbetsmarknadspolitik tillsammans med spetsforskning och ny teknik gör arbetsmarknaden modern; att en
stark fackföreningsrörelse, kollektivavtal och inkomstskydd vid arbetslöshet gör löntagarna trygga och därmed redo att våga det nya.
En sådan ekonomisk politik gav 78.000 fler sysselsatta förra året.
Nu gör regeringen helt om, och det är inte bara de arbetslösa som kommer att förlora på politiken – det gör alla. Med försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen hotas arbetslinjen och möjligheten att uppnå
full sysselsättning. Låt oss gärna förklara hur det hänger ihop.
Arbetslinjen innebär skyldigheter men också rättigheter. Arbetslösa ska ha en skyldighet att söka jobb. Vår samhällsmodell bygger på att alla bidrar efter förmåga till välfärden. Men arbetslösa ska också ha
rätt till utbildning och praktik som rustar dem för nästa jobb, så att fler kan gå snabbare från gammalt till nytt och människor inte ställs utanför arbetsmarknaden. Det handlar om ett ömsesidigt åtagande
mellan stat och individ.
Ett arbetsliv för alla håller samman Sverige. En arbetsmarknad i snabb omvandling kräver särskilda åtgärder för dem som slås ut eller aldrig kommer in på arbetsmarknaden. Vi måste hitta anställningsformer som
passar individen, så att alla kan vara med och bidra efter förmåga.
A-kassan ska stimulera till omställning, inte omöjliggöra den.
Med försämringen av a-kassan förlorar en anställd som har 25.000 kronor i månadslön nästan halva sin inkomst vid arbetslöshet. Arbetslöshet blir så hotfullt att det hämmar människors kreativitet och vilja att
pröva något nytt, och därmed samhällsutvecklingen. Därför ska a-kassan ge de allra flesta en ersättning på 80 procent av inkomsten. Det är vårt gemensamma besked.
Med ersättningsnivåer på 65 procent pressas de lägsta lönerna nedåt. Arbetslösa tvingas acceptera löner under kollektivavtalsnivå. Först och hårdast drabbas de redan lågavlönade LO-kvinnorna. Vi vill inte ha
en omodern arbetsmarknad av amerikanskt snitt, där vissa tvingas ta två jobb för att kunna försörja sig medan andra kan anställa pigor.
Den försämrade a-kassan bryter sönder solidariteten. Med de nya reglerna får den som har en visstidsanställning eller jobbar deltid svårt att kvalificera sig för ersättning. LO-kvinnor, personer med utländsk
bakgrund och unga drabbas hårdast även av detta. Ersättningen är för låg och avgiften är för hög. Det är inte konstigt att människor flyr a-kassan och facket. Men det betyder att fler kommer att stå utan skydd
vid arbetslöshet framöver. En fungerande a-kassa är ett sätt att dela på riskerna. Vi anser inte att arbetslöshet är den arbetslöses fel, utan ett samhällsproblem som vi måste lösa gemensamt. Därför ska vi
skattebetalare också dela på kostnaderna för arbetslösheten. Finansieringen av försäkringen får inte vältras över på individerna. Det är särskilt viktigt i en tid då de fasta trygga anställningarna blir färre,
omställningen går fort och kraven på utbildning växer. Vi vinner alla på att andra kommer snabbt tillbaka i jobb.
Moderaterna sade sig vara ett arbetarparti. Men dessa grundläggande samband på arbetsmarknaden har de inte förstått. I den praktiska politiken blottas både en människosyn och en ekonomisk analys som vi
socialdemokrater vänder ryggen.
Moderaterna bytte retorik för att kunna vinna valet. Nu kan vi gå till politikens resultat för att få ärligare svar.
Sverige blir ett land där klyftor och orättvisor växer – som ett resultat av medveten politik. Det är moderat politik såsom vi alltid känt den, och en politik som vi inom arbetarrörelsen alltid bekämpat. Det
tänker vi fortsätta med. Vi tänker fortsätta att ställa regeringen till svars.
Mona Sahlin
Wanja Lundby-Wedin