Facket direkt facketdirekt.nu

Arbetsgivare som utnyttjar illegala arbetare bör både straffas och betala skadestånd

Håller Sverige på att få en situation med ”Arbetsmarknadstrafficking” där arbetare luras till Sverige för att arbeta till slavlöner? Frågan måste tyvärr ställas efter flera exempel som avslöjats under senare tid. Den ekonomiska brottsli...


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Håller Sverige på att få en situation med ”Arbetsmarknadstrafficking” där arbetare luras till Sverige för att arbeta till slavlöner? Frågan måste tyvärr ställas efter flera exempel som avslöjats under senare
tid. Den ekonomiska brottsligheten och utnyttjande av illegal arbetskraft är ett välkänt problem och har förekommit inom exempelvis restaurangbranschen sedan lång tid tillbaka. Men nu verkar det även ha fått
spridning till andra sektorer.

Det har exempelvis förekommit illegalt arbete i ett stort skattefinansierat företag som driver tunnelbanan i Stockholm. Unga spansktalande killar städade perrongerna varje dag utan vare sig arbets- eller
uppehållstillstånd. Latinolöner har tyvärr blivit ett begrepp på den svenska arbetsmarkanden.

Det finns inga säkra siffror på hur många så kallade papperslösa arbetstagare som finns på den svenska arbetsmarknaden. I den allmänna debatten figurerar siffror från 10.000 ända upp till 50.000. Problemet är
således stort och, vad värre är, växande. All trafficking och handel med människor innebär ett oerhört mänskligt lidande. I detta fall är människor helt utlämnade till arbetsgivarens godtycke. De kan –
eftersom de vistas illegalt i landet – inte vända sig till samhället för att få stöd. De saknar helt det skydd som våra lagar och försäkringar ger.

En del av de papperslösa arbetarna är människor som fått avslag på sin ansökan om asyl. Men det förekommer också direkt rekrytering av arbetskraft utanför EU som kan karakte­riseras som en regelrätt handel med
människor. Det här måste få ett slut. I första hand för deras skull som drabbas, men det borde också ligga i varje seriös arbetsgivares intresse. Vi har från fackligt håll slagit larm gång på gång, men vi kan
aldrig ta över polisens arbete. Det är inte vår sak att jaga kriminella arbetsgivare som sysslar med grov ekonomisk brottslighet. En brottslighet som dessutom inte kan anses helt ofarlig att avslöja.

Arbetsgivare som anställer arbetskraft illegalt är inga välgörare. De drivs inte av ett socialt patos att hjälpa utsatta människor. Det handlar om profit. Jakten på billigare arbetskraft har alltid varit ett
medel för högre vinster. Vi måste minska efterfrågan på illegal arbetskraft och samtidigt förstärka de papperslösa arbetstagarnas ställning gentemot sina arbetsgivare.

Minska efterfrågan kan vi göra genom att göra det mer riskfullt och mindre lönsamt att anställa illegal arbetskraft. Det bör ske genom att samhället tar krafttag mot den ekonomiska brottsligheten men om det
ska ha någon effekt måste dessutom påföljderna för arbetsgivare som bryter mot lagen bli strängare. Men det räcker inte. Risken för upptäckt måste öka och möjligheten till ekonomisk vinst minska. Det kan ske
genom att stärka den enskildes ställning.

Vi tror att det görs bäst genom att avskaffa straffet i utlänningslagen för den som arbetar här illegalt. På samma sätt som vid prostitution bör vi straffa kunden inte den som blir utnyttjad. Då blir det också
möjligt att utdöma ett skadestånd från arbetsgivaren som motsvarar mellan­skillnaden mellan den lön arbetstagaren fått och den som är normal i branschen. Det skulle också öppna möjligheten för ett allmänt
skadestånd för den kränkning som arbets­tagaren blivit utsatt för.

Det sistnämnda kunde t.ex. ske genom en förändring i lagen om anställningsskydd. En sådan bestämmelse kunde ge den som utsätts för utnyttjande av det här slaget, en möjlighet att kräva skadestånd av
arbetsgivaren för den skada och kränkning som uppkommit. Med en sådan lagförändring bör det också bli möjligt för den fackliga organisationen att biträda den enskilde oavsett om denne är medlem eller ej.

Idag är många illegala arbetstagare inlåsta på svensk arbetsmarknad. De är tvungna att försörja familjen i hemlandet. Det lilla de får över räcker inte till en hemresa och om de vänder sig till myndigheterna
åker de ofta ut utan att ens få ut den lön de kommit överens om. Om vårt förslag skulle genomföras skulle naturligtvis den som arbetar i Sverige ille­galt fortfarande riskera utvisning vid upptäckt men ett
kraftigt skadestånd skulle ge en möjlighet till nystart i hemlandet. Vanmakten skulle brytas och arbetstagare skulle våga träda fram och berätta om missförhållanden.

Den moraliska grundfrågan handlar om vem som borde vara måltavla för samhällets in­satser, de papperslösa eller de som utnyttjar papperslösa? För oss inom fackföreningsrö­relsen är det uppenbart att de
verkligt kriminella är oseriösa arbetsgivare och agenter som profiterar på människors utsatthet. Vi har därför valt sida och valt att koncentrera resur­serna på att minska efterfrågan, det vill säga rikta
insatserna mot de arbetsgivare som missbrukar människovärdet. Det är den enda rimliga vägen att gå. Så länge det finns en efterfrågan kommer det också att finnas ett utbud.

Lösningen på problemet är inte heller att bevilja en allmän amnesti och tro att det löser problemen. Risken är istället att det uppmuntrar till ny rekrytering.

Också arbetsgivarna på den svenska arbetsmarknaden borde ha ett intresse av att för­hindra en osund konkurrens. För oss är frågan självklar. Arbetskraft som utnyttjas är alltid en fråga för facket. För oss är
det en fråga om solidaritet. Vi stödjer varandra i insik­ten om att det gör oss alla starkare. Då spelar det ingen roll om det är laglig eller olaglig arbetskraft som utnyttjas.

Vi välkomnar människor från andra länder som kommer hit för att arbeta i Sverige. Det berikar Sverige och det utvecklar vårt lands konkurrenskraft. Men det är något helt annat än den människohandel och
hänsynslösa utnyttjande som sker idag. Det borde alla som har ett intresse för människors lika värde kunna sluta upp kring. Där är vi tyvärr inte idag. Vi är från LOs sida beredda att hjälpa dem som utsätts
för denna exploatering. Frågan är hur angelägna samhället och de seriösa arbetsgivarna är? Där finns ännu en del att bevisa. Att införa en möjlighet till skadestånd för dem som drabbas på det sätt som vi
föreslår här borde vara en väg som är värd att pröva.

Erland Olauson
avtalssekreterare

Leif Håkansson
tredje vice ordf