Publicerad på Brännpunkt den 7 mars 2014.
Överlag tjänar kvinnor tjänar 25 procent mindre än män. Som Abrahamsson skriver kan vi förklara lejonparten av det gapet. Bland annat jobbar kvinnor färre timmar och i mer lågavlönade yrken, än vad män gör. När vi räknar bort det återstår sex procents skillnad. Abrahamsson menar att det räcker att lägga allt krut här – med löneförhandlarskola.
De sex procenten vet vi samtidigt inte orsakerna till. Abrahamssons lösningar famlar därför i mörker. Och där Abrahamsson nöjer sig med en statistisk förklaring av merparten av ojämställdheten, ser vi ojämlika livsvillkor. Som vi kan göra något åt.
LO:s nya rapport Sveriges Jämställdhetsbarometer visar att arbetarkvinnors faktiska månadslön är knappt 17 000 kronor i genomsnitt. Arbetarmän tjänar 6 000 kronor mer än detta och tjänstemannakvinnor drygt 10 000 kronor mer. Män i ett tjänstemannayrke tjänar i genomsnitt över det dubbla jämfört med arbetarkvinnor: 36 700 kronor.
Skillnaden i faktisk lön speglar skilda livsvillkor. Arbetarkvinnornas deltidsgissel, exempelvis. Inte ens varannan kvinna i ett LO-yrke jobbar heltid idag. För att arbetsgivaren inte erbjuder henne ett heltidsarbete. För att hennes kropp går sönder i dåligt bemannad vård och omsorg. För att omsorgen om hennes barn och äldre anhöriga är för mager.
Hon är därtill den som oftast har en otrygg anställning, och den som i huvudsak bär familjen och hushållet på sina axlar.
Politiken har svarat med att stärka marknadskrafterna. Om inte jobbskatteavdraget och skattesubvention av privatundervisning och städning i hemmet hjälper, får hon höra att hon ska bita ihop eller byta jobb.
Inte bara skulle samhället rasa, om alla arbetarkvinnor bytte jobb eller gick sönder. Vi skulle också gå miste om nyckeln till jämställdhet, som ligger i arbetarkvinnans livspussel.
Brist på makt och pengar är grunden för det livspusslet. Därför lyckas marknadskrafterna inte göra oss jämställda. Men gemensamt går det. Med tryggare anställningar och rätt till heltid; med en stärkt vård och utbyggd omsorg; och med en mer individualiserad föräldraförsäkring.
Idag straffas inte bara arbetarkvinnor utan även tjänstemannakvinnor på livstid, för att samhället inte tar jämställdhetspolitiken på allvar. Hårdträning inför nästa löneförhandling, är varken vad kvinnor eller jämställdheten behöver.
ULRIKA VEDIN
JOA BERGOLD
AGNETA BERGE
samtliga utredare på LO