Publicerad i Svenska Dagbladet 12 september 2012
Eurosamarbetet håller på att reformeras i grunden, med långtgående konsekvenser för det folkliga inflytandet. Men den demokratiska debatten i medlemsstaterna har i det närmaste varit obefintlig, skriver Claes-Mikael Jonsson och Johan Danielsson, LO.
I dag avgör den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe huruvida EUs finanspakt och nya krisfond – Europeiska stabilitetsmekanismen, ESM – är förenliga med den tyska grundlagen. Många bedömare menar att domstolen kommer att finna att så är fallet. Ett sådant utslag skulle, tillsammans med Europeiska centralbankens (ECB) beslut i förra veckan att stödköpa krisländernas statspapper, mycket väl kunna rädda euron på kort sikt.
I ett längre perspektiv återstår dock många utmaningar, framför allt frågan om hur EU kan komma stärkt ur krisen och hur ett mer demokratiskt samarbete kan byggas. Det är med stor oro vi följer utvecklingen i Europa. Där demokratin tvingas backa fyller populism och främlingsfientliga krafter tomrummet.
Den första utmaningen har EU och dess medlemsländer tagit sig an med enfald. Trots att en rad ekonomer och experter under lång tid har hävdat att eurokrisens främsta problem inte handlar om budgetunderskott eller finanspolitisk ansvarslöshet, har EU:s ledare skurit kraftigt i de offentliga utgifterna, sänkt lönerna och luckrat upp arbetsrätten. Åtgärderna har endast förvärrat krisen och skadat EUs tillväxtpotential för lång tid framöver.
Föreställningen om att hårda nedskärningar ska blidka finansmarknaderna och skapa ett nödvändigt förtroende för att främja privata investeringar har visat sig felaktig. Istället har åtstramningarna lett till ökad arbetslöshet och otillräckliga statliga intäkter, vilket i sin tur har lett till krav på fortsatta stålbad.
För att genomföra denna politik har EU-ledarna gång på gång presenterat nya överstatliga samordningsprocesser, EU-lagar och mellanstatliga fördrag, alla med budgetdisciplin och åtstramning som överordnat intresse. Eurosamarbetet håller på att reformeras i grunden, med långtgående konsekvenser för det folkliga inflytandet. Men den demokratiska debatten i medlemsstaterna har i det närmaste varit obefintlig. Målet i den tyska författningsdomstolen handlar just om detta, EUs andra långsiktiga utmaning – den bristande demokratiska förankringen.
Författningsdomstolen ska ta ställning till huruvida den sammantagna effekten av de föreslagna åtgärderna innebär en kompetensöverföring från Tyskland till EU, vilket skulle kräva en förändring av tysk grundlag. Den tyska medborgargrupp, ”Mer Demokrati”, som tagit frågan till domstolen anser att kompetensöverföringen kräver en tysk folkomröstning. Principiellt berör frågan samtliga EU-länder.
Vi tror på ett europeiskt samarbete. Om inte EU hade funnits idag hade det varit tvunget att skapas för att hantera internationell handel, ohämmade finansmarknader, miljöfarliga utsläpp och mycket annat. Men det demokratiska fundamentet i dagens samarbete håller på att haverera. När tjänstemän utan demokratiskt ansvar i ECB, EU-kommissionen och Internationella valutafonden i hemlighet avkräver självständiga stater detaljerade och långtgående arbetsmarknads- och välfärdsreformer i utbyte mot finansiellt stöd är det något väsentligt som har gått fel.
I eurokrisens kölvatten hanteras demokratiska värden och processer alltmer som en lyx. Något som är bra och önskvärt i goda tider när tillväxten är hög och arbetslösheten är låg, men som i kristider enbart utgör ett problem. Man kan lätt få intrycket att demokratiskt ansvariga politiker tar skydd bakom tjänstemän i överstatliga organisationer. Den överordnade strategin tycks vara att isolera viktiga finans- och penningpolitiska intressen från demokratins krav på öppenhet och ansvarsutkrävande.
Utvecklingen fortsätter dessutom, ECBs beslut i förra veckan har redan provocerat fram ytterligare en anmälan till författningsdomstolen. Inflytelserika Financial Times hävdar att ECB kan ha räddat euron men samtidigt skadat något mycket viktigare, demokratin i Europa.
Det finns anledning till oro. Den kompetensöverföring som nu prövas i den tyska författningsdomstolen passerar i många medlemsstater utan folklig debatt och förankring. Att överlåta makt till EU är en allvarlig sak. Om förtroendet för nationella och europeiska politiker ska upprätthållas måste en eventuell fördjupad integration inom eurozonen föregås av en längre och mer öppen debatt. Om nationellt självbestämmande över finanspolitiken ges upp för att nå samordningsvinster på överstatlig nivå måste det även åtföljas av reformer för att demokratisera EUs beslutsfattande.
Ska finanspolitiken i eurozonen bli överstatlig krävs det att politiska partier söker ett tydligt mandat för detta i öppna val. Och det krävs ett politiskt system som möjliggör demokratiskt ansvarsutkrävande. Myten om ”den enda vägens politik” är ytterst ett hot mot demokratin. Politik handlar om att välja.
Det snäva ekonomiska perspektiv som präglat debatten om eurons överlevnad har dolt de viktiga frågorna om demokratins räckvidd och fortsatta betydelse. Demokratin är inte matematiska formler i en ekonomisk balansräkning. Demokratin har inga absoluta tal. Demokratin vinner vi åter varje dag genom debatt och kollektiva beslut. Oavsett vilket beslut den tyska författningsdomstolen fattar idag måste respekten och omsorgen för demokratin få större betydelse framöver.
CLAES-MIKAEL JONSSON, jurist LO
JOHAN DANIELSSON, EU-samordnare LO