Facket direkt facketdirekt.nu

EU behöver en fördragsändring

Internationellt Allt fler europeiska ledare talar om nödvändigheten av att förändra EUs fördrag. Det är viktigt att Sverige tar en aktiv roll i dessa diskussioner, skriver LO-utredaren Johan Danielsson.


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Publicerat på Dagens Arena 14 november

EU-samarbetet befinner sig i en brytningstid. Den ekonomiska krisen har visat på en rad allvarliga brister i eurozonens konstruktion. Allt fler europeiska ledare talar om nödvändigheten av att förändra EUs grundlag – fördraget. Det är viktigt att Sverige tar en aktiv roll i dessa diskussioner.

Att ändra i EUs fördrag är en lång och komplicerad process.. Av denna anledning vore det ett stort misstag – och enligt LO inte acceptabelt – att genomför en fördragsändring som enbart tar sikte på att lösa problemen i eurosamarbetet, utan att ta sig an de mer grundläggande och strukturella problem som fördragen utgör för EU i stort. 

För att främja en debatt kring hur en kommande fördragsändring bör utformas publicerar LO idag en rapport på temat ”demokrati som hinder för EUs fria rörlighet”.

Rapporten är startskottet på ett arbete som LO-kongressen i maj initierade genom sitt beslut att ”LO ska verka för tydligare gränser mellan EU och medlemsstaternas kompetenser”. Det är en viktig fråga som är bredare än fackliga rättigheter, men som i Sverige kommit till uttryck i Lavaldomen. Ytterst handlar det om demokratins och politikens förutsättningar. 

EU-domstolens utslag i Lavaldomen år 2007 var för många inom fackföreningsrörelsen en vändpunkt i synen på Europeiska unionen. I Lavalfallet tog EU-domstolen ställning till huruvida fackliga krav på likabehandling av arbetstagare utgjorde ett acceptabelt hinder för EUs fria rörlighet för tjänsteutövare. Domstolen slog fast att så inte var fallet. Utländska arbetstagare ska endast garanteras ett minimiskydd vid tillfälligt arbete i annat EU-land. Fackliga organisationer kan inte ta till strejk för att kräva likabehandling.  

Frågan om vad som är ett acceptabelt hinder för den fria rörligheten är ständigt närvarande i det europeiska beslutsfattandet. Av EUs fördrag framträder inga tydliga gränser. Spänningen mellan det nationella och det överstatliga handlar om hur långt principen om fri rörlighet ska tillämpas. Vilka typer av hinder är acceptabla? Vad kan nationella parlamentariska församlingar fatta för typ av beslut? Vilka begränsningar finns för exempelvis skattefinansierad sjukvård, arbetsmarknadsregleringar, alkoholförsäljning och reglering av bostadsmarknaden?

I avsaknad av tydliga gränser har EU-domstolen flyttat fram sina positioner. Lite hårdraget kan man säga att idag betraktas all nationell reglering som ett hinder för den fria rörligheten. Men viss reglering kan rättfärdigas om den är ändamålsenlig och proportionell i förhållande till det syfte den avser att uppnå. I slutändan är det EU-domstolen som avgör.

Historiskt har denna avsaknad av tydliga gränser för EUs respektive medlemsstaternas kompetenser hanterats genom en informell tillitspakt. Denna bygger på att EU ska ha självständiga institutioner på frihandelns område. Inom välfärdsrelaterade områden, inklusive arbetsrätt och fackliga rättigheter, ska dock medlemsstaterna ha en hög grad av självbestämmande. Frågor med hög politisk, social och ekonomisk spänningskraft skulle således hållas kvar i medlemsstaterna, under demokratiska former. Dessa frågor utgör kärnan i den nationella demokratin. Det är ytterst välfärds- och arbetsmarknadsrelaterade frågor som motiverar människor att gå och rösta i demokratiska val.

De senaste årens utveckling inom EU-rätten visar dock att det inte går att förlita sig på att politiker, kommissionstjänstemän, domare och centralbanksdirektörer inom den överstatliga strukturen har det omdöme som krävs för att värna denna informella tillitspakt. Föreställningen om en maktbalans mellan nationella och överstatliga intressen som enbart är informell är inte hållbar.

För att upprätthålla en livskraftig demokrati är det nödvändigt med en tydlig och överskådlig gränsdragning mellan vad som är en nationell respektive europeisk kompetens. Medborgarna måste veta vilka institutioner som beslutar om vilka frågor för att kunna utkräva ansvar. 

LO menar inte att fördraget ska begränsa det politiska beslutsfattandet i medlemsstaterna eller på EU-nivå. Politikens innehåll ska avgöras av medborgarna i demokratiska val. Vad en ändring av fördragen ska åstadkomma är ett tydliggörande av var gränsen går för dess respektive kompetenser. Allt för att stärka politiken och demokratin på bekostnad av juridik och byråkrati. När det kommer till arbetsmarknadsregleringar är LOs krav på ett socialt protokoll viktigt för att garantera respekten för fackliga rättigheter. Konflikten kan dock komma att aktualiseras även på andra områden. 

Förhoppningen är att rapporten kan bidra till att öka debatten kring vilka krav Sverige bör driva i samband med en kommande fördragsändring. 

Johan Danielsson, LOs utredare