Facket direkt facketdirekt.nu

Fel om orsaken till matchningsproblemen

REPLIK DN Debatt 27/9. De moderata kommunpolitikerna hävdar att det vore bättre om kommunerna och privata entreprenörer har huvudansvaret för arbetsmarknadspolitiken. Inget kunde vara mer fel. Förslagen bygger nämligen på en felaktig idé om vad som är orsaken till dagens matchningsproblematik, skriver LO:s Therese Guovelin och Adnan Habibija.


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Publicerad på dn.se 3 oktober 2017

De senaste årens kraftiga konjunkturförstärkning har skapat en stark efterfrågan på arbetskraft. Samtidigt är arbetslösheten fortfarande hög, framför allt bland utrikes födda. Orsaken till den ökade obalansen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft beror inte på Arbetsförmedlingen utan snarare på att kompetenshöjande insatser som till exempel arbetsmarknadsutbildningar och praktik, under lång tid har fått stå tillbaka. 

De moderata argumenten bygger därmed på en felaktig analys, i synnerhet av tre skäl:

1. Privatiserad arbetsmarknadspolitik är dyrare men inte bättre. Det finns inget stöd för kommunalrådens föreslagna modell där kommunerna kontrakterar privata aktörer. Varken svensk eller internationell forskning ger belägg för att privata aktörer skulle bedriva arbetsförmedlingsverksamhet bättre och mer kostnadseffektivt än staten. Snarare är risken stor för motsatt effekt. Ett typiskt exempel på hur snett det kan gå är de borgerligas system med privata etableringslotsar som tvingades skrotas till följd av oseriös och brottslig verksamhet. Hur ska ens ett system där Sveriges 290 kommuner var för sig sköter upphandling och kontroll riggas? Den administrativa bördan skulle bli enorm. Detta är inget som de moderata kommunpolitikerna tycks ha funderat på. Inte heller de stora riskerna för att privata aktörer i syfte att hålla nere kostnaderna kommer att föredra arbetslösa som står närmare arbetsmarknaden framför dem som står längre ifrån, eller att ett privatiserat system riskerar att pressa förmedlingsstödet till ett minimum.

2. Helt kommunaliserad arbetsmarknadspolitik är en farlig väg att gå. Förutsättningarna varierar stort mellan kommuner, och om kommunerna skulle äga huvudansvaret för arbetsmarknadspolitiken riskerar det både att urholka likvärdigheten och missgynna geografisk rörlighet. Att staten bär ansvaret och kostnaderna för den aktiva arbetsmarknadspolitiken är avgörande för att slå vakt om att arbetslösa individer oavsett hemkommun ryms under samma tak och erbjuds likvärdigt, men individanpassat, stöd för att få arbete.

3. En fattigvårdspolitik som skapar vanmakt. När de moderata kommunföreträdarna föreslår att ersättningarna inom ramen för arbetsmarknadspolitiken ska utgå i form av ekonomiskt bistånd är det i praktiken en återgång till det gamla fattigvårdstänkandet, som gällde innan den moderna välfärdsstaten byggdes upp. Det ekonomiska biståndet kan inte stå modell för ekonomisk trygghet vid arbetslöshet. Det skulle bara ytterligare innebära att fokus flyttas från kompetenshöjande insatser till kontroll och moralisk disciplinering. I förlängningen skulle det leda till en uppsplittring av löntagare i A-, B- och C-lag, där de som har råd kompletterar med privata försäkringslösningar, medan övriga utsätts för de frihetsinskränkningar som ett behovsprövat stöd alltid innebär.

Arbetsförmedlingen har oerhört stora problem som behöver lösas. Men lösningen på arbetslöshet och försämrad matchning som beror på kompetensbrist åtgärdas inte genom kommunaliserad och privatiserad arbetsmarknadspolitik. Lösningen är i stället utbildningsinsatser av olika slag. Särskilt viktigt är det med kombinationer av arbete och utbildning som i LO:s förslag om utbildningsjobb. Det är genom denna typ av förslag som man minskar arbetslöshet och bryter utanförskap.