Facket direkt facketdirekt.nu

Första maj-tal av Ulla Lindqvist 2010

Det talade ordet gäller. Kamrater, mötesdeltagare! Det är nåt speciellt med Första Maj. Temperaturen stiger – i både luften och i politiken. Det är en känsla av förväntan och möjlighet till förvandling. Och det är det alla vi som sa...


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Det talade ordet gäller.

Kamrater, mötesdeltagare!

Det är nåt speciellt med Första Maj.

Temperaturen stiger – i både luften och i politiken. Det är en känsla av förväntan och möjlighet till förvandling. Och det är det alla vi som samlas här idag också känner och vill.

Vi vill ha ett bättre samhälle. Ett samhälle byggt på solidaritet och gemenskap och där klyftorna minskar. Vi tror på ett jämlikt samhälle och på allas lika värde och rätt.

* * *

Runt om i världen kämpar människor för förändring och ett bättre liv för sina kamrater.

Låt mig berätta om en kollega till mig.

Hans namn var Manuel Meléndez och han var vice ordförande för ett lantarbetarfack i Colombia.

Den 13 augusti 2008 överfölls han i sitt hem och sköts ihjäl av en högerextremistisk mördarpatrull.

Manuel Melendéz är en av alla de fackligt aktiva som finns med i den senaste årsrapporten från vår fackföreningsinternational, IFS, om kränkningar av fackliga rättigheter över hela världen.

Hans brott var att han kämpade för anständiga löner och arbetsvillkor. Att han var fackligt förtroendevald. Det är nämligen ett av världens farligaste uppdrag.

Bara under 2008 mördades över hela världen 76 fackligt aktiva. Än fler trakasserades, misshandlades eller fängslades.

Förtryckare, oavsett om de kallar sig höger eller vänster, har alltid sett fria fackföreningar som ett hot. För de vet att den fackliga tanken kan hota deras makt.

De vet att fackliga organisationer står för en människosyn och en samhällssyn som ger människor kraft att förändra sina liv.

De vet att människor som sluter sig samman i fackföreningar kan ge makt åt de maktlösa. .

Därför förföljs fackligt aktiva runt om i världen.

Och därför demonstrerar vi idag under våra röda fanor på första maj!

De värderingar vi har känner inga nationsgränser.

Därför samlas vi idag på Första Maj inte bara här i Oskarshamn. Vi samlas över hela Sverige och vi samlas över hela världen.

Därför skickar vi här idag en solidaritetens röda hälsning till våra kamrater över hela jorden.

Vi skickar en hälsning till Storbritannien som går till val nästa vecka, ett val där den brittiska fackföreningsrörelsen tillsammans med Labourpartiet utmanas av en konservativ höger som vill vrida klockan
tillbaka till Thatcher-åren.

Vi skickar en hälsning till Iran, där fackföreningar och andra folkliga organisationer mobiliserar mot den fundamentalistiska förtryckarregimen.

Vi skickar en hälsning till människorna i Mellanöstern. Till våra kamrater i den palestinska och i den israeliska fackföreningsrörelsen, till alla de som kämpar för en framtid i fred med plats för både Israel
och ett fritt Palestina.

Vi skickar vår röda hälsning till alla över hela världen som varje dag vågar sitt liv i kampen för fackliga och andra mänskliga rättigheter!

* * *

Jämfört många andra länder är Sverige ett gott land att leva i. Vi har dessutom en särskild rättighet som vi ska vara rädda om – rätten att få rösta i fria val och själva välja vilket samhälle vi vill ha.

Om fem månader är det val i Sverige efter snart fyra år med borgerlig regering.

Då väljer vi framtid. Då har vi möjlighet att välja politiker som står för våra värderingar och drömmar.

De värderingarna och de drömmarna är inte regeringens politik. För regeringen har fört en politik som lett till ökade orättvisor och ett samhälle som drar isär.

Många människor har drabbats hårt.

Till exempel Inga-Lill Backlund.

Inga-Lill arbetade som traversförare vid SSAB i Luleå i trettiofyra år, tills kroppen sa ifrån och värken blev för svår. Till slut fick hon diagnosen fibromyalgi – en kronisk smärtsjukdom.

Så Inga-Lill blev sjukskriven och deltog i olika behandlingar för att hon skulle bli frisk nog att kunna arbeta igen.

Men sedan årsskiftet är det slut med det.

Enligt stupstocken i den nya sjukförsäkringen ska hon ut och söka jobb nu, oavsett om det finns jobb och oavsett om hon har blivit bli frisk eller inte. Alternativet är socialbidrag.

Jan Johansson har lite fler alternativ. Han är VD och koncernchef för SCA.

Visserligen har hans fasta lön på sju miljoner kronor om året stått still. Men som plåster på såren fick han en bonus på nästan sex miljoner. Och rejäla skattesänkningar av regeringen.

Dessutom har SCAs styrelse föreslagit att hans och de andra aktieägarnas utdelning ska höjas ordentligt i år. Det är dags för utdelningsfest på börsen, skrev tidningen Dagens Industri nyligen.

Samtidigt, i samma Sverige, når barnfattigdomen i dag rekordnivåer och beräknas ha ökat med 50 procent sedan år 2006. Var sjunde barn lever nu under fattigdomsstrecket.

Bakom den statistiken finns människoöden.

Barn som låtsas bli sjuka när det är friluftsdag för att de vet att det inte finns pengar hemma till matsäck och glass i simhallen.

Barn som drar sig undan när deras kompisar efter sommarlovet berättar om läger, sommarställen eller utlandssemestrar.

Barn som sover dåligt för att de oroar sig för föräldrarnas ekonomi.

Dessa barn tvingas lära sig att leva med orättvisor, trots att de inte kan förstå varför just de ska drabbas.

Jag minns när jag var liten. Pappa var metallare och mamma hemmafru. Vi hade ofta väldigt dåligt ställt dagarna före lön. Jag minns att jag skämdes och att det kändes som om det var fel på mig.

Men detta var på femtiotalet, ett halvt sekel sedan, och det är skamligt att det ska vara så idag, 2010. Och det är inte barnen det är fel på. Det är den hårdhänta högerregeringens politik det är fel på!

Den borgerliga regeringen har gjort tillvaron oerhört mycket svårare för tusentals sjuka och arbetslösa. De har försämrat sjukförsäkringen, urholkat a-kassan och prioriterat skattesänkningar före välfärd.

Många av de människor vars vardagsekonomi nu slås sönder är också föräldrar. Familjens ekonomiska utsatthet och otrygghet drabbar också barnen.

När arbetslöshetsersättningen hamnar på nivåer som ligger långt under lägsta lönen i kollektivavtalen öppnar det dessutom för en ny låglönemarknad. De arbetslösa ska helt enkelt pressas att acceptera lägre
löner för att få jobb.

Den tidigare LO-ordföranden Arne Geijer, som skulle ha fyllt 100 år om några dagar, sade så här i ett tal på sextiotalet:

”Varje välutvecklat industriland med en snabbt ökande produktion måste ägna stor kraft åt fördelningsfrågorna, i annat fall finns det större risker än någonsin att vi kommer att skapa historiens kanske
hemskaste klassamhälle.”

Vad Arne Geijer menade var att det inte är någon brist på pengar. Problemet är att pengarna är ojämnt fördelade. Vi måste omfördela men inte efter principen mycket ska ha mer. Istället ska vi bidra efter
förmåga och få efter behov.

Men högeralliansen ser uppenbarligen inte ökade klyftor som ett problem. De ser det som en del av lösningen. De tycker att jämlikheten har gått för långt. Eller, som de brukar uttrycka det, att inkomsterna i
Sverige är för ”sammanpressade”.

Det gör även arbetsgivarna.

Därför gick Svenskt Näringsliv ut med ett nollbud i årets avtalsrörelse.

Därför sade Teknikarbetsgivarna i veckan upp industriavtalet som fungerat som en stabiliserande faktor för parterna inom industrin. Istället vill de ha mer av lokal lönebildning.

Och därför stretar Svenskt Näringsliv fortfarande emot när LO-förbunden vill satsa på de lägst avlönande – istället för att gå med på rättvisa reallöneökningar åt alla.

Trots detta har flera av LOs förbund klarat både löneökningar och satsningar på lågavlönade. Men viktiga områden återstår.

Elektrikerna fortsätter sin konflikt för löneökningar och vettiga arbetsvillkor, bland annat med en strejk här på kärnkraftsverket i Oskarshamn.

Kommunal kräver rättvisa löner inom välfärdssektorn. Hotell och Restaurang tar striden för de anställda i en av Sveriges mest utpräglade låglönebranscher.

Vad Svenskt Näringsliv vill är att öka klyftan ännu mer mellan låg- och högavlönade.

Vi säger ett rungande nej till det!

Regeringen väljer de att införa en stupstock i sjukförsäkringen – istället för att satsa på rehabilitering och trygghet för den som är sjuk. Så växer klyftan mellan sjuka och friska och vägen tillbaka till
arbetslivet blir ännu längre.

Regeringen väljer de att beskatta pension högre än lön. Så växer klyftan mellan Sveriges pensionärer och de som fortfarande jobbar.

De väljer att lämna stora delar av landet åt sitt öde, istället för att satsa på arbetstillfällen och utveckling i hela vårt land. Så växer klyftorna inom Sverige.

Och de väljer att sänka skatten på lånade pengar och öppna upp för gräddfiler i vården, istället för att investera i välfärdens kärna. Så växer klyftan i tillgång till en bra skola och vård.

Men vi säger ett rungande nej till det också!

Istället ska vi tillsammans bygga ett samhälle med fler och bättre jobb, med trygghet och jämlikhet.

Därför krävs en ny regering den 19 september!

* * *

Kamrater.

Idag väntar många unga med att bilda familj. Och de gör det av rationella skäl:

För om man inte kan se en långsiktig trygg försörjning och kanske inte ens kan få en bostad, hur ska man då kunna ta ansvar för ett nytt liv?

I februari gick mer än var fjärde ung människa i Sverige utan arbete. Och så länge stora grupper av unga människor är arbetslösa eller bara erbjuds tidsbegränsade anställningar eller deltider, så länge är de
ekonomiskt otrygga.
Men sådant bekymrar inte den svenska högern.

De påstår att arbetslösheten beror på för mycket trygghet, på att arbetsviljan är för låg och att det inte lönar sig att arbeta.

”En viktig orsak till att många unga inte får jobb är att de inte söker jobb” sade Fredrik Reinfeldt nyligen.

Så talar en makthavare som saknar kontakt med den verklighet där unga människor lever.

Statsministern drar sig alltså inte för att sprida myter om att arbetslösa är en annan sort än du och jag. Att de är för lata och att de fuskar.

Men problemet är inte att de arbetslösa inte söker jobb.

Problemet är att det finns för få jobb att söka. Och att alltför många saknar rätt utbildning för de jobb som finns och de jobb som kommer.

Vi behöver en riktig jobbpolitik. En politik som bekämpar arbetslösheten – inte de arbetslösa. Arbetslösheten kan minskas genom samhällsinsatser för fler jobb och bättre utbildning. Om inte skattesänkningarna
fortsätter så finns resurser för en sådan politik.

För det första behövs fler jobb. Det behövs satsningar på vår kollektivtrafik, på infrastruktur och på fler jobb i skola, vård och omsorg.

Vi behöver ordentliga satsningar på industrin, på ryggraden i svensk ekonomi. Det behövs mer resurser till forskning, till produktutveckling och till kompetensutveckling för de anställda.

Det krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik och ett kunskapslyft för att höja kompetensen hos alla som behöver det. Arbetslösa måste få en andra chans genom ett kunskapslyft så att man kan studera med studiestöd
på a-kassenivå.

För ungdomar behövs ett ordentligt stöd från arbetsförmedlingen redan under sista året på gymnasiet, en satsning på praktikplatser och en utökad jobbgaranti.

De som står längst bort från arbetsmarknaden måste stöttas genom rätt till det stöd de behöver.

Vi behöver en a-kassa som ger trygghet i förändringen. Man ska veta att ekonomin inte behöver slås i spillror om man förlorar sitt nuvarande arbete. Ersättningen måste höjas och avgifterna sänkas!

För arbetslösheten minskar inte för att de arbetslösa görs fattigare medan andra får sänkt skatt.

Men Sverige behöver inte bara fler jobb. Vi behöver också bättre jobb.

För inte så länge sedan omkom en underhållsarbetare vid kärnkraftsverket i Oskarshamn vid en olycka i turbinhallen. En byggnadsarbetare i Kallhäll fick en tre ton tung vägg över sig och avled av sina skador.
En chaufför blev ihjälkörd av en truck i Västerås. Och en anställd blev påkörd och dödad av ett tåg i Stockholms tunnelbana.

Det är bara några av de allvarliga arbetsplatsolyckor som media rapporterat om den senaste tiden. Och de är inga undantag. Fortfarande drabbas alltför många av olyckor eller sjukdom som orsakas av arbetet.

Det är ofta väldigt tyst om alla som dödas, skadas eller blir sjuka av sina jobb. Det är som Fria pro sjöng på 70-talet:

”När skiten från fabriken slår ner på chefens hatt – då får vi en miljödebatt”.

Ohälsan i arbetslivet är dessutom tydligt klass- och könsrelaterad. Skillnaderna mellan arbetares och tjänstemäns arbetsmiljö har ökat de senaste 20 åren. Och det är framför allt kvinnor i LO-yrken som drabbas
av besvär som värk i nacke, axlar eller rygg.

Mot den bakgrunden är regeringens politik på arbetsmiljöområdet djupt oroande.

Sedan de tillträdde har de skurit ned anslagen till Arbetsmiljöverket, tagit bort pengarna för utbildning av skyddsombud och lagt ner Arbetslivsinstitutet.

Nedskärningar som bland annat inneburit att Sverige inte längre lever upp till FNs rekommendationer om arbetsmiljöinspektioner

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet presenterade nyligen ett gemensamt alternativ på arbetsmiljöområdet.

Ett alternativ som utgår från det som borde vara självklart – att friska arbetsplatser är avgörande både för samhällsekonomin, för företagens utveckling och för de anställda.

En socialdemokratiskt ledd regering kommer därför att rusta upp arbetsmiljöarbetet på en rad punkter, till exempel genom satsningar på tillsyn, på utbildning av skyddsombud och på en arbetslivs- och
arbetsmiljöforskning värd namnet.

När det gäller dödsolyckor i arbetet införs det enda rimliga målet – en nollvision.

Alla människor ska ha rätt till ett arbete som utvecklar och alla ska ha en möjlighet att avsluta ett yrkesverksamt liv med bibehållen psykisk och fysisk hälsa.

Vi måste också få en sjukförsäkring utan fixa tidsgränser. Där människor inte kastas ut ur försäkringen och där man har rätt till rehabilitering.

Så även på arbetsmiljöområdet står vårt land inför ett vägval i höst.

En fortsatt borgerlig regering innebär en fortsatt nedprioritering av arbetsmiljöfrågorna.

Med en socialdemokratiskt ledd regering kan vi inleda det breda reformarbete som behövs för friska anställda på friska arbetsplatser.

* * *

Kamrater!

Sverige anses av många vara världens kanske mest jämställda land.

Och det är sant att få länder har lika hög andel kvinnor på arbetsmarknaden, lika bra föräldraförsäkring eller en lika stark jämställdhetslagstiftning som vi har.

Men trots det värderas kvinnors arbete fortfarande lägre än mäns. Vi sätter fortfarande lön efter kön.

Det är dessutom framför allt kvinnor som arbetar ofrivillig deltid eller har otrygga visstidsanställningar.

Regeringen gillar att prata om jämställdhet.

Fredrik Reinfeldt har till och med utropat sig själv till ”kvinnornas man”.

Men hur modernt och jämställt är det att säga nej till barnomsorg på obekväma arbetstider, en reform som är absolut nödvändig för många av LO-förbundens kvinnor?

Hur modernt och jämställt är det att ge stora skattesubventioner för att välbeställda hem ska få billigare städhjälp, medan personal sägs upp i barnomsorg och skola?

Och hur modernt och jämställt är det att införa ett vårdnadsbidrag, som i själva verket är ett bidrag för att kvinnor ska ägna sig åt ”vård av frisk man i hemmet”?

Nej, Fredrik Reinfeldt och hans regering är sannerligen inte till någon hjälp i jämställdhetsarbetet.

Och det är inte heller landets direktörer.

Jonas Milton från Arbetsgivarföreningen Almega hävdade till exempel nyligen att särskilda satsningar på lågavlönade kvinnor motverkar en sund lönebildning.

Vad Milton menar är att en lågavlönad kvinna kan få höjd utan hjälp av facket och kollektivavtalen – bara hon skärper sig, tar sig i kragen och blir lite kvickare så att hon blir uppskattad av chefen.

Jag säger bara – vilket nyliberalt svammel!

Jämställda löner är därför ett självklart krav för LO-förbunden i avtalsrörelsen.

Och vi står vi fast vid jämställdhetspott, sammanhållning och solidaritet. Det finns inget bättre sätt att komma tillrätta med det faktum att kvinnor lönediskrimineras.

Så, kamrater!

Låt oss fortsätta att hålla samman i kampen för jämställda löner och trygga anställningar!

Låt oss se till att vi river upp vårdnadsbidraget, får en jämställd föräldraförsäkring och en bra barnomsorg!

Och, sist men inte minst, låt oss se till att vi ger Reinfeldt sparken och ersätter honom med Sveriges första kvinnliga statsminister!

* * *

Det är inte bara arbetslösheten som påminner oss om trettiotalet. Vi har även sett hur mörka politiska krafter med rötter från den tiden nu åter gör sig påminda.

För det finns ingen anledning att hymla. Vi måste tala klarspråk:

Sverigedemokraterna är ett i grunden rasistiskt parti vars värderingar måste bekämpas när helst och var som helst de dyker upp.

Och om det är några som kan det så är det svensk fackföreningsrörelse. Vi har en lång tradition av att ta striden ute på arbetsplatserna mot krafter som utmanar demokratin.

Och vi känner igen dem också nu, även när de har bytt ut brunskjortorna och armbindlarna mot kostymer – eller klätt ut sig i blåställ.

Sverigedemokraterna spelar medvetet på fullt berättigade känslor av framtidsoro och maktlöshet inför samhällsutvecklingen. Känslor som de försöker vända till främlingsfientlighet och förakt för den politiska
demokratin.

Vad vi därför måste göra är att bekämpa Sverigedemokraterna utan att de människor som röstat på dem upplever att det är dem som vi bekämpar.

Det handlar om att lyssna på dessa människor och att ha respekt för deras upplevelser.

Men vi måste visa dem att det är arbetarrörelsen som har en politik för att bryta maktlösheten och bekämpa orättvisor.

På så sätt ska vi se till att Sverigedemokraterna hålls utanför riksdagen och att de förpassas till den historiens sophög där de hör hemma!

* * *

Så, kamrater.

Om fem månader är det alltså allvar. Och det är Sveriges framtid som välfärdsland det handlar om.

För om vi får fyra år till med Reinfeldt, Olofsson, Björklund och Hägglund kommer vi att få ett Sverige där skillnaderna ökar.

Vi kommer att få ett Sverige där ett fåtal rika blir ännu rikare medan andra kastas ut i arbetslöshet och otrygghet.

Vi kommer att få ett Sverige där de anställdas rättigheter gradvis urholkas. När Reinfeldt träffade arbetsgivare på Gotland i veckan pekade han ut just fackföreningar som ett hinder för företagsamheten. Tro
inte att han i längden kommer att säga nej till arbetsgivarnas krav på sämre arbetsrätt och urholkade fackliga rättigheter!

Nej, låt oss se till att vi tar en annan väg.

Låt oss tillsammans se till att vi får en ny politik som präglas av jobb och nya möjligheter, inte av arbetslöshet och utanförskap.

Låt oss se till att Inga-Lill backlund och andra utförsäkrade får det stöd de behöver för att kunna komma tillbaka till arbetslivet. Även om det innebär att Jan Johansson på SCA och andra direktörer får betala
lite mer i skatt.

Därför ska vi ta varje chans vi har prata politik. Gör vi det är jag övertygad om att människor förstår skillnaden!

Nu börjar arbetet, nu ska vi springa i trapphus och knacka dörrar, vi ska både maila och klistra kuvert.

Vi ska ringa gamla vänner och nya vänner och bjuda in dem att vara med och valarbeta.

Vi ska kämpa hela vägen fram till den sista vallokalen har stängt klockan den där söndagen i september.

Och vi ska tillsammans se till att vi kastar ut borgarna och får en socialdemokratiskt ledd regering den 19 september!

Tack ska ni ha!