Publicerad i Dagens Industri den 15 januari 2011
Ulf Kristersson konstaterar att ”enigheten inom välfärdspolitiken har historiskt varit stor över blockgränserna”. Det stämmer, åtminstone fram till 2008. Då bröt Alliansregeringen denna tradition genom att
driva igenom en rad kontroversiella beslut inom sjukförsäkringen.
Trots att en rad tunga remissinstanser varnade för regeringens ”tidsgränsfundamentalism” valde man att driva igenom sitt förslag. Då var det inte tal om att söka några breda lösningar. Vi fick en
sjukförsäkring som vid bestämda tidpunkter utförsäkrar människor, oavsett om de fått en rimlig chans till rehabilitering eller hur deras hälsoläge är.
För att legitimera dessa rättsosäkra tidsgränser gömmer sig Kristersson bakom en gammal idéskrift som LO tog fram 2007. Kristersson glömmer att nämna att LO-kongressen ett år senare tydligt tog ställning mot stupstocksliknande tidsgränser. Han vet också mycket väl att det man skissar på i en idéskrift inte alltid är samma sak som den uppfattning organisationen står för. I skriften från 2007 förutsattes dessutom
ett väl fungerande rehabiliteringssystem.
LOs alternativ är en sjukförsäkring som ger både ekonomisk trygghet och garanterar rehabilitering. De stelbenta tidsgränser som enbart sätter press på den enskilde att själv ta sig ur ohälsa måste bort. Om
några slags tidsgränser behövs ska de handla om när den som är sjuk ska ha rätt till insatser som stödjer en återgång i arbete. Arbetsgivare ska vara skyldiga att ordna rehabilitering. Om den enskilde inte kan gå tillbaka till sin tidigare arbetsplats måste ansvaret så småningom bli samhällets.
Nu ser vi istället konsekvenserna av regeringens ovilja att lyssna till den kunskap som finns hos myndigheter och organisationer. Vi möter ständigt människor som vittnar om hur de hamnat i orimliga och
omänskliga situationer på grund av regelverket.
Ska Kristersson lyckas i sitt uttalade uppsåt att nå en blocköverskridande samsyn i välfärdsfrågorna, måste han nog inte bara dämpa ned den högstämda lovsången rörande regeringens egna beslut. Då krävs antagligen också en ärligt utsträckt hand och en beredskap för betydligt mer långtgående och konkreta förslag till förändringar i sjukförsäkringen än de han flaggar för i den aktuella debattartikeln.
Detta inser tydligen även många inom de små Allianspartierna, som ju den senaste tiden i likhet med LO krävt en grundlig översyn av regelverket. Frågan är nu när Kristersson och nymoderaterna ska komma fram till denna insikt. Ska man döma av debattartikeln i DI har socialförsäkringsministern och regeringen fortfarande en bra bit kvar att färdas…
Ulla Lindqvist
vice ordförande
LO