Fråga facket Fråga facket

Låt alla jobba som kan jobba

Ett antal reformer krävs för att stävja ohälsan i arbetslivet, skriver LO. Bland annat aktiv rehabilitering, högre krav på arbetsgivarna och höjd sjukersättning utan bortre tidsgräns.


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Publicerad i Arbetet 27 februari 2015

Att avskaffa stupstocken i sjukförsäkringen är en förutsättning för att i ett första läge återskapa förtroendet för sjukförsäkringen. Vi välkomnar regeringens besked på området och vi litar på att det sker omgående. Men behovet av reformer stannar inte där.

Sjuktalen ökar just nu i nästan i alla yrken och framför allt ökar ohälsan på de kvinnodominerade arbetsplatserna. Allt oftare möts unga kvinnor i lågbetalda omsorgs- och serviceyrken av ökade krav och osäkrare anställningar. Samtidigt förväntas de ta ett större ansvar. Men med detta följer inte ökad makt.

Ska vi klara av att vända utvecklingen måste vi stämma i bäcken. Efter flera år av politisk passivitet behöver det förebyggande och systematiska arbetsmiljöarbetet stärkas. Företagshälsovården bör tilldelas en mer aktiv och central roll och myndigheterna, tillsammans med parterna på arbetsmarknaden, måste bättre samverka för att underlätta återgången i arbete för långtidssjuka. Det handlar konkret om att fler erbjuds skräddarsydda rehabiliteringsinsatser och får arbetsplatsen anpassad så att de orkar arbeta fram till pensionen. Fungerar inte detta måste ett fungerande omställningsstöd finnas på plats.

Det är orimligt med dagens rigida regler för sjukersättningen som gör att många tvingas gå i ålderspension i förtid, trots att de har en kvarvarande arbetsförmåga.

Tyvärr tvingas vi dessutom konstatera att allt för många arbetsgivare i dag nöjer sig med att sitta med armarna i kors och invänta tidsgränserna i sjukförsäkringen, så att de på ett så smidigt sätt som möjligt kan skiljas från anställda de av någon anledning vill bli av med.

Därför räcker det inte med att avskaffa den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen. Även tidsgränserna vid ett halvt år och ett år måste således förändras. I dag ligger ett allt för ensidigt ansvar på den enskilde försäkrade.

Vi vet i dag, av olika internationella jämförelser, att svenska arbetsgivare slipper mycket lindrigt undan när det gäller att ta ansvar för långtidssjukas återgång i arbete. De har svaga incitament att sätta sig ner och förhandla med facket om ett utbyggt rehabiliterings- och omställningssystem.

Socialförsäkringsminister Strandhäll måste alltså ta på sig ledartröjan. LO är berett att ingå trepartssamtal med regering och arbetsgivare om att hitta former för ett rehabiliterings- och omställningsavtal för svensk arbetsmarknad.

LO:s bedömning är att det kommer att krävas både lagstiftnings- och avtalslösningar. Dessa bör dessutom vara samordnade och dra åt samma håll. LO:s 14 medlemsförbund har gemensamt tagit fram konkreta förslag som kan tjäna som utgångspunkt vid trepartssamtalen.

Målsättningen bör vara att skapa en rymligare arbetsmarknad, där den variation av arbetsförmågor vi faktiskt besitter bättre kan komma till sin rätt. Alla som kan och vill måste också ges möjlighet att arbeta. Där har vi kärnan i en ny, effektivare och humanare arbetslinje.

Förväntningarna på den nya regeringen är högt ställda, inte minst bland LO-förbundens medlemmar. Det är bra. De som bygger detta land och dagligen riskerar sin hälsa förtjänar ett mer effektivt förebyggande arbete, fler skräddarsydda rehabiliteringsinsatser och ett bättre försäkringsskydd än det vi ser i dag. För att stärka legitimiteten för försäkringen måste taken höjas från dagens 7,5 prisbas­belopp till 10 prisbasbelopp.

Regeringen står inför stora utmaningar med en illa fungerande sjukförsäkring och ökad ohälsa i arbetslivet. LO förutsätter att en löntagarregering står upp för fungerande socialförsäkringar där alla ges möjlighet att delta i arbetslivet och där målet om full sysselsättning är ledstjärnan.

Tobias Baudin, LO:s förste vice ordförande
Kjell Rautio, välfärdsutredare vid LO