Facket direkt facketdirekt.nu

Leif Håkanssons inledning till punkt 16, Arbetsmarknad och sysselsättning, LOs kongress 2008

Kamrater, Kongressdeltagare. "Envar har rätt till arbete". Så inleds artikel 23 i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. Deklarationen fyller 60 år i år Alla människors rätt till arbete och egen försörjning har alltid varit en helt...


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Kamrater,
Kongressdeltagare.

”Envar har rätt till arbete”. Så inleds artikel 23 i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. Deklarationen fyller 60 år i år

Alla människors rätt till arbete och egen försörjning har alltid varit en helt central fråga för svensk fackföreningsrörelse.

Och det finns många skäl till det.

Det viktigaste handlar om människovärde. Om man som vi tror på alla människors lika värde och rätt då måste alla få vara med på arbetsmarknaden, efter förmåga.

Sysselsättningen handlar också om våra möjligheter att på sikt upprätthålla en solidarisk välfärd. Det är bara genom en hög sysselsättningsgrad som vi kan finansiera den välfärd som kanske är allra viktigast
för dem som inte finns på arbetsmarknaden – barn, gamla, sjuka och arbetslösa.

Arbetslösheten är också en fråga om maktrelationerna mellan arbetsgivare och löntagare, mellan arbete och kapital.

Vid hög arbetslöshet tvingas man att acceptera de jobb som finns, till de villkor arbetsgivaren erbjuder. Många kan pressas till att bjuda under avtalade löner och villkor för att ta sig in på arbetsmarknaden.

Därför var det ett viktigt framsteg när vi för några år sedan enades med den socialdemokratiska regeringen om delmålet att högst fyra procent skulle vara öppet arbetslösa.

Vi såg då också hur jobben sakta men säkert blev fler. Den utvecklingen har fortsatt, men ökningen har nu dämpats.
Stora grupper av arbetslösa står dessutom fortfarande utanför arbetsmarknaden och har gjort så under lång tid.

Om allt detta finns hur mycket siffror och nationalekonomiska fakta som helst, och de är givetvis viktiga. Men som fackliga företrädare måste vi alltid komma ihåg att bakom varje siffra finns enskilda
människor.

Det måste alltid vara ur dessa tusentals enskilda människors perspektiv vi som facklig organisation måste ta vår utgångspunkt.

* * *

För att Sverige ska kunna utvecklas behövs en ständig omvandling av arbetslivet.

Omvandlingen får inte dikteras av arbetsgivarna enbart, det måste finnas en maktdelning mellan arbetsgivare och arbetstagare som upplevs som legitim av båda parter.

Och det måste finnas en trygghet för de människor som måste hitta ett nytt arbete eller vidareutbilda sig.

Det är viktigt att betona att svensk fackföreningsrörelse inte är, och aldrig har varit, motståndare till strukturomvandling.

Alternativet är en långsiktigt försämrad produktivitetsutveckling och därmed ett minskat utrymme för ökad sysselsättning och fram­tida reallöneökningar.

På lång sikt är därför olönsamma företag ett större hot mot våra medlemmar än rationaliseringar och strukturomvandlingar är.

Öppenhet för konkurrens över gränserna har varit en starkt bidragande orsak till den höga levnadsstandard vi har idag i Sverige.
Och det är avgörande för att vi ska kunna förena hög tillväxt, full sysselsättning och en stark välfärd.

Globaliseringen har också satt nytt fokus på diskussionen om ägande och makt. Under de senaste tjugo åren har en kraftig maktförskjutning ägt rum till kapitalets fördel. Vi måste självklart arbeta för att
uppnå en rimlig balans och för att vända på den utvecklingen.

En mycket stor del av det kapital som rör sig över gränserna är dessutom löntagarnas eget, pengar som vi avsatt åt medlemmarnas pensioner.

På förra LO-kongressen beslutade vi därför att LO skulle verka för att en bred debatt förs inom fackföreningsrörelsen angående makten över pensionskapitalet.

Under kongressperioden drev vi det förbundsgemensamma Ägarmaktsprojektet, som behandlade frågorna om de fackliga organisationernas ägaransvar och hur vår ägarmakt ska användas.

Projektet utmynnade bland annat i att LOs styrelse beslutade om etiska placeringsriktlinjer. Arbetet med att leva upp till dessa etiska riktlinjer är nu en del av det löpande arbetet i LO-kansliet

Under senare tid har vi också fått en växande insikt om ett annat perspektiv på både kapitalplaceringar och långsiktig utveckling överhuvudtaget. Det handlar om vår miljö och vårt klimat.

Att klimathotet är verkligt är det nog få som idag betvivlar.
Klimatförändringarna får både sociala och ekonomiska konsekvenser. Och det är de sämst ställda som drabbas hårdast. Därför är klimatfrågan också en viktig facklig fråga.

Klimatpolitiken är ett av de tydligaste exempel som finns på marknadskrafternas otillräcklighet. Här krävs ett samlat politiskt, kollektivt, ansvar.

Jag är dessutom övertygad om att världens löntagare genom utbildning och förändrade arbetsrutiner, kan ge viktiga bidrag till en mer effektiv daglig energianvändning i arbetslivet.

Rätt hanterade kan utmaningarna innebära en möjlighet till bättre miljö och fler jobb för löntagare i såväl Sverige som i andra länder.

* * *

Kongressdeltagare.

I en framgångsrik politik för arbete och sysselsättning finns på nationell nivå tre huvudsakliga verktyg.

Det ena är en ansvarsfull ekonomisk politik.

Det andra är en effektiv och aktiv arbetsmarknadspolitik.

Det tredje är en nationell lönepolitik.

En viktig grund för den ekonomiska utvecklingen är penningpolitiken. Men den kan inte, hur effektiv den än är, ensamt avgöra den långsiktiga nivån för sysselsättningen.

Den nivån bestäms också av hur väl arbetsmarknaden fungerar och hur mycket befolkningen i förvärvsaktiv ålder får, vill och kan arbeta.

LO har därför länge menat att det bör införas en sysselsättningsmarginal i statsbudgeten som ger ett handlingsutrymme vid lågkonjunktur.

Statens budget är stark idag. Men i stället för att använda den möjligheten till arbete och sysselsättning har den borgerliga regeringen valt skattesänkningar, som är alltför kostsamma i förhållande till vad
de ger.

Den så kallade nordiska modellen för ekonomisk politik och arbetsmarknad har inneburit att hög sysselsättning förenas med en jämn inkomstfördelning och hög produktivitetsutveckling.

Den borgerliga regeringens politik innebär ett avsteg från denna modell.

De har valt en väg som innebär att jobb ska köpas genom lägre löner, svagare löntagare och större inkomstskillnader.

Vi kommer givetvis aldrig att acceptera en permanent låglönemarknad, att löntagarna tvingas att konkurrera med lägre löner och sämre arbetsvillkor. Det är dessutom en ekonomisk återvändsgränd.

Det är genom att ta ett gemensamt ansvar för både ett starkt näringsliv, med hög produktivitet, hög sysselsättning och ökade reallöner, och för en omställning för människor och orter som berörs av
strukturomvandling, som vi kan få en utveckling som gynnar både företagen och de anställda i vårt land.

LO har för sin del, tillsammans med övriga parter, ett stort ansvar för en väl fungerande arbetsmarknad. De förhandlingar som nu inletts mellan Svenskt Näringsliv, PTK och LO är givetvis en viktig del i detta.

Men det svenska sättet att hantera motsättningarna mellan arbete och kapital genom kollektivavtal står inför flera utmaningar.

De fackförbund som redan idag har svårast att klara kollektivavtalstäckningen, genom att de anställda återfinns på många små arbetsplatser, har drabbats hårdast av regeringens politik.

Den ökade rörligheten av företag mellan europeiska länder och EUs reglering av detta, senast uttryckt i Vaxholm/Laval-domen, är också en utmaning av Sveriges modell på arbetsmarknaden.

En grundläggande del i utformningen av en väl fungerande arbetsmarknad är givetvis lönepolitiken. Viktigast är att konstatera att en marknadsbaserad lönebildning inte är vare sig effektiv eller långsiktigt
stabil.

Den kommer att skapa lönestrukturer som är orationella och som stödjer och bevarar lågproduktiv verksamhet med låga löner.

Enligt LOs mening har vi två betydande felaktigheter i dagens lönestruktur:

Den första felaktigheten gäller grupper med en svag ställning på arbetsmarknaden på grund av stort utbud, låg specialisering i arbetsuppgifterna och kort utbildning. De grupperna har en för låg lön och
riskerar att ständigt förlora i relativt löneläge.

Den andra felaktigheten gäller arbeten som domineras av kvinnor. Av flera olika orsaker har de arbetena en för låg lön i förhållande till arbetets krav. Ett för lågt löneläge som då naturligtvis gäller för
både män och kvinnor inom det området.

Felaktigheterna i lönestrukturen återskapas ständigt av marknadskrafterna. Ett centralt mål för den fackliga lönepolitiken är därför att minska avarterna som marknaden skapar.

Det är på den grunden LO och förbunden är eniga om en solidarisk lönepolitik och samordnade förbundsvisa förhandlingar.

* * *

Den svenska arbetsmarknadspolitiken bygger sedan länge på arbetslinjen. En viktig del i den är en stark och trygg arbetslöshetsförsäkring.

LOs grundläggande utgångspunkter för arbetslöshetsförsäkringen är två – trygghet och solidaritet.

Arbetslöshetsförsäkringen måste därför åter konstrueras med en solidarisk finansiering så att den utjämnar riskerna mellan olika kollektiv.

Om försäkringen ska fortsätta att vara en stark omställningsförsäkring måste de allra flesta löntagare vid arbetslöshet få 80 procent i inkomstrelaterad ersättning, något som också betonas i ett stort antal
motioner.

Ökade kostnader, osolidarisk finansiering och sämre villkor är som gjort för att nära en halv miljon löntagare ska, och nu har, lämnat A-kassorna.

Det är bland annat mot den bakgrunden LOs styrelse har beslutat att utreda förutsättningarna för en förbundsgemensam a-kassa.

Styrelsens ambition är att återkomma med ett förslag som kan behandlas av höstens representantskap.

* * *

Sist, men inte minst, vill jag beröra näringspolitiken.

LO presenterade 2006 ett närings- och regionalpolitiskt program där vi beskrev hur en väl utformad närings- och regionalpolitik kan öka Sveriges produktionsförmåga och konkurrenskraft, och därmed bidra till
fler i arbete och ökad sysselsättning.

Den synen gäller fortfarande.

I den prioritering av LOs kansliresurser som nu genomförs finns inte näringspolitiken med som en prioriterad fråga för LO centralt. Det innebär givetvis inte att närings- och regionalpolitiken är en oviktig
facklig fråga.

Men det betyder att ett betydligt större ansvar än tidigare nu läggs på förbunden och, framför allt, på vår regionala organisation där mycket av de näringspolitiska utvecklingsfrågorna naturligt hör hemma.

Det handlar om att, genom samverkan mellan myndigheter, näringsliv och forskning, utveckla näringsliv och regioner i ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbara former.
Det viktiga arbete som görs i LO-distrikten på detta område ska givetvis fortsätta.

* * *

Kamrater.

Jag yrkar med detta bifall till styrelsens utlåtanden över dagordningspunkt 16 samt sidorna 12 – 27 i riktlinjerna.

Jag skulle också, innan vi går vidare, vilja säga några personliga ord.

Detta är min sista föredragning på min sista LO-kongress.

När klubban faller på onsdag och kongressen är avslutad är det dags för mig att kliva av. Då lämnar jag med ålderns rätt mina över 40 år som förtroendevald inom svensk fackföreningsrörelse bakom mig.

Det är mycket som har förändrats sedan jag som femtonåring fick jobb som lantarbetare vid Trolle-Ljungby gods i nordöstra Skåne. – men mycket är sig också likt.

Även dagens unga går ut i ett samhälle och ett arbetsliv som präglas av skillnaden mellan de som har och de som inte har. Och även dagens unga fackligt aktiva har därför stora arbetsuppgifter som väntar.

Själv har jag fått förmånen att representera mina arbetskamrater, både som förtroendeman lokalt och som ombudsman och ordförande i Lantarbetareförbundet, men också som ordförande för Lantarbetarna
internationellt och, nu de senaste åtta åren, som en av LOs vice ordföranden.

Jag har, för att låna Stig Malms ord, haft bland de finaste jobb en arbetargrabb kan få.

För det är jag tacksam.

Att under 30 år fått knyta vänskapsband med fackliga entusiaster över hela vårt avlånga land.

Att ha fått umgås med lantarbetarprofiler som Gunnar Sträng och Ivar Lo-Johansson.

Att under de senaste 20 åren ha fått knyta vänskapsband med fackliga entusiaster över hela världen, människor som många gånger med livet som insats kämpar för frihet och rättvisa, under förutsättningar som
till och med är sämre än de som våra företrädare hade i vår egen rörelses barndom.

Allt detta har naturligtvis påverkat min livssyn, till en blandning av ödmjukhet och kamp.

Självklart har det också varit fantastiskt att få sitta i det rum där världens starkaste fackliga organisation har fattat så många betydelsefulla beslut och att ha fått vara en del av ett hus som kryllar av
kunskap, visioner och hängivna kamrater.

Jag är naturligtvis medveten om att det är få förunnat att få uppleva det jag har fått göra. Det är på den vetskapen jag grundar min tacksamhet.

Det hör till god sed att man som avgående ska lämna några ord på vägen till den nya generationen. Men jag har egentligen bara tre uppmaningar:

Organisera!
Håll samman!
Och vik inte undan!

Det är vad den fackliga kampen handlade om när jag var femton. Det är vad den handlar om idag. Och det är vad den handlar om i alla tider och i alla länder:

För det är bara på det sättet vi kan fortsätta att vara världens starkaste fackföreningsrörelse för dem som har världens bästa jobb!

Tack ska ni ha, kamrater!