Publicerad i Svenska Dagbladet den 19 februari 2011
I dagarna går remisstiden ut för den parlamentariska Yttrandefrihetskommitténs betänkande. I vårt remissvar från LO tar vi upp en rad frågor kring hur yttrandefriheten i framtiden kan säkras och utvecklas men vi betonar särskilt en aspekt som den borgerliga regeringen valt blunda för; nämligen yttrandefriheten för anställda i privat verksamhet som betalas med skattemedel. Det handlar i grunden om en anställds rätt att slå larm om missförhållanden utan att riskera repressalier.
Vi ser idag allt fler exempel på hur en tystnadens och rädslans kultur breder ut sig på svenska arbetsplatser. En orsak till detta är de många otrygga anställningarna och den höga arbetslösheten. Många är
rädda att förlora sitt jobb om de slår larm eller protesterar mot missförhållanden. Och det är tyvärr en befogad rädsla. En privatanställd som går till media för att berätta om missförhållanden kan komma att
betraktas som illojal och riskerar då att förlora jobbet.
I rent offentlig verksamhet har de anställda ett meddelarskydd enligt grundlagen. Det innebär att de har en laglig rätt att tala med media utan att arbetsgivaren får straffa dem eller ens efterforska källan.
Den rätten gäller inte privatanställda och därmed inte heller anställda i privat verksamhet som finansieras med skattemedel. Om en undersköterska på ett privat äldreboende blir upprörd över hur de gamla
behandlas och slår larm om detta kan hon eller han förlora jobbet. Lagstiftningen skyddar i första hand arbetsgivaren och dennes rätt till ”affärshemligheter”, inte yttrandefriheten eller vårdtagarnas och
skattebetalarnas intresse av att missförhållanden avslöjas. En del kommuner har meddelarfriheten inskriven i avtalen med privata entreprenörer men de flesta saknar sådana skrivningar.
För att fler anställda inom skola, vård och omsorg ska våga slå larm om missförhållanden infördes för några år sedan ”Lex Sara” som gör att anställda har skyldighet att, påtala missförhållanden. Men i privat
verksamhet som saknar meddelarskydd är Lex Sara inte mycket värd. Där ska anmälan ske till den som ansvarar för verksamheten och därmed för missförhållandena, dvs den egna arbetsgivaren, och inte till någon myndighet Detta är dessutom just nu ett växande problem. En snabbt ökande andel av den offentliga verksamheten utförs idag av privata företag och med den inriktning den nuvarande regeringen har kommer andelen att växa kraftigt framöver. Allt större delar av vår gemensamt, offentligt finansierade verksamhet kommer därmed att stå utan insyn.
Avsaknaden av meddelarskydd i skattefinansierad privat verksamhet är givetvis helt orimlig. Hur människor vårdas i sjukvården, hur våra gamla tas om hand på äldreboenden och hur våra barn har det i förskolor och skolor får aldrig vara en företagshemlighet. Personalen måste ha rätt att öppet diskutera kvalitet och påtala missförhållanden utan att riskera bestraffning. Här måste ett privat bolags rätt till
”affärshemligheter” ge vika för personalens rätt till yttrandefrihet och allmänhetens rätt till insyn i hur deras skattepengar används.
I vårt remissvar till Yttrandefrihetskommittén betonar vi därför från LOs sida att lagstiftningen måste ändras på denna punkt. Samma meddelarfrihet måste gälla inom all verksamhet som vi medborgare är med och betalar via skattsedeln. En sådan förstärkning av yttrandefriheten borde ligga i allas intresse. Det handlar inte enbart om de anställdas frihet. Det handlar också om konkurrensneutralitet mellan privata och offentliga verksamheter och om att säkra kvalitetskontrollen inom skola, vård och omsorg. Vi framhåller samtidigt att meddelarskyddet är starkt eftersatt också i rent privat verksamhet och bör förstärkas även där. Hur det ska gå till förtjänar att utredas ytterligare.
Trots att frågan om meddelarfrihet i offentligt finansierad privat verksamhet diskuterats länge har alltså den borgerliga regeringen hittills sagt nej till varje sådan lagändring. Förhoppningsvis kan
Yttrandefrihetskommitténs fortsatta arbete leda fram till en lagändring som sätter yttrandefriheten liksom kvalitén i vård och omsorg före privata affärsintressen.
Wanja Lundby-Wedin
Ordförande
LO