Facket direkt facketdirekt.nu

Per Bardhs 1-maj tal 2012

Opinionsbildning


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Per Bardh 1-majtalade i Söderhamn och Sandviken 2012

Mötesdeltagare.

I dag firar vi än en gång första maj, arbetarrörelsens internationella högtidsdag. Vi samlas åter under våra röda fanor och demonstrerar för arbete, frihet och solidaritet.

Det har vi gjort i 122 år nu.

Men borgerliga politiker säger att våra röda fanor är otidsenliga. Att första maj inte behövs.

Men de har de alltid sagt.

Och vårt svar är också det samma som det alltid har varit:

Jo, första maj behövs!
* * *

Tänk för ett ögonblick tanken att vårt möte här plötsligt skulle avbrytas av polis och militär. Att vi som samlats här idag skulle bli arresterade och misshandlade för att vi visar vad vi tycker.

Den tanken är givetvis helt främmande för oss. Men bara några mil härifrån händer just detta.

I Vitryssland, ett av våra närmaste grannländer och Europas sista diktatur, kastas fackföreningsaktiva och socialdemokrater i fängelse. Där förtrycks det fria ordet. Där vågar inte makthavarna möta folket i fria val.

Och inte bara där.

Vår fackliga international IFS ger varje år ut en rapport om kränkningar av fackliga rättigheter. Den senaste rapporten kom förra sommaren och visar läget år 2010.

Enbart det året dödades 90 fackligt aktiva. 75 hotades till livet, 2 500 greps av polis och 5 000 avskedades. Allt detta enbart för att de använde den mänskliga rättigheten att engagera sig fackligt.

Visserligen har allt fler stater undertecknat FN-organet ILO:s kärnkonventioner om mänskliga rättigheter i arbetslivet. Men det räcker inte. Alltför många skriver under men verkar glömma det innan bläcket hinner torka.

Därför behövs en ökad press på stater som fortsätter att kränka de mänskliga rättigheterna i arbetslivet.

Runt om i världen kämpar arbetare för att förändra sina samhällen, och därmed sina egna liv.

De startar fackföreningar, partier och bildningsförbund. Ofta möter de hårt motstånd från arbetsgivarna. De fortsätter envist sitt arbete, men behöver omvärldens stöd

Nu drar därför LO och Olof Palmes Internationella Center igång en insamlingskampanj för att öka stödet till arbetares kamp världen över. Stödet går direkt till migrantarbetares organisering i Filippinerna, till fackföreningar i Zimbabwe och Burma och kvinnoorganisationer i Palestina för att nämna några exempel.

Det bäste sättet att ge stöd är att orka hålla i, därför vill vi se många nya månadsgivare till Palmecentrets solidaritetsfond. En slant varje månad betyder mycket

Kamrater, låt oss nu sända en solidaritetens hälsning, inte enbart till alla möten och demonstrationer i vårt eget land, utan till hela världen.

Vi sänder en solidaritetens hälsning till den franska arbetarrörelsen som nu hoppas kunna ersätta högerstyret med en socialistisk president!

Vi sänder en solidaritetens hälsning till alla de som fortsätter den kamp för demokrati och frihet som inleddes under den arabiska våren!

Ja, vi sänder en solidaritetens hälsning till alla de kvinnor och män över hela världen som tar striden för fackliga rättigheter för sig och sina arbetskamrater

* * *

Mötesdeltagare.

Idag går 23 miljoner människor utan arbete i EÚ. Trots denna massarbetslöshet är krispolitiken nästan enbart inriktad på åtstramning som leder till ännu högre arbetslöshet.

Såväl Europafacket som LO efterlyser en alternativ krispolitik med investeringar som leder till jobb och som inte lägger hela bördan på löntagarna.

Arbetslösheten innebär på lång sikt enorma utmaningar för hela vår samhällsekonomi – och därmed för våra möjligheter att klara välfärden.

Men den slår också hårt mot människors hela livssituation. Människor som inte vill något hellre än att få ett jobb möts av budskapet – nej, vi har ingen plats åt dig här. Du behövs inte.

När LO håller kongress i slutet av den här månaden är temat ”Jag vill jobba”.

Inför kongressen har LO också tagit fram rapporten ”Full sysselsättning”, där vi presenterar förslag hur vi kan nå det självklara målet att det ska finnas arbete till alla som vill och kan arbeta.

För att vi ska kunna uppnå målet krävs:

 

En stabil ekonomi som är i balans.

Sunda arbetsmiljöer så att människor kan arbeta tills de går i ålderspension.

Utbildning som ger människor den kompetens som efterfrågas på arbetsmarknaden.

Och det krävs en politik som ger kvinnor samma möjligheter att arbeta som män.

Vi behöver också investera i välfärden, i skolan, vården och omsorgen. Allt detta lägger grunden för att människor ska kunna gå till jobbet. För att småbarnsföräldrar ska klara familjeliv och karriär. För att de som har gamla föräldrar ska kunna jobba.

Fler jobb betyder en stark ekonomi. Och stark ekonomi är grunden för en fungerande välfärd. Det hänger ihop.

Istället har vi de senaste åren haft en utveckling där klyftorna ökat mellan människor samtidigt som trygghetssystemen försvagas

Det är våra medlemsgrupper i LO-förbunden som drabbas hårdast av både arbetslöshet och försämringar i välfärden. Det är också arbetare – framför allt kvinnor – som får ta konsekvenserna av ett hårdare arbetsliv i form av otrygga anställningar och ofrivillig deltid.

Det är ingen tvekan om att regeringens så kallade ”arbetslinje” har misslyckats. Andelen sysselsatta är idag lägre än den var när alliansregeringen fick makten. Samtidigt saknar två av tre arbetslösa rätt till a-kassa.

De borgerliga partierna påstår att arbetslösheten beror på för mycket trygghet, på att arbetsviljan är för låg och att det inte lönar sig att arbeta.

Det är därför de har försämrat a-kassan och skurit ner arbetsmarknadsutbildningen. Samtidigt som arbetslösa får betala mer i skatt än de som har ett arbete.

Men problemet är inte att de arbetslösa inte söker jobb.

Problemet är att det finns för få jobb att söka och att alltför många saknar rätt utbildning för de jobb som finns och de jobb som kommer.

Mer än en tredjedel av de arbetslösa mellan 16 och 19 år saknar exempelvis gymnasieutbildning. Och var fjärde elev som har påbörjat en gymnasie­utbildning hoppar av eller avslutar utbildningen med ofullständiga betyg.

Det säger något om var problemet ligger.

Nej, kamrater, arbetslösheten bekämpas inte genom att straffa de arbetslösa.

Arbetslösheten kan bara bekämpas genom samhällsinsatser för fler jobb och bättre utbildning.

För det är precis som årets förstamajparoll säger: Kunskap och arbete bygger Sverige!

* * *

Rätten till ett arbete ska också vara rätten till ett gott arbete. Ett arbete som utvecklar, inte ett som bryter ned.

Så ser dock inte verkligheten ut idag.

För vi ser nu med oro hur arbetsmiljön börjar försämras för många av LO-förbundens medlemmar. Hur ett nytt och hårdare arbetsliv växer fram?

Det handlar om högt tempo, låg bemanning, mer arbete på udda tider, ensidiga rörelser och fler som är utsatta för hot eller våld. Om tunga lyft, stress och den gnagande känslan av att aldrig räcka till. Samtidigt kommer gamla arbetsmiljöproblem tillbaka, som damm, lösningsmedel och buller.

Förra veckan arrangerade LO-förbunden en tyst minut på landets arbetsplatser. Vi gjorde det för att hedra alla de ca 1400 som varje år förlorar livet på grund av sitt arbete, i olyckor eller arbetssjukdomar.

Men vi gjorde det också för att vi kräver att arbetslivet förändras. För att vi vill ha ett arbetsliv som utvecklar människor, inte skadar och dödar.

Ohälsan i arbetslivet också ett tydligt klass- och könsmönster.

Det är kvinnor i LO-yrken som i störst utsträckning drabbas av värk i nacke, axlar eller rygg. Det är också kvinnor i LO-yrken som först måste lämna arbetslivet av hälsoskäl. Inom de kvinnodominerade LO-förbunden finns kvinnor som av ohälsa tvingas till ofrivillig deltid.

Här krävs stora insatser, av både arbetsgivare och samhälle.  Men regeringen har istället gått motsatt väg.

Man har minskat resurserna till Arbetsmiljöverket, lagt ned Arbetslivsinstitutet, minskat kraven på arbetsgivarna och lagt över ansvaret för fortbildning och hälsa på den enskilde.

Men sanningen är att det är fullt möjligt att göra något åt att människor skadas, förgiftas och blir sjuka av sina arbeten. Det handlar om politisk vilja. Därför kräver LO och förbunden nu en nationell kraftsamling på arbetsmiljöområdet.

Regeringen måste åter öka stödet till arbetsmiljöarbetet.

Arbetslivsforskningen måste utvecklas och stärkas.

Alla måste få tillgång till företagshälsovård.

Skyddsombuden måste få den utbildning de har rätt till enligt lagar och avtal.

Kamrater, låt oss fortsätta kampen för ett arbetsliv där människan står i centrum!

Ingen ska behöva gå till arbetet och vara orolig för att inte komma hem igen!

* * *

Just nu pågår en viktig avtalsrörelse. En del avtal är klara men viktiga områden återstår.

Arbetsgivarna säger att LO-förbundens krav hotar näringslivet och till och med hela samhällsekonomin. Men så har de alltid sagt. Det är världens äldsta arbetsgivarargument.

Och det är inte sant den här gången heller.

De krav som LO-förbunden ställer i avtalsrörelsen utgår från en helhetssyn på ekonomin, arbetsmarknaden och jämställdheten. Resultatet ska bli reallöneökningar och mer inflytande samtidigt som konkurrenskraften består.

Det handlar helt enkelt om att det ska löna sig att arbeta. Att alla ska kunna leva på sin lön, påverka på jobbet och planera för framtiden.

Våra krav handlar också om tryggheten i jobbet. Idag tvingas många unga ta kortvariga jobb och förnekas en fast anställning. Många som jobbar i vård och omsorg, inte minst kvinnor, tvingas gå år efter år som timvikarier eller visstidsanställda utan att få fast jobb. Osäkerheten skär i märgen på många som, precis som oss andra, ska betala hyra, handla mat och kunna klara andra utgifter i livet.

Därför kräver vi schyssta arbetsvillkor och trygga anställningar i årets avtalsrörelse. Det ska inte gå att stapla timmar efter timmar, månader efter månader eller år efter år i olika kombinationer.

* * *
Mötesdeltagare

Det har tjutit rejält i mistlurarna från Svenskt Näringsliv alltsedan avtalsrörelsen kom igång. ”Skrota facket-  låt enskilda sköta sig själva”. ”Sverige har inte råd med löneökningar”. ”Lönerna måste sänkas om folk ska få jobb”.

Det vi ser nu har vi alltid varnat för. En borgerlig regering som för en politik som ökar klyftor och arbetslöshet. Samtidigt deras partner, arbetsgivarna, som använder människors oro för att pressa ner villkor och löner.

Men man har inte nöjt sig med opinionsbildning och retorik. Vi ser också ett Svenskt Näringsliv som söker sig in i förhandlingsarbetet, styr, ställer och bollar med siffror och till och med förbjuder sina egna medlemmar att teckna avtal med facket.

Mötesdeltagare

Låt det bli tydligt för Urban Bäckström och överdirektörerna på Storgatan, Östermalm, Stockholm: Svensk fackföreningsrörelse kommer att stå starka och samlade mot er om ni inte respekterar den svenska modellen och förbundens rätt att förhandla om sina medlemmars villkor.

* * *
Det verkar dock inte bara vara arbetsgivarna som agerar motpart på svensk arbetsmarknad. Vi har sett hur en del borgerliga politiker inte har dragit sig för att föreslå sänkta löner – mitt under en pågående avtalsrörelse.

Efter att Folkpartiet tidigare föreslagit 25 procent lägre löner för unga, kom Centerpartiet med förslaget om att sänka allas ingångslöner med 25 procent!

När alliansens så kallade arbetslinje med sänkta skatter och sänkta ersättningar havererat, tror en del regeringsföreträdare tydligen att problemet kan lösas genom att skapa ett låglöneproletariat för dem som står längst från arbetsmarknaden.

Något sådant kommer svensk fackföreningsrörelse självklart aldrig att acceptera.

Vi kommer aldrig att tveka när det gäller att stå upp för våra kollektivavtal. De är vårt viktigaste verktyg kampen för rättvisa löner.

Kollektivavtalen föddes ur ett löfte mellan löntagare. Ett löfte om att vi inte ska arbeta till lägre löner och sämre villkor än dem vi kommer överens om.

Seriösa arbetsgivare tycker att det är bra med kollektivavtal. De vet att de slipper osund konkurrens där andra försöker tvinga bort dem från marknaden med lägre löner och sämre villkor för sina anställda.

Men det finns arbetsgivare och andra krafter som vill rasera den svenska modellen med starka kollektivavtal. Som vill sänka löner och försämra de rättigheter som löntagarna kämpat till sig.

Men de som vill rasera kommer inte att lyckas. Vi kommer aldrig att acceptera lönedumpning eller olika villkor i jobbet.

Och det spelar ingen roll varifrån företagen kommer. Innanför våra gränser ska svenska kollektivavtal gälla. Vi ska ha konkurrens, men på justa och lika villkor

* * *

När man lyssnar till regeringens olika ministrar undrar man ibland i vilken verklighet de egentligen befinner sig.

För när Fredrik Reinfeldt säger att de har lyckats med ”arbetslinjen” så är verkligheten att tiotusentals ungdomar möts av stängda dörrar istället för att få hjälp till ett första jobb.

När Jan Björklund ropar efter ännu mer av pekpinnar och disciplin är verkligheten att målet om en bra skola för alla barn utarmas av privatiseringshysteri och lärarbrist.

När Göran Hägglund talar om trygghet för ”verkligheten folk” är verkligheten att allt fler barn i vårt land växer upp i fattigdom.

Och när Annie Lööf talar om att löntagarna har för mycket anställningstrygghet ser vi i verkligheten hur otrygga anställningar breder ut sig och hur våra kollektivavtal urholkas.

Att löntagarnas verklighet inte är densamma som regeringen beskriver är kanske särskilt tydligt i de frågor som direkt berör oss ute på arbetsplatserna.

Vi har de senaste åren fått ett arbetsliv som där människor med nedsatt arbetsförmåga sorteras bort, trots att de själva inget hellre vill än att arbeta. Allt fler hamnar utanför arbetsmarknaden.

För att ändra på detta krävs att även regeringen begriper det som allt fler nu inser – att vi måste få en rimlig och rättssäker sjukförsäkring.

Från LO-förbundens sida är kraven glasklara:

Tidsgränserna i sjukförsäkringen måste avskaffas och ersättas av rätt till rehabilitering.

Utförsäkringarna måste stoppas.

Reglerna för sjukersättning måste förbättras och göras mer rättssäkra

Arbetsgivarna måste ta ett större rehabiliteringsansvar.

Ska vi klara av de viktiga samhällsekonomiska utmaningarna vi har framför oss måste vi bygga en arbetsmarknad som har plats för alla.

Människors trygghet har också urholkats av att a-kassan försämrats. I dag får endast 13 procent av alla heltidsarbetande 80 procent av sin tidigare lön i ersättning.

Eftersom den solidariska finansieringen är slopad kan avgiften till a-kassan för en medlem i ett LO-förbund och en akademiker skilja flera hundra kronor. Dyrast har det blivit för dem med yrken där risken att bli utan jobb är som störst.

Genom att göra a-kassan dubbelt så dyr men bara hälften så bra, undergräver regeringen löntagarnas styrka och hela kollektivavtalsmodellen.

När arbetslöshetsersättningen hamnar på nivåer som ligger flera tusen kronor under lägsta lönen i kollektivavtalen, kommer det att öppna för en ny låglönemarknad.

Kamrater, denna politik måste avvisas!

Vi har inte råd med ett samhälle där sänkta skatter går före förbättrad välfärd.

Vi har inte råd med ett samhälle där alla inte är välkomna på arbetsmarknaden!

Vi har helt enkelt inte råd att inte ta till vara på alla människors kapacitet!

* * *
Mötesdeltagare

Vi förändrade och förbättrade Sverige med facklig-politisk samverkan. Banden mellan socialdemokratin och fackföreningsrörelsen har gett oss en unik styrka att kunna påverka utvecklingen.

För LO och LO-förbunden är socialdemokratin det parti vi delar de grundläggande värderingarna med. Vi har samma syn på samhällsutvecklingen. Vi har samma strävan efter ett jämlikt och jämställt samhälle. Vi möter samma starka krafter som vill den motsatta vägen.

Det säger sig självt att år 2012 ställer andra krav på arbetarrörelsen än som gjordes när vi bildades. Vi möter andra utmaningar när vi ska organisera oss och det ställer krav på nya arbetssätt.

Som facklig rörelse ska vi slåss för medlemmarnas villkor. Då ska vi göra allt vi kan för att påverka politiken oavsett vem som har makten.

Men själva grunden för arbetarrörelsens styrka, den facklig- politisk samverkan måste bestå.
Det är vi själva och våra medlemmar som bestämmer hur det ska se ut. Ingen annan och verkligen inte borgerlighetens företrädare som inser att avskurna band mellan socialdemokratin och facket gör oss svagare.

* * *
Vi är nog många som haft svårt att värja oss inför de iskalla vindar som slår emot oss från den pågående rättegången i Oslo.

Det är samma kalla vindar av människoförakt som vi känner igen från det vi läst om 30-talets Europa. Vindar som nu åter börjat väckas till liv i många europeiska länder.

De avskyvärda terrordåden i Norge var unika för vår del av världen, i modern tid. Men de idéer som dåden växte fram ur är tyvärr inte unika.

I första omgången av det franska presidentvalet för en dryg vecka sedan fick högerextrema Nationella Fronten över sex miljoner röster. Idag finns rastiska och främlingsfientliga partier representerade i flera europeiska parlament, däribland vårt eget.

LO-förbunden har nu inlett en gemensam satsning mot främlingsfientlighet och rasism. Vi kallar satsningen ”Alla kan göra något”.

Syftet med vår satsning är att våra medlemmar och förtroendevalda ska ha den kunskap och det mod som behövs för att ta debatten, varhelst den uppstår.

Men vad har facklig verksamhet med kampen mot rasism och främlingsfientlighet att göra, kanske någon frågar?
Svaret är: allt! Det handlar om det fackliga löftet, om allas lika värde och rätt.

Om vi tillåter att en enda medlem diskrimineras så sviker vi det löftet. Då försvagar vi den fackliga organisationen. Kampen mot alla former av diskriminering tillhör därför den fackliga kärnverksamheten.

En samhällsutveckling med social och etnisk diskriminering strider mot arbetarrörelsens mest grundläggande principer. Det strider mot visionen om ett samhälle som vilar på demokratiska och humanistiska grunder, där välfärden och tryggheten är till för alla.

Vi kan aldrig acceptera att människor spelas ut mot varandra. Detta gäller så väl i hela samhället som på arbetsmarknaden och på den enskilda arbetsplatsen.

Att öka och stärka medvetenheten om alla människors lika värde och lika rätt är ett arbete som kräver ett ständigt engagemang i vår vardag. Vi måste alla stå upp för våra värderingar och för våra arbetskamrater.

Nu är det dags att gå från ord till handling. För alla kan göra något.

* * *

Kamrater!

Arbetarrörelsens visioner kan beskrivas på många sätt. Egentligen är det ganska enkelt:

Vi vill ha ett samhälle där alla har rätt till ett arbete.

Ett samhälle med en skola som ska ta hand om alla elever, både de som har det lätt och de som har det svårt, och ger dem kunskap och trygghet.

Ett samhälle där det inte är plånbokens storlek som avgör vilken vård du får när du blir sjuk, eller vilken omsorg dina barn har tillgång till.

Ett samhälle vars äldreomsorg ger trygghet och värdighet åt våra äldre.

Unga örnar har uttryckt det i frasen: ”Ge när man har och få när man behöver.”

Så ser våra värderingar ut – från de första demonstrationerna 1 Maj 1890, till vårt möte här idag.

Och nu blickar vi framåt. För vi har viktiga uppgifter framför oss.

Det är bara lite mer än två år kvar till nästa val. Och det är vårt fackliga och politiska arbete som kommer att fälla avgörandet. För nu hänger det på oss!

Det hänger på oss om vi blir många som deltar i det politiska arbetet.

Det hänger på oss att vi blir många som är med i våra studier och diskussioner.

Det hänger på oss att vi blir många som skaffar oss kunskap, som engagerar oss och som är med och påver­kar.

Vi vet att det har bety­delse vem som styr politiken. Om detta ska vi prata med våra arbetskamrater.

Då vinner vi valet! Och då kan vi fortsätta att göra verklighet av våra visioner om arbete, frihet och solidaritet

Tack ska ni ha!