Publicerad i SvD Brännpunkt 11 april 2012
Kampen för full sysselsättning är arbetarrörelsens mest grundläggande uppgift. Inför LO-kongressen i maj har LO:s styrelse utarbetat rapporten ”Full sysselsättning”. Inriktningen är annorlunda än regeringens sysselsättningspolitik, som har varit ensidigt fokuserad på drivkrafterna till arbete via förändringar i skatte- och försäkringssystemen. Denna politiks otillräcklighet, och dess negativa konsekvenser för trygghet och sammanhållning, blir allt mer uppenbar.
De förslag på beslut och reformer som presenteras nedan berör de områden där vår analys visar att utmaningarna på svensk arbetsmarknad är svårast.
Svag förankring på arbetsmarknaden.
Antalet personer som har varit inskrivna på Arbetsförmedlingen mer än två har ökat kraftigt de senaste åren och uppgår i dag till cirka 70000 personer. En högre ambitionsnivå är helt nödvändig för att bryta den stigande långtidsarbetslösheten.
• Ett nytt kunskapslyft. Arbetslösa utan gymnasiekompetens ska kunna studera på gymnasienivå med generös studiefinansiering.
• Antalet subventionerade anställningar bör öka kraftigt. Särskilda jobb bör skapas för grupper som varit borta längre från arbetsmarknaden.
• Det finns flera orsaker till att utlandsfödda har lägre sysselsättningsgrad, men det är uppenbart att etnisk diskriminering är en faktor. Det krävs kraftfulla insatser för att bryta den strukturella diskrimineringen på arbetsmarknaden.
Jämställdhet.
Hade kvinnor haft samma sysselsättningsgrad som män skulle 150000 fler kvinnor vara i arbete. Sysselsatta kvinnor arbetar dessutom väsentligt färre timmar per vecka än män. För att uppnå full sysselsättning krävs förändringar som ger fler kvinnor möjlighet att arbeta och att arbeta heltid.
• LO och medlemsförbunden ska arbeta solidariskt för att via avtal reglera anställdas rätt till heltid.
• Barnomsorgens öppettider måste anpassas till den förändrade arbetsmarknaden där allt fler arbetar obekväm arbetstid.
• Tillgången till äldreomsorg måste vara sådan att den inte tvingar anhöriga att gå ner i arbetstid för att vårda föräldrar och släktingar.
• Stärk ett mer jämställt deltagande i arbetslivet genom en tredelning av föräldraförsäkringen.
Arbeta ett helt arbetsliv.
Sverige har en relativt hög sysselsättningsgrad i den äldre arbetskraften. Men det finns alltför stora grupper, särskilt i LO-yrken som tvingas lämna arbetsmarknaden långt före normal pensionsålder. Dåliga arbetsmiljöer bidrar till att vissa grupper förlorar så mycket som sex arbetsår.
• En nationell handlingsplan mellan arbetsmarknadens parter och berörda myndigheter för en bättre arbetsmiljö för de yrkesgrupper som har flest förlorade arbetsår.
• Arbetsgivarens ansvar för anpassning och rehabilitering måste stärkas. Utred införandet av en obligatorisk rehabiliteringsförsäkring.
• Kollektivavtal bör tillförsäkra att alla får del av företagshälsovård. Arbetsgivare med kvalitetssäkrad företagshälsovård bör kunna få del av statliga stimulansåtgärder.
• Ett statligt och pensionsgrundande stöd för dem som i slutet av arbetslivet behöver gå ner i arbetstid för att därmed kunna förlänga sitt arbetsliv bör övervägas.
Skolan som väg till arbetslivet.
Var fjärde elev som har påbörjat gymnasiet hoppar av eller lämnar utan fullständiga betyg. Redan i dag har många företag och organisationer svårt att hitta rätt arbetskraft. För att möta arbetsmarknadens utbildningskrav måste skolan förbättras.
• Utred effekterna av det fria skolvalet i grundskolan och om det bidrar till ökad segregation. En mer differentierad skolpeng bör prövas.
• De yrkesförberedande programmen ska ge eleverna grundläggande behörighet till högskolan.
• Det bör finnas avtal på branschnivå om färdigutbildning för att stärka övergången från utbildning till arbete.
• Utred konkurrensens effekter på kvaliteten i gymnasieskolan och på yrkesprogrammens utveckling.
Stabiliseringspolitik.
För att öka sysselsättningen och pressa tillbaka arbetslösheten behöver den samlade ekonomiska politiken inriktas mot full sysselsättning. Sedan inflationsmålet började gälla har penningpolitiken allmänt sett varit för stram. Även finanspolitiken har varit för oambitiös. Den finansiella sektorn måste reformeras så att finansiella kriser sker mer sällan och så att dess kostnader inte bärs av löntagarna.
• Reformera arbetslöshetsförsäkringen så att löntagarna får ett fullgott inkomstskydd.
• Inför ett statligt finansierat system för stabilisering av kommunernas intäkter. Statsbudgeten behöver en sysselsättningsmarginal.
• Riksbankens ledning bör göra klart att penningpolitiken har två mål: att stabilisera inflationen och bidra till ett stabilt och högt resursutnyttjande. Det måste bli lättare att utvärdera penningpolitikens bidrag till sysselsättningen.
• Staten bör medfinansiera ett system för korttidsarbete vid kraftiga konjunkturfall.
• Höj kapitaltäckningskraven för samhällsviktiga banker och finansiella institut. Banker ska kunna avvecklas utan stora kostnader för samhällsekonomin.
Samhället och arbetslivet förändras ständigt. Politiken och de samhällsfunktioner som ska underlätta människors väg till arbete har dock inte utvecklats i samma takt.
Med stabila statsfinanser och ansvarstagande parter på arbetsmarknaden – den svenska modellen – finns stora möjligheter att investera i en politik för tillväxt och full sysselsättning. Men då krävs att vi enas om en ny ambitionsnivå och förmår fokusera på de verkliga problemen på svensk arbetsmarknad.
WANJA LUNDBY-WEDIN, LOs ordförande
OLA PETTERSSON, LOs chefsekonom