Facket direkt facketdirekt.nu

Socialförsäkringarna har hamnat i en reformkyrkogård

Om Sverigedemokraternas makt ska begränsas så mycket som möjligt, vilket de övriga riksdagspartierna tycks anse, måste en ny, utökad och effektiv samverkan över blockgränsen snabbt arbetas fram.


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Publicerad i Arbetet 26 september 2014

Valmatematiken visar att landet varken kan styras från höger eller vänster, under förutsättning att SD ej tilldelas en vågmästarroll, med mindre än att ett eller flera partier släpper sin invanda blockposition och samverkar över blockgränsen.

I detta läge borde det vara särskilt viktigt att hitta fram till smidiga blocköverskridande samverkansformer. En sådan bred samverkan var, i alla fall i alliansretoriken, tänkt att ske inom ramen för den parlamentariska socialförsäkringsutredningen (PSFU). I direktiven talas om att söka sig fram till breda och långsiktigt hållbara lösningar.

Som jag ser det dras PSFU med två grundläggande strukturella problem, som båda är kopplade till utredningsdirektivets innehåll och utformning. Dels är direktivet alltför brett. Att klumpa ihop arbetslöshetsförsäkringen och frågan om obligatorisk a-kassa med socialförsäkringarna är principiellt problematiskt, inte minst för att arbetslöshetsförsäkringen inte är en socialförsäkring utan är och bör vara en del av arbetsmarknadspolitiken. Att hantera så stora och dessutom disparata systemfrågor inom ramen för en och samma utredning blir mycket svårt och gör utredningen extra trögrörlig.

Dels är direktivet allt för smalt. I direktivet utesluts en grundligare analys av de riktigt ”heta politiska potatisarna”, exempelvis det regelverk på sjukförsäkringsområdet som regeringen på tvärs mot de tunga remissinstanserna genomdrev sommaren 2008 (”rehabiliteringskedjan”). Dessa regelförändringar är inget som PSFU förutsättningslöst ska analysera och arbeta med. I stället ska man som det står i direktivtexten ”utgå ifrån” dem, alltså ta dem för givna och i stället fokusera på annat än exempelvis de snäva tidsgränserna och sänkningen av ersättningen. Att utredningen inte ska arbeta med dessa frågor försvårar, snarare än underlättar, blocköverskridande överenskommelser.

Men det handlar också mera konkret om frågor som rör återgången i arbete efter en tids sjukfrånvaro och arbetsgivarens arbetsmiljö- och rehabiliteringsansvar i detta sammanhang. Inte minst handlar det om balansen i kravställandet mellan den enskilde försäkrade och de andra viktiga aktörerna på området, exempelvis arbetsgivarna. Det handlar även om självrisk och skadekontroll och inte minst frågan om huvudmannaskapet – om sjukförsäkringen ska göras mer fristående från statsbudgeten eller ej. Detta är bara en provkarta på frågor som berörs i direktivet till PSFU och som samtidigt intimt hänger ihop med ”rehabiliteringskedjan”.

Ska man diskutera dessa delar, vilket utredningsdirektivet för PSFU förutsätter, måste också rehabiliteringskedjan kunna sättas under lupp och ifrågasättas. Ett helhetsgrepp över hela sjukförsäkringsområdet, som också inbegriper förändringarna som beslutades sommaren 2008, måste kunna tas. Annars riskerar man en fortsatt ryckighet i reformprocessen, som påverkar hela området med olika ”ad hoc-lösningar” som fortlöpande måste justeras och revideras.

Relativt snart måste det bli läge för en ny regering att fatta beslut om vad man ska göra med den parlamentariska socialförsäkringsutredningen.

Då finns det, som jag ser det, åtminstone två vägar att gå:

1. Antingen låter man den personaltunga och omfattande reformkyrkogården, som PSFU faktiskt blivit, fortsätta att rulla på i förhoppningen att det nya parlamentariska läget bäddar för att mer omfattande reformförslag kan arbetas fram eller så…

2. …gör man ett rejält omtag. Man gör tydlig skillnad mellan socialförsäkringarna och arbetsmarknadspolitiken, dit a-kassan hör. Sedan skrivs nya direktiv för en rad olika utredningar i de centrala frågorna, inte minst med sikte på att hitta fram till blocköverskridande och långsiktiga lösningar där det faktiskt verkar vara möjligt att ta sig fram i riksdagen.

Vilken av dessa vägar som väljs kommer med stor sannolikhet att ha betydelse när det gäller möjligheterna att under mandatperioden fatta viktiga och långsiktiga beslut. En sak är jag dock övertygad om. Ska Stefan Löfven lyckas som statsminister måste han öppna upp för och stimulera fram sakpolitisk kreativitet och uppfinningsrikdeom, inte minst på det välfärdspolitiska området.

Kjell Rautio
Utredare LO