Publicerad på SVT debatts hemsida 17 oktober 2011
”Löneökningarna äts upp av inflationen”, meddelar Ekot den 12 oktober. I kommentarerna framförs uppfattningen att facket har misslyckats med sin uppgift. Stämmer detta? Att inflationen i år blir större än löneökningarna är troligt. Konsumentpriserna beräknas i år öka med 3 procent samtidigt som lönerna förväntas öka med 2,5 procent. Det innebär att köpkraften sänks med ungefär 0,5 procent jämfört med förra året. Men är detta ett bevis på att facket har misslyckats med sin uppgift? Nej är mitt svar. Fackets ambition är alltid att skapa reallöneförbättringar för våra medlemmar. Men reallöneutvecklingen är inte enbart ett resultat av löneförhandlingar.
I huvudsak bestäms reallöneutvecklingen av följande fyra aktörer:
- arbetsmarknadens parter
- riksbanken
- riskdagen
- aktörer i utlandet
Först förhandlas löneökningar fram av arbetsmarknadens parter. Dessa löneökningar utgår bland annat från det samhällsekonomiska löneutrymmet. Den djupa krisen i svensk ekonomi under 2009 medförde att investeringarna kraftigt föll och produktionskapaciteten de närmast följande åren byggdes upp i en betydligt svagare takt än vad som är normalt. Utrymmet för löneökningar har därför blivit mindre än normalt och årets dryga 2,5 procents lönelyft kan anses som väl avvägt.
När de prisökningar i näringslivet som beror på högre importpriser räknas bort så väntas näringslivet höja sina priser med knappt 1 procent. Det betyder att av löneökningar på 2,5 procent, så betalar företagen detta genom att öka priserna med 1 procent.
Men om svenska företag endast höjer priserna på den del av produktionen som producerats i Sverige med 1 procent, hur kan då de svenska konsumentpriserna öka med 3?
Det beror främst på att riksbanken har höjt räntan jämfört med förra året. Räntehöjningen medför ökade boendekostnader i år för den som bor i villa eller bostadsrätt. Boendekostnader räknas in i KPI och denna räntehöjning bidrar till att konsumentpriserna ökar med ytterligare 1,5 procent. Den här räntehöjningen har kommit efter en tidigare räntesänkning under krisen 2009. Räntesänkningen bidrog till att KPI sjönk med ‑0,5 procent i stället för att öka med 1,7 procent. Ränteutvecklingen sänkte priserna med ‑2,2 procent. Reallönerna steg med 4 procent.
LO vill ha en aktiv penningpolitik som sänker räntan när konjunkturen vänder ned och börjar höja den när konjunkturen vänder upp. De effekter som en sådan penningpolitik ger på boendekostnaderna har naturligtvis ingen betydelse för det samhällsekonomiska löneutrymmet och ska inte påverka det nominella löneutfallet.
Men det återstår att förklara varför priserna ökar med 3 procent i stället för 2,5 procent.
Framför allt handlar det om att oljepriset har höjts, vilket gör villaolja och bensin dyrare. Sammantaget har det höjt konsumentpriserna med nästan 0,5 procent. När de oljeproducerande länderna höjer oljepriset, så ska det inte vara ett argument för högre löner. Svensk fackföreningsrörelse bedriver inte löneförhandlingar med oljeshejkerna.
Slutligen har riksdagen beslutat om vissa punktskatteförändringar som höjer priserna med någon tiondels procent. Det ska inte heller påverka löneförhandlingarna.
Sammanfattningsvis kan en prisökning på 3 procent sägas bero på följande:
» Näringslivets prisökningar har bidragit med knappt 1 procent.
» Riskbankens räntehöjningar har bidragit med 1,5 procent.
» Oljeprishöjning har bidragit med knappt 0,5 procent.
» Skattehöjningar har bidragit med cirka 0,1 procent.
Sammanlagt blir det 3 procent.
Löneökningarna var med andra ord anpassade till den svagare konjunkturen. Att Riksbanken höjer räntan och oljepriserna ökar ska inte tas hänsyn till i löneförhandlingarna.
Utrymme för löneökningar uppstår främst när näringslivet bygger ut sin produktionskapacitet. När näringslivet höjer priserna skapas också ett löneutrymme. Men när riksbanken höjer räntan, riksdagen höjer skatter eller oljeshejkerna höjer oljepriset så skapas inget löneutrymme. Detta höjer endast konsumentpriserna.
Per Bardh, LOs avtalssekreterare