Facket direkt facketdirekt.nu

Svenska folket stöder LO:s avtalskrav

Kollektivavtal Svenska folket ger sitt stöd till LO i avtalsrörelsen och säger nej till arbetsgivarnas krav på ökade löneskillnader, sänkta ingångslöner och osäkra visstidsanställningar. Det visar en undersökning från opinionsföretaget Novus, berättar LOs Per Bardh.


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Publicerad i LO-tidningen 18 november, 2011 00:55

Svenska folket ger sitt stöd till LO i avtalsrörelsen och säger nej till arbetsgivarnas krav på ökade löneskillnader, sänkta ingångslöner och osäkra visstidsanställningar. Det visar en undersökning från opinionsföretaget Novus, berättar LOs Per Bardh.

De fackliga avtalskraven är fastslagna på kongresser och avtalskonferenser. Vad vi, som fackliga företrädare, förväntas göra går inte att misstolka. Det handlar om att förhandla fram reallöneökningar, förändra maktbalansen på arbetsmarknaden och därmed omfördela samhällets ekonomiska resurser. Syftet med LOs avtalskrav är också att minska löneskillnaderna och öka antalet trygga anställningar.

Solidariteten mellan löntagare är stor. Undersökningar visar att en majoritet av alla anställda tycker att löneskillnaderna är för stora, både mellan kvinnor och män och mellan olika yrkesgrupper. En majoritet anser också att de mer välbetalda ska stödja låginkomsttagarna i stället för att försöka nå bästa möjliga resultat för den egna gruppen.

SCB visar att den tiondel av befolkningen som har högst inkomster har haft en inkomstökning på nästan 50 procent mellan 1999 och 2010. Det ska jämföras med en ökning på 5 procent för den tiondel av befolkningen som har de lägsta inkomsterna. Det är skamligt.

Signalen från fackligt håll är att det måste löna sig mer att arbeta också för den som inte tjänar mest. Det är viktigt att öka köpkraften och produktivitet. Att utveckla en växande låglönemarknad är samhällsekonomiskt fel. I stället ska LO-kollektivets löner, arbetsvillkor och status höjas.

Det är provocerande att en man tjänar 3,6 miljoner kronor mer än en kvinna under ett yrkesliv. Ska ett yrke lönesättas utifrån hur många kvinnor som finns i branschen? Det tycker inte svenska folket. Tre av fyra i Novus undersökning vill att facket ska arbeta för att jämna ut löneskillnaderna genom att lågavlönade kvinnors löner höjs mer än mäns löner.

Om allmänheten får bestämma ska en undersköterska tjäna 25 200 kronor. Omfördelning inom ett avtal kan ett enskilt förbund hantera, men omfördelning mellan olika branscher kan bara ske inom ramen för en LO-samordning. Med den jämställdhetspott som ingår i LO-samordningen är det möjligt att fördela om resurser så att undersköterskans lön ökar lite mer än truckförarens.

Näringslivets företrädare vill inte göra någonting för att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män.

Däremot upprepar de att låga ingångslöner minskar ungdomsarbetslösheten. Sanningen är att det finns ett starkare samband mellan utbildning och ungdomsarbetslöshet än ingångslöner och ungdomsarbetslöshet. Lägre ingångslöner skapar inte fler arbetstillfällen. Större efterfrågan gör däremot att företagen anställer personal.

Almega vill gå ännu längre och frysa avtalens lägsta löner i tio år. Om lönerna hade stått stilla sedan år 2000 skulle inkomsten för ett heltidsjobb i butik ligga på 11 165 kronor.  Det är stor skillnad i jämförelse med dagens lägsta lön för butiksjobb som är 17 727. Lägg därtill att många ofrivilligt arbetar deltid.

Arbetsgivarna bemöter alla fackliga krav med att arbetskraften ska vara billig och flexibel. Det är rimligt att i vissa lägen använda visstidsanställningar men i dag sker ett extremt överutnyttjande. Det är framför allt kvinnor och unga som har osäkra anställningar. Ändå går det inte att hantera frågan som ett ungdomsproblem, eftersom snittåldern på den som är visstidsanställd inom till exempel Kommunal är 35 år.

Bland allmänheten tycker en majoritet att antalet tillfälliga anställningar inte ska tillåtas öka. I stället borde de otrygga anställningarna minska.

Vid neddragningar får de visstidsanställda alltid gå först. Det är precis vad som händer när till exempel Scania ska göra sig av med 900 personer. Lagen om anställningsskydd (las) behöver aldrig användas eftersom den som är visstidsanställd inte omfattas av las. Det är ett av många problem som följer med arbetsgivarnas förkärlek för otrygga anställningar. Därför är det hög tid att sätta en gräns för hur länge arbetsgivarna kan använda tillfälliga anställningar.

De krav som kassabiträden, verkstadsmekaniker, sopåkare, elektriker, undersköterskor, receptionister och alla andra ställer i avtalsrörelsen utgår från en helhetssyn på ekonomin, arbetsmarknaden och jämställdheten. Vi kräver reallöneökningar och mer inflytande samtidigt som konkurrenskraften ska vara stark.

Det är svårt att veta vad som händer med världsekonomin. Samtidigt måste fackets syn på avtalsrörelsen vara långsiktigare än börsens dagliga svängning­ar. Min personliga utgångspunkt är att det ska löna sig mer att arbeta för dem som arbetar till de sämsta villkoren, för en liter mjölk kostar lika mycket för en lågavlönad som en högavlönad. Därför ska alla ha reallöneökningar.

Arbetsgivarna vill bestämma allt själva. Individen får klara sig bäst det går. Jag tycker inte att det är modernt. Från mitten av 1800-talet och en bit in på 1900-talet var det precis så som den svenska arbetsmarknaden såg ut.

Att kollektivavtalen som modell är gammal och därmed en belastning är inte sant. Det finns ingen motsättning i att ha ett anrikt och gediget avtal och ändå sträva framåt.

Våra motparter har lätt att blanda ihop sina intressen med allas intressen, modernt och omodernt, sant och falskt. Medan vi arbetar för att anpassa avtalen till 2000-talets arbetsplatser sneglar arbetsgivarna på svunnen tid. Det är bekymmersamt.

Förväntningarna är stora i avtals­rö­rel­sen, behoven uttalade. Med vetskap om att de fackliga avtalskraven har gehör hos svenska folket är det dags att ännu en gång kavla upp ärmarna och ta kampen för högre löner och bättre villkor.

Per Bardh
LOs avtalssekreterare