Publicerad på Dagens Arena den 19 maj 2014.
Europapartiernas kandidater till att efterträda José Manuel Barroso möttes i en historisk debatt förra veckan. Det var en debatt som gick oss svenskar förbi.
Trots två decenniers medlemskap och trots de senaste årens snabba integration av samarbetet förs knappt någon diskussion i Sverige om EU:s uppbyggnad och politik. Dessutom är misstron och frustrationen över unionens utveckling stor.
Valet till Europaparlamentet den 25 maj bör därför bli startskottet för en mer levande och öppen debatt om EU:s framtid. Arbetarrörelsen bör omvandla frustrationen till konstruktiva förslag om hur vi kan bygga ett mer demokratiskt och rättvist EU.
EU:s historia har präglats av de små stegens politik för ett närmare samarbete mellan medlemsstaterna. De senaste fem åren har vi dock sett EU-länderna ta stora kliv mot en djupare integration, särskilt inom ramen för det ekonomiska och monetära samarbetet EMU.
Den finansiella och ekonomiska krisen har förändrat EU och EMU på ett sätt som tidigare inte ansågs vara politiskt möjligt. Unionen har på mycket kort tid byggt upp en struktur för mer överstatlig övervakning och styrning av medlemsländernas budgetar och ekonomiska politik. Finansmarknaden och de stora bankerna har försetts med gemensamma övervakningsorgan och en permanent krislösningsmekanism har skapats.
Utvecklingen är långt ifrån oproblematisk. Vissa av åtgärderna skulle normalt sett ha krävt en ändring av EU:s fördrag. Då EU-ledarna inte har lyckats eller ansett sig ha haft tid att nå enhällighet har man i stället genomfört reformerna inom ramen för mellanstatliga avtal.
Den vanliga beslutsstrukturen inom EU-systemet har alltså kringgåtts och medborgarna har därmed berövats möjligheten att komma till tals. Detta är naturligtvis ett oacceptabelt tillvägagångssätt. Och förändringsivern är långt ifrån borta.
Kandidaterna till kommissionsordförande lyfte i torsdagens debatt behovet av att fördjupa EU och EMU ytterligare. Det handlar om att skapa en fullständig ekonomisk, finanspolitisk och politisk union, med direkt eller indirekt inverkan på politikområden som i dag anses vara strikt nationellt ansvar, inbegripet arbetsmarknadspolitiken och lönebildningen.
Det finns mer eller mindre realistiska förslag på bordet, bland annat om att ge EU beskattningsrätt, att inrätta en post som EU-finansminister med sitt eget finansdepartement eller en europeisk valutafond, att införa en gemensam europeisk a-kassa, ett system med euroobligationer och en europeisk minimilön. Det är långtgående förslag som skulle ge EU större befogenheter och därmed kräva ändringar av EU-fördragen.
Sverige påverkas av de förändringar som nu sker. Vi måste därför vara delaktiga i diskussionerna. Hur ska Sverige som icke-euroland förhålla sig till utvecklingen?
För att inte hamna vid sidan av måste vi redan nu formulera förslag. När det blir aktuellt att ändra i EU:s fördrag måste vi vara förberedda. Annars kommer det bli svårt att driva igenom våra hjärtefrågor.
En ledstjärna bör vara att försvara demokratin. Om EU-länderna fortsätter att fördjupa sitt samarbete på grundval av mellanstatliga avtal kommer beslutsprocesserna att bli allt mer komplexa. Legitimiteten hos de beslutsfattande institutionerna och möjligheterna till demokratiskt ansvarsutkrävande riskerar därmed att urgröpas.
Det måste bli ett slut på nattligt framförhandlande mellanstatliga avtal där såväl väljare som nationella parlament ställs inför fullbordat faktum. En fortsatt fördjupning av samarbetet måste föregås av en öppen debatt mellan och inom EU:s medlemsstater. Ska kompetens flyttas till eller från EU-nivån måste det föregås av en fördragsändring.
Vi måste i detta sammanhang ställa oss frågan var gränserna ska gå för EU respektive medlemsstaternas ansvarsområden. Bör vi i Sverige även fortsättningsvis själva kunna avgöra hur statskassan ska användas och vilka reformer som ska genomföras för att förbättra arbetsmarknaden, sjukvården, utbildningssystemet och infrastrukturen? Eller ska det beslutas på EU-nivå? Ska lönerna i Sverige fortsatt sättas av arbetsmarknadens parter eller av EU-kommissionen? Ska vi själva kunna ställa och genomföra krav på likabehandling av arbetstagarna på svensk arbetsmarknad, eller ska det vara upp till domare i EU-domstolen att avgöra?
För oss är det självklart att vi i Sverige ska få besluta om dessa frågor. Att säkerställa den svenska kollektivavtalsmodellen är högsta prioritet för oss i arbetarrörelsen. Svenska kollektivavtal ska gälla för alla som arbetar i Sverige.
EU-domstolens dom i Lavalmålet 2007 innebar dock ett förbud för fackliga stridsåtgärder för att tillse att arbetstagarna på svensk arbetsmarknad inte diskrimineras på grund av arbetsgivarens nationalitet.
Domen visade att den svenska arbetarrörelsens inställning till EU hade varit alltför godtrogen. Vi trodde helt enkelt på icke-bindande utfästelser från Bryssel att det svenska EU-medlemskapet inte skulle verka menligt på vår arbetsmarknads- och kollektivavtalsmodell. Nu vet vi bättre.
Vi måste därför mer aktivt verka för att det dras en tydlig kompetenslinje mellan EU och medlemsländerna, särskilt med tanke på de aktuella planerna att fortsätta fördjupa EU-samarbetet.
För att skapa en sådan gränsdragning har LO och Socialdemokraterna föreslagit att det till EU:s fördrag fogas ett socialt protokoll. Det ska slå fast att grundläggande fackliga fri- och rättigheter inte är underordnade de ekonomiska friheterna på den inre marknaden.
I händelse av konflikt ska de förstnämnda ha företräde. Företagens fria rörlighet ska inte kunna användas för att kringgå nationella lagar och kollektivavtal på arbetsmarknaden med syftet eller effekten att det leder till social dumping. Detta är en avgörande fråga för den svenska arbetarrörelsens förtroende för det europeiska samarbetet.
I ljuset av de diskussioner som nu förs om att ge EU större befogenheter vill vi uppmana hela den svenska arbetarrörelsen att engagera sig. Och att i debatten framhäva en klar och tydlig hållning: Det blir inga fler fördragsändringar och ökad beslutsrätt för EU innan vi kan garantera den självklara principen att svenska kollektivavtal ska gälla för alla som arbetar på svensk arbetsmarknad.
Fackliga rättigheter och likabehandling av arbetstagare ska gå före oseriösa företags vinstintressen. Här går den politiska skiljelinjen. Låt oss alla i arbetarrörelsen vara tydliga i detta när vi möter medlemmar och väljare inför valet till Europaparlamentet den 25 maj.
Karl-Petter Thorwaldsson, LO:s ordförande
Johan Danielsson (S), kandidat till Europaparlamentet på plats 10