Facket direkt facketdirekt.nu

Tal på LO-kongressen 2008 – Punkt 18: Arbetslinjen och välfärden

Ulla Lindqvist Tisdagen den 3 juni 2008 Det talade ordet gäller! Kongressdeltagare! I Bangkok finns en gatuförsäljerska som inte kan föreställa sig att barn kan gå i skolan utan att föräldrarna betalar höga skolavgifter. I Managua fin...


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Ulla Lindqvist

Tisdagen den 3 juni 2008

Det talade ordet gäller!

Kongressdeltagare!

I Bangkok finns en gatuförsäljerska som inte kan föreställa sig att barn kan gå i skolan utan att föräldrarna betalar höga skolavgifter.

I Managua finns en kokerska som funderar över hur hon ska ha råd att betala sin mors canceroperation.

I London finns en rörmokare som snart ska bli far till sitt tredje barn men någon pappaledighet existerar inte i hans land.

Runt hela jordklotet avundas många oss vår välfärd som bygger på ett starkt samband mellan skatt och allas tillgång till föräldraförsäkring, barnbidrag, förskola, skola, universitetsutbildning, sjukvård,
högkostnadsskydd, kollektivtrafik och bibliotek. Med andra ord är välfärden ”rena rama skatteåterbäringen”.

Tillgången till vård, skola och omsorg avgör i mångt och mycket vår frihet att själva bestämma hur vår tillvaro ska se ut. Att skapa detta oberoende – oavsett plånbokens storlek – är grunden i den svenska
välfärdsmodellen.

Välfärden bygger på långtgående ambitioner att omfördela såväl resurser som risker för att garantera alla medborgare trygghet. Omfördelningen sker dels mellan grupper i samhället och dels över individers
livstid. Alla är med och finansierar välfärden och alla får del av den på lika villkor.

Välfärden utgår från en tanke om att varje människa som finns i samhället är del av en gemenskap. Den gemenskapen bygger på att de äldre ser till att de yngre kan utbilda sig så att de yngre i sin tur kan
trygga de äldres ålderdom.

Att se samhället ur ett strikt egoistisk perspektiv – samhället finns för mig – är kortsiktigt och dessutom inte hela sanningen. Välfärden formar vi tillsammans. Å ena sidan ger välfärden trygghet. Å andra
sidan måste alla bidra. På så sätt finns individerna till för samhället lika mycket som samhället finns till för individerna.

Nu har vi en regering där det är moderaterna som styr – moderaterna som säger att de är ett arbetarparti.

På mycket kort tid har vi sett hur det formas en klasspolitik som tillhör en förgången tid. Tro mig när jag säger att skillnaderna i samhället har ökat och kommer att öka.

Den nya ”arbetarregeringen” delar nu snabbt in samhället i vi och dom, i utbildbar och obildbar, den som har arbete och den som är arbetslösa, den som är frisk och den som är sjuk. Regeringens politik är
kravfylld och konsekvenserna skrämmande.

LO-förbundens medlemmar, framför allt våra kvinnor och ungdomar, kommer att förlora till medelålders väletablerade män som redan har det ganska bra.

På punkt efter punkt kan vi visa att den borgerliga regeringens politik ger till dem som redan har och sätter extra press på dem som inte har. Det är en oanständig politik. Det är en orättfärdig politik – en
politik för ojämlikhet och för de välbeställda.

Vårt budskap är tydligt: Vi slår vakt om den gemensamma välfärden!

***

Kongressdeltagare

I vårt land diskrimineras unga kvinnor dagligen för att arbetsgivaren tror att hon kommer att skaffa barn eller för att hon redan är småbarnsmamma.

För mer än 30 år sedan gjordes moderskapsersättningen om till en föräldrapenning. Då fick både män och kvinnor möjlighet att vara hemma med sina barn och samtidigt ha en försörjning. Det är frustrerande men
lika fullt ett faktum att närmare 80 procent av föräldraförsäkringen tas ut av kvinnorna.

Ett ojämnt uttag av föräldraförsäkringen är ett problem eftersom ett barn har rätt till båda sina föräldrar. Den ojämställdheten får också konsekvenser på arbetsmarknaden. Kvinnor antas vara frånvarande i
större utsträckning än män och får en svagare position i arbetslivet. För barnens och för föräldrarnas skull vill vi ha en tredelad föräldraförsäkring.

Med detta som bakgrund väljer regeringen att attackera jämställdheten:

Sämre anställningstrygghet, skattesubventionerade hushållstjänster och stora skattesänkningar slår hårdast mot kvinnorna.

Utöver allt annat som drabbar landets kvinnor kommer regeringen att införa ett vårdnadsbidrag. Detta tilltag kommer naturligtvis att gå ut över den kommunala barnomsorgen. För många av LO-förbundens medlemmar
är barnomsorg på obekväma arbetstider är en av de viktigaste frågorna. Vi kräver mer barnomsorg på kvällar, nätter och helger – inte vårdnadsbidrag som cementerar traditionella könsmönster.

Kamrater!

Det finns många kvinnor i hemtjänsten, i industrin och i handeln som arbetat mer än 30 år och nu blivit långtidssjukskrivna när axlarna och nacken inte orkar längre. Dessa kvinnor ska inte behöva vara oroliga
för att mista sina arbeten och bli utan försörjning.

Välfärden måste rymma rätten att ha ett arbete och rätten att inte slitas ut på arbetet liksom rätten att få hjälp att komma tillbaka till ett arbete efter sjukdom.

All forskning visar att tiden är avgörande för hur väl man lyckas med att få en person som har drabbats av arbetsoförmåga tillbaka i arbete, varje dag och vecka är viktig.

Den som är sjukskriven men som har återfått arbetsförmågan och skulle komma tillbaka i arbete hamnar i ett moment 22. Den som har arbetsförmåga riskerar nämligen att förlora rätten till ersättning från
sjukförsäkringen.

Arbetsmarknadspolitiken har också minskat så mycket i omfattning att det knappast är realistiskt att flytta över människor från sjukförsäkring till arbetsmarknadsåtgärder. Det som behövs är aktiviteter och
ambitiösa stödjande åtgärder. Inom arbetsmarknadspolitiken finns inte längre resurser till detta. Knäckfrågan kvarstår: Hur ska den sjuke åter komma i arbete?

Den som har långvarig sjukskrivning i meritförteckningen har en lång väg tillbaka till arbetslivet. Det svåra är att avgöra hur långt arbetsgivarens ansvar för rehabilitering sträcker sig. Med dagens regler
vältras kostnaderna för sjuka över på staten redan efter fjorton dagar. När arbetsgivarnas ansvar för rehabiliteringsutredningarna tas bort kommer de inte att ha några starka ekonomiska incitament att få
tillbaka anställda i arbete. Det kostar inget att ha långtidssjukskrivna. Däremot kan det kosta att satsa på att få tillbaka en person med hälsoproblem.

Regeringen vill införa en så kallad ”rehabiliteringskedja”. Det låter fint, men förslagen handlar snarare om att införa en utsorteringskedja där de sjuka kastas ut från arbetsplatserna.

Regeringens utgångspunkt är att människor egentligen inte är sjuka – bara lata! Därför pågår det en hetsjakt på sjukskrivna, som i många fall har slitits ut av sitt arbete. LO menar att arbetsgivare och
myndigheter­ måste få ett tydligare ansvar. När arbetsgivarna inte fullt ut kan anpassa arbetsmiljön för den som har begränsad arbetsförmåga är det rimligt att staten går in med stöd och hjälp.

När regeringen fördelar ansvaret för sjukskrivningarna faller bördan i huvudsak på den sjukskrivne. Individen drabbas av lägre ersättning, striktare villkor, hårdare krav och försämrat anställningsskydd. Den
är knappast vad LOs medelålders kvinnor behöver!

Problemet är att rehabiliteringen inte sätts in tillräckligt tidigt. Trots att arbetsgivarna har rehabiliteringsansvar kan de välja att sitta med armarna i kors och göra ingenting. Självklart måste en arbetsgi­
vare som inte gör vad som krävs för den sjukskrivna drabbas av kännbara sanktioner. Det är arbetsgivaren som är boven – inte den sjukskrivna.

Regeringen menar att efter tre månader ska individens arbetsförmåga prövas mot alla jobb på arbetsplatsen. Det betyder till exempel att arbetsförmågan hos den utslitna kvinnan i vården prövas mot lättare jobb
på kontoret. Om hon då anses ha arbetsförmåga för detta jobb dras sjukpenningen in. Om arbetsgivaren vägrar omplacera henne finns det inget att göra. I värsta fall mister hon sin sjukpenning. Hon får ingen lön
eftersom hon inte kan utföra det jobb hon anställts för och hon är inte arbetslösa eftersom anställningen består. Alltså står hon helt utan försörjning.

Efter sex månader ska individens arbetsförmåga, det vill säga rätten att behålla sjukpenningen, prövas mot alla jobb på arbetsmarknaden. Om den utslitna kvinnan i vården då har arbetsförmåga nog att till
exempel kunna stå i en videobutik kan sjukpenningen dras in. Och det gäller även om något sådant jobb inte finns. Alltså står hon helt utan försörjning.

Anställningsskyddet ändras inte men i praktiken sätts lagen om anställningsskydd (LAS) ur spel. Arbetsgivare kan säga upp anställda efter sex månaders sjukskrivning. Att rehabilitera sig med sikte på ett jobb
som inte finns hos arbetsgivaren kan vara saklig grund för uppsägning enligt LAS. Det samma gäller om den sjukskrivna försöker men inte klarar att återgå i arbete.

LO vill ha en lagstiftning som förtydligar arbetsgivarnas ansvar för tidig rehabilitering och som förstärker människors trygghet i anställningen. En bra företagshälsovård förebygger ohälsa och kan spela en vik­
tig roll för att stötta den anställde och arbetsgivaren i rehabiliteringsarbetet. Därför vill vi teckna en rehabiliteringsförsäkring.

Om den enskilde inte kan gå tillbaka till sin tidigare arbets­plats måste ansvaret så småningom bli samhällets. Den som kan arbeta måste få hjälp till ett annat arbete på hel- eller deltid, för det är rimligt
att den som är sjuk får mer stöd och hjälp att komma tillbaka till arbetsmarknaden än den som är fullt frisk. Möjligheterna att få stöd till olika former av utbildning måste öka. Personer som går från
sjukskrivning till sjuk- och aktivitetsersättning ska först pröva möjligheten till arbete med lönebidrag.

Kongressdeltagare!

Varje dag går människor till sitt arbete och riskerar att inte komma hem igen. Förra året dog mer än en person per vecka, 77 stycken på ett år. Framför allt sker olyckorna inom transport- och
kommunikationssektorn, byggbranschen och tillverkningsindustrin.

Under detta år har antalet omkomna redan överstigit 30 personer, varav 6 omkommit under de senaste veckorna, Det är tragiskt, sorgligt och något som vi som facklig organisation inte kan acceptera. Därför
kräver vi nolltolerans mot dödsolyckor på arbetsplatserna.

Till dödsolyckorna ska läggas alla som ”bara” skadas och blir sjuka på grund av arbetet. Varje år dör till exempel mer än 100 personer på grund av att de tidigare kommit i kontakt med asbest. Det syns ingen
minskning av dessa dödsfall.

Regeringen pratar mycket om hur viktigt det är att skapa fler jobb. Sämre arbetsmiljö skapar inte fler jobb. Vi vill ha bättre arbetsmiljö inte ökad orättvisa.

Stress och dålig bemanning leder ofta till att människor inte orkar och blir sjukskrivna. För att förhindra att människor slits ut och skadas på sin arbetsplats är det viktigt att alla arbetsplatser har ett
förebyggande arbetsmiljöarbete.

Med förebyggande arbetsmiljöarbete går det att undvika sjukdom på grund av dålig arbetsmiljö samtidigt slipper arbetsgivarna kostnader för sjuklön, produktionsbortfall och ersättare.

I dag pågår en intensiv miljödebatt om klimathot, bilar, bensin och sopsortering. Det är en viktig debatt som inte får förringas. Jag skulle bara önska att vi hade samma intensiva debatt om våra arbetsmiljöer.
För det är väl inte som Fria Pro-teatern säger:

När skiten från fabriken slår ned på chefens hatt – då får vi en miljödebatt.

Inre och yttre arbetsmiljö hänger ihop liksom fysisk och psykisk arbetsmiljö. Därför kan vi inte arbeta med en sak i taget. Vi måste koppla ett helhetsgrepp på hela arbetsplatsens arbetsmiljö.

Det behövs mer resurser och hårdare krav på arbetsgivarna att förbättra arbetsmiljön på våra arbetsplatser – inte mindre resurser och otydligare krav.

***

Därmed yrkar jag bifall till LOs styrelses förslag till riktlinjer och utlåtanden under punkt 18.