Facket direkt facketdirekt.nu

Tal vid Socialdemokraternas upptakt inför Europaparlamentsvalet

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Det handlar egentligen om tilliten och tilltron till att mitt bidrag och min handling gör skillnad. Jag tror att det är oerhört viktigt, inte minst när det gäller frågan om internationell solidari...


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Det handlar egentligen om tilliten och tilltron till att mitt bidrag och min handling gör skillnad. Jag tror att det är oerhört viktigt, inte minst när det gäller frågan om internationell solidaritet. När det
nu handlar om att lösa konflikten i Gaza, så är det självklart att vi ställer krav på FN. Men vi ställer också krav på EU som samlande kraft för människor och som samlande kraft för nationer som har bestämt
sig för att man vill leva i fred med varandra.

När jag skulle bestämma mig inför folkomröstningen om medlemskap i EU, så var det inte alls självklart att jag skulle rösta ja. Jag tvekade, men det som fick mig att faktiskt väga över till ett ja, det var att
jag såg EU som ett fredsprojekt. Kriget på Balkan rasade och jag ställde mig frågan om det hade varit möjligt om de varit medlemmar i EU? Mitt svar var nej. Jag trodde att i så fall hade andra krafter kommit
in mycket tidigare för att hjälpa till med att lösa konflikten.

Jag hämtade mitt engagemang i folkomröstningen. Ni som sitter här – de av er som var så gamla så ni fick vara med och rösta – oavsett hur ni röstade, så hämtade ni engagemang i en övertygelse. Nu måste vi
plocka fram det engagemanget. Därför att det är absolut nödvändigt att vi får upp valdeltagandet i EU-parlamentsvalet. Valdeltagandet är som lägst hos de grupper som fortfarande står ganska likgiltiga inför
EU; de som säger att de inte har något särskilt intresse för EU eller inte vet vad de tycker. Hur ska vi få dem att rösta som inte känner ett engagemang? Vi måste väcka engagemanget. Det är en enorm utmaning
för oss.

I förra valet röstade 38 procent. När man frågar nu så är det 41 procent som säger att de säkert kommer att rösta. Det är bara en liten ökning. Vi måste få upp valdeltagandet väsentligt mycket mer, inte minst
bland ungdomarna. Det var bara var fjärde valberättigad under 25 år som röstade vid förra EU-parlamentsvalet. Därför skulle jag vilja slå ett extra slag för att vi ska stötta vår egen ungdomsorganisation, SSU,
i deras aktiviteter. Men jag tycker att vi också ska stötta de samlande ungdomsorganisationerna, LSU, och deras kampanj för just ökat valdeltagande, ”Rösta den 7 juni”.

Vi måste övertyga många att rösta därför att ett högt valdeltagande är bra för demokratin och vi vet också att ett högt valdeltagande gynnar socialdemokratin. Vi ska inte ge bort röster till andra genom att
våra sympatisörer inte röstar. Vi ska se till att inte andra vinner makt på vår bekostnad. Det här valet, kamrater, det handlar om mobilisering, och det ska vi lyckas med.

Det finns en potential. Varför ska Sverige, som har så högt valdeltagande annars, vara sämst bland de gamla EU-länderna, som vi var i förra Europaparlamentsvalet? Det finns ingen rimlig förklaring till det.
Det finns inte heller någon rimlig förklaring, kamrater, till varför Socialdemokraterna ska få mindre än 25 procent i EU-parlamentsvalet. Vi har en jättepotential att öka andelen; att få fler Socialdemokrater
i EU-parlamentet.

Men då måste vi vara väldigt tydliga med att det inte bara handlar om att öka valdeltagandet, utan också om att det faktiskt gör skillnad var man lägger sin röst. Att det finns en väldigt tydlig skillnad
mellan det röda och det blå laget också i EU. Det finns de som tycker det är självklart att det är skillnader mellan de röda och de blå på hemmaplan, men som tänker att när det kommer till EU då är inte
skillnaden så stor, utan i EU är det mera en kamp mellan länder. Det är inte sant. Det är rött och blått också i EU. Vi ska kämpa för ett handlingskraftigt EU som sätter människan och löntagarnas rättigheter i
centrum. Alternativet är ett minimalistiskt, marknadsliberalt EU där politiken får minskad kraft. Det är faktiskt vad det handlar om.

Jag tror att man kan göra det väldigt enkelt och säga som Olle Ludvigsson säger i broschyren som vi fått ”Europaparlamentsvalet 2009”. Olle står på andra plats på listan och vi ser honom som vår fackliga
kandidat. Han säger att man måste kunna förklara närheten mellan beslut och vardag. Så tänker vi nog också när det gäller de kommunala frågorna och de nationella frågorna, men det kanske är ännu viktigare när
det gäller EU-frågorna.

Vi har en EU-plattform som konkret lyfter fram enskilda sakfrågor och som väldigt tydligt kan sammanfattas i att den 7 juni så handlar det om rättvisan.

Ta till exempel frågan där vi så tydligt är överens och där vi i valplattformen säger att vi ska ha en gemensam arbetsmarknad i Europa. En gemensam arbetsmarknad är viktig, men den får inte utnyttjas för att
pressa löntagarnas villkor nedåt eller hota rätten att teckna kollektivavtal. Det är väldigt tydligt en rättvisefråga. Det handlar om likabehandling av löntagare; lika lön för lika arbete på en och samma
arbetsmarknad. Alla som arbetar i Sverige, oavsett nationalitet, ska ha lika lön för lika arbete. Detsamma ska gälla i alla EU-länder utifrån de lagar, regler och avtal som gäller. I varje land ska löntagare
likabehandlas. Det tycker inte det blå laget; de vill inte ha likabehandling.

Det blå laget tycker att löner och anställningsvillkor kan användas som en konkurrensfördel för de nya medlemsländerna. De säger att det är ett sätt att hjälpa nya medlemsländer. Varför tror de då att de
fackliga organisationerna i de nya medlemsländerna är fullkomligt eniga med oss i kampen om lika lön för lika arbete, likabehandling och ickediskriminering? Det är en av de absolut viktigaste frågorna som jag
ser det utifrån ett fackligt perspektiv, men också från ett perspektiv om just likabehandling, som vi har i valmanifestet.

Vi kan nämna andra frågor i valet, t ex frågan om full sysselsättning. Alla säger att de vill ha full sysselsättning, men en del tycker att Lissabonstrategin kanske inte är så klok, utan mer en pappersprodukt.
Så är det inte alls. Lissabonstrategin handlar om att man ska förena ekonomisk effektivitet med ett socialt sammanhållet samhälle och ett samhälle som långsiktigt håller ihop också när det gäller vår miljö.

Lissabonstrategin är i allra högsta grad modern. Man kanske kan säga att EU t.o.m. var lite före sin tid när man kopplade samman dessa tre dimensioner. Socialdemokratin säger tydligt att vi ska fortsätta jobba
för alla dessa tre dimensioner och att det inte handlar om att först ska vi skapa och sedan fördela, utan att fördelningen i sig är skapande. Det är genom ett socialt sammanhållet samhälle som vi faktiskt
skapar tillväxt. Där finns det en enorm skillnad mellan vad de olika politiska partierna tycker.

Vi kan också ta en av våra paradgrenar; jämställdheten. Vi tycker att det är självklart att alla män och kvinnor ska ha rätt till egen försörjning, så vi har lyft in frågan om barnomsorgen i Lissabonstrategin.
Vad gör då det nuvarande ordförandeskapet, den tjeckiska, mycket konservativa nyliberala regeringen? Jo, de kallar till ett toppmöte, jag tror att det var med arbetsmarknadsministrarna, där man vill diskutera
hur man kan gynna kvinnors arbete genom att ge kvinnor ersättning för att man är hemma. Deras bidrag var att diskutera någon form av hemmafrubidrag som alternativ till en barnomsorg i hela Europa.

Då kan man inte göra som vår nuvarande regering gör; småle lite förläget och tycka att det är ju bara de där tjeckerna. Har ni tänkt på att det avslöjar hur den svenska regeringen ser på EU? De ser inte EU som
någonting där vi ska länka samman frågor i en gemensam politik; att det är viktigt att jobba tillsammans. Nej, de viftar bort det och menar att vi fixar vårt på hemmaplan. Det är en enorm skillnad mellan vad
vi vill, vad vi gör och vad det blå laget vill och gör.

Jag skulle kunna fortsätta att göra listan över viktiga frågor mycket längre. Arbetstider och anställningstrygghet. I övriga Europa finns det inga regler om saklig grund för uppsägning. Vi kan vara med och
bidra därför att det är bra för löntagare i Sverige att löntagare i övriga Europa får det bättre. Gemensam arbetsmarknad kräver gemensamma beslut.

Om vi ska kunna öka valdeltagandet måste vi kunna svara på frågor om varför EU är så viktigt. Då ska vi hämta kraft ifrån det som vi har åstadkommit under den mandatperiod som vi nu är i slutet av. Vi ska till
exempel berätta att det var svensk arbetarrörelse och så småningom hela den europeiska arbetarrörelsen, som drev igenom ett tjänstedirektiv som innebär att arbetare inte ska ställas mot arbetare, utan just det
som jag sa tidigare, lika lön för lika arbete, oavsett nationalitet på den arbetsmarknad där man arbetar.

Vi ska tala om att när kollektivavtalen hotas av EG-domstolens beslut så var det Jan Andersson, som är ordförande i sysselsättningsutskottet, men också andra socialdemokratiska EU-parlamentariker, som drev
fram en bred majoritet för en förändring av EUs lagstiftning, återigen för att trygga lika lön för lika arbete. Det visar att de värden som vi tycker är viktiga – likabehandling, ickediskriminering och
demokrati – måste erövras gång på gång. Och det är bara genom politiska beslut man kan göra det. Det är bara genom progressiv politik man kan göra det. Vi ska tala om att det var Socialdemokraterna som gjorde
det.

Vi ska tala om att det var tack vare ett gediget facklig-politiskt samarbete som försämringar av arbetstidsdirektivet kunde förhindras.

Vi ska naturligtvis också berätta att de borgerliga ledamöterna, de svenska borgerliga ledamöterna i Europaparlamentet, i allt väsentligt röstade emot allt detta. Det fanns kanske något undantag. Men i allt
väsentligt röstade de emot. Vi ska tala om att de avslöjar sig i Europapolitiken, för de tillhör ju samma partier som här på hemmaplan säger att de står upp för den svenska modellen. Men det är inte sant.

Hörde ni Hökmark häromdagen i radion? Då sa han att när det gäller arbetsmarknadsfrågor, då ska inte vi inte fatta beslut långt där borta i EU, utan det ska vi göra här hemma. Det låter ganska lockande. Vi har
ju vår svenska modell, en stark arbetsmarknad, hög sysselsättning, starka kollektivavtal och starka fackliga organisationer. Är det då inte bättre att vi fattar besluten här hemma?

Men återigen: De avslöjar sig, de vill inte att besluten ska fattas i Bryssel, på europeisk nivå. De vill inte att en gemensam arbetsmarknad ska ha gemensamt regelverk. För om vi har det, så kan inte löner och
anställningsvillkor användas i en negativ spiral, i social dumpning.

Det är väldigt tydligt att det har betydelse vem som har makten här hemma för vilka beslut som fattas i Bryssel. Den svenska regeringen säger till exempel: ”Nej, vi vill inte öppna upp
utstationeringsdirektivet.” Det handlar om det direktiv som har betydelse för rätten till lika lön för lika arbete. De menar att om vi öppnar upp det nu och försöker förstärka det, så finns det risk att det
blir sämre. De tycker det är bättre att vi håller i det vi har och fixar saker och ting här hemma. Det är för att de vill ha ett marknadsliberalt Europa.

Återigen, det hänger ihop vilka som styr här hemma och hur politiken ser ut i Europa. Får vi Mona som statsminister så blir det en väldig trygghet för de EU-parlamentariker vi får i Europa och för oss alla att
hela Europapolitiken hänger ihop. Mona, jag vet att Europafrågorna står högt hos dig, därför att du tycker att internationell solidaritet och internationellt arbete är viktigt. Det måste vi också tala om i den
här valrörelsen.

x x x

Vi ska inte glömma bort att vi har ännu ett val; ett kyrkoval där vi har 8 000 Socialdemokrater på listorna till kyrkofullmäktige och en förhoppning om att vi ska bli 12 000. Valrörelserna hänger ihop.

Tänk vilken enorm potential! Människor kan gå ut ett halvår innan den valrörelse där de själva står på listorna. Tänk vilken möjlighet att gå ut och känna att nu gör vi en insats i EU-valrörelsen och ser till
att kyrkovalet hänger ihop med andra valrörelser.

Det är samma ideologi i båda valrörelserna. Också i svenska kyrkan kämpar vi för solidaritet, jämlikhet och rättvisa, liksom vi gör i EU, liksom vi gör i kommunerna.

I kyrkovalet har vi samma hot som vi har inför EU-valet. Olle Burell, som är ordförande i den socialdemokratiska gruppen i kyrkomötet, berättade för mig att nu säger Sverigedemokraterna att de ska öka sitt
antal i kyrkomötet från fyra till tio ledamöter. Deras ambition är alltså mer än en fördubbling. Vår ambition kan möjligtvis tyckas något mer blygsam, när vi säger att vi ska öka från 71 till 85
socialdemokratiska ledamöter.

Men låt oss se till att vi tar de platserna som Sverigedemokraterna säger att de ska ta och låt oss se till att vi tar de platserna som Sverigedemokraterna redan har. Det här är en oerhört viktig fråga,
kamrater.

Och detsamma gäller EU-valet, för också där står Sverigedemokraterna redo.

x x x

Jag vill avsluta med det som jag tycker är allra viktigast och återknyta till det jag inledde med. Jag pratade om kriget i Gaza och om EU som fredsprojekt.

Det är inte mer än knappt 65 års sedan som Europa låg i ruiner efter krig som härjade i nästan hela Europa. Det var få som stod utanför; Sverige var ett av de länderna. Sedan dess har nazisterna och den
nationalistiska extremhögern försökt hämta sig och återuppstå i olika skepnader.

Det är faktiskt knappt tio år sedan som svenska nynazistiska grupperingar med stöveltramp, Hitlerdyrkan och rasideologi trappade upp med hat, hot och våld. De fanns på svenska gator och torg och till och med
på arbetsplatserna. De utsåg nya syndabockar och nya måltavlor för sitt hat.

Det var många som försökte bekämpa dem; många politiskt och fackligt aktiva, många journalister, många poliser och många andra som vill värna demokratin. Vi ska stå som garanter för demokrati i yttrandefrihet.
Vi försöker ta kampen och vi har gjort det. Man kan kanske säga att vi till viss del har lyckats.

Det är också tio år sedan som fackföreningsmannen Björn Söderberg mördades. Björn var syndikalist. Men det spelar ingen roll om man är syndikalist eller fackföreningsman och medlem i ett LO-förbund. Då enades
vi, många fackligt aktiva, i manifestationer och demonstrationer och vi fick också med den svenska pressen som gjorde gemensam sak för att avslöja nazistiska kriminella grupperingar.

Det skrevs en del framsynta artiklar då. Ni har i ert material fått första sidan på en av de artiklar som publicerades i Aftonbladet. Jag kan verkligen uppmana er att gå in på nätet och läsa fortsättningen på
den artikeln. Vi var framsynta då, men vi har mycket att lära av det som stod där.

Om vi var så medvetna då om vad som var på väg att hända, hur kan det då komma sig att vi ändå fått den utveckling som vi ser idag? Jag sa att vi kanske i viss mån har lyckats, därför att vi inte ser några som
kallar sig nazister idag. Hur har då Sverigedemokraterna klarat att omvandla sig från ett nynazistiskt nätverk till en polerad yta av ett etablerat parti? För det är det som har hänt på tio år.

LO startade för tio år sedan en kraftsamling för demokrati och mot nazism. Alla LOs förbundsordföranden skrev under; för demokrati, mot nazism. Nu kallar de sig inte öppet för nazister. Och visst har vi en
stark demokrati. Ändå känner jag oro. Därför att det är en ny strategi som vi ser; en strategi som kan kallas de dolda budskapens tid.

Sverigedemokraterna har smugit sig fram och demonstrerat framför LO-huset. De var inte många, men de fick demonstrationstillstånd framför LO-huset. Varför tror ni att de ville demonstrera utanför LO-huset? Jo,
för att kunna ta foton. För att de vill att det ska se ut som att vår bakgrund också är deras. För att de ska kunna hävda att vi har en gemensam bakgrund; arbetarrörelsen, arbetarna och Sverigedemokraterna.

Det är inte så och det kommer aldrig vara så. Vi har ingen gemensam bakgrund. Det måste vi göra väldigt tydligt, kamrater. Vi för idag en daglig kamp mot moderaterna, mot högerns arbetarfientliga politik, men
vi får inte glömma bort de högerextrema krafterna. De må kalla sig Nationalsocialistisk front, Folkfronten eller Sverigedemokraterna. Men oavsett vilket namn eller camouflage de för tillfället har, eller vilka
blommor de gömmer sig bakom – för nu har ju till och med Sverigedemokraterna en blomma, en blåsippa som symbol för sin politik – oavsett vad de gömmer sig bakom, så måste vi bekämpa dem.

Vi har ett val att göra i vår vardag och vi måste göra det dagligen. Vad som annars händer kan ni läsa om i det material som ni har fått utdelat. På baksidan finns en dikt av den tyska antinazistiske prästen
Martin Niemöller. Han talar om vad som händer om man tror att man inte är berörd. Om just jag inte berörs av att vara den som angrips idag, är det kanske bekvämast att inget säga. Men mycket, mycket tydligt
beskriver han att till slut finns det ingen som försvarar mig när det är min tur att bli angripen.

Jag tror, kamrater, att vi måste vara ännu tydligare i vår ideologiska grund. Vi får inte glömma solidariteten. Vi ska inte möta deras hot och hat med hat tillbaka, utan vi ska använda solidaritet som vårt
vapen. Solidaritet, jämlikhet och rättvisa. Vi får inte underskatta solidariteten. Vi får inte underskatta medmänskligheten och solidariteten.

Vi står inför ett val.
Vi står inför flera val.
Och de valen, kamrater, de handlar om människovärde, om jämlikhet, solidaritet och om människors lika värde och lika rätt i Sverige, i Europa och i världen.

Nu ska vi gå ut och med solidariteten som förtecken ta kampen för många socialdemokrater i Europaparlamentet, många socialdemokrater i kyrkofullmäktige och kyrkomötet, många socialdemokratiska sympatisörer som
blir medlemmar och som kommer med oss i kampen för ett solidariskt samhälle, ett solidariskt Sverige och för ett socialdemokratiskt Sverige i september nästa år.

Tack!