Facket direkt facketdirekt.nu

Ulf Kristersson – en ”superöverläkare” som skjuter från höften

Välfärd Om socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) hade tagit sitt uppdrag seriöst hade han bett om en ordentlig orsaksanalys till de ökade sjukskrivningarna. Det skriver LO-utredaren Kjell Rautio


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Publicerad i Dagens Arena 16 maj 2013

Om socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) hade tagit sitt uppdrag seriöst hade han bett om en ordentlig orsaksanalys till de ökade sjukskrivningarna. Det skriver LO-utredaren Kjell Rautio.

I dag kan vi i olika tidningar läsa om en socialförsäkringsminister som drabbats av något som skulle kunna kallas för statistikrelaterad politisk panikångest. Fakta sparkar. Statistiken beter sig inte som ministern vill. Därför projicerar han problemen på alla andra utom sig själv.

Bakgrunden är att sjukskrivningarna sedan 2010 har ökat, trots att syftet med alliansens sjukförsäkringsreform (”rehabiliteringskedjan”) från sommaren 2008 tvärtom var att de varaktigt skulle minska. Vad ”rehabiliteringskedjan” möjligen åstadkom var alltså att i cirka två år (2008-2010) förlänga den trend med minskade sjuktal som inletts redan sex år tidigare (2002). I dag är vi, på grund av de senaste årens ökade sjuktal, snart uppe i ungefär samma nivå som gällde innan ”rehabiliteringskedjan” infördes.

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) ikläder sig därför rollen som ”superöverläkare” och underkänner såväl de behandlande läkarnas intyg som försäkringskassehandläggarnas beslut. Han tror sig redan, trots att någon djupare orsaksanalys inte är gjord, veta var ”skon klämmer”. I en DN-intervju antyder Kristersson att såväl läkare som FK-handläggare alltför enkelt sjukskriver personer med psykisk sjukdom, som är den diagnosgrupp som ökat mest. Därför ger han nu Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) i uppgift att se över sjukreglerna, med det klart uttalade medskicket att alltför många med psykisk ohälsa sjukskrivs i onödan.

Att Kristersson är ute efter ytterligare regelskärpningar kan knappast undgå någon läsare av DN-artikeln. Men det kan ju faktiskt vara så att den ökande psykiska ohälsan inte alls beror på att regelverket är allt för slappt. Det kan ju faktiskt vara precis tvärtom. Detta var nämligen något som flera kvalificerade remissinstanser och stressforskare varnade för 2008, när regeringen utan att lyssna stressade igenom regelskärpningar och snäva tidsgränser i sjukförsäkringen. Samhall ansåg exempelvis i sitt remissvar att ”det finns också sjukdomstillstånd där de för snäva tidsgränserna i sig kan bli en direkt negativ stressfaktor och därmed istället försämrar den enskildes möjlighet att komma i arbete”.

Även om de skärpta reglerna och de snäva tidsgränserna kan vara en av orsakerna till den ökade stressen och fördjupade psykiska ohälsan kan man naturligtvis inte bortse från den faktor som arbetslivs- och ohälsoforskningen allra tydligast pekar ut. Det handlar naturligtvis om arbetsmiljön och att villkoren för dem som jobbar blivit allt mer pressade och tuffa.

Samma dag som Kristersson gör sitt utspel visar exempelvis en rapport från Lärarförbundet att 90 procent av förskolelärarna är så stressade av ökade krav och arbetsuppgifter att de har svårt att planera verksamheten och uppfylla kraven i skollagen. Liknande rapporter kommer numera regelbundet in från såväl sjukvården som äldreomsorgen. Personalen ”går på knäna” på grund av ökade krav, alltför låg bemanning och slimmade arbetsorganisationer. Detta är dock inget som socialförsäkringsministern ens nämner i den aktuella DN-intervjun.

Ska vi komma åt ohälsoproblematiken på lång sikt handlar det i grunden om att skapa ett långsiktigt hållbart arbetsliv. Trots att varken Kristersson eller regeringen vill höra det varnar ett växande antal fackligt aktiva och arbetsmiljöforskare för att arbetsförhållandena och villkoren i arbetslivet snabbt håller på att försämras. Arbetsorganisationerna slimmas allt mer och kraven på produktivitet skruvas upp.

Hade Kristersson tagit lite mer seriöst på sitt uppdrag hade han, i stället för att ensidigt inrikta sig på skärpta sjukregler, bett om en rejäl orsaksanalys. Men tyvärr har vi en socialförsäkringsminister som tycks sky grundliga orsaksanalyser och hellre vill signalera politisk handlingskraft och att möta frågorna på ”uppstuds”. Därför kan vi nog tyvärr i framtiden räkna med ministrar som flåshurtigt skjuter från höften och snabbt spottar ut diagnoser när de ställs inför allvarliga samhällsproblem …

Kjell Rautio, välfärdsutredare vid LO