Publicerad i Dagens Industri 30 april 2012
Det svenska samhället genomgår just nu stora förändringar. Den tidigare välfärdsmodellen håller på att ersättas av en modell med ekonomiska incitament – stora inkomstskillnader – som viktigaste styrmedel.
En fungerande välfärdsmodell bygger på generösa ersättningar och bidrag vid de tillfällen i livet då människor inte kan arbeta. Samtidigt innehåller den strikta krav på att ta ett arbete när det är möjligt. Ett försvar av välfärdsmodellen förutsätter därför både att ersättningarna förbättras och att kontrollen utvecklas.
Men när det gäller arbetslösa som får försörjningsstöd finns inga regler om att Arbetsförmedlingen ska kontrollera att de samtidigt aktivt söker efter arbete. Arbetsförmedlingen har inte heller någon skyldighet att meddela socialförvaltningen när så inte sker. Den uppgiften borde dock ges till Arbetsförmedlingen, som har bättre kunskaper om arbetsmarknaden än socialförvaltningen. Det framgår av en ny rapport från LO-ekonomerna ”Välfärd med kontroll”.
Ännu ett exempel på att inkomstskillnader allt mer används som styrmedel är regeringens förslag om att den som får försörjningsstöd ska få behålla en del av stödet även om hon eller han får ett jobb och en lön som ger en skälig levnadsnivå.
En sådan reform hotar dock att undergräva legitimiteten i skattesystemet. Bakom förslaget vilar tanken att många som får försörjningsstöd skulle kunna få jobb, men inte vill arbeta därför att lönen är för dålig.
Den som idag har ett lågavlönat jobb förväntas betala skatt, bland annat för att med hjälp av försörjningsstöd kunna försörja dem som inte kan försörja sig på annat sätt. Det är rimligt. Men om regeringens förslag genomförs förväntas de dessutom betala skatt för att en annan person ska få extra betalt för att utföra samma jobb. Det är inte rimligt.
Dessutom ligger det implicit i ett sådant system att vi accepterar att betala fullt försörjningsstöd till den som avstår från arbete för att lönen inte är tillräckligt hög. Det är inte heller rimligt, om lön och andra villkor ligger på en normal nivå.
Regeringens förslag skulle få konsekvenser både för arbetslöshetsförsäkringen och för aktivitetsstödet. Om vi inte tror att kommunernas eller Arbetsförmedlingens kontrollsystem kan vara tillräckligt effektivt för att förhindra missbruk då måste vi också bereda oss på att inkomstförsäkringarna kommer att urholkas än mer.
En inkomstrelaterad försäkring ska kunna ge hög ersättning till den som har haft en hög lön. Det är själva idén. Därmed blir de ekonomiska incitamenten att ta arbete svaga. I gengäld måste kontrollen av att försäkringens regler efterlevs fungera väl.
Den som förlitar sig väldigt starkt på ekonomiska incitament som styrmedel måste också beakta att reformen riskerar att ge dem som träder in på arbetsmarknaden incitament att först försöka få försörjningsstöd. När de väl får ett jobb får de ju behålla en del av stödet. Deras inkomst blir därmed högre än om de tar ett jobb direkt och bara har lönen att leva på.
Försörjningsstödet har fått en alltför stor roll som försörjningskälla för arbetslösa. För två grupper av arbetslösa, med försörjningsstöd eller utan ekonomiskt stöd från samhället, finns det skäl att öppna vägar för att få arbetsmarknadspolitiska stöd.
Det gäller alla dem som har förbättrat sin ställning på arbetsmarknaden genom att studera. Tidigare fanns ett studerandevillkor i arbetslöshetsförsäkringen som innebar att den som hade avslutat en heltidsutbildning på minst ett läsår kunde få viss ersättning. Ett liknande studerandevillkor bör införas på nytt.
Det gäller också dem som är helt eller delvis arbetsföra, men som har särskilt svårt att få arbete. För denna grupp kan särskilda arbetsmarknadspolitiskt motiverade arbeten, såsom gamla tiders beredskapsarbeten, behöva skapas.
Anna-Kirsti Löfgren, LO-ekonom