Fråga facket Fråga facket

Vi accepterar inte tomma stolar

Arbetsmarknad När Hotell- och restaurangfacket, HRF, mötte sina arbetsgivare i Visita – tidigare SHR – den 8 maj uppträdde arbetsgivarparten på ett sätt som måste fördömas skarpt. 31 minuter var den tid arbetsgivaren hade till sitt förfogande för förhandling. Efter den mycket begränsade tiden krävde man ”frivillig medling”. Inte ens tre hundradelar av en sekund hade arbetsgivaren lust eller ork att ge varje medlem för att diskutera hennes eller hans lön och andra anställningsvillkor. I stället, menade man, skulle processen skjutas över till en statlig myndighet i princip direkt, utan seriösa förhandlingar. Det är en anmärkningsvärd abdikation från partsansvaret.


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Publicerad på Arbetets nättidning 15 maj 2012

När Hotell- och restaurangfacket, HRF, mötte sina arbetsgivare i Visita – tidigare SHR – den 8 maj uppträdde arbetsgivarparten på ett sätt som måste fördömas skarpt. 31 minuter var den tid arbetsgivaren hade till sitt förfogande för förhandling. Efter den mycket begränsade tiden krävde man ”frivillig medling”. Inte ens tre hundradelar av en sekund hade arbetsgivaren lust eller ork att ge varje medlem för att diskutera hennes eller hans lön och andra anställningsvillkor. I stället, menade man, skulle processen skjutas över till en statlig myndighet i princip direkt, utan seriösa förhandlingar. Det är en anmärkningsvärd abdikation från partsansvaret.

Den svenska modellen har tjänat Sverige väl. Utan att på något sätt förneka att lönerna kunde vara högre och anställningsvillkor bättre, ser vi det som helt nödvändigt att slå vakt om vår förhandlingsmodell och utveckla den i takt med sin tid. Lönebildningen ska inte underställas statlig reglering genom brist på partsansvar. Vi har levt i förvissning om att vårdnaden om parternas självständighet och ansvar är något som också våra motparter står för. Händelser som den som beskrivs ovan gör att denna tyvärr måste ifrågasättas.
Kollektivavtal är viktiga för miljontals löntagare. För arbetare och tjänstemän runt om i Sverige reglerar det vilken lön man får för sitt arbete och hur mycket extra betalt man får när man jobbar över. Det bestämmer vilka lägstalöner som ska gälla, och där finns en rad andra bestämmelser som är viktiga för den anställda.
För företagen betyder avtalet att spelreglerna är tydliga och konkurrensneutrala i branschen. Med avtalet undertecknat och klart åtar sig de anställda att inte ta till dyra och kostsamma konflikter. Den fredsplikten garanteras av en facklig motpart som ställer sina krav med utgångspunkt från dels ett ansvarstagande för konkurrenskraften i svensk industri och dels att produktionsresultatet ska fördelas på ett rättvist sätt. Den modellen har byggts på insikten att en god tillväxt och effektiv produktion fås om vi satsar på kompetens och produktutveckling. Därmed har vi också valt bort sämre löner och anställningsvillkor för löntagarna som konkurrensmedel.

Branschvisa förhandlingar har många fördelar. De sköts av parter som har kunskaper och kompetens om förutsättningarna för de verksamheter de undertecknar spelregler för. Det är parterna som tveklöst känner branschen och verksamheterna bäst.

Arbetsgivaren och den fackliga parten har olika perspektiv i förhandlingarna och man har olika uppdragsgivare. Men man delar ändå ett ansvar för branschens eller verksamhetens förutsättningar. Det har gett oss en framgångsrik modell. Den har byggt på en enkel men  oerhört viktig förutsättning: att parterna möts med respekt för varandra.
Vi som undertecknar den här artikeln har tillsammans en lång och gedigen förhandlingserfarenhet. Vi har i åtskilliga förhandlingar mött våra motparter, hört deras argument, och prövat dessa mot egna krav. Vi har till slut nått överenskommelser och tecknat avtal.

Vi företräder samtliga LO-förbunden och har i avtalsrörelser haft delvis skiftande utgångspunkter och krav gentemot arbetsgivaren. Men för vår del handlar det här inte om procentsatser eller förhandlingsresultat. Här är den grundläggande uppgiften att värna den svenska förhandlingsmodellen. Här handlar det om parternas rätt och även skyldighet att förhandla om villkoren för de anställda.
Det förutsätter att det finns en motpart på andra sidan förhandlingsbordet. Det förutsätter utbyte av synpunkter och ståndpunkter. Det förutsätter givande och tagande. Att som arbetsgivaren som i fallet med Hotell- och restaurangfacket använda ett otillbörligt maktspråk genom att avvisa den enes eller andres argument på blankt papper tillhör inte seriöst förhandlande och det är definitivt inte ett värdigt sätt att uppträda. Det är något som borde leda till eftertänksamhet från arbetsgivarpartens sida om konsekvenserna av att sätta detta i system.

Tomma stolar, inställda förhandlingar eller omedelbart krav på statliga myndigheters ingripanden i lönebildningen är något som svensk fackföreningsrörelse inte kommer att acceptera. Mot en sådan utveckling står LO:s förbund fullständigt samlade och enade.

Per Bardh, avtalssekreterare, LO
Torbjörn Johansson, avtalssekreterare, Byggnads
Ronny Wenngren, avtalssekreterare, Elektrikerna
John Haataja, avtalssekreterare, Handels
Malin Ackholt, avtalssekreterare, Hotell- och restaurang
Lenita Granlund, avtalssekreterare. Kommunal
Veli-Pekka Säikkälä, avtalssekreterare IF Metall
Thomas Bjelkerud, avtalssekreterare, Musikerna
Tommy Andersson, avtalssekreterare, GS-facket
Peter Sjöstrand, avtalssekreterare, Målarna
Gerald Lindberg, avtalssekreterare Livs
Matts Jutterström, avtalssekreterare, Pappers
Sven-Olof Hellman, avtalssekreterare, SEKO
Marcel Carlstedt, avtalssekreterare, Transport
Magnus Pettersson, avtalssekreterare, Fastighets