Kvinnorna gjorde det tyngsta jobbet
Under 1800-talet växte städerna och allt fler fick jobb inom byggnadsbranschen. Det tyngsta jobbet på en byggarbetsplats utfördes av murarhantlangerskorna, de kvinnor som bar upp murbruket till murarna på en byggarbetsplats. De kallades ofta mursmäckor eller brukssmäckor.
Dåliga löner och låg status
Murarhantlangerskorna hade usla löner, låg social status och föraktades ofta även av andra arbetare. De flesta var ogifta och många var ensamstående mödrar. Murarhantlangerskorna hade inga kollektivavtal och ofta ingen fackförening de kunde gå med i.
Bruket bars upp i ett ok med två hinkar, som sammanlagt vägde cirka 60 kilo. Arbetsdagarna var mellan tio och tolv timmar långa. När de andra byggnadsarbetarna gått hem för dagen fick hantlangerskorna stanna kvar och rengöra verktygen. Att bära slet sönder rygg och ben, kalken som blandades i murbruket var frätande och förstörde kvinnornas händer.
Murarhantlangerskorna går i strejk
En julidag 1888 bestämmer sig murarhantlangerskorna på ett bygge på Fleminggatan i Stockholm att vägra arbeta om inte byggmästaren höjer deras lön från 15 till 18 öre i timmen. Kvinnorna går runt till olika byggen i staden och uppmanar alla som har lägre löner än 18 öre i timmen att ansluta sig till strejken.
Strejken lyckades och lönerna höjdes till 18 öre i timmen.
Det fackliga löftet
Den så kallade kvinnostrejken fick stor uppmärksamhet i pressen. Murarhantlangerskorna hade visat att det gick att förbättra sina villkor genom att hålla ihop.
Grunden för det fackliga löftet är att de anställda kommer överens om att inte arbeta för mindre än en viss ersättning. Läs mer om det fackliga löftet här.
Källor: Ann-Marie Lindgren/Marika Lindgren Åsbrink - Systrar kamrater. Arbetarrörelsens kvinnliga pionjärer, Sankt Eriks årsbok 1978.