Lönebildning
Den ekonomiska ordning som etablerades i början av 1990-talet, med en självständig riksbank med ansvar för prisstabilitet, har bedömts vara gynnsam för sysselsättning och produktivitet, tillväxt och välstånd. Lönebildningen har sedan dess fungerat väl och bidragit till stabila förutsättningar för ekonomin.
För de fackliga organisationerna har slutsatsen blivit att löneutrymmet bestäms av produktivitetsökningen i ekonomin och prisstegringarna. Målet är så höga löneökningar som möjligt, utan att den internationella konkurrenskraften försämras. Annars riskerar arbetslösheten att öka.
Med en gemensam solidarisk lönepolitik och insikten om att det inte är möjligt för ett enskilt förbund att kontrollera marknadskrafterna formas en lönebildning som uppfyller de lönepolitiska målen om rättvisa genom lika lön för likvärdigt arbete, jämlikhet genom minskade löneskillnader samt jämställdhet mellan män och kvinnor.
Solidarisk lönepolitik
Den solidariska lönepolitiken utgår ifrån att det är mänskligt och samhällsekonomiskt rationellt med lika lön för likvärdigt arbete och begränsade löneskillnader. Stora löneskillnader skapar problem i samhället och i ekonomin.
Produktivitetsvinster ska fördelas rättvist och skapa förutsättningar för välfärd.
Den solidariska lönepolitiken premierar branscher och företag med livskraft och utvecklingsförmåga. Betydelsen av den enskilde arbetsgivarens lönebetalningsförmåga begränsas samtidigt som den internationellt konkurrensutsatta sektorns förutsättningar beaktas.
Kollektivavtalen ska vara en garant för att de villkor vi kommit överens om ska gälla alla inom en bransch eller ett yrke. Men det räcker inte med att skapa konkurrensneutralitet mellan löntagare i samma bransch eller yrke. De rikedomar som skapas i arbetslivet ska fördelas på ett rättvist sätt i samhället i stort.
Samordnade förbundsförhandlingar
Genom samordnade förbundsförhandlingar tar LO och förbunden ansvar för en långsiktig och stabil lönebildning. Samordningen skapar större möjlighet att ta hänsyn till rättvisa, inflation och konkurrenskraft.
Med en gemensam och stark normbildning kring vad som är rätt löneökning för hela ekonomin minskar risken för krav som kortsiktigt är bra för enskilda grupper, men som på sikt kan leda till ökad arbetslöshet och andra problem för samhällsekonomin.
LO-förbundens samordnade förbundsförhandlingar har resulterat i ökade reallöner sedan mitten av 1990-talet. Dock har en sned fördelning mellan olika grupper på arbetsmarknaden lett till ökade löneskillnader, till fördel för de högst betalda i samhället.
Den borgerliga regeringens politik har dessutom haft som uttalat syfte att sänka lägstlönerna på arbetsmarknaden och på så sätt premiera framväxten av lågproduktiva låglönesektorer.