Publicerad i Dagens Industri 25 oktober 2014
Den socialdemokratiskt ledda regeringen har nu lagt fram sin första budget. Det är en på många sätt bra budget med fokus på jobb, jämlikhet och jämställdhet. Stora satsningar på skolan, trygghetsförsäkringarna och järnvägsunderhåll är nödvändiga efter förfallet under den borgerliga regeringen. Men även om inriktningen är bra, är ambitionsnivån alldeles för låg för att nå de mål regeringen rimligen har.
En mer offensiv ekonomisk politik krävs om vi ska få i gång tillväxten och trycka tillbaka arbetslösheten. Socialdemokraternas politik hämmas av att den fortfarande präglas av 1990-talskrisen. Det ekonomisk-politiska ramverk som skapades då har många värdefulla inslag, men de problem som ramverket syftade till att lösa har delvis ersatts av andra. Det har bidragit till en onödigt hög arbetslöshet och att vi som samhälle har blivit fattigare.
För den politiska högern är detta inte ett problem. Den är i grunden skeptisk till en aktiv ekonomisk politik och arbetslöshetsbekämpning. Men för arbetarrörelsen är detta ohållbart. Hela vår grundidé är att använda politiken till att reformera samhället och bidra till ekonomisk utveckling. Vi ser tre områden där det finns behov av att modernisera den ekonomiska politiken:
Finanspolitiken. Att slaviskt hålla fast vid ett överspelat överskottsmål, som till exempel Finanspolitiska rådet tycks rekommendera, är inte ansvarsfullt, utan oresonligt. Vi behöver därför under mandatperioden införa ett nytt mål för den offentliga sektorns sparande som tar hänsyn till de utmaningar vi nu står inför. Dagens överskottsmål bör ersättas med ett balans- eller underskottsmål.
Penningpolitiken. Riksbankens oförmåga att upprätthålla inflationsmålet har bidragit till att arbetslösheten är högre än den borde vara. Det är uppenbart att penningpolitiken behöver få nya spelregler. Riksdagen behöver skyndsamt göra en förändring av riksbankslagen som tydliggör riksbankens uppgifter när det gäller finansiell stabilitet.
Finansiell reglering. Ett antal reformer har genomförts i Sverige och i EU till följd av finanskrisen. Men vi är långt ifrån färdiga. Riskerna för nya finanskriser är fortfarande för stora. Vi har ett banksystem med otillräcklig konkurrens och för lite eget kapital. Det riskerar att bli oerhört kostsamt för medborgarna.
Det är förståeligt att arbetarrörelsen tappade i självförtroende och kreativitet efter 1980-talets överhettning och 1990-talets djupa ekonomiska kris. Men det är dags att gå vidare. Den mest omedelbara uppgiften är få i gång tillväxten genom investeringar i bostäder och infrastruktur. Det stärker Sveriges tillväxtförutsättningar även på längre sikt.
Ekvationen är enkel. Arbetslösheten är hög. Sverige har låg statsskuld och låga räntor. Inflationen är låg och inflationsförväntningarna sjunkande. Och vi har under lång tid investerat alldeles för lite i infrastruktur och bostäder. Vi uppfyller de förutsättningar som enligt IMF gör att det finns skäl att lånefinansiera offentliga investeringar:
Bostäder. Även om bostadsinvesteringarna nu växer, sker det från en mycket låg nivå. För att komma till rätta med den bostadsbrist som har byggts upp kommer det att krävas stora investeringar. En ny bostadspolitik behöver innehålla både statliga stimulanser och strukturella reformer för att öka bostadsbyggandet och förbättra konkurrensen i byggsektorn. Därför bör staten under en period satsa 10 miljarder kronor per år på att stödja bostadsbyggandet.
Infrastruktur. Vi har under lång tid låtit kapitalstocken urholkas som andel av BNP. Under de senaste tre årtiondena har Sverige tappat gradvis i jämförelse med övriga OECD-länder när det gäller offentliga investeringar. Under 1970-talet låg Sverige i genomsnitt på fjärde plats, men har nu sjunkit till femtonde plats. Det är ohållbart om vi vill vara en avancerad industrination. De statliga infrastrukturinvesteringarna bör utökas med 10 miljarder kronor per år för att sedan växa i takt med BNP.
Så som USA:s före detta finansminister Larry Summers har visat kan man med rimliga antaganden visa att lånefinansierade offentliga investeringar, genom positiva effekter på tillväxten, gör att statsskulden som andel av BNP minskar. Om de ekonomisk-politiska ramverken omöjliggör att vi utnyttjar detta gyllene tillfälle finns inget bättre bevis på att de är föråldrade. Det är dags att Socialdemokraterna uppdaterar sin ekonomiska politik för en ny tid.
Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande, LO
Ola Pettersson, chefsekonom, LO