Barnens bästa i främsta rummet

För 17 år sedan undertecknade Sverige FNs konvention om barns rättigheter. Alla som idag är 17 år och yngre, nästan två miljoner barn och ungdomar, har alltså växt upp med barnkonventionen som skydd och stöd.
Betyder det att alla problem är lösta, att alla barn har samma rättigheter, att barnets bästa kommer i främsta rummet när politiken formas? Vårt svar är tyvärr nej.
Trots vårt lands relativa rikedom vet vi att barn far illa och att barnfattigdomen har ökat de senaste åren. Nästan 150 000 barn bor i familjer som någon gång det senaste året tvingats leva på socialbidrag.
Cirka en kvarts miljon svenska barn bor i en familj med mycket låga inkomster.
Framförallt är det barn till ensamstående föräldrar, barn med utländsk bakgrund eller familjer där bara den ena föräldern har arbete som riskerar att hamna i fattigdom. Även om barn i Sverige inte lever i
samma misär som många barn i fattiga länder leder fattigdomen till utanförskap, minskad självkänsla och oro. Ett barn som inte har råd att åka på dyra klassresor, inte har råd att betala fotbollsklubbens
matchdräkt eller kan åka på semester, känner skam. Nästan en tredjedel av alla barn uppger att de inte haft råd att följa med sina kompisar på olika aktiviteter.
När den borgerliga regeringen försämrar för sjuka och arbetslösa träffar det också barnen. Var är konsekvensanalyserna för hur det drabbar barn, nu när regeringen slår mot välfärden, tryggheten och den svenska
modellen?
Sverige är ett rikt land. Här behöver barn inte svälta och alla har rätt till skola och hälsovård. De flesta barn mår bra och kan leva ett rikt liv. Men många barn och ungdomar känner sig trots det pressade
och reagerar ibland destruktivt.
Barns liv har kommersialiserats med krav på märkesläder och dyra prylar. Utseendefixeringen kryper neråt i åldrarna. Det är starka krafter som pressar på barnen den kommersiella världens förebilder. Ytlighet
säljer. Det självförtroende som växer ur gemenskap och solidaritet går det däremot inte att tjäna pengar på.
Det finns motkrafter. Viktigast är förstås alla föräldrar som gör sitt bästa för att finnas nära och ge stöd och vägledning. Som lyssnar, samtalar, leker och stöder sina barns utveckling. Alla föräldrar som
bryr sig. Men livet är mer än föräldrar. Ett afrikanskt ordspråk lyder: Det krävs en hel by för att fostra ett barn. Förskolan, skolan, kamraterna, lärarna, andra vuxna – alla behövs.
Men alla barn växer inte upp i trygga hemförhållanden. I det samhälle vi lever är det viktigt att det finns alternativ som står öppna för alla barn och som ger mer än bara tillfälliga och kostsamma
upplevelser. Det behövs samhälleligt stöd till de organisationer som arbetar för att ge barn utrymme för gemenskap och ger dem möjlighet att själva påverka sitt liv i positiv riktning. Det behövs fler
fritidsgårdar, mer pengar till sommar- och kolloverksamhet, fler skolsköterskor och kraftfulla stöd för läxläsning i skolan så att också de som saknar stöd hemifrån kan förverkliga sin inneboende förmåga.
Sverige måste på alla fronter jobba vidare med barns rättigheter. Införlivandet av konventionen går alldeles för sakta och vi ser detta som ett problem. Det är inte acceptabelt att åren bara rullar på utan att
speciellt mycket händer. Det görs fortfarande alldeles för få barnbokslut, barnchecklistor och uppföljningar av barns rättigheter inom politiken och myndighetssverige. Få andra områden skulle behandlas så
nonchalant.
Att lägga ner Barnombudsmannen (BO), som Statskontoret föreslår, är ytterligare ett illavarslande tecken i tiden. Vi ser det definitivt inte som en positiv utveckling även om man ersätter det med någon form av
barndelegation. Det behövs mer krut för barns rättigheter, inte mindre. Höj istället statusen på BO. Barns bästa måste alltid sättas i främsta rummet.
Ulla Lindqvist, vice ordförande LO
Fredrik Lundh, förbundsordförande Unga Örnar