Publicerad i Sydsvenska Dagbladet 12 januari 2010
Vi är många som på nära håll bevittnat regeringens haveri av sjukförsäkringen. Alltför många är de som tvingas leva mitt i nedmonteringen av den trygghetsförsäkring det handlar om. Tusentals människor som haft
oturen att drabbas av sjukdom eller skada, och som därför fått en nedsatt arbetsförmåga, kommer under det år vi nu går in i att knuffas ut ur sjukförsäkringen.
Effekterna av ett stelbent regelverk där fasta tidsgränser överskuggar allt annat börjar nu på allvar visa sig. I den debatt som pågår har det blivit tydligt att regeringens försämringar av sjukförsäkringen
väcker både ilska och oro. Alla vi som ser att sjukdom kan drabba vem som helst inser också att den sjukförsäkring vi nu har inte klarar av att leverera trygghet.
Det får inte vara så att den som är sjuk riskerar att bli av med sin ersättning från försäkringen och hänvisas till den långa kö av arbetssökande som redan finns. Det får inte heller vara så att den som kämpar
för att komma tillbaka till det jobb som hon eller han har kompetens och kunnande för, men som tvingas vänta i vårdkön, ändå kan få sin ekonomiska trygghet raserad över en natt när tidsgränserna slår till.
Förändringarna i sjukförsäkringen handlar inte om misstag eller oavsiktliga felsteg från regeringens sida. Visserligen har de stora förändringarna av försäkringen drivits igenom både snabbt och hafsigt.
Visserligen är det så att regeringen inte lyssnat till allvarliga invändningar från myndigheter och organisationer med kunskaper om försäkringen. Men förändringarna i sjukförsäkringen är en del i ett
målmedvetet arbete och en del i regeringens jobbpolitik. En jobbpolitik som skiljer sig helt från det vi är vana vid, en jobbpolitik som utgår från att ökad press på individen skapar fler arbetstillfällen.
Regeringen har i kölvattnet av den hårda kritiken tvingats till reträtt i delar av de föreslagna förändringarna, men i grund och botten förändrar det mycket lite. Den nya sjukförsäkringen innebär en hård
kravlinje mot den som drabbats av ohälsa och nedsatt arbetsförmåga. Det är en försäkring som saknar balans mellan krav och rättigheter.
LO vill också gärna se en arbetslinje för den som ska återgå i arbete efter en längre tids sjukdom. Men sjukförsäkringen ska ge skydd mot inkomstbortfall vid sjukfrånvaro på grund av nedsatt arbetsförmåga.
Sjukförsäkringen ska också skapa lugn så att den som blivit sjuk eller skadad med stöd och hjälp ska kunna återgå i arbete. Ibland handlar det om att återvinna sin arbetsförmåga, ibland handlar det om att ta
tillvara den arbetsförmåga som finns trots ohälsan. Ju tidigare insatser desto större är chansen att komma tillbaka till arbete.
I prövandet av politiken har LO tittat på betydelsen av tidsgränser i sjukförsäkringen men konstaterat att det bara kan fungera om det kan garanteras att den som är sjuk får del av all möjlig hjälp för att
kunna återvända till arbete, och bara om god ekonomisk trygghet kan garanteras. Att skapa sådana garantier är svårt och inte minst därför sa LOs kongress 2008 tydligt nej till tidsgränser i sjukförsäkringen.
Kongressen konstaterade också att ett bra och solidariskt samhälle inte stänger ute människor från arbetsmarknaden utan tar tillvara den arbetsförmåga som finns. Det behövs fler jobb som låter människor som i
dag stängs ute vara med. LO anser att det krävs tydliga insatser för att de som varit sjukskrivna länge och är medicinskt färdigbehandlade ska få stöd till nytt arbete. LO vill att de ska ha rätt till aktiva
insatser inom ramen för Arbetsförmedlingen.
De som varit sjuka länge och inte har jobb ska få fördjupad och förnyad analys av sina möjligheter och stöd med hög kvalitet. Den som får arbetsträning och arbetsprövning ska ha rätt att behålla en ersättning
på samma nivå som sin sjukpenning i 12 månader.
Om det bedöms att personen efter dessa 12 månader inte kan få ett arbete på den vanliga arbetsmarknaden ska man få möjlighet gå in i ett kraftigt subventionerat eller skyddat arbete. Först om det inte är
möjligt ska rätten till förtidspensionering prövas.
Alla behövs och jobb med stöd är viktiga jobb. Regeringen är inte beredd att satsa tillräckligt på personer med nedsatt arbetsförmåga eller på de sjuka som behöver få stöd av Arbetsförmedlingen.
Samtidigt som regeringen kritiserar det stora antalet förtidspensionerade så drar man ner på lönebidragen som är färre nu än 2006. Ett beslut som står i direkt motsats till vad regeringen säger sig vilja uppnå.
Därför menar LO att det behövs mer än vad regeringen satsar för att säkerställa att den som drabbas av ohälsa får nödvändigt stöd för att kunna komma tillbaka. Det krävs aktiva insatser och snabba insatser.
Wanja Lundby-Wedin, ordförande LO