Publicerat i Sydsvenska Dagbladet 9 december 2013
Efterkrigstidens svenska välfärdspolitik tog mycket medvetet avstånd från den gamla fattigvårdspolitikens selektiva stödsystem och inriktades på att bygga upp breda generella och inkluderande lösningar, som omfattade alla grupper. Välfärden sågs som en del av, och en förutsättning för, en konkurrenskraftig ekonomi, där social jämlikhet och arbete åt alla var centrala målsättningar.
Välfärdspolitiken har medverkat till att utsatta grupper inte slås ut till den grad att de aldrig kan resa sig igen. Olika typer av omställnings- och utbildningsinsatser som upprätthåller kompetensen har effektivt hjälpt folk ut på arbetsmarknaden. Trygghetssystemen har tagit emot dem som fallit utanför.
Den historiska lärdomen är att inte stirra sig blind på de fattiga, utan på de förhållanden som skapar fattigdomen.
I rapporten Det nödvändiga uppbrottet – reformera det ekonomiska biståndet av Tapio Salonen tydliggörs att vi just nu ser en återgång till den gamla fattigvårdens funktioner och principer.
Försörjningsstödet får idag i ökande grad täcka upp när andra generella system brister. Detta är en utveckling som accentuerats kraftigt de senaste åren, inte minst till följd av de stora regelförändringar som regeringen genomfört i sjukförsäkringen och a-kassan. Den genomsnittliga bidragstiden har gradvis ökat från 4,3 till 6,6 månader per år mellan 1990 och 2012.
De huvudsakliga orsakerna till försörjningsbehovet är arbetslöshet och ohälsa. För vissa hushåll har försörjningsstödet blivit ett mer eller mindre permanent bidrag, till exempel för barnfamiljer och personer med långvariga hälsoproblem.
Idag är det inte mycket som talar för att det ekonomiska biståndet har lyckats göra upp med sin historiska fattigvårdskaraktär, utan denna karaktär tycks vara inbäddad och en omistlig del av hjälpformen. Snarare pekar senare års utveckling mot en förstärkt fattigvårdsinriktning med betoning på skärpta individuella krav och motprestationer för att erhålla hjälp.
Tillsammans med allt längre bidragsperioder för en växande andel av bidragshushållen skapar detta risker för att permanenta marginaliserade hushåll vid sidan om rättighetsbaserade system för resten av befolkningen.
Idag ser vi ett land som allt mer, socialt och ekonomiskt, splittras och glider isär.
En enkel jämförelse av rekommenderade bidragsnormer för såväl ensamstående som sammanboende vuxna visar på en minskning med drygt 10 procent i fast pris mellan 1990 och 2013.
Under motsvarande period har hushållens disponibla inkomster i genomsnitt ökat med 30 till 40 procent räknat i fast pris, enligt SCB:s statistikdatabas. Ett försörjningsstöd med dagens låga ersättningsnivåer ökar riskerna för ytterligare skuldsättning, stigmatisering och inlåsning i ekonomisk fattigdom.
En annan aspekt, som sällan berörs kring det kommunala försörjningsstödet, är den omfattande administrationen och byråkratin. Om man ställer kostnaden för att hantera utbetalningen i jämförelse med själva bidragsbeloppen visar det sig att den administrativa kostnaden motsvarar 25 till 30 procent av det utbetalda beloppet.
Att behålla nuvarande system med kommunalt försörjningsstöd gagnar vare sig de enskilda hushållen, som tvingas förlita sig på en föråldrad hjälpform, eller samhällets krav på ett rationellt system för att avhjälpa försörjningsproblem bland hushållen. Istället bör en reformstrategi formuleras som på sikt förmår lyfta ut stora grupper av bidragsmottagare till andra mer generella stödsystem.
Vi föreslår därför att en statlig utredning får i uppdrag att göra en grundlig översyn av det kommunala försörjningsstödet och dess samband med framför allt det statliga socialförsäkringssystemet. Syftet måste vara att minimera det kommunala försörjningsstödet så att det blir en kortvarig och akut hjälpform för hushåll i kris och personer med social och psykisk problematik.
De överväganden som görs i reformen bör gälla konstruktion och nivåer i det kommunala försörjningsstödet. Men det gäller också att identifiera förändringar i personkretsar, kvalifikationsregler och ersättningsnivåer inom socialförsäkringssystemen för att öka graden av inkludering inom befintliga statliga socialförsäkringar. Om möjligt skulle detta utredningsuppdrag kunna ges som ett tilläggsdirektiv till den pågående socialförsäkringsutredningen. Så skulle det nödvändiga reformarbetet kunna påskyndas.
Vi kan inte acceptera att Sverige återigen blir ett land där fattigdomen går i arv och där det är dina föräldrars bankkonto eller aktieportfölj som avgör vilka livschanser du får.
Tapio Salonen
Tobias Baudin