Publicerad i Aftonbladet den 5 augusti 2011
Fackföreningsrörelsens mest grundläggande uppgift är att se till att alla löntagare har lika rättigheter på jobbet och att löntagare inte spelas ut mot varandra av arbetsgivaren.
Därför är det en självklarhet för oss att alla löntagare ska behandlas lika oavsett kön, etnicitet, funktionshinder eller sexuell läggning. När det gäller sexuell läggning och könsidentitet kan diskrimineringen ibland vara mer svåråtkomlig. Den handlar ofta om subtila trakasserier i form av nedsättande skämt, viskningar, hån, förlöjliganden eller anspelningar på hiv/aids. Den drabbade kan uppleva plötsliga tystnader och menande blickar när han eller hon kommer in i fikarummet eller känna att det är ett tabu att tala öppet om sin kärlek.
I LO-förbundens gemensamma policy för hbt-frågor slår vi fast att det är en facklig kärnfråga att se till att alla löntagare har likvärdiga villkor och möjligheter oavsett sexuell läggning och könsidentitet. Så fort vi tillåter att någon diskrimineras sviker vi det fackliga löftet. Detta är ord som förpliktar.
Men hur ser verkligheten ut idag, ute på Sveriges arbetsplatser? För att undersöka det har vi på LO tagit hjälp av Novus Opinion och ställt ett antal frågor till 1000 anställda över hela landet.
Resultatet visar att vi visserligen har nått en bit på vägen men framför allt att vi fortfarande har mycket kvar att göra:
Bara en av tre anställda skulle säga ifrån om någon drar ett nedsättande skämt om hbt-personer. Män har svårare än kvinnor att säga ifrån och bland LO-medlemmar skulle 51 procent inte göra det.
En majoritet bland de tillfrågade, 57 procent, anser att man kan vara öppen med sin sexuella läggning på arbetsplatsen. Nästan ar tionde svarar dock nej på den frågan. Bland LO-medlemmar anser hela 17 procent att man inte kan vara öppen med sin homo- eller bisexuella läggning på den egna arbetsplatsen.
Nästan var femte anställd upplever att det finns fördomar mot homo- bisexuella och transpersoner på deras arbetsplats. Upplevelsen av att arbetskamraterna har fördomar är klart högre bland män än bland kvinnor och något högre bland LO-medlemmar.
Endast tre av tio känner till hur facket kan hjälpa den som utsätts för diskriminering eller trakasserier på jobbet. Det är dock något fler LO-medlemmar som uppger att de känner till detta, 38 procent. Nästan en tredjedel, 30 procent, känner inte till om det existerar en mångfalds- eller likabehandlingsplan på arbetsplatsen. Bland LO-medlemmar är det 37 procent som inte känner till om en sådan existerar.
Trots det fackliga arbete vi lagt ner, och trots de lagar och rättigheter vi fått för att skydda människor från diskriminering kopplat till sexualitet och könsidentitet så finns alltså mycket kvar att göra. Här finns anledning till självkritik, inte minst för oss inom facket. Därför måste vi nu öka insatserna för att utbilda våra förtroendevalda i diskrimineringslagarna och i hur verkligheten för homo- bisexuella och transpersoner ser ut.
Det måste vara självklart att vända sig till facket om man blivit diskriminerad på grund av sexuell läggning.
I LOs ”Facklig policy mot diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet” lyfter vi fram tre viktiga områden där LO-förbunden ska bedriva antidiskrimineringsarbetet – kollektivavtalen, de fackliga utbildningarna och på arbetsplatserna. Inga diskriminerande skrivningar ska finnas i kollektivavtalen eller i avtalens försäkringar. Ett hbt-perspektiv ska ingå i alla fackliga utbildningar och de förtroendevalda ska arbeta förebyggande med hbt-frågor på arbetsplatsen. Vi ska också arbeta tillsammans med arbetsgivarna för att ta fram handlingsplaner och rutiner för att förebygga diskriminering. Och vi måste ha planer som gör att vi snabbt och tydligt kan agera när diskriminering förekommer.
Detta är de tydliga målsättningar vi satt upp och som samtliga förbund i LO står bakom. Vi har påbörjat ett arbete med detta men vår nya undersökning visar att vi fortfarande har mycket arbete framför oss. Ska facket på allvar kunna säga att vi står för alla människor lika värde och lika rätt måste vi öppna ögonen och se alla våra medlemmars olika verkligheter. Alla medlemmar har en självklar rätt att bli företrädda och att kunna företräda sina arbetskamrater. Det ska inte ha någon betydelse om man tycker om män, kvinnor eller både och. Alla ska rätt att ha sin sexuella läggning i fred. Alla ska ha den självklara rätten att älska.
Ulla Lindqvist,Vice ordförande LO