Publicerad i Dagens Nyheter 4 juni 2015
Slutbetänkande i dag. Arbetsfördelningen i hemmet under föräldraledigheten blir ofta bestående, och får konsekvenser för jämlikheten i arbetslivet. Föräldraförsäkringen bör göras om så att varje förälder får fem månader. Även andra än föräldrarna bör få ta ut två månader, skriver Delegationen för jämställdhet i arbetslivet.
Sverige har i många avseenden kommit långt när det gäller jämställdhet. Men jämställda är vi inte, vare sig i samhället eller arbetslivet. De förhållanden och villkor som kvinnor och män möter i arbetslivet ser i hög grad olika ut beroende på var vi arbetar, vad vi arbetar med, och om vi befinner oss i ett kvinno- eller mansdominerat yrke. Det får konsekvenser, både på individ- och samhällsnivå.
Delegationen för jämställdhet i arbetslivet – JA-delegationen – har haft regeringens uppdrag att dels presentera fakta och forskning, dels främja jämställdheten i arbetslivet genom förslag till hur kvinnors arbetskraftsdeltagande kan öka och löneskillnaderna mellan kvinnor och män minska. Trots att vi kommer från olika håll är vi i delegationen överens om att två av de stora utmaningarna på området handlar om tiden på arbetet och ersättningen för arbetet. Vad som konkret bör göras har vi däremot delvis olika uppfattningar om.
När det gäller tiden på arbetet kan vi konstatera att kvinnor och män totalt sett arbetar lika många timmar i veckan. Män förvärvsarbetar dock fler timmar än kvinnor, som istället lägger mer tid på obetalt hemarbete. Det innebär att män får ekonomisk ersättning för en större del av sitt arbete än kvinnor får. Kvinnor tjänar i genomsnitt 4 500 kronor mindre i månaden än män, beräknat på heltidslöner. Skillnaden i faktisk inkomst är emellertid större, eftersom fler kvinnor än män arbetar deltid. Kvinnors lägre inkomster innebär också att många kvinnor senare i livet får en låg pension.
Tiden på arbetet hänger ihop med ersättningen för arbete. Om inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män ska utjämnas måste fler kvinnor arbeta mer, vilket förutsätter att män tar större ansvar för hemarbetet. Kvinnor tar fortfarande ut nästan 75 procent av alla föräldrapenningdagar. Om man dessutom tar med i beräkningen att kvinnor i mycket högre grad än män använder sig av möjligheten till obetald föräldraledighet, blir skillnaderna mellan kvinnors och mäns frånvaro från arbete i samband med att de blir föräldrar större. Visserligen delar 13 procent av föräldrarna numer lika på föräldraledigheten, men samtidigt är det bland män vanligast att ta ut mindre än 20 dagars föräldraledighet under barnets första två år. Det betyder i realiteten att de flesta män bara i begränsad omfattning tar det vardagliga ansvaret för små barn innan de börjar förskolan. Den arbetsfördelning som etableras i hemmet under föräldraledigheten tenderar också att bli bestående. Kvinnor med barn arbetar i stor utsträckning deltid även när barnen är äldre, samtidigt som mäns arbetstid inte påverkas alls av om de har barn eller inte.
Föräldraförsäkringen är redan i dag individualiserad. Grundtanken är att föräldrarna ska dela lika både på förvärvsarbetet och ansvaret för barnen. Rätten att överlåta föräldrapenningdagar mellan föräldrarna, i kombination med generösa möjligheter att vara hemma med barn såväl betalt som obetalt, bidrar dock inte till försäkringens grundtanke att bryta traditionella könsmönster och öka jämställdheten. Snarare tvärt om.
För närvarande riskerar blotta misstanken om att kvinnor kan komma att bli föräldrar, med allt vad det innebär av frånvaro från arbetet, att få konsekvenser för alla kvinnors löner och karriärmöjligheter. En jämnare fördelning av föräldraledigheten, koncentrerad till barnets småbarnsår, är därför angeläget för alla. Det gäller inte minst för alla de män som vill ha en nära kontakt med sina barn genom hela livet.
Vi föreslår därför en tredelning av föräldrapenningdagarna, där varje förälder får fem månader var och fyra månader kan fördelas mellan föräldrarna. Två av de fyra månaderna bör dessutom gå att överlåta till någon annan försäkrad än den andra föräldern, vilket bland annat syftar till öppningar även för de föräldrar som inte lever i traditionella parförhållanden. De 90 dagarna på lägstanivå avskaffas samtidigt, och ersätts med en månad på sjukpenningnivå. Den generella rätten att gå ner till deltid med 25 procent bör också begränsas till 12,5 procent per förälder för att förtydliga det gemensamma ansvaret för barn och fördela frånvaron från arbetet jämnare mellan föräldrarna.
Flexibiliteten i försäkringen förblir betydande. Föräldrar kan fortfarande komma överens med sina arbetsgivare om obetald ledighet och andra arbetstider än föräldraledighetslagens rättigheter. Men samhällets budskap i den normering som lagen ger uttryck för blir tydligare; gärna lång tid hemma med små barn, men lika lång tid som nu med lagens stöd förutsätter en jämnare fördelning.
Även om de ekonomiska skillnaderna mellan kvinnor och män skulle minska om fler kvinnor arbetade mer skulle de inte försvinna. Kvinnodominerade yrken har nämligen lägre genomsnittslöner än mansdominerade, och även inom samma yrke har kvinnor ofta lägre lön än män. Det kan bero på en rad olika faktorer, som att kvinnor och män inte utför samma arbetsuppgifter även om de har samma yrke och samma arbetsgivare, eller på att utbud och efterfrågan på arbetskraft verkar till kvinnors nackdel. Det kan emellertid också bero på att arbete som traditionellt utförs av kvinnor generellt värderas lägre än arbete som utförs av män. Delegationen har försökt uppskatta förekomsten och beräkna värdet av sådana skillnader. Skillnaderna i genomsnittslön mellan kvinnodominerade, offentligt finansierade yrken och likvärdiga mansdominerade yrken i privat sektor uppskattas till ungefär 65 miljarder kronor om året. Frågan är emellertid kontroversiell, och i delegationen finns olika syn på om det alls är relevant att tala om värdediskriminering. Lönebildning hör också till de frågor som i Sverige hanteras av arbetsmarknadens parter, som är de som måste föra den diskussionen vidare.
Partsgemensamt arbete med arbetsorganisatoriska frågor har också stor betydelse för arbetslivets framtida jämställdhetsutveckling. Men även staten behöver driva på förändringsprocessen. Vi lämnar därför i dag förslag på en rad åtgärder till arbetsmarknadsminister Ylva Johansson. De handlar förutom om familjepolitiken bland annat om tydligare myndighetsstyrning i alla led.
Vår förhoppning är att parternas och statens åtgärder tillsammans innebär att kvinnor och män inom en inte alltför avlägsen framtid har samma makt, möjligheter och villkor i arbetslivet. Både kvinnors och mäns kompetenser måste också tas till vara bättre på hela arbetsmarknaden. Jämställdhet i arbetslivet är nämligen en avgörande fråga för Sveriges framtida tillväxt och välstånd. Det är dags att agera utifrån den insikten.