Lissabonfördraget innebär förbättringar för Sveriges och Europas löntagare. Detta konstaterade LOs kongress i somras och uttalade sitt stöd för att Lissabonfördraget antas i Sverige. I fördraget görs stadgan
om grundläggande rättigheter rättsligt bindande. Ur ett löntagarperspektiv är stadgan viktig eftersom den fastställer flera grundläggande rättigheter för löntagarna, exempelvis rätten till stridsåtgärder.
LOs kongress behandlade också EG-domstolens beslut i Lavalmålet. EG-domstolens beslut innebär omfattande utmaningar för den svenska kollektivavtalsmodellen. Förutsättningarna för likabehandling på svensk
arbetsmarknad har allvarligt skadats. LO-kongressen slog då fast en politik för att stärka den svenska kollektivavtalsmodellen.
Dessutom debatterades kopplingen mellan Lissabonfördraget och Lavalmålet intensivt på LOs kongress. Efter debatten beslutades att LO skulle verka för att riksdagens beslut om Lissabonfördraget fattas efter det
att Lavalutredningen har redovisat sitt uppdrag.
Konsekvenserna av EG-domstolens beslut i Lavalmålet kräver åtgärder både på svensk och europeisk nivå. I Sverige handlar det först och främst om att den utredning som regeringen tillsatt, med
medlingsinstitutets chef Claes Stråth som särskild utredare, lämnar ett förslag som säkerställer tillämpningen av svenska kollektivavtalsvillkor för arbete som utförs i Sverige. Den ”Lex Laval” som sedan skall
antas av regeringen måste utgå från principen att huvudansvaret för regleringen av löne- och anställningsvillkor i Sverige vilar på arbetsmarknadens parter.
I Europa handlar det på kort sikt om att vinna stöd för en revidering av utstationeringsdirektivet. På längre sikt måste obalansen mellan EU:s ekonomiska och sociala dimension, som uppstått som ett resultat av
EG-domstolens beslut i Lavalmålet, återställas genom förändringar på fördragsnivå. Europafacket och LO har därför ställt krav på att ett socialt protokoll kopplas till det nya fördraget.
LO har vid upprepade tillfällen uppmärksammat regeringen på LO-kongressens krav på ordningsföljden mellan Lavalutredningens förslag och Lissabonfördragets antagande. Även socialdemokraterna har försökt att
ändra på beslutsordningen i riksdagen. Men statsminister Reinfeldt och regeringen har dock valt att ignorera LO-kongressens förslag.
Enligt uppgift fanns det en diskussion i riksdagsstyrelsen om att senarelägga beslutet om Lissabonfördraget. Men talmannen, med den borgerliga regeringen i ryggen, valde att hålla fast vid den lagda tidplanen.
I Europa har LO och Europafacket vid upprepade tillfällen agerat för en revidering av utstationeringsdirektivet och antagandet av en social klausul. Vid det sociala toppmötet med det franska ordförandeskapet
ställde vi krav på såväl kommissionen som regeringscheferna att aktivt verka för detta. Vid kommissionens forum om konsekvenserna EG-domstolens beslut ställdes också krav på revidering av
utstationeringsdirektivet.
För att rösta igenom Lissabonfördraget i riksdagen krävs kvalificerad majoritet. Om 88 riksdagsledamöter röstar nej eller lägger ner sina röster faller Lissabonfördraget. Detta skulle vara olyckligt. Både LO
och socialdemokraterna vill ha det nya fördraget. Att stoppa Lissabonfördraget var inte LO-kongressens beslut.
Det LOs kongress önskade var en viss beslutsordning mellan Lavalutredningen och Lissabonfördraget. Detta kunde ha skett på två sätt, antingen genom att Lavalutredningen ålades att lägga fram sina förslag
tidigare, eller genom att antagandet av Lissabonfördraget flyttades fram. Det står nu helt klart att Lavalutredningens redovisning av dess förslag inte kommer att tidigareläggas. Den möjlighet som återstod var
att flytta fram antagandet av Lissabonfördraget. Men statsminister Reinfeldt har nu också stängt den möjligheten.
Lissabonfördraget hänger idag på en tunn tråd. Irland har i folkomröstning sagt nej till fördraget. Om Sverige inte antar fördraget är risken stor att även Tjeckien, som är nästa ordförandeland i EU, inte
undertecknar fördraget. Lissabonfördraget skulle därmed sannolikt gå i graven – och därmed också löntagarnas framflyttade positioner.
Statsminister Reinfeldt har genom sitt agerande vägrat att konstruktivt delta i en för Sverige och löntagarna viktig beslutsprocess. Det är oroväckande att statsministern gör kortsiktig dagspolitik av en fråga
som har allt att vinna på en folklig förankring. Lissabonfördraget kräver inte bara en kvalificerad majoritet i riksdagen, det kräver också stöd hos folket. Statsministerns agerande underminerar förtroendet
för EU.
Den oro och ilska som nu finns över hanteringen av konsekvenserna av EG-domstolens domar och beslutsordningen runt Lissabonfördraget ska riktas mot dem som har den politiska makten i riksdagen. Därför kommer
löntagare att mötas i Stockholm för en manifestation den 18 november. Reinfeldtregeringens politik försvagar löntagarna i Sverige och Europa.
Vi vill visa att vi fortsätter kampen för ett socialt Europa, samtidigt som vi kräver kraftfulla åtgärder för att förbättra tryggheten för alla de löntagare som kommer att drabbas av arbetslöshet till följd av
lågkonjunktur och finanskris.
Wanja Lundby-Wedin, LO
Per Bardh, LO