Fråga facket Fråga facket

På väg mot jämlikhet

Krönika Pappersmagasinet dec 2009 Nu rusar tiden iväg mot jul och det är mycket som ska hinnas med dessa sista veckor. Mat, julklappar, städning och mycket annat. Egentligen rätt roliga saker för oss som får vara lite extra lediga och ha famil...


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Krönika Pappersmagasinet dec 2009

Nu rusar tiden iväg mot jul och det är mycket som ska hinnas med dessa sista veckor. Mat, julklappar, städning och mycket annat. Egentligen rätt roliga saker för oss som får vara lite extra lediga och ha
familjen nära. Men för många blir julen ensamhet och en tom plånbok gör sig påmind. Fler och fler känner av att de ekonomiska skillnaderna ökar. Jag har under hösten skrivit färdigt en bok som heter På väg mot
jämlikhet och jag har funderat mycket över vad som händer i Sverige.

För mig har Sverige varit ett bra land att leva i. Jag växte upp i en tid när barnbidraget kom och jag tillhörde de första som fick gå nioårig grundskola. När jag kom ut i arbetslivet var efterfrågan stor på
arbetskraft. De allra flesta har det idag bättre än när jag växte upp och vi har ett mycket mer jämställt samhälle än när jag blev fackligt aktiv och fick barn. Men det som oroar mig idag är den utveckling jag
ser på väg bort från jämlikhet.

Det jag som facklig aktiv tänker på är det försämringar som gjorts i a-kassan och arbetsmarknadspolitiken. För oss är det så självklart att arbetslöshet inte ska innebära varken mänsklig eller ekonomisk kris.
Men nu ser det annorlunda ut. Bara var fjärde löntagare som blir arbetslös har 80 procent från A-kassan och Pappers medlemmar får inga 80 procent. Få arbetslösa rustas med utbildning eller praktik. I dag
erbjuds man coachning för att söka nytt jobb, åtgärder som tidigare gjordes på arbetsförmedlingen kallas i dag för arbetsmarknadspolitik.

Nästa års avtalsrörelse handlar också om kampen för ökad jämlikhet. Kommande förhandlingarna om löner och villkor i avtalsrörelsen sker i en tid som kräver stark facklig sammanhållning. Arbetsgivarna försöker
utnyttja det ekonomiska läget till att försvaga löntagarnas rättigheter och underminera de centrala kollektivavtalens betydelse. Med krav på nollavtal och företagsvisa löneförhandlingar försöker de flytta över
bördan av krisen helt och hållet på löntagarna.

Den väg arbetsgivarna slagit in på skulle få allvarliga konsekvenser för Sveriges ekonomi och konkurrenskraft om de lyckades. Dessutom skulle deras modell leda till ett mycket mer ojämlikt Sverige.

Krisen beror inte på för höga löner utan på kris i de finansiella systemen och minskad efterfrågan på exportvaror. Arbetsgivarnas kortsiktighet riskerar att kraftigt försvåra ansträngningarna att få till stånd
en stabil lönebildning och hotar arbetsfreden.

Det är inte för höga löner till landets löntagare som orsakat krisen. De bäst betalda direktörerna i landet har 51 industriarbetarlöner i årsinkomst. Dom har tillsammans med finansiella experter gjort
kortsiktiga investeringar och tagit stora risker, något som gjort att finanssektorn har blivit ett sänke för hela världsekonomin. Att kräva reala löneökningar är fullt legitimt och det behövs för att vi med
framtidstro ska kunna arbeta oss ur krisen och få ner arbetslösheten.

Ingen kan göra allt – men alla kan göra något. Jag hoppas att vi alla kan lova varandra att bidra till ett mer jämlikt samhälle. Nästa år står vi inför en stor avtalsrörelse och ett riksdagsval i september
2010. Ett val som faktiskt handlar om vilket samhälle vi vill ha, ett val som handlar om ett mer eller mindre jämlikt samhälle.

Wanja Lundby Wedin, LOs ordförande