Många av LO-förbundens medlemmar har fått mer pengar i plånboken på grund av att avtalsrörelsen var framgångsrik och därför att inkomstskatterna har sänkts. Överlag går den svenska ekonomin för högtryck och
sysselsättningen förväntas fortsätta öka.
Varför kritiseras då den sittande högerregeringen av LO när många medlemmar har fått det ekonomiskt bättre? Skälet är att fördelningspolitiken är djupt orättvis. Samtidigt som skatterna sänks försämras
villkoren för dem som står utanför arbetsmarknaden. Dessutom hotar regeringspolitiken på sikt alla löntagare eftersom politiken banar väg för en låglönearbetsmarknad med försvagade fackföreningar.
Det är osolidariskt att höginkomsttagarna får mångdubbelt högre skattesänkningar, medan de som har allra lägst inkomsterna, de som är arbetslösa eller sjuka, inte får något alls. Så vill inte LO-medlemmarna ha
det. LO-förbundens medlemmar vet att de löper stor arbetslöshetsrisk, att de själva en dag kan bli av med jobbet eller bli sjuk.
Den politik som bedrivs har som mål att öka klyftorna i samhället. För att åstadkomma större ekonomiska skillnader missgynnar regeringen konsekvent LO-förbundens medlemmar som grupp.
Låt mig nämna fem punkter där regeringen genom sin politik försämrar och försvagar för dem jag företräder:
· Kostnaden för att vara försäkrad vid arbetslöshet. Det har blivit dyrare att vara försäkrad. För en medlem i Handels har kostnaden varje månad ökat med cirka 250 kronor. Regeringen har också en teori om att
de som jobbar i yrken med hög arbetslöshet ska betala mer, vilket innebär att kassörskan på ICA betalar 100 kronor mer till a-kassan än civilekonomen på ICAs kontor. De höga avgifterna har gjort att 300 000
löntagare lämnat A-kassan och de står utan skydd den dagen de blir arbetslösa.
· Ersättning när jag blir arbetslös. Ersättningen har sänkts och karenstiden ska nu öka med två dagar. De som är lågavlönade får också sänkt ersättning efter 200 och 300 dagars arbetslöshet. Samma medicin med
sänkt ersättning används inte mot de med högre inkomster. Och nu ska det också bli svårare att få A-kassa om du är deltidsarbetslös.
· Skattereduktionen. Skattereduktionen för fackföreningsavgift och a-kassa tas bort. Men företagen har kvar avdragsrätten för sina medlemsavgifter till arbetsgivarförbunden.
· Arbetsmarknadspolitikens inriktning. Den politik som nu används går ut på att ”rea” istället för att ”rusta”. Om man blir av med jobbet så är det priset på ditt arbete som ska sänkas. Borta är iden om att du
ska kunna rustas med utbildning för att ta ett nytt jobb.
· Försämringar i sjukförsäkringen. Ersättningen när du är sjuk har sänkts, tiden för att vara sjukskriven begränsas och dessutom vill regeringen göra det olagligt att skriva kollektivavtal om att den som är
sjuk ska få en högre ersättning än 75 procent vid sjukdom.
Detta är åtgärder som drabbar individer om de blir sjuka eller arbetslösa. Men det är också åtgärder som drabbar alla dem som har jobb. För sänkta ersättningsnivåer innebär på sikt ett tryck nedåt på lönerna
för alla.
Med den här politiken försvagas inte enbart löntagarna som individer, utan faktiskt också hela den svenska modellen. Regeringen äventyrar det som är bra för ett modernt Sverige.
En styrka i svensk ekonomi har varit att fackföreningsrörelsen och arbetsmarknaden har varit utvecklingsinriktade och snabbt kunnat ställa om. Den politik som regeringen nu för riskerar att sätta käppar i
hjulet för att ekonomin ska kunna klara omställningar snabbt och verka i en globaliserad ekonomi. Vilket fack kan i framtiden vara progressiva i förändringsarbetet om det innebär att deras medlemmar varken får
en rimlig ersättning eller möjlighet att hitta ett nytt jobb?
Sveriges framgång har tidigare byggt på att vi har lyckats hålla ihop landet. Den förda politiken går åt motsatt håll. Den borgerliga regeringen formar nu ett samhälle där vi blir mer otrygga och vågar mindre.
Det är motsatsen till det Sverige LO vill se där alla kan växa och våga, där löntagarna är starka och trygga.
Wanja Lundby-Wedin
LOs ordförande