Partivänner!
Vad bra det känns att få säga det ordet! Vad bra det känns att som LOs ordförande ännu en gång få tala för partivänner. På en kongress för vårt socialdemokratiska arbetareparti!
I Sverige är ju detta självklart. För mellan oss, LO och det socialdemokratiska partiet, finns starka band, ända sedan vår rörelse föddes.
Och det är band som vi ska stärka – låt det inte råda minsta tvekan om den saken!
Ja, LO vill stärka vår facklig-politiska samverkan. Självklart! Men inte av historiska skäl, för att ”det alltid har varit så”. Inte för att hjälpa Stefan och regeringen. Eller ens för att hjälpa partiet.
Nej, vi vill göra det för våra medlemmars skull. För att vi vet att socialdemokratin är det enda parti som har både viljan och kraften att långsiktigt genomföra en politik som ligger i våra medlemmars intresse.
Och det gör vi inte genom att stå vid sidan av och ställa krav. Utan genom att LOs medlemmar själva är en del av partiet. Då kan de ta med sig sina erfarenheter till s-föreningar, arbetarekommuner, nämnder och styrelser, ja överallt där beslut som fattas.
Erfarenheten av hur det är att jobba skift i industrin, att ge våra äldsta och yngsta en god omsorg, hur det är att köra godstransporter genom Sverige eller stå i kassan på ett varuhus. Kort sagt - hur det är att vara löntagare i Sverige idag.
Så, partivänner, låt detta bli ett löfte från mig till er:
Vi ska värva fler LO-medlemmar till partiet.
Vi ska starta fler socialdemokratiska fackklubbar.
Vi ska se till att våra medlemmar och förtroendevalda är med och tillsammans med partiet formar den politik som ska bygga Sverige starkt igen!
Partivänner,
Jag har som LO-ordförande ägnat mycket tid åt att resa i landet och träffa LOs medlemmar och förtroendevalda, både under valrörelsen och under de svåra månader med en borgerlig budget som vi nu har bakom oss.
Det har blivit många och långa samtal om dagens Sverige, Jag möter mycket åsikter och mycketfrågor, och en del ilska. Men framför möter jag en vilja att bli behandlad med respekt. Att bli lyssnad på. Att få en rättvis lön, att ha ett arbete som utvecklar och att ha en arbetsmiljö som inte bryter ner kropp och själ. Och en vilja att känna trygghet om man blir sjuk, arbetsskadad eller arbetslös.
De kan berätta om ett annat Sverige än det som brukar synas i media och i den politiska debatten. För hur kan det till exempel komma sig att ett fåtals möjligheter att dra av för hemstädning och poolrengöring får större uppmärksamhet än arbetsmiljöfrågor och visstidsanställningar?
För några månader sedan presenterade vi på LO vår årliga undersökning om inkomstskillnader i Sverige. Vi mäter skillnaden mellan vad vi kallar ”makteliten”, t ex näringslivets direktörer, och vanliga arbetare.
För 35 år sedan, 1980, var maktelitens genomsnittliga inkomst 4,9 arbetarlöner.
Idag är den 16,8 arbetarlöner. Sverige har de snabbast ökande klyftorna i hela OECD.
Någonting har hänt. Vårt land har börjat slitas isär.
Ur alla dessa möten och samtal med LOs medlemmar har vi försökt att formulera en färdriktning och en rad tydliga krav som vi vill förverkliga. .
Vi vill att våra medlemmar ska få en rättmätig del av produktionsresultatet. Och vi vill uppvärdera kvinnors arbete. Därför är den kommande avtalsrörelsen så viktig.
Vi vill att våra medlemmar ska ha rätt till en arbetsmiljö som berikar och bygger upp, inte skadar och bryter ner.
Och vi vill att alla ska ha rätt till ett arbete. Ett tryggt arbete. Därför måste vi göra något åt det ofrivilliga deltidsarbetet och missbruket av visstidsanställningar.
Men vi vet också att allt detta kan vi bara åstadkomma med facklig-politisk samverkan.
För en stark fackföreningsrörelse kräver ett starkt socialdemokratiskt arbetareparti.
Och en stark socialdemokrati kräver en stark fackföreningsrörelse.
Och det är bara tillsammans som kan gå vidare i vad Olof Palme brukade kalla vår ”rastlösa reformism”. Mot arbetslöshet och klyftor. För arbete och jämlikhet.
Svårare än så är det inte!
Partivänner.
Det känns bra just nu, den här söndagen. Det känns bra att vara här den sista dagen på vår partikongress. Efter tre dagar av debatter, diskussioner och beslut.
Egentligen har jag inte så mycket att tillägga efter det kloka som sagts härifrån talarstolen, och alla de kloka beslut som fattats under de här dagarna.
Visst, det finns kanske formuleringar som LO hade velat vässa. Det finns kanske en och annan att-sats vi hade velat lägga till. Vi måste inte alltid tycka precis likadant om allting, så länge vi är överens om målen och de grundläggande värderingarna. Och det är vi!
Och en sak är säker - efter de här Västeråsdagarna står vi socialdemokrater starkare än vi gjorde bara för några dagar sedan.
För under de här dagarna har vi tillsammans formulerat en konkret politik som kan bygga Sverige starkt igen.
Där vi investerar i nya jobb, i bostäder och infrastruktur.
Där vi har en arbetsmarknad som bygger på trygga heltidsanställningar.
Där vi höjer kvalitén i skolan, sjukvården och omsorgen.
Där vi har en a-kassa som ger trygghet i omställningen.
Där vi har avskaffat katastrofen Fas 3.
Där vi anställer fler, och utbildar fler för att ta de jobb som växer fram.
Där ingen ung under 25 år ska vara utan jobb, utbildning eller praktik längre än 90 dagar.
Och där vi påbörjar jobbet med att Sverige ska ha EUs lägsta arbetslöshet år 2020!
Alla dessa beslut är viktiga. Men kampen för jobben är viktigast. För om vi inte lyckas med den kommer vi inte heller att lyckas med det andra.
Arbetslösheten är välfärdens värsta fiende. Det är bara genom arbete åt alla som välfärden kan betalas.
Arbetslösheten är demokratins värsta fiende. I samhällen där allt fler människor ställs utanför gemenskapen, där växer vanmakten och desperationen. Där frodas demokratins fiender.
Partivänner, detta är vårt viktigaste uppdrag! Ingen annan kommer att göra det åt oss. Vår rörelses trovärdighet och framtid vilar på att vi lyckas i kampen mot arbetslösheten, för full sysselsättning. Allt hänger på det!
Och visst klarar vi det! Eller hur?
Jag känner mig än mer övertygad om det efter att ha lyssnat till Magdalenas tal här för en stund sedan. Äntligen har vi en finansminister som sätter satsningar på jobben före skattesänkningar!
Så om några timmar åker vi hem och sätter igång. Eller hur?
Låter det svårt?
Ja, kanske. Det är inte alltid lätt att förändra samhällen.
Men det är inte kvantfysik. Det är politik! Vi vet ju att det går! För vi har gjort det förr!
När våra föregångare knäckte 30-talets massarbetslöshet, när de byggde folkhemmet och den generella välfärden, då tänkte de inte:
Nä, det där låter orealistiskt. Det blir nog för dyrt. Det går nog inte.
Nej, så tänkte de inte.
Och så tänker inte ni som sitter här och redan har satt igång där hemma heller, eller hur?
För ni tänkte ju inte så i Sundbyberg, där bostadsbyggandet nu till och med är högre än befolkningsökningen? Eller hur?
Ni tänkte ju inte så i Kalmar efter ert kinesiska äventyr för några år sedan. För ni gav inte upp, tvärtom! Nu investerar ni över en miljard kronor i nya förskolor, skolor, kollektivtrafik och vägar! Och till 2019 har ni lovat att halvera arbetslösheten. Vet ni vad? Jag tror ni att ni kommer att klara det!
Så tänker ni ju inte heller i Nynäshamn, där ni sedan flera år garanterar alla unga, från årskurs nio till och med gymnasiet, ett sommarjobb. Som ett viktigt första steg in i arbetslivet.
Ni tänkte inte så i Malmö när ni genom en målmedveten satsning lyckades vända utvecklingen i grundskolan! Allra störst förbättring har ni nått för de elever som har föräldrar med kortast utbildning
Och ni tänkte inte så i Avesta, som enligt S-kvinnors mätning är landets bästa kommun när det gäller barnomsorg på obekväm arbetstid. Och som dessutom har infört rätt till heltid – utan delade turer!
Och så tänkte ju inte du heller, Sven-Erik Bucht, när du var kommunalråd i Haparanda 2003 och satte dig på ett plan till Stockholm med en helt galen idé - att övertala Ingvar Kamprad att satsa på ett stort IKEA-varuhus i Tornedalen!
Och du lyckades! Hur då? Jo, genom att vända på kartan! Du vände på Europakartan och visade Kamprad att Haparanda är en knutpunkt i en tillväxtregion med en halv miljon människor inom pendlingsavstånd. Kamprad sade ja. Ni ordnade fram en detaljplan på tio månader och satte hundratals tornedalingar i handelsutbildning!
Tillväxten blev högst i Sverige med 10,8 procent. Arbetslösheten halverades på ett år. Och detta i en region som många förståsigpåare hade dömt ut!
Jag hade ju kunnat räkna upp fler av er. För jag har träffat så många av er när jag reser i landet. Alla ni rastlösa reformister, alla ni kommunalpolitiker som varje dag omvandlar våra vackra ord och kongressbeslut till verklighet. Som förändrar och förbättrar vardagen för människor i vårt land.
Vi måste bli fler som slutar att begränsa oss och börjar tro på politikens möjligheter igen! Vi måste bli fler som vågar vända på kartan! Som vågar tänka nytt och stort!
Sverige har aldrig varit rikare än vi är idag. Aldrig haft större BNP, aldrig haft så stora möjligheter att bygga för framtiden.
Låt oss lära oss av varandra, av Haparanda, Sundbyberg, Malmö, Nynäshamn Avesta och Kalmar – och alla andra kommuner där de bestämt sig för att det går.
För vi har stora förväntningar på oss, förväntningar som vi måste infria.
Från de 36 000 som förnedras i Fas 3.
Från 618 000 visstidsanställda.
Från 432 000 arbetslösa.
Många av dem litar fortfarande till oss socialdemokrater. Men tyvärr finns det också många som inte längre gör det. Som tycker att vi har övergett dem. Att vi har svikit.
Vi kan tycka att de har fel och försöka att övertyga dem om det. Men det räcker inte med ord. Vi måste i handling visa att de fortfarande kan lita till svensk arbetarrörelse!
Vi måste visa dem att vi fortfarande är rastlösa reformister.
Att vi både vill och kan gå vidare i vårt stora projekt med att bygga ett jämlikt Sverige med full sysselsättning. Att vi inte låter begränsa oss utan tror på politikens möjligheter att förändra världen.
Man brukar ju avsluta sådana här tal med ett citat som belyser det man vill säga. Och det finns givetvis många att välja bland, av Olof Palme, av Anna Lindh, av alla våra stora fackliga och politiska företrädare. Men jag hittade ett av de allra bästa när jag läste protokollet från den senaste LO-kongressen.
Vi hade en klok före detta svetsare vid Hägglund & Söner i Örnsköldsvik i talarstolen. Bara några månader tidigare hade han valts till vår partiordförande. Så här sade Stefan Löfven till LO-kongressen 2012: "Det är inte ödet som styr, det är faktiskt vi själva som styr vår egen framtid. Utvecklingen ligger i våra egna händer, genom politik, genom fackligt arbete både i Sverige och i världen. Vi tror på, och vi vet om, politikens otroliga möjligheter”.
Så, partivänner, låt oss ta med oss de orden från vår partiordförande och statsminister när vi nu åker hem till våra s-föreningar, fackklubbar, arbetarekommuner och partidistrikt.
Det är vi som styr! Vi låter inte begränsa oss! För vi tror på politikens möjligheter!
Tack ska ni ha!