I dag presenteras den årliga rapporten från Internationella fackliga samorganisationen IFS om kränkningar av de fackliga rättigheterna runt om i världen. Rapporten väcker en rad frågor – varför använder stater
och arbetsgivare så mycket våld mot fackligt aktiva? Varför är reaktionerna mot dessa övergrepp så lama? Och vad händer med de fackliga rättigheterna i finanskrisens spår?
Den som tror att fackföreningsrörelsen har spelat ut sin roll både i Sverige och globalt bör läsa årets rapport om kränkningar av de fackliga rättigheterna i världens länder.
Det är fruktansvärd läsning om mycket modiga människor. Här berättas om hot, avskedanden, fängslanden, tortyr, sexuella trakasserier och till och med mord som drabbar helt oskyldiga arbetstagare i alla
världsdelar.
De utsatta är lärare, sjuksköterskor, textilarbetare, bussförare, jordbruksarbetare, hembiträden, metallarbetare, butiksbiträden, städare och offentliganställda tjänstemän. De arbetar i skolor, på sjukhus, i
fabriker, exportfrizoner och gruvor, i den offentliga, privata och informella sektorn. De flesta har låg lön, farlig arbetsmiljö och urusla arbetsvillkor och saknar alla former av social trygghet. En del av
dem är migrantarbetare eller papperslösa.
De kan ha tillverkat tröjan du bär idag, stolen du sitter på eller datorn du använder.
Gemensamt för dem är att de har använt sina mänskliga rättigheter enligt FN- och ILO-konventioner att engagera sig fackligt för att förbättra sina och arbetskamraternas arbetsvillkor. De här konventionerna har
erkänts av omkring 150 av världens drygt 200 stater. Ändå agerar många av dessa stater medvetet för att urholka respekten för de här konventionerna, till exempel genom antifacklig lagstiftning eller genom att
inte reagera mot uppenbara kränkningar. I många länder kan arbetsgivare därför utan risk avskeda, förfölja och trakassera arbetstagare som arbetar fackligt.
Årets rapport, som gäller rapporterade fall under 2008, berättar om tiotusentals fall av kränkningar i alla världsdelar. Ändå är de anmälda fallen den lilla toppen på ett mycket stort isberg – flertalet
kränkningar sker i det fördolda och rapporteras aldrig till IFS. Några exempel:
- 76 personer mördades på grund av sitt fackliga engagemang, av dem 49 i Colombia, världens farligaste land för fackligt aktiva.
- Omkring 7 500 arbetstagare avskedades av samma skäl. Flest avskedanden, drygt 2 000, rapporterades från Turkiet.
- I bland annat Kina, Burma, Laos, Nordkorea och Vietnam råder fortsatt förbud mot fria och demokratiska fackföreningar.
- Regeringarna i Burma, Burundi, Kina, Kuba, Iran, Sydkorea, Tunisien, Turkiet och Zimbabwe medverkade till att fängsla personer som använt sina legala fackliga rättigheter.
- Utnyttjandet av anställda i exportfrizoner förvärrades. Från 34 länder rapporterades att skyddet för dessa arbetstagare var minimalt eller saknades helt.
- Exploateringen av migrantarbetare och papperslösa fortsatte både i rika och fattiga länder. Ofta omfattas de inte ens av minimireglerna på arbetsmarknaden. Många är kvinnor från fattiga länder som försörjer
sig som hembiträden.
- Anställningsvillkoren försämrades i både rika och fattiga länder. Allt fler arbetstagare får otrygga korttidskontrakt.
Ett stort orosmoment är den globala finanskrisen, som redan har lett till kraftigt ökad arbetslöshet i många länder och regioner. Det finns en uppenbar risk att efterlevnaden av konventionerna om de mänskliga
rättigheterna i arbetslivet försämras ytterligare i krisens spår.
Inledningsvis ställde vi frågan varför så många stater och arbetsgivare använder så mycket våld mot människor som arbetar fackligt och varför reaktionerna mot dessa övergrepp är så lama.
Vårt svar är att de fackliga rättigheterna utmanar rådande maktstrukturer. Ingenstans är diktaturer eller auktoritära regimer förenliga med fria och oberoende fackföreningar och respekt för fackliga
rättigheter. Den insikten hade också de män och kvinnor som efter andra världskriget formulerade de internationella konventionerna om fackliga och övriga mänskliga rättigheter. De insåg att regeringar och
arbetsgivare som hindrar eller försvårar fackligt arbete motverkar en utveckling mot demokrati, jämlikhet och utjämning av levnadsvillkor.
Fackföreningsrörelsen är Sveriges största folkrörelse för mänskliga rättigheter i arbetslivet. Vårt dagliga arbete för bra kollektivavtal om löner och andra arbetsvillkor stärker också de fackliga
rättigheterna globalt. Vi tre organisationer – LO, TCO och Amnesty – arbetar tillsammans för att öka kunskapen om och motverka kränkningar av de mänskliga rättigheterna i arbetslivet.
Vi anser att den svenska regeringen, de svenska arbetsgivarorganisationerna och svenska företag med verksamhet utomlands bör agera mycket mer kraftfullt för att stärka dessa rättigheter och motverka
kränkningar.
- Som ordförandeland i EU bör Sverige ställa tydliga krav på respekt för de fackliga rättigheterna i alla medlemsländer och för det EU-finansierade utvecklingsbiståndet;
- Fackliga rättigheter bör betonas tydligare i den svenska biståndspolitiken, och mer resurser avsättas för insatser för att upplysa om och stärka dessa rättigheter;
- Regeringen bör skärpa kraven på internationella organ som Världsbanken, WTO och IMF att de kräver respekt för de fackliga rättigheterna i alla sammanhang;
Wanja Lundby-Wedin, ordförande LO och Europafacket, EFS
Sture Nordh, ordförande TCO
Lise Bergh, generalsekreterare Amnesty
FAKTA
· Internationella Fackliga Samorganisationen IFS är de fria och demokratiska fackliga organisationernas international och representerar 170 miljoner arbetstagare i 157 länder;
· Artikel 23 i FNs förklaring om de mänskliga rättigheterna stadgar att Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen. ILO-konventionerna 87 och 98 bekräftar
föreningsfriheten samt rätten att utan statlig inblandning teckna kollektivavtal.
· Hela rapporten finns att läsa på www.lotcobistand.org