Publicerad i Dagens Nyheter den 10 juni 2010
Sedan regeringen Reinfeldt tillträdde har 70 000 fler hamnat i det ”utanförskap” som moderaterna gjorde till en stor fråga i valet 2006 (om man räknar på samma sätt som de gjorde då). Regeringens försök att
piska folk tillbaka i arbete har med andra ord inte fungerat. Det är inte så konstigt eftersom regeringen valt att blunda för ett av huvudproblemen, nämligen att förhållandena på våra arbetsplatser gör att
människor slås ut.
Många arbetsgivare organiserar arbetet som om alla människor alltid kan producera maximalt. Detta är ohållbart. Den genomsnittliga pensionsåldern i vissa LO-yrken är så låg som 55 år. Att arbetet i så stor
omfattning orsakar långa sjukskrivningar visar att det är arbetslivet som måste förändras, inte den sjuke. Arbetslivet måste helt enkelt rehabiliteras. Men regeringen har istället gått motsatt väg, genom att
minska resurserna till Arbetsmiljöverket, lägga ned Arbetslivsinstitutet och minska kraven på arbetsgivarna.
Efter krav från EU 2007 har nu regeringen äntligen under hösten 2009 startat arbetet med att ta fram en nationell handlingsplan för arbetsmiljöområdet. Regeringens vision för detta arbete tycks inte vara
inriktat på att minska ohälsan – utan främst på att visa arbetsmiljöns värdeskapande effekter, d.v.s. ökad lönsamhet.
Vi anser att målsättningen i första hand måste vara att åtgärda de arbetsförhållanden som idag orsakar ohälsa och utslagning från arbetsmarknaden. För att skapa förutsättningar för en sådan positiv utveckling
behövs följande förbättringar i vårt nationella förebyggande arbetsmiljöarbete.
1. Sveriges arbetsmiljötillsyn måste leva upp till rekommendationerna från FNs arbetsmarknadsorgan, ILO. ILO rekommenderar en inspektör per 10 000 anställda, en nivå som Sverige klarade innan den borgerliga
regeringen gjorde sina nedskärningar. Bland EUs medlemsstater klarar en majoritet idag ILO-rekommendationen, dock inte Sverige. För att detta ska bli möjligt krävs ökade resurser till Arbetsmiljöverket.
2. Arbetsmiljöverkets statistik måste anpassas till verkligheten. Idag ger den en starkt missvisande bild av hur läget faktiskt är. Av de 50 000 som drabbas av cancer varje år får, av försäkringsjuridiska
skäl, endast ett 20-tal sin sjukdom klassad som arbetsrelaterad. För de som dödas eller invalidiseras av arbetsrelaterade hjärt- kärlsjukdomar finns knappt någon statistik alls och de över 100 dödsfall som
varje år orsakas av asbest redovisas överhuvudtaget inte som arbetsskada. En översyn av hela systemet för arbetsskadeprövning är nödvändig.
3. Arbetsmiljöforskningen måste utvecklas. Inom EU var Portugal, innan regeringen Reinfeldt tillträdde, ensamma om att sakna en statlig plattform för arbetsmiljöforskning. Sverige behöver ett sammanhållande
organ där arbetslivets forskningsbehov kan formuleras och där kunskaper kring pågående forskning finns samlad. Framstående forskare finns visserligen idag på universiteten, men bilden är splittrad och
signalerna från regeringen gör att få forskare känner sig attraherade av att försöka konkurrera om de knappa medel som finns. Yngre forskare bör dessutom ges ökade möjligheter genom bättre försörjning och fler
doktorandtjänster.
4. Det behövs mer kunskap om arbetsmiljöfrågor, både i skolan och i arbetslivet. Idag kommer elever från yrkesförberedande program ofta ut i arbetslivet utan en aning om vilka risker de möter eller vilka
regler som gäller. Arbetsmiljökunskap måste göras till ett obligatoriskt ämne på alla nivåer inom såväl gymnasieskola som högskola och universitet. Chefer och andra beslutsfattare i arbetslivet behöver också
mer kunskap på området.
5. Alla anställda måste få rätt till en kvalitetssäkrad företagshälsovård. Ett förebyggande arbetsmiljöarbete är extremt lönsamt i ett samhällsperspektiv. Trots detta har idag de som mest behöver
företagshälsovård minst tillgång till den. Det gäller exempelvis kvinnor inom handel, transport, fastighetsskötsel, hotell och restaurang. LOs krav är att samtliga företag i alla branscher ska ha tillgång
till företagshälsovård. Fackliga representanter ska också ges ett utökat inflytande både i fråga om företagets behov av olika tjänster och vid valet av företagshälsovård. Det är viktigt att företagshälsovården
är neutral i förhållande till parterna och grundar sina ställningstaganden på vetenskap och beprövad erfarenhet. Varje anställd måste vara fri att kunna kontakta företagshälsovården utan att be om tillstånd
från arbetsgivaren.
LO anser att alla människor har rätt att arbeta i en trygg och säker arbetsmiljö som ger yrkesmässig och personlig utveckling, som främjar jämställdhet och en social gemenskap. Alla ska kunna avsluta ett långt
yrkesverksamt liv med bibehållen fysisk och psykisk hälsa.
För att vår vision om noll dödsfall orsakade av arbetet ska kunna infrias samt att en kraftig minskning av olycksfall och arbetsrelaterade sjukdomar ska bli möjlig krävs en omfattande upprustning av vårt
nationella arbetsmiljöarbete.
I regeringens samråd kring arbetet att ta fram en nationell handlingsplan har LO och förbunden framfört en rad förslag om förbättringar av arbetsmiljöarbetet. Ambitionen från den moderatledda regeringen tycks
inte vara att förbättra arbetsmiljön. Regeringens ambitioner att minska ”utanförskapet” måste därför starkt ifrågasättas.
Wanja Lundby-Wedin, ordförande LO
Ulla Lindqvist, vice ordförande LO
Stefan Löfven, ordförande IFmetall
Annelie Nordström Hellander, ordförande Kommunal
Hans Tilly, ordförande Byggnads
Janne Rudén, ordförande SEKO
Per-Olof Sjöö, ordförande GS
Jan-Henrik Sandberg, ordförande Pappers
Hans Öhlund, ordförande Fastighets
Jonas Wallin, ordförande Elektrikerna
Lars Lindgren, ordförande Transport
Ella Niia, ordförande Hotell- och restaurangfacket
Lars-Anders Häggström, ordförande Handels
Lars-Åke Lundin, ordförande Målarna
Hans-Olof Nilsson, ordförande Livs